Min så kallade pappa

En man i medelåldern får en stroke och tappar allt minne om vem han är. En läkare beskriver honom som ett "oskrivet blad". Han har inga anhöriga förutom en vuxen dotter som han aldrig haft någon kontakt med. Hon får nu i uppgift att försöka få honom att minnas sin identitet. Nu har hon chansen att forma honom, att göra honom till den pappa som hon alltid drömt att hon haft. Det låter som upplagt för en bred, skruvad och säkerligen farsartad komedi, inte sant? Nå, det är det faktiskt inte. "Min så kallade pappa", Ulf Malmros senaste film är en förvånansvärt tillbakahållen, stillsam och eftertänksam historia. Betydligt mer drama och betydligt mer tragik än stora skratt.

I centrum för filmen står två väldigt starka rollgestaltningar från de båda huvudrollsinnehavarna. Låt oss börja med Vera Vitali som spelar dottern Malin. Hon arbetar som lågstadielärare och är när vi möter henne i filmen synbart gravid. Barnets far Frank spelas av Sverrir Gudnason, min personlige nemesis i svensk film. Den här gången spelar han åtminstone inte en figur som jag förväntas sympatisera med. Efter ett bråk bryter Malin och Frank upp och Malin inser att historien är på väg att upprepa sig. Hennes barn kan komma att få växa upp utan en pappa precis som hon själv gjorde. Hon bestämmer sig därför för att söka upp sin far. Vitali är dynamit i rollen. Hon är envis, intensiv, en verkligt stukad själ men full av kraft och jävlar anamma. Hon använder sina ögon på ett oerhört uttrycksfullt vis. Det vore på tiden om hon fick sitt verkligt stora genombrott nu.

Michael Nyqvist spelar pappan Martin. Han är en skådespelare som hela sitt liv drömt om att få stå på Dramatens stora scen men som får nöja sig att spela i dåliga revyer på China. Han lever ensam, har inga egentliga vänner och ingen direkt respekt från sina kollegor. (Henrik Dorsin gör en kanonroll som riktigt svin.) Martin är inte någon direkt trevlig person heller. Men det är efter stroken som Nyqvist verkligen får spänna sina skådespelarmuskler. Det är en svår balansgång. Vi har många gånger sett skådisar, särskilt amerikanska, verkligen mjölka den här typen av roller i jakt på oscarsnomineringar. Det är så lätt att det slår över i sentimentalitet och smetighet. Nyqvist undviker alla de fällorna. Hans gestaltning känns hela tiden djupt naturalistisk. Inte minst eftersom karaktären alltid bär på en vrede och en frustration som skiner igenom. Det blir inte insmickrande, inte sött men faktiskt gripande på riktigt.

Det är lite av en ny Ulf Malmros vi får se här. Han som länge har varit svensk films store bildrabulist, en yvig visuell slugger och montagestormare, är här ovanligt tillbakadragen. "Min så kallade pappa" är en film där stilen inte drar till sig fokus, det läggs istället på karaktärerna. Tempot är betydligt försiktigare än vad vi är vana vid från Malmros. Även filmens färgskala är stillsam, där är mycket grått, mycket murrighet, inga klara färger. Hur pass medvetet allt detta är vet jag inte men det skulle inte förvåna mig om regissören utmanat sig själv med ett personligt litet dogmamanifest. Malmros förra film "Mammas pojkar" (2012) var en enda röra av alla hans vanlig ticks och blev väl i slutändan något där det kändes som om filmskaparna hade betydligt roligare än publiken. "Min så kallade pappa" är rena rama antitesen.

Borta är den bonniga humorn, borta är den hetsiga stilen. Det känns också som om Malmros medvetet valt att arbeta med lite andra skådisar den här gången. Martin, t.ex. hade ju lätt kunnat spelas av Kjell Bergqvist och det hade säkert blivit bra men risken finns att han hade blivit ytterligare en av sina kufar i Malmros filmografi. De skådisar som vi känner igen från tidigare Malmros-filmer hittar vi här bara i mindre biroller, som Johannes Brost som gör en väldigt fin insats som Franks pappa. "Min så kallade pappa" känns både sorglig och personlig. Långt mycket mer så än jag förväntat mig. Det glädjer mig att en av våra mest produktiva filmregissörer kan överraska och söka nya marker kreativt.

Sunday in the Park with George - Théâtre du Châtelet

Tidigare, när jag fick frågan om vilken som var min absoluta favoritmusikal brukade jag alltid svara att det var Stephen Sondheims "Sweeney Todd". Det är tveklöst ett av mannens främsta mästerverk men med tiden har jag kommit att hålla en annan av hans musikaler ännu högre. Jag talar om den smått makalösa "Sunday in the Park with George" som hade sin urpremiär i New York 1984 i en väldigt fin uppsättning regisserad av medförfattaren James Lapine. (Jag kan med säkerhet säga att den var fin för jag har en inspelning av den på DVD.) Musikalen är något så ovanligt som baserad på en målning: "En söndagseftermiddag på ön La Grand Jatte", målad av pointillisten George Seurat (1859-91). Så här ser målningen ut:

Seurat målade med små, små fläckar i grundfärger och kunde på det viset skapa bilder med en häpnadsväckande lyster. Han uppskattades inte av sin samtid och dog ung. En arketyp för det missförstådda konstnärsgeniet. I musikalens första akt låter Sondheim och Lapine oss följa en starkt fiktionaliserad skildring av tavlans tillkomst. George är besatt av sitt skapande och sin konst så till den grad att han negligerar sin fästmö, modell och musa, en ung kvinna vid namn Dot. (Namnet är naturligtvis högst symboliskt.) Dot å sin sida slits mellan sin kärlek till George - och hans begåvning är ju en viktig del i varför hon faktiskt älskar honom - och hennes önskan att bli sedd och älskad här och nu, inte för vad hon kan bli på duken. Till slut lämnar hon George för en annan man, även om George är far till barnet som hon bär, och tillsammans med denne andre emigrerar hon till Amerika. Medan allt detta pågår får vi i små korta scener lära känna de olika andra figurerna i tavlan allt medan George skissar och målar av dem under en serie söndagar på ön ute i Seine.

I den andra akten förflyttas plötsligt handlingen till nutid. (Eller rättare sagt, det var nutid när musikalen skrevs. De här scenerna måste utspela sig i tidigt 1980-tal för att kronologin ska stämma.) Vi träffar här en annan ung konstnär, som också heter George. Han är barnbarn till Marie, Dots och Seurats dotter. George gör en slags installationskonst med lasershower men har mer eller mindre målat in sig i ett hörn kreativt och vet inte hur han ska ta sig vidare. Den andra akten är full av satir över den samtida konstscenen. I slutscenen träder så Dot in, som ett spöke eller som figuren från tavlan, och vi får en slags försoning över tid och rum samtidigt som hon uppmanar George att gå vidare, att lyssna till sin egen vision och inte oroa sig över vad andra kommer att tycka om hans konst.

"Sunday in the Park..." är svår att beskriva. Ingen sammanfattning av handlingen låter den komma till sin rätt. Den är både väldigt enkel och djupt komplex. Den handlar om konst och den handlar om barn, "det enda som är värt att lämna efter sig i världen" som Marie säger i pjäsen. Den lyfter denna tematik till en nivå som blir andlig och rent av transcendent. Dessutom rymmer den musik som är bland det vackraste Stephen Sondheim skrivit. Sången "Sunday" som avslutar både första och andra akten får mitt hjärta att stanna varje gång jag hör den. Jag hoppas verkligen att jag någon gång kommer få chansen att sätta upp den själv.

2013 spelades musikalen på Théâtre du Châlet i Paris, på engelska med brittiska skådespelare och i regi av engelsmannen Lee Blakeley. Den uppsättningen filmades även för televisionen och häromdagen visades den i SVT. (Om ni skyndar er ligger den kvar på svtplay ett litet tag till.) Det är verkligen en överdådig produktion. Orkestern som i original är en liten kammarsättning om elva instrument har här expanderats till full symfonisk storlek, utan att musikens mer sköra kvaliteter har offrats. Det låter faktiskt utmärkt.

Även visuellt är det väldigt maffigt. Grundscenografin kretsar kring ett stort vitt rum på vars väggar mängder av avancerade projektioner förevisas. Somliga av dem dessutom animerade. Jag har inte haft möjlighet att se den andra stora nyuppsättningen av "Sunday in the Park..." som först spelades i London och sedan flyttades över till New York för snart tio år sedan men jag vet att även den arbetade med liknande teknik för att överbrygga klyftan mellan måleri och scenkonst. Det är rasande vackert. Oavsett vad en tycker om den rika teatertraditionen och användandet av modern högteknologi kan det knappast göras med säkrare handlag än så här. Jag har absolut ingenting emot det. Scenens golv är också försett med ett antal roterande element vilket låter regissören skapa mycket rörelse i scenbilden. Det är överhuvudtaget en kinetisk, färgsprakande och massiv produktion. Théâtre du Châlet har också haft resurser till betydligt fler statister än vad den ursprungliga Broadwayversionen hade.

Min främsta tveksamhet inför Blakeleys version är skådespelarna. Kanske beror det delvis på en kognitiv dissonans mellan teater- och TV-mediet. Aktörerna måste ta i för att nå ut till en stor salong och där är ett väldigt orkesterdike som skiljer dem och publiken åt. När sedan en kamera zoomar in dem i närbild blir uttrycket helt enkelt inte anpassat för den sortens intimitet. Men intimitet behövs i "Sunday in the Park...", det behövs för relationen mellan karaktärerna, det behövs för de tematiska nyanserna. I all storvulenhet går något av det också förlorat. Julian Ovenden som spelar George blir aldrig lika karismatisk eller plågad som Mandy Patinkin var i uruppsättningen. Sophie-Louise Dunn i rollerna som Dot och Marie är den som jag tycker bäst om. Hon har en värme och självklarhet över sig som glittrar. Båda är de vokalt framstående. Av de övriga birollerna märks det ändå tydligt att de flesta kommer från operavärlden. Sången sitter där men skådespeleriet blir ibland lite väl styltigt, mer som skisser än som fullödiga rollporträtt.

Det märks också att musikalen spelas på ett för publiken främmande språk. De är helt enkelt inte riktigt med på noterna. "Sunday in the Park..." är bitvis också mycket rolig men på ett subtilt och underfundigt sätt. Det går inte riktigt fram här. Det blir med andra ord inte fullt så bra som det skulle kunna ha varit trots en fantastisk visuell uppfinningsrikedom och kristallklart vacker musik. En påminnelse om varför teater är den så känslig konstform och varför dess institutioner inte alltid är de bästa förvaltarna av den, trots deras stora resurser. För de som inte fått chansen att uppleva musikalen tidigare ger dock TV-versionen en chans att göra så. Ta den chansen.

100 steg från Bombay till Paris

Så var det då dags för årets stora matporrfilm på bio, denna gång signerad Lasse Hallström som idag får räknas som en av Hollywoods största sentimentalister. I den får vi följa den indiske familjen Kadam, vilka drivit restaurang i flera generationer, som flyttat till Europa för att söka lyckan efter att mamman brunnit inne under ett upplopp. Ledda av sin envise men något stukade patriark (Om Puri) har familjen först försökt slå sig fram i England men då de inte trivdes där har de nu dragit vidare till Frankrike. När familjens bil går sönder i en pittoresk liten småstad och det dessutom visar sig finnas en lämplig lokal att öppna restaurang i ser pappan detta som ett tecken. Inget hans vuxna barn säger kan övertala honom att tänka om. Inte deras oro över om de franska byborna kommer att vilja ha indisk mat. Inte ens det faktum att det redan ligger en krog på andra sidan vägen, en klassisk fransk restaurang med Michelinstjärna och allt under ledning av den hårdförda Madame Mallory (Helen Mirren).

Det blir naturligtvis snart ett litet krig mellan Puri och Mirrens karaktärer. Med kulturkrockar och vresiga gamla människor blir det gärna så. Skådespelarna bollar inspirerat emellan sig och kemin dem emellan är påtaglig. Puri är extrovert, bombastisk och en ångvält men med hjärtat på utsidan av kroppen. Mirren är stiff, bitsk och passivt aggressiv med sin "franska" brytning. Även hon bär dock på en stor sorg. Ingen av dessa två är dock filmens egentliga huvudperson. Det är istället en av familjens söner Hassan (Manish Dayal). Han är den verkligt begåvade kocken i familjen, den som ärvt den döde mammans känsla för råvaror och smaker. Hassan är intresserad av att bredda sitt kunnande och lära sig även fransk matlagning. Han blir också förälskad i Margurite (Charlotte Le Bon) en ärtig souschef hos Madame Mallory. Kommer Hassan att bli den som överbryggar klyftan mellan de två restaurangerna, mellan Frankrike och Indien? (Ledtråd: vad tror ni?)

Manuset är baserat på en roman Richard C. Morais som blivit dramatiserad av Stephen Knight. Knight har tidigare skrivit manus till filmer som "Dirty pretty things" (2002) och Cronenbergs "Eastern Promises" (2007). Det är filmer som behandlar teman rörande migration och diaspora på ett betydligt mörkare och mera brutalt vis än i den här ganska gulliga historien. Ansatsen till att berätta något intressant om vad det innebär både vilja passa in i sitt nya sammanhang samtidigt som en är trogen sitt ursprung och sina egna traditioner finns här men de drunknar snart i all ljuv matromantik och i slutändan lite platta filosoferande om relationen mellan vad vi äter och våra minnen. Vi har både sett och hört allt det där förut. Maten som projektionyta för våra föreställningar om äkthet och genuinitet omger oss ju tjugofyra timmar om dygnet numera. "100 steg..." har inget nytt att tillägga där.

Hallström är som bekant en mycket älskad personinstruktör i Hollywood. Även här får skådespelarnas insatser ta första rummet. Visst är filmen också i mångt och mycket vacker, fotot signerat Linus Sandgren är luftig och romantiskt utan att slå över i det murriga, både när det är den franska landsbygden och all den färgstarka maten ska filmas. Bitvis får filmen också lite puls och rytm, inte minst tack vare A.R. Rahmans härliga filmmusik. Rahman är en av den samtida Bollywoodfilmens främsta kompositörer och har även via sitt samarbete med Danny Boyle kommit att få ett fotfäste även i Hollywood. Särskilt i ett par montagescener lyfter musik och bilder tillsammans och det är nästan som att jag väntar mig att karaktärerna ska brista ut i sång och dans. Det vore en sorts förhöjning som jag tror "100 steg..." skulle mått bra av.

Det stora problemet för mig är annars att oavsett hur charmig och smårolig filmen bitvis är känns den ändå tämligen ytlig. Utanförperspektivet är tydligt. Filmen lyckas liksom aldrig bottna, varken i det indiska eller i det franska och det hela blir därför till en orgie i välvilliga stereotyper och käck exotism. Den fastnar därför i må-bra-filmens vanliga fälla, önskan om att vara trivsam och inställsam mot publiken innebär också att det aldrig riktigt bränner till. Som en saga om en ung mans resa för att finna sig själv och sin förmåga fungerar den åtminstone delvis men den är inget som imponerar.

Gotham - Pilotavsnittet

Som experiment är den nya TV-serien "Gotham" intressant. Går det att berätta en historia även om en tar bort det som är dess absolut mest centrala beståndsdel? I det här fallet: Går det att berätta historien om Batman utan att ha med just Batman? Är den värld som byggts upp av drygt 65 års serietidningar, filmer och andra media, dess miljöer, dess bifigurer, dess motiv och teman tillräckligt starka för att bära ändå? Det återstår fortfarande att se.Jag var lite i valet och kvalet över om jag skulle skriva en separat recension av pilotavsnittet eller om jag skulle vänta till dess att första säsongen löpt ut. Det senare hade kanske på sätt och vis varit mest logiskt men nu gjorde jag ju faktiskt en pilotrecension av "Agents of S.H.E.I.L.D." förra året så, varför inte?

"Gotham" utspelar sig alltså långt innan någon läderlapp är aktuell i den dystra och gotiska staden Gotham City. Legenden sätts dock i spel omedelbart. Piloten börjar faktiskt med Batman-myten själva urscen, den där den unge Bruce Wayne (David Mazouz) blir vittne till hur hans föräldrar rånas och skjuts till döds i en mörk gränd. Två kriminalare anländer till platsen, den cyniske och lätt brutale Harvey Bullock (Donal Louge) och dennes nye partner en viss ung James Gordon (Ben McKenzie). När Bullock inser vilka mordoffren är, två av stadens rikaste och mest inflytelserika personer är hans första impuls att försöka få någon annan ta ansvar för fallet men Gordon lovar den unge Bruce att han ska finna mördaren och ställa honom inför rätta. Det visar sig förstås vara lättare sagt än gjort. Rättvisa har, precis som lag och ordning, sina egna innebörder i Gotham City och det kommer Gordon ganska snart att bli varse.

Seriens huvudförfattare Bruno Heller och regissören Danny Cannon verkar sträva efter en estetik som ligger någonstans mitt emellan Friedkins"The French Connection" (1971) och Finchers "Seven" (1995). Det är regnigt och mycket rök, verkliga gatuvyer uppdopade med datorgrafik för en extra gotisk känsla. Den här serien hade med all sannorlikhet inte satts i produktion om det inte vore för de stora framgångarna som Christopher Nolans filmer om den mörke riddaren har haft. Bortsett från ett par bilder från luften som nästan ser ut som om de kunde vara lyfta från de filmerna känns det ändå som om "Gotham" lutar något mer åt det stiliserade och serietidningsaktiga. Det är en svår balansgång det där. En viss strävan efter realism är förstås nödvändig men poängen med Gotham City är att staden är en mörk och förvriden skrattspegel för den moderna senkapitalistiska storstaden. Den måste också vara grotesk. Särskilt med tanke på alla dess färgstarka och vansinniga skurkar som jag misstänker efter hand kommer att framträda.

Några av dem får vi möta redan här i piloten. Sålunda smyger en ung flicka (Camren Bicondova) runt på hustak och ficktjuvar vad hon kommer åt, inklusive ett paket mjölk som hon ger åt en hemlös katt. Vi förstår naturligtvis att detta är Selina Kyle, dvs. den framtida Catwoman. Selina blir också vittne till mordet på Waynes och ägnar sedan resten av piloten åt att smyga runt i bakgrunden och spionera på Bruce. I annan scen får vi se en ung Poison Ivy flimra förbi. Edward Nygma, sedermera Gåtan (Cory Michael Smith) arbetar som kriminaltekniker åt mordroteln. Och i tjänst hos den hårdföra maffiabossen Fish Mooney (Jada Pinkett Smith) hittar vi en hackkyckling till gangster med drömmar om att ta sig upp i världen, Oswald Cobblepot (Robin Lord Taylor) - sedermera känd som Pingvinen. Jag tror inte jag sticker ut hakan för långt om jag här och nu förutspår att den karaktären kommer att springa iväg med den här serien under sina armar. Taylor har en udda framtoning och en motsägelsefull karisma i rollen och en fysikalitet som är precis lagom teatral. Han lyckas också ingjuta ett stänk av tragik över den ganska patetiska rollfiguren.

Av styckets hjältar känns McKenzie så här i början som lite väl fyrkantig och vetebrödslik i rollen som Gordon. Låt oss hoppas att författarna tänkt utveckla honom i en mer intressant riktning längre fram. Risken är annars att han helt överskuggas av Louge i rollen som Bullock. Det är en betydligt mer tacksam karaktär, den hårdkokta, bitske, halvkorrupta och alltför våldsamma snuten som ändå nånstans har ett hjärta av guld tenderar alltid att bli en publikfavorit oavsett om han (varför är det alltid en han?) heter Jimmy Doyle, Sipowitz, Gene Hunt eller Gunvald Larsson. Louge har en bredd som rymmer både komik och drama och är utan tvekan en intressantare skådespelare än McKenzie. (Har ni förresten inte sett den utmärka TV-serien "Terriers" från 2010 - fick tyvärr bara en säsong - där Louge spelade huvudrollen måste ni absolut göra det.) Min gissning är att Gordon kommer att få uppförsbacke i "Gotham" på mer än ett sätt.

Seriens ensemble.

På det hela taget är jag beredd att ge pilotavsnittet en godkändstämpel. Berättandet är effektivt, serien ser väldigt snygg ut och skådespeleriet är överlag bra. Smith är lagom otäck och lagom överspelad för sin gangsterbossroll, om hon hade haft några mustascher hade hon säkert snurrat friskt på dem. Det verkliga testet på om den här serien, och dess centrala experiment, kommer att fungera avgörs dock inte i ett första avsnitt. Det avgörs istället i det avsnitt som kommer härnäst och i det efter det och i det efter det. Redan nu läggs trådar ut och visst finns här frön till potentiellt intressanta historier. Endast tiden kan utvisa om de kommer att gro till något värt att följa. Kommer serien att kunna slå an en tematisk ton som kan lyfta den till samma allegoriska nivåer som Nolans filmer? Det antyds åtminstone att den ambitionen finns. Kommer författarna att kunna göra något med alla udda bifigurer för att få dem att verkligen lyfta? Kommer de kunna berätta sin historia utan att publiken tappar intresset och börjar undra när killen i fladdermusdräkt egentligen ska träda in i handlingen?

Hallonbåtsflyktingen

Den hyllade amerikanske filmkritikern Roger Ebert, som gick bort förra året, brukade tala om det han kallade för "idiotintrigen". Det vill säga den sortens intrig i en film som totalt skulle gå sönder om någon av karaktärerna bara stannade upp en stund och sa: "Men vänta lite nu..." Den sortens intrig som bara fungerar om alla personerna i filmen uppträder komplett hjärndött. Det finns gott om sådana filmer. Det finns framförallt gott om sådana svenska filmer. Nu sällar sig ytterligare en till raden: "Hallonbåtsflyktingen" i regi av Leif Lindblom (som främst har en bakgrund i TV och sitcoms). Filmen baseras på en roman från 2007 av författaren Miika Nousiainen, som tydligen var en storsäljare i Finland.

I centrum står Mikko Virtanen (Jonas Karlsson), som beskriver sig själv som en svensk man född i en finländares kropp. Hans största dröm är att få bli svensk på riktigt. När han ombord på en färja mellan Helsingfors och Stockholm möter den suicidale psykologen Mikael (Erik Johansson) får han plötsligt chansen att ta över dennes liv och identitet. (Det är lika märkligt som det låter.) Mikael har en dement mamma (Suzanne Reuter) och även om hon säger att hon inte känner igen sin son tar ingen på sjukhemmet någon notis om det. Värre blir det när Mikaels syster Maria (Josephine Bornebusch) dyker upp. Det visar sig emellertid att Maria inte tycker om sin bror och Mikko är trots allt en klar förbättring. Så hon låter honom hållas även om hon ger honom en strid ström av bitska pikar. Så träffar Mikko sjukgymnasten Lotta (Frida Hallgren) som blir omedelbart förälskad i honom. Mikko ser i henne möjligheten till det perfekta svenska livet med villa och Volvo. Frågan är väl bara om det är den idén han är kär i och inte Lotta? Ungefär så, fast jag tror inget handlingsreferat riktigt kan fånga precis hur konstig och krystad den här filmen verkligen är.

Det stora kruxet med den är Jonas Karlssons gestaltning av huvudrollen. För somliga kommer den att funka och de kommer att uppleva honom som otroligt rolig. För andra, inklusive för mig, fungerar det inte alls och då sitter en mest och skruvar på sig. Jag tror inte att karaktären är skriven som att vara intellektuellt funktionshindrad men det är så Mikko framstår i mina ögon. I alla händelser som lite eljest. Han är så otroligt skruvad och hans motivation som rollfigur helt uppåt väggarna knasig och obegriplig. Karlsson får åtminstone här utlopp för en fysikalitet i sitt spel som han sällan annars får och han tar verkligen chansen att utnyttja det. Där är spasmer och konstiga handrörelser och ett kroppsspråk som inte är av denna jord. Det är inte heller den märkliga dialekt som han talar filmen igenom. Jag antar att det ska föreställa en finsk brytning men det låter som en blandning mellan femton olika accenter. Sammantaget blir Mikko till en figur som inte tycks röra sig i samma universum som några av de andra figurerna.

Då är jag betydligt mer förtjust i Josephine Bornebuschs rollinsats. Hon har med all rätt klivit fram som en av svensk film och TVs stora comedienner och fungerar bra här som fast punkt i kontrast till Karlssons vilda utsvävningar. Hon har rapp tajming och en förmåga att leverera repliker med en subtil skruv som ofta gör dem roligare än vad de borde vara på pappret. Jag skulle gå så långt som att säga att hon är hela filmens behållning.

Maria (Josephine Bornebusch) och Mikko (Jonas Karlsson)

Det hela är ytterst fånigt och långsökt. Jag vet som sagt inget om romanförlagan men jag noterar att den ene av filmens manusförfattare Erik Arhnbom också skrev den ebarmliga "Cockpit" från 2012, ytterligare ett exempel på en extremt krystad film med en riktig idiotintrig. Visst finns det enskilda scener här och var som glimrar till och som har en slags komisk poäng. Särskilt gillar jag en scen på slutet där Mikko äntligen ska få chansen att fira en svensk jul. Det visar sig dock att Lotta bjudit över en finsk granne (Jarmo Mäkinen) som börjar duka upp finska julbordsrätter som leverlåda och rotfruktslåda till Mikkos förskräckelse, som om hans förträngda förflutna kommer tillbaka för att hemsöka honom. Det hjälper dock inte med enstaka sekvenser när det inte finns någon helhet som förmår bära upp dem. Inte heller lyfter Lindbloms regi den hela över den vanliga stillösa raka komedifilm som vi är så vana vid att se.

Filmens centrala tema, det svenska och det finska, de två ländernas respektive föreställningar om varandra, lite harmlös etnisk humor grannar emellan hanteras åtminstone bättre än vad jag hade fruktat. "Satiren" slår nog ganska lika åt båda håll. Lite blir det ändå till en bortslösad chans. Mikkos dröm om det svenska och vad det egentligen ska innebära är lika platt och innehållslös som någonsin ett manifest från SD. Det är köttbullar och ABBA och gurka från Västerås. Det hade kunnat gå att göra något av det tänker jag. Det hade gått att verkligen utmana det där. I grunden är ju detta en historia om en invandrare som gör allt för att integrera sig, till den punkt att han blir en parodi av det som han försöker efterlikna. Det hade kanske kunnat säga något om inte karaktären varit beskriven som babblande galning. Det är något vi ser ofta i svensk film, särskilt i komedier. Det finns en vilja att ta upp intressanta frågeställningar men så fort som det känns att det bränns backar filmmakarna undan. "Oj, oj, det är inte därför vi är här" verkar de säga. "Nu ska vi bara ha det trevligt och inte tänka på tråkigheter". En kan ju fråga sig varför de i så fall alls ska försöka röra vid den sortens tematik.

Pojken med guldbyxorna

"Pojken med guldbyxorna" är från början en ungdomsroman från 1967, författad av Max Lundgren som annars är mest känd för böckerna om "Åshöjdens BK". Som jag minns det fanns romanen överallt i skolbibliotek och klassrum under hela min uppväxt men jag kan inte minnas att jag någonsin läste den. 1975 gjordes en miniserie för TV baserad på boken. Den regisserades av Leif Krantz som var kungen av mysthrillers i svensk television och som lämnat efter sig en diger produktion för såväl barn - "Kullamannen" (1967), "Kråkguldet" (1969) - och för vuxna - "Ärliga blå ögon" (1977), "Sinkadus (1980). I huvudrollen då sågs en ung Harald Hamrell som ju idag själv är en produktiv regissör inom samma genre. TV-serien har gått i ständig repris ända sedan den gjordes och jag vet att jag har sett den som barn men jag kan inte dra mig till minnes några detaljer utöver själva grundstoryn.

Så det kändes ändå som att jag var öppen och förutsättningslös när jag satte mig ned för att se Ella Lemhagens nyinspelning som nu går upp på biograferna. Lemhagens produktion har inneburit spridda skurar för mig. Sämst har jag tyckt om hennes utflykter i det vardagsrealistiska och bäst har jag gillat när hon tar ut svängarna lite mer, som i hennes förra film "Kronjuvelerna" (2011) och här. "Pojken med guldbyxorna" har blivit en effektivt berättad, bitvis ganska otäck thriller för en ung, men inte allt för ung publik. Samtidigt som handlingen med nödvändighet är mer komprimerad i långfilmsformatet och tyngdpunkten ligger mer på nagelbitande jakter och våldsamma skurkar finns ändå mycket av originalets patos med. Nyinspelningar av älskade klassiker är alltid något av en risk men här vågar jag påstå att den går hem.

Lukas Holgersson spelar här Mats som dumpas av sin mamma hemma hos pappan Torkel (Shanti Roney), en frilansande (och ständigt pank) journalist som Mats aldrig haft så värst bra kontakt med. Tillsammans med sin kompis David (Olle Krantz) hittar han så av en slump titelns magiska byxor och äventyret sätter fart. När Mats stoppar ned handen i byxfickan ligger där alltid en hundrakronorssedel (senare växlar byxorna upp till femhundra- och slutligen tusenkronors). Pojkarna drar ut på en hejdlös shoppingturné så klart. Vad än de vill ha och pekar på kan de köpa. Det är den centrala maktfantasin som är en så central del av många berättelser för barn. Tänk om jag var stark/kunde flyga/var rik och så vidare. Guldbyxorna är som Pippis kappsäck med pengar. Vem skulle vilja äga ett sådant par brallor? Men Mats kan ändå inte komma ifrån en viss känsla av dåligt samvete. Gör han i själva verket något olagligt? Och som i alla tragedier där brottet mot ett tabu först följs av en drömfas där allt verkar gå som det ska kommer så omkastningen. För pengarna som Mats drar fram kommer inte ur tomma intet. De teleporteras dit från landets banker. Den barska Säpo-polisen Katarina (Annika Hallin) misstänker ekonomisk terrorism. Det är dock inte det värsta. Samvetslösa gangsters med finansmannen William Otto (Kurt Ravn) i spetsen är också ute efter byxorna och de skyr inga medel.

Actionscenerna i filmen håller riktigt hög klass, bättre än vad vi är vana vid från alla dussindeckare och polisfilmer som pumpas ut. Det blir som sagt också bitvis ganska våldsamt, särskilt mot slutet när Shanti Roneys karaktär blir kidnappad och rejält misshandlad. Lemhagen håller det jordnära men ändå förhöjt och hon tappar aldrig fokus på karaktärerna. Bäst i filmen är dock de mer stillsamma stunderna. När Mats och hans pappa pratar ut. När vi kommer in under skalet på den tuffa tjejen Livli (Nina Sand) som anslutit sig till gänget. Mest av allt tycker jag bihistorien där barnen får kontakt med uteliggaren Zeke, spelas av Jimmy Lindström i vad som nog är hans bästa rollprestation på film. Det är väldigt melodramatiskt men på ett bra sätt och mötet med Zeke blir också en vändpunkt för Mats, där han inser att han måste använda sina pengar till mer än att bara köpa prylar, han har fått byxorna av en anledning - för att hjälpa.

Ella Lemhagen är en skicklig personinstruktör och har särskilt god hand med barnskådisar. Nina Sand som Livli är särskilt bra, hon växer i filmen till en stenhård actionhjältinna. Filmen är också stiligt estetiskt utförd med en look som kombinerar med uppdaterade och moderna med en retrokänsla som tveklöst är inspirerad av TV-serien. Så får t.ex. Lukas Holgersson i flera scener gå klädd i samma ikoniska gulblå t-tröja med små kronor på som Harald Hamrell bar där. Och varför inte? Den är ju modern igen. (Till samma referenslandskap hör att Hamrell dyker upp och gör en liten cameo i filmen.) Ibland slår kanske retrokänslan över lite för mycket. Torkels lägenhet i filmen, hans soffa och tapeter, ser lite väl sjuttiotal ut för samtiden. Det är förstås en gnällig synpunkt.

Som helhet är "Pojken med guldbyxorna" en lyckad nyversion. Som jag vagt minns det fanns det nog rum för mer nyanserad diskussion om pengar, moral, givande och solidaritet i TV-serien men det beror nog både på en skillnad i medium och tidsanda. Kärnan finns ändå där - att oavsett hur frestande det är att leka med tanken på obegränsad rikedom för den drömmen inte stå i vägen för en större: Den om hur vi ska kunna fördela världens rikedomar rättvist mellan alla oss som lever i den.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 1: 2001- ett rymdäventyr

Med pukor och fanfarer, kanske rent av med lite "Also Sprach Zarathustra" presenteras härmed den sista i raden i min nedräkning av mina absolut största favoriter ur filmhistorien. Det här inlägget kommer alltså att handla om "2001 - ett rymdäventyr", Stanley Kubricks banbrytande science fiction-rulle från 1968. Min egen historia med den här filmen har verkligen varit en resa i sig. När jag såg den första gången i mina tonår tyckte jag inte alls om den. Jag upplevde den nog som ofokuserad och kall, bihistorien kring datorn HAL och dennes eskapader tyckte jag att jag hade upplevt många bättre variationer av. Sedan kom jag att se om filmen flera år senare, och igen och igen, allt eftersom jag fick upp ögonen för Kubrick som regissör. Varje gång växte "2001" exponentiellt i mina ögon. Kanske var det så att jag nu var mottagligare för vad Kubrick var ute efter. Han är som bekant en regissör vars verk opererar på flera distinkta plan samtidigt. Att bara se på dem med ett öga åt intrigen är att göra dem en otjänst. Jag minns inte om det var tredje eller fjärde gången jag fann mig själv säga: "Det här måste vara den bästa film som någonsin spelats in." Det omdömet kom verkligen från hjärtat. Och jag har inte haft anledning att omvärdera det till denna dag.

Seriös s-f på film var nästan okänt när Kubrick gjorde "2001". (Inte för att det är så vanligt förekommande nu heller.) Det var mest gröna gubbar i flygande tefat och apornas planet. Science fiction var en lågbudget genre. Mer "Plan 9 from Outer Space" än Asimov och Heinlein. Det faktum att Kubrick skrev manuset ihop med en av den litterära genrens stora namn Arthur C. Clarke visar bara det att hans ambitioner var betydligt större. De baserade sitt arbete på en av Clarkes noveller med titeln "The Sentinel" men expanderade idén till en berättelse (om det är rätt begrepp i sammanhanget) som spänner över hela den mänskliga artens existens. Det finns nog ingen film som har haft ambitioner på samma rent kosmiska skala. "2001 - ett rymdäventyr" är i någon mening en posthuman film. Det är det närmaste jag kan tänka mig en film som betraktar mänskligheten utifrån. Samtidigt är det just mänskligheten som helhet som är huvudperson i filmen (mänskligheten och datorn HAL, dess eventuella efterträdare) snarare än enskilda karaktärer. Det är inte en slump att HAL själv kanske är filmens mest igenkännbart mänskliga karaktär. Kubrick väljer helt medvetet bort traditionell dramaturgi med karaktärer som vi kan identifiera oss med. Det är inte vad den här filmen handlar om. I själva verket är den i mångt och mycket en enda stor verfremdungseffekt - syftet är som Brecht brukade säga "Få det bekanta att verka obekant och det otroliga verka troligt".

Ofta när jag tänker på "2001" framstår den närmast som en stumfilm, som om den vore berättad enbart med bilder och musik. Det stämmer inte helt, mitten av filmen har faktiskt en hel del teknobabbel men dialogen är oftast så intetsägande att den nästan inte spelar någon roll alls. Dess abstraktion blir också dess stora styrka. I tidigare versioner var filmen mycket mer förklarande. De inledande scenerna med apmänniskorna på savannen hade en berättarröst som förklarade vad som händer, de senare scenerna ombord på rymdskeppet hade mer exposition i dialogen, i slutsekvensen efter att astronauten Bowman (Keir Dullea) färdats bortom tid och rum var det meningen att vi skulle få se hur utomjordingar studerade honom. Gradvis skalade Kubrick bort allt det där och det är till hans stora heder. Resultatet blir något som jag nästan bara kan beskriva som ren film i flytande form. (För den som vill se skillnaden finns ju den ganska märkliga uppföljaren "2010" (1984) i regi av Peter Hyams, en uppföljare som Kubrick hatade, där samma material återanvänds i vad som blir en betydligt mer konventionell s-f-film.)

En av filmens återkommande bilder.

I rent teknisk bemärkelse var filmen banbrytande. "Stjärnornas krig" lyfts ju oftast fram som den film som gjort s-f-genren till det den är idag. Det är väl för all del sant men sanningen är också den att Lucas stod bastant på Kubricks axlar. Det finns en taktil kvalité och en absolut realism över specialeffekterna som står sig än i denna dag. Kubricks närmast maniska besatthet av detaljer kommer verkligen till sin rätt. Scener som de när Bowman joggar runt i det cirkelformade rymdskeppet är absolut hypnotiska. Arbetet med modeller och avancerade studiobyggen liknar inget som vi ser på film idag. Det är inte undra på att vissa konspirationsteoretiker valt just Kubrick som den de tror fejkade månlandningen. Trots alla "2001"s kosmiska fantasmagorier är ändå känslan av påtaglig realism det bestående intrycket.

"2001" är också ett centralt verk i Stanley Kubricks filmografi. Visst hade han gjort fantastiska filmer tidigare. Jag gillar såväl "Lolita" (1962), oaktat dess brister, och "Dr Strangelove" (1964) men det är för i och med den här filmen som Kubrick verkligen hittar hem. Innan den var han en högst begåvad regissör som hade gjort en del bra och en del mindre bra. Efter "2001" består hans produktion av idel mästerverk. Han hittar sin estetik, sin färgskala, sitt sätt att berätta historier. Han går från att ha varit en regissör bland många i Hollywoodsystemet (om än i dess utkant) till att bli helt och hållet sin egen, huvudet högre än alla andra. Att se "2001" är någon mening att se förvandlingen ske framför dina ögon, på samma sätt som mänskligheten själv transformeras i filmen när den kommer i kontakt med den mystiska monoliten.

Monoliten ja, denna märkvärdiga utomjordiska artefakt som återkommer gång på gång i filmen och laddas med en oerhörd symbolism. Många har påpekat att den i sin form och sina proportioner liknar en skärm eller en bioduk i widescreenformat ställd på ända. Jag tror inte att det är en allt för långsökt iakttagelse. Läst på det viset blir "2001" något av en metafilm. Att konfronteras med monoliten är för mänskligheten att få sina sinnen vidgade, en inbjudan att utvecklas - på ont och gott - samt att utforska nya okända världar. Att bege sig ut i den väldiga ändlösa universum som både är den konkreta yttre verkligheten men även, tror jag, en symbol för människans egen inre ändlöshet. Lite på samma sätt som en stor konstupplevelse kan göra. Lite så som jag tror Kubrick tänker att hans egen film ska påverka publiken när vi i slutet får se Bowman ge sig av på sin fantastiska resa, in i monoliten mot oändligheten och vidare.

Färden genom stjärnportalen.

Delvis daterar den här sekvensen filmen. Det finns något väldigt 60-tals-flummig över alltihop och även om en del av bilderna som Kubrick och hans team satte samman är fantastiska är en del andra lite lökiga. Bilder av ökenlandskap med färgerna lite förvridna är inte så hisnande. Det gör dock inte så mycket. Jag älskar den i alla fall. Psykadelikan må vara lite gammaldags men sammantaget fungerar det ändå. Och scenerna som följer, där Bowman åldras dör och återföds som ett stjärnfarande foster i ett rokokoliknande sovrum är både vackra och besvärande. Slutet där Bowman i fosterform återvänder till Jorden lämnas som så mycket annat i filmen öppet för tolkning. Det blir en spegelbild av oss själva. Är bilden av den där jättebäbisen som svävar över planeten ett hot eller ett hopp? Slutet för människan eller kanske vår själva början?

Tydligtvis är det så filmskapare vinner mitt hjärta (och även om det här kanske tycks vara en väldigt cerebral film är min reaktion till den djupt emotionell), genom att öppna upp världen för frågor utan svar, att väcka förundran och storögdhet, genom att ta oss ut ur oss själva. Så enkelt och så stort kan det vara. Jag antar att det är det som jag själv i bästa fall kan sträva efter i mina egna verk. Det är därför som "2001 - ett rymdäventyr" är nummer ett bland alla filmer jag någonsin har sett.

Six by Sondheim

Jag har haft tillfälle att se HBO-dokumentären "Six by Sondheim" som visades i amerikansk TV i slutet på förra året. Jag tänkte ta tillfället i akt att skriva lite om den filmen här och om den som är dokumentärens ämne, kompositören och sångtextförfattaren Stephen Sondheim, en av mina största idoler. Han är långt ifrån ett känt namn i breda kretsar men de som liksom jag brinner för musikteater är han avgudad. Den här sortens förutsägelser är naturligtvis svåra att göra - framtiden är sannerligen ett annat land där de gör saker och ting på annat sätt - men jag tror verkligen att om det finns någon nu levande som skriver för teatern som kommer att överleva och bli en klassiker, som kommer att spelas om och om igen, återupptäckas och nytolkas om hundra, två- eller trehundra år på samma sätt som vi bryr oss om Shakespeare eller Mozart idag, då är det Sondheim.

Stephen Joshua Sondheim föddes 1930 i New York. Hans föräldrar skildes tidigt och Sondheim kom att ha ett ytterst komplicerat förhållande till sin mor ända fram till att hon dog. Han var ett mycket ensamt barn och har själv berättat att han inte vet vad som hade blivit av honom om inte grannfamiljen hade tagit hand om honom och om inte fadern i familjen kommit att bli en extrapappa för honom. Den mannen råkade nu vara Oscar Hammerstein II, textförfattaren och dramatikern som mer än någon annan var med om att skapa den amerikanska musikalen. "Om Oscar hade varit arkeolog hade jag nog blivit arkeolog" säger Sondheim i dokumentären. Nu blev det teater och musik istället.

Sondheim fick några tidiga framgångar men hade svårt att etablera sig som just kompositör. (Till musikaler som "West Side Story" och "Gypsy" skrev han bara sångtexterna.) Hans stora genombrott kom under 70-talet med en lång serie musikaler som Sondheim jobbade fram i tätt samarbete med regissören Harold Prince. Återigen - titlar som "Company", "Follies", "A Little Night Music" (baserad på Bergmans "Sommarnattens leende"), "Pacific Overtures", "Sweeney Todd" och "Merrily We Roll Along" - är inte på var persons läppar, men det borde de göra. Liksom "Sunday in the Park With George", "Into the Woods", "Assassins" och "Passion". ("Sweeney Todd" är väl den mest kända av titlarna, "Into the Woods" kommer i en stor filmversion senare i år.) Varenda en av dem mästerverk. Sondheims storhet ligger i att han verkligen är en dramatiker. Han skriver sånger som berättar historier, som är sprungna ur pjäsens karaktärer och följer ur deras personlighet och situationer. Jag tror att det är därför jag aldrig tröttnar på dem. Det och det faktum att hans musik är så hjärtskärande vacker.

Musiken och sångerna står också i centrum i den här dokumentären. Den är regisserad av en annan av Sondheims återkommande samarbetspartners, författaren och regissören James Lapine. Tillsammans har de gjort flera av Sondheims senare verk. Lapine låter Sondheim berätta sin egen historia, genom att klippa ihop nya och gamla intervjuer. Men viktigare för filmen är de musiksekvenser som vi får ta del av. Som titeln antyder har Lapine valt ut sex sånger ur olika musikaler, vi får se dem i en rad olika typer av framföranden, alltifrån gammalt arkivmaterial till nyinspelade scener. Sondheim berättar om bakgrunden till sångerna, hur han tänkt när han skrivit dem och som så ofta är han själv den skarpaste kritiska hjärnan när det gäller att analysera sina egna kompositioner. De nyinspelade partierna, framförallt numret "Opening Doors" från Merrily..." är läckert och lyxigt iscensatta. (Där dyker också Sondheim själv upp i en rolig cameo.) De delar som är hämtade ur arkiven är roliga att se eller återse.

För mig som känner Sondheims biografi bjuder inte dokumentären på några nyheter. För den som inte känner till honom tror jag att den kan tjäna som en utmärkt introduktion. Den är rappt och snyggt sammansatt. Och Sondheim är en fantastisk berättare. Det är klokt att arbetet och konstnärskapet fått ta största platsen i filmen, Sondheim tycks vara sådan som person. Hans liv har handlat om hans musik, hans karaktärer och hans texter. Var och en av er som läser dessa rader och som inte känner hans verk, om ni bara blivit det minsta nyfikna rekommenderar jag er starkt att doppa tårna och utforska. Hans sånger är kanske inte alltid omedelbart tillgängliga för alla, de kräver ett uppmärksamt öra, men om som sagt om ni vill veta hur vår tid kommer att bli ihågkommen tror jag inte det finns ett bättre ställe att börja på.

The Boxtrolls

Animationsstudion Laika har mutat in en egen nisch med två riktigt bra filmer, dels "Coraline och spegelns hemlighet" från 2009 i regi av Henry Selick efter en bok av Neil Gaiman, dels "ParaNorman" från 2012. Båda filmerna är i huvudsak framställda med gammaldags stop-motion-teknik bara lätt upphottade med modern datoranimation. Båda är dessutom en slags riktiga skräckfilmer än den sortens traditionella sagor som många fortfarande förknippar med animerad film. Det här inget för de allra yngsta. Tvärtom är de ganska så sofistikerade och bitvis ganska störande bisarra historier. Genom Selick delar filmerna också tydligt DNA, tekniskt, stämningsmässigt och tematiskt med "The Nightmare Before Christmas" från 1993. Nu är Laika tillbaka med en ny film: "The Boxtrolls". Den når kanske inte lika högt som sina föregångare men är ändå en riktigt charmig liten bagatell.

Anslaget är mer tydligt sagoaktigt och satiriskt än de tidigare filmerna, som båda ju tog sin utgångspunkt i den verkliga världen. Vi befinner oss i den knasiga staden Cheesebridge, där det mesta som namnet antyder kretsar kring ost- och mejeriprodukter. Stadens stroppiga och styrande elit "de vita hattarna" ägnar mer tid åt att provsmaka nya ostar än att fatta viktiga beslut. I stadens kloaksystem lever dock en underjordisk art av lådtroll, så kallade eftersom de klär sig i papplådor och kartonger. På natten smyger sig trollen upp på stadens gator och tar med sig vad skräp och annat intressant de kan hitta. De tycker om att bygga och konstruera saker där nere. Trollen är egentligen väldigt fredliga men stadens innevånare är rädda för dem. Det utnyttjar filmens skurk, en slemmig typ vid namn Archibald Snatcher (i orginal med röst av Ben Kingsley). Han har fått stadens styrande att lova att om han kan fånga in och göra sig av med alla troll ska han få bära en vit hatt och bli en av dem. Snatchers högsta önskan är nämligen att få bli en av de styrande och äta ost hela dagarna - trots det faktum att han egentligen är svårt allergisk mot ost.

Vår hjälte är en ung pojke som adopterats av trollen och som vuxit upp som en av dem. Han kallas för Eggs för det är vad som står på framsidan av hans kartong. När Eggs vänner rövas bort av Snatcher och dennes hejdukar söker han sig upp i staden på dagtid och träffar där Winnie, borgmästarens dotter (med röst av den alltid fenomenale Elle Fanning). Winnie är ensam och lite säreget makaber, hennes föräldrar bryr sig inte mycket om henne. Fannings röstarbete är på hög nivå och jag gillar verkligen karaktärens formgivning och animering. Hon är faktiskt på många sätt det bästa med filmen. Tillsammans tar nu Eggs och Winnie upp kampen mot trolljägarna.

Eggs och Winnie.

Det finns en uppfinningsrikedom och visuell glädje som bär filmen. Såväl trollen som trolljägarnas mackapärer och konstruktioner har en ångpunkig kvalité som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga filmer, de han gjorde tillsammans med Marc Caro, "Delicatessen" (1991) och "De förlorade barnens stad" (1995). Precis som i de filmerna viker filmmakarna inte ifrån det brutala och groteska. Sättet som skurken Snatcher sväller upp till ett pulserande monster när han mot bättre vetande äter ost till exempel är både hysteriskt roligt och genuint otäckt. Även om "The Boxtrolls" har mer av en barnslig glädje och energi över sig är den nog inte helt lämplig för känsliga unga tittare. För de modiga erbjuder sagan dock en parabel om tolerans och acceptans av de som kanske har andra seder och vanor, som kanske ser lite annorlunda ut, som ser och låter annorlunda ut. Det är den sortens budskap som en gång hade kunnat verka lite platt och självklart. Idag, när tio procent av landets befolkning står i begrepp att rösta på ett rasistiskt parti, behöver vi plötsligen den sortens historier mer än någonsin.

Eriks 11 toppfilmer - Nr 2: Mullholland Drive

Om jag säger att "Mullholland Drive" är ett drömspel är det knappast ett kontroversiellt påstående. Snarare får det väl anses vara ett genomgående kritiskt konsensus. Filmen börjar i princip med en point-of-view-bild där kameran dyker ned i en säng, ned i en kudde, bilden går till svart och därefter börjar själva historien när filmens titel tonar fram på en vägskylt. I en fiktion så fylld av mystiska symboler, märkliga referenser och laddade bilder är den där kudden nära nog övertydlig. Vad som följer är en berättelse som opererar helt efter sin egen inre drömlogik.

Jag vet ingen som kan det där som David Lynch. Ingen annan regissör har haft en sådan betydelse och påverkan på mig själv som regissör. Att se "Twin Peaks" när jag var 12-13 var den första verkligt stora konstupplevelse som jag upplevde. Det var då jag först blev medveten om att det viktiga är inte bara vad som berättas utan minst lika mycket HUR det berättas. Lynchs rytm, hans puls, hans stämningar och bilder är ett märke som jag nog alltid siktar efter, medvetet eller omedvetet. Han har aldrig varit bättre på något av det där än i den här filmen. För mig är den det ultimata uttrycket för Lynchs konstnärskap.

"Mullholland Drive" är ett mästerverk som inte var meningen att finnas. Åtminstone inte i den här formen. David Lynch hade egentligen tänkt sig att återvända till televisionen. "Mullholland Drive" var från början ett pilotavsnitt (grundidén föddes faktiskt ur planerna på en spinoff till "Twin Peaks") men när tv-kanalen tackade nej fick Lynch hjälp av franska filmpengar att spela in en fyrtio minuter till så att det kunde bli en avslutad historia av alltsammans. Det är knappast en ideal situation men stor konst föds ofta ur begränsningar. I fallet med "Mullholland Drive" blev resultatet regissörens bästa film. Det hade ingen kunnat räkna ut på förhand. Men Lynch är en filmskapare som litar på slumpen. Slumpen har väl inte alltid svarat upp mot det förtroendet. (Se t.ex. "Inland Empire" från 2006.) I det här fallet kommer alla element tillsammans och det blir på alla sätt magiskt.

Att redogöra för handlingen i "Mullholland Drive" är en uppgift som är fylld av fallgropar. Extra besvärligt blir det därför att filmen länge låtsas vara ett traditionellt narrativ med en början en mitt och ett slut av det slag som vi åskådare är vana vid, bara för att sedan totalt rycka undan mattan för oss. Handlingen och dess karaktärer förvandlas plötsligt och blir något helt annat. Men det hela kretsar kring två kvinnor. Först träffar vi en mörkhårig, mystisk skönhet spelad av Laura Elena Harring. Efter att ha undkommit ett mordförsök och en trafikolycka, vacklar hon ner från den mörka slingrande bergsvägen som givit filmen dess titel, bort mot staden som glimmar likt en galax där ner. Förvirrad tar hon sin tillflykt i en lägenhet. Till samma lägenhet anländer Betty, spelad av Naomi Watts, som precis kommit till Los Angeles med hopp om att slå igenom som skådespelerska. De två kvinnorna möter varandra och ett omedelbart förbund uppstår mellan dem. Harrings karaktär har drabbats av minnesförlust och vet inte alls vem hon är. Hon tar sig namnet Rita efter en affisch med Rita Heyworth som hänger på väggen. Betty blir omedelbart lockad av av mysteriet och lovar att hjälpa Rita i hennes sökande efter sin identitet.

I en annan bihistoria möter vi regissören Adam Kesher (Justin Theroux) som är i slutskedet av att rollbesätta sin nya film. Trots att alla Hollywoods främsta skådespelerskor enligt honom själv tävlar om den kvinnliga huvudrollen kräver plötsligt ett gäng besynnerliga gangsters att han ska ge rollen till en totalt okänd aktris vid namn Camilla Rohdes. När Kesher vägrar rasar plötsligt hans liv runt omkring honom. Vem är denna Camilla Rohdes? Vilka är dessa gangsters och vem är den namnlöse Cowboyen som de sänder ut som sitt språkrör?
Förutom dessa handlingstrådar är filmen dessutom full av tillsynes orelaterade scener som fungerar närmast som egna små avslutade episoder men som ändå tematiskt eller symboliskt knyts samman med huvudhistorien. Platser, ansikten, namn återkommer men förskjutna. Det är en del av filmens drömlogik.

Hollywood brukar ju kallas för drömfabrik och Lynch tar epitetet på allvar. Drömmen blir förstås ofta också till mardröm. Allt efter som filmen fortgår blir den allt mörkare och märkligare. Den centrala sekvensen där filmen slutgiltigt tippar över, där ett fraktalbrott får allt att sticka i väg i en helt ny riktning och karaktärerna förvandlas, är den där Rita och Betty besöker klubben Silencio. Den scenen är makalöst laddad och en kulminering av många av Lynchs märkliga besattheter. Här har vi den märkliga utomvärldsliga scenen, de tunga röda gardinerna, den sorgsna kvinnan som sjunger en melankolisk sång. Scenen går inte att förklara logiskt. Den går knappt ens att beskriva. Den är så specifik och ändå så otroligt abstrakt. Den bygger på känslor och sinnesstämningar. Jag kan inte förklara vad det är med den men den drabbar mig. Att se scenen blir rent fysiskt påtagligt. Jag kan inte tänka mig något mer suggestivt än detta.

Rita (Laura Elena Harring), nu med blond peruk och Betty (Naomi Watts) på Silencio.

Harring och Watts är fenomenala i sina respektive roller. För Watts blev rollen hennes stora genombrott. Det är inte svårt att förstå varför. Scenen där Betty går på en audition är en häpnadsväckande tour de force. Watts Betty tar den fåniga dialogen, gör den på absolut allvar och plötsligt uppstår den sortens magi som stort skådespeleri kan vara. Hennes motspelare i scenen blir märkbart chockerad över den styrka och intensitet som rummet blir laddad med. Det hela är naturligtvis också till prydnad för Lynch som personinstruktör. Han har alltid haft förmågan att plocka fram det absolut bästa ur sina aktörer. Harring har aldrig nått sådana höjder som hon gör här, inte heller Theroux. Det gäller förresten rakt ner i birollslistan. Till och med en figur som Billy Ray Cyrus glänser när han skymtar förbi.

Filmen är också strålande vackert fotograferat. Färgerna och texturerna gör mig helt lycklig. Kameran har ett sätt att glida genom rum som känns närmast tyngdlöst. Jag tror att det var en av anledningarna till att jag fann "Inland Empire" vara en sådan besvikelse. Där kastar Lynch stora delar av det kameraarbete och den estetik som är hans signum över ända. Det blir inte lyckat. Lynchs mörker kräver en visuell palett av exakt rätt snitt för att bli riktigt verksam. Det måste se ut som "Mullholland Drive".

Jag har min egen personliga föreställning om vad allt betyder och syftar på, vilka de olika versionerna av karaktärerna är. Det är klart, alla pusselbitar kanske inte faller på plats. Den mystiske hemlöse personen bakom en återkommande restaurant till exempel. Vad vill Lynch säga med hen? Det kommer alltid att finnas gåtor kvar att rådbråka kring. Det är som det ska vara. Tänk om "Mullholland Drive" verkligen hade blivit en TV-serie istället? Filmhistorien hade varit ett av sina största mästerverk mindre men vem vet vad serien hade kunnat innebära? Hade Lynchs mörka fantasi ändå lett honom och karaktärerna till Silencio? Det är inte omöjligt. Som alla de bästa av Lynchs verk lever "Mullholland Drive" sitt eget liv. Det är som om inte bara karaktärerna utan hela den värld de lever i existerar för sig, autonomt från sin skapare som om han hämtat dem från en annan parallell verklighet som bara han har tillgång till. Kanske genom sina egna drömmar.

A Million Ways To Die in the West

Jag har aldrig varit så värst förtjust i Seth McFarlane. "Family Guy" har i mina ögon alltid varit en sämre kopia av "The Simpsons". Jag tyckte lite bättre om "Ted" från 2012, främst för att det fanns något i relationen mellan Mark Wahlbergs karaktär och den gamla snuskiga nallebjörnen som slog an en sträng. Mitt motstånd mot McFarlanes typ av humor vill emellertid inte ge med sig. Jag tycker inte det är så förbannat roligt. Det är inte det att jag inte ser var det kommer ifrån. Det finns en amerikansk tradition av komedi som bygger på att gå emot sociala tabun, säga sådant som inte anses lämpligt att yttra offentligt, att utmana gränserna. Det kan säkert också behövas i en amerikansk offentlighet som präglas av en konservativ prydhet. Men McFarlane är inte någon Lenny Bruce eller George Carlin precis. Han är inte ens någon Kevin Smith. Om den rundmagade regissören från New Jersey brukar det sägas att han gör filmer med bajs i munnen men med hjärtan av guld. Så är inte fallet med McFarlane.

Det roliga med "A Million Ways to Die in the West" är... Jag vet faktiskt vad som är roligt med "A Million Ways to Die in the West". Och jag är ändå relativt lättroad. Här satt jag mest och skakade på huvudet. Men vet ni vad Seth McFarlane tycker är roligt? Rasism. Massor med rasism. Att säga massor med rasistiska saker. Med ironiska blinkningar förstås. För blinkar man ironiskt är det ju okej att säga rasisitska saker, eller hur? Vet ni vad mer han tycker är roligt? Kvinnoförnedring. Att säga massa med kvinnoförnedrande saker. Hela tiden. Och sex. Sex är jätteroligt att prata om. Särskilt sex med minderåriga, det är en ändlös källa av humor. Liksom analsex. Analsex är roligt för när en har analsex stoppar en upp snoppen i hålet där det kommer ut bajs. Bajs är jätteroligt. Människor som bajsar på sig är hur roligt som helst. Knark är roligt också. Folk som tar knark och blir konstiga i huvudet. Fniss, fniss. Sålunda fortsätter det i 116 minuter innan filmen har den goda smaken att äntligen ta slut.

Seth McFarlane har inte bara skrivit manuset till och regisserat spektaklet. Han spelar också huvudrollen som den misslyckade fårbonden Albert. Det är meningen att vi ska tycka Albert är en rolig karaktär eftersom han låter som en person från vår egen tid fast att han lever år 1889. Anakronism. Att ingen har tänkt på det förut? Albert är dock en djupt osympatisk karaktär. Det har mycket med McFarlane själv att göra. Jag tror faktiskt att det hela hade varit mer aptitligt med en annan aktör i huvudrollen. All charm som hans röst någonsin haft när den kommit ur animerade figurer är som bortblåst när vi måste se mannen själv. Hans ansikte har hela tiden nära till ett självbelåtet grin som stör mig bortom alla gränser. Han gör sitt bästa för att kanalisera en Woody Allen a la "Bananas" (1971) men missar målet fullständigt. Allt med McFarlanes karaktär är lite fel. Från känslomässig gestaltning till tajming. Det fungerar helt enkelt inte.

I övrigt består ensemblen av genuint begåvade och roliga skådespelare. Tragiskt då att de inte har bättre material att jobba med. Ta Sarah Silverman till exempel. Hon är en fantastisk komiker som verkligen lyckas vara provocerande och chockerande och ändå ha något att säga. I en rättvisare värld vore hon en betydligt större stjärna än vad hon är. Hon ger enligt min mening den bästa rollgestaltningen i filmen men eftersom hennes karaktär i princip bara går ut på att hon är en glad prostituerad som har massor med sex (och det är ju roligt eller?) hjälper inte det. Eller ta Charlize Theron. Hon ska spela en hård och tuff kvinna som lär McFarlanes Albert att skjuta med pistol och stå upp för sig själv. Så långt allt väl. Men varför ska hennes karaktär hela tiden stå under hotet att bli våldtagen av Liam Neesons sliskiga bandit? Jag förstår det inte. Kunde inte manusförfattarna hittat något annat sätt att höja de dramatiska insatserna på?

När jag försöker sammanfatta "A Million Ways..." är det ordet "omoget" som kommer för mig. Det här är en trettonårings humor. Den sortens trettonåring som får en kick av att uppröra sin mormor genom att använda könsord. Den sortens trettonåring som ritar en kuk med spritpenna på skolans toalett. Det håller inte McFarlane. Bakläxa. Bättre lycka nästa gång med "Ted 2" antar jag. Vem vet? Kanske du rent av har vuxit upp lite till dess? Det är dock inget jag räknar med.

Draktränaren 2

Vikingen Hicke och hans drake Tandlöse är tillbaka i Dreamworks senaste tecknade långfilm, "Draktränaren 2". Den första filmen från 2010 var enligt mig en av animationsstudions starkare på senare år. Den undvek att gå bort sig helt i popkulturella referenser som så många av Dreamworks filmer gör och dessutom lyckades den i relationen mellan pojken och draken hitta en känslomässig kärna som bar. Regissörerna Dean DeBlois och Chris Sanders hade tidigare gjort något liknande i Disneys "Lilo & Stitch" (2002) och det finns faktiskt en hel del arvsanlag gemensamt mellan de båda filmerna. (Jämför Tandlöse med Stitch, deras uppsyn, deras personlighet och deras sätt att röra sig så förstår ni nog vad jag menar.) Sedan dess har animationsstudion också producerat en TV-serie baserad på "Draktränaren". Av den har jag bara sett något avsnitt. Den var ärligt talat inget vidare. Mina förväntningar på "Draktränaren 2" var därför lite splittrade.

Vi är tillbaka på Dräggö, eller Berk som ön heter i den engelskspråkiga versionen som jag såg. En vindpinad och hårdför ö mitt ute i nordanhavet där en stam tappra vikningar slagit sig ned för att försöka överleva. Och nu, tack vare händelserna i första filmen, har de en hel massa tama drakar till sin hjälp. Det har gått några år sedan vi träffade karaktärerna sist. Hicke, Astrid och de andra ungdomarna på Dräggö står på randen till vuxenlivet. Det sätter tonen med en gång. Det här är inte den sortens animerade värld där karaktärerna lever i någon slags evig tidsloop inte. Och mer av världen är just vad vi får här. Vi får se fler platser men tas också djupare in i dess mytologi, får mer av karaktärernas bakgrund, får veta mer om drakarna och hur de fungerar. Den skojfriska tonen från föregångaren finns för all del kvar men uppföljaren rymmer också melankoli och är inte rädd för att konfrontera svårare teman.

Hickes fader hövdingen vill förbereda sin son för att en dag snart ta över som sitt folks ledare men Hicke är inte sugen på att axla det ansvaret riktigt ännu. Han är som lyckligast när han får flyga runt på sin Tandlöse och upptäcka nya öar. På en av sina färder upptäcker han dock något betydligt obehagligare - en krigsherre vid namn Drago som samlar en armé av drakar under sig med tvång och som använder den för att besegra vem än som kommer i hans väg. Hicke tror fortfarande att han ska kunna övertala denne Drago att inte anfalla, medan hans far menar att de måste göra sig redo för krig. På flykt undan Dragos drakjägare möter också Hicke en mystisk kvinnlig drakmästare, som visar sig vara ingen mindre än den mor som han trodde var död.

"Draktränaren" är mörkare än sin föregångare och troligtvis tänkt för en något äldre publik. Den är kanske inte grafiskt våldsam men kan nog vara känslomässigt omskakande för yngre åskådare. Filmen viker inte undan för det svåra och Hicke får uppleva att få sitt hjärta krossat ett par gånger under berättelsens gång.

Det bästa med den här filmen, precis som med dess föregångare är drakarna. De är fantastiskt utformade och känns verkligen som levande varelser. Inte minst Tandlöse är en figur där vi verkligen kan se en själ bakom ögonen. Till detta kommer flygscenerna. Handlingen i filmerna gör allt för att maximera möjligheten till spektakulära scener i luften på drakrygg. Jag brukar ibland, som bekant, ha lite svårt för allt för vilda och galna actionsekvenser i animerad film. Det tenderar ofta att bli lite för mycket av det goda. Kanske är det mitt svåra anlag för sjösjuka som spökar. Här fungerar det dock och scenerna förmedlar precis den känsla av frihet och allt-är-möjligt som jag antar att regissören Dean DeBlois (som skrivit och regisserat på egen hand den här gången) varit ute efter.

Min främsta invändning är mot skurken Drago. Försedd med röst av Djimon Hounsou med dennes distinkta accent, tecknad med tjocka rastaflätor och med ansiktsdrag och hudton som särskiljer honom från de övriga mänskliga karaktärerna blir denne grymme och skrämmande gestalt märkligt rasifierad på ett sätt som är fullständigt onödigt och obegripligt. Att en film som anstränger sig på andra fronter om att vara käckt progressiv med ett flertal starka kvinnoporträtt och som till och med låter en av de hårda vikningarna komma ut ur garderoben (typ, det kan åtminstone tolkas så) begår ett sådant klavertramp är faktiskt ganska sorgligt.

Magic in the Moonlight

Årets Woody Allen "Magic in the Moonlight" kommer inte att gå till historien som en av regissörens främsta filmer. Det här är Allen när han inte riktigt lägger manken till. När jag recenserade "Blue Jasmine" förra året skrev jag något om att ungefär var tredje film som Allen gör numera är något att ha. Jag hade alltså inte heller förväntat mig något mästerverk den här gången. Det spelar heller ingen egentlig roll. För även när Woody Allen går på rutin ser jag mycket hellre hans nya film än mycket, mycket av allt annat som blir inspelat och visat på biograferna. Även en andra klassens Allen, som "Magic in the Moonlight", är ändå i högsta grad sevärd.

Handlingen kretsar kring Stanley (Colin Firth), en scentrollkonstnär som turnerar runt Europa på 1920-talet. I sin föreställning är Stanley sminkad som en kines och uppträder under orientaliskt klingande artistnamn. Stanley blir efter en föreställning uppsökt av sin gamle barndomsvän och kollega Howard (Simon McBurney). Howard har ett slags uppdrag åt Stanley. Han är bekant med en förmögen amerikansk familj som mestadelen av tiden lever i sitt sommarhus på franska rivieran. Nu slumpar det sig så att familjen kommit i kontakt med ett medium, en ung kvinna som tillsammans med sin mor i det närmaste flyttat in hos familjen. Howard har själv försökt avslöja henne men inte lyckats. Nu ber han Stanley att komma med honom, inkognito förstås, och se om inte han kan avslöja bluffen. Stanley antar erbjudandet men hans självsäkerhet på sin egen förmåga att genomskåda alla rökridåer får sig snabbt en törn. Inte nog med att han charmas av den unge Sophie (Emma Stone), han börjar snart tvivla på sin egen tidigare skepticism. Tänk om hennes krafter faktiskt är verkliga?

Det finns mycket i upplägget och idén som är lovande. Och även mycket som en van Allen-publik känner igen. Det här med scenmagiker och berättelser som rör sig i gränslandet mellan det vardagliga och det fantastiska, det är något som Allen återkommer till gång efter annan. Det går säkerligen tillbaka på Allens egen bakgrund i amerikansk showbusiness men det finns även ett inflytande här från den ständige idolen Ingmar Bergman. Inte minst får "Magic in the Moonlight" mig att tänka på Bergmans "Ansiktet" från 1958, den filmen berör delvis samma idékomplex. (Om än på ett mer intressant sätt, men mer om det senare.) Berättelsens avgörande tvist och vändning är också väl hanterad.

Så själva storyn och konceptet har jag ingenting att invända mot. Inte heller det visuella. Det är en delikat film. Hur skulle en film i tjugotalsmiljö, inspelad i södra Frankrike och med foto av Darius Khondji kunna vara något annat? Varför är då detta ett av Allens mindre lyckade verk? Det finns ett par anledningar tror jag. Det första är manuset. Det saknar den skärpa som vi annars förväntar oss. Inte minst i dialogen. Visst, en och annan oneliner a la Graucho Marx bjuds det väl på men de kommer glest. Inte heller gör dialogen mycket för att ge oss någon känsla för vilka filmens karaktärer är utanför sina dramaturgiska funktioner. Många av scenerna känns lite för långa och helheten är liksom lite slapp i kanterna. Det går inte att komma från känslan av att det här är något som skrivits ned i all hast. Mer av en skiss än ett färdigt manuskript. Som om regissören tagit ett första utkast och istället för att skriva färdigt det sagt till sig själv: "Vet du vad? Det här får duga den här gången."

Ett annat problem som filmen dras med, är jag rädd, är Colin Firth. Han känns som fel man på fel plats eller åtminstone som en skådespelare som skulle behövt bättre regi. Rollen Stanley är som sagt på många sätt en figur vi sett för i Allens filmer. För tio år sedan hade han nog spelat karaktären själv. I Firths gestaltning blir Stanley hård, bitter, grinig och hans verbala svada stöter bort inte bara människorna omkring honom utan även i någon mening oss. Det är delvis så han är skriven men Firth saknar åtminstone här den sortens charm som skulle kunna få oss att heja på honom trots allt detta. Det blir extra tydligt i spelet med Emma Stone och den romantiska historia som filmen vill bygga mellan dem båda. Det finns inte mycket till kemi där. Stone kopplar på allt vad hon har av livsenergi och intelligens och gestaltar väl en annan ofta återkommande allensk arketyp - den smarta men obildade och erfarna unga kvinnan. (Att sedan filmen aldrig någonsin kommenterar den uppenbara åldersskillnaden mellan de båda - nå, det hade vi väl knappast förväntat oss vid det här laget?) Hon gör det bra och det förvånar mig inte alls att Allen knutit henne även till sin nästa film.

Sophie (Emma Stone) kontaktar andevärlden. Eller?

"Magic in the Moonlight" saknar helt enkelt något. Den orkar nästan inte bry sig om sin egen berättelse och nästan ingenting känns som om det står på spel. Filmen skulle antingen behöva vara mycket roligare med ett högt drivet farstempo, det hade kunnat fungera, eller så hade den behövt ta sig själv på allvar och grävt betydligt djupare. (Bergmans "Ansiktet" slår mig åter som en jämförelse.) Det finns en existentiell kris här någonstans. Stanley är en man som fast han ägnar stor del av sin tid med att avslöja och förkasta människor som påstår sig vara i kontakt med det övernaturliga ändå innerst inne vill bli överbevisad. Han vill tro att det finns mer, att det finns verklig trolldom i världen. Han har bara blivit bränd och besviken så många gånger förr. Där finns något. En Woody Allen som tänder på alla cylindrar hade kunnat göra något riktigt stort av det. Nu får vi nöja oss med en lättförglömlig liten underhållning för stunden. Men som sagt, jag går med på det.