tag:blogger.com,1999:blog-62731685852490560432024-03-13T22:02:42.441+01:00Erik Otterbergs AllmänstädesbloggErik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.comBlogger360125tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-58645492680542306762020-05-13T16:37:00.001+02:002020-05-13T16:37:06.355+02:00AvlidenHej alla bloggfans!<br />
Jag vill med detta sista inlägg meddela att Erik Otterberg, upphovsmannen till denna blogg tyvärr avled natten den 29/4. Jag som hans fru vill tacka alla som läst, skrattat, gråtit, älskat och hatat denna blogg. Hoppas alla haft nytta av den, Tack!<br />
/Nathalie, Eriks fru.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-38018479948374253552020-02-15T17:20:00.000+01:002020-02-15T23:29:39.928+01:00Birds of Prey<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-8sYyYRo_fzg/Xkf7q10PdtI/AAAAAAAAEiw/-R0OawB7xq0Sc9i1qnW-AYS76VIwk_NXACNcBGAsYHQ/s1600/bop.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="737" data-original-width="500" height="640" src="https://1.bp.blogspot.com/-8sYyYRo_fzg/Xkf7q10PdtI/AAAAAAAAEiw/-R0OawB7xq0Sc9i1qnW-AYS76VIwk_NXACNcBGAsYHQ/s640/bop.jpg" width="433" /></a></div>
<br />
<br />
Birds of Prey: And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn är en rest från ett filmuniversum som inte precis har lagts ned men som rör sig i någon slags gränsland. Det hela var ogenomtänkt från början. Marvel hade börjat skörda framgångar med sitt ständigt expanderande nät av filmer och plötsligt ville alla andra filmbolag vara med och leka. Ingen av dem lyckades återupprepa vad Marvel gjorde - Universals Dark Universe som skulle sammanföra Dracula, Frankenstein, Varulven och andra klassiska skräckfigurer försökte de starta två gånger utan framgång. Likaså tycks idén om filmer där Godzilla möter King Kong vara dödfödd, trots att de lyckats släppa tre filmer redan, på ren envishet vad det verkar. I alla de här fallen görs ett vanligt misstag - nämligen att tro att bara för att publiken vet vad något är så kommer de automatiskt vilja se det. Det är därför vi för dålig version efter dålig version av berättelserna om Robin Hood eller Kung Arthur. "Alla vet väl vilka det är?" Ja, i och för sig men det är som sagt inte detsamma som att jag automatiskt kommer köpa en biljett.<br />
<br />
Bäst förutsättningar att reproducera Marvel hade så klart DC, det andra stora amerikanska förlaget med superhjälteserier som huvudnummer. DC har till och med historiskt haft större framgångar med filmatiseringar av sina figurer än Marvel - såväl Richard Donners Stålmannen som Tim Burtons Batman var enorma succéer på sin tid och med Nolans Batman-trilogi hade DC till och med uppnått ett visst mått av prestige. Om Marvel var lekfulla och blinkande åt sin publik så tog DC med Nolans Batman figurerna och genren på dödligt allvar, använde dem för att göra politiska allegorier över vår tid.<br />
<br />
Men sedan gick DC bort sig. De gjorde, tror jag, två fundamentala fel. För det första gav de stålmannen filmen Man of Steel till regissören Zach Snyder och gjorde honom till någon slags konstnärlig ledare för hela projektet. Det var inget bra val. Snyder är som bäst när han har en väldigt stark visuell förlaga han kan luta sig mot och kopiera. Även då kan han hamna snett, som med filmversionen av Watchmen till exempel som helt missar poängen med sin grafiska romanförlaga, även om det alltid ser förbannat snyggt ut. Men Snyder var på alla sätt en dålig match för Stålmannen - Snyder som ideologiskt hämtar sin inspiration från den gamle tokstollan Ayn Rand har väldigt lite till övers för en god och glad, osjälvisk solgud som bara vill hjälpa de svaga och utsatta. Nej, hårt, tufft och brutalt ska det vara i Snyders värld. Våldsamt, det är ball.<br />
<br />
Det andra stora misstaget var att DC hade allt för bråttom. Marvel tog sin tid, presenterade sina figurer en film i taget, innan det slutligen blev dags att föra dem samman i The Avengers. DC tänkte att det där kan vi hoppa, gick direkt på Batman v. Superman och sedan Suicide Squad - en film vars tumultartade produktion har kommit att bli som en modell för alla stora misslyckanden de senaste åren - manus skrivs under pågående inspelning, scener spelas in på nytt och nytt, man hoppas in i det sista att specialeffekter och klippning ska rädda ett material som helt enkelt inte håller. Det värsta exemplet på detta blev för DCs del Justice Leauge som skulle varit deras motsvarighet till Avengers. Snyder drabbades under inspelningen av en fruktasvärd personlig tragedi, ett sjölvmord i familjen, och tvingades hoppa av projektet. Filmbolaget passade då på att plocka in Joss Wheedon, som skrivit och regisserat just The Avengers åt Marvel och ge honom i uppdrag att göra det hela mindre dystert och nihilistiskt. Resultatet blev varken hackat eller malet och efter det fanns det liksom ingen energi kvar i projektet. Åtminstone inte så som det var tänkt. Adjö till Henry Cavills Stålmannen och Ben Afflecks Batman. Att sedan Gal Gadots Wonder Woman var en oväntad framgång, liksom Aquaman med Jason Mamoa, det var mer än vad någon hade räknat med, så där måste det ju komma uppföljare. Vilket leder oss in på Birds of Prey - för även om Suicide Squad som sagt var en katastrof vad gäller mottagandet så var den ändå ekonomiskt framgångsrik nog att det kommer en uppföljare på den med. Och alla var överens om att Margot Robbie var dynamit som Harley Quinn - Jokerns emotionellt misshandlade flickvän.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-twyrVZlD820/XkgYdA1XxDI/AAAAAAAAEi8/sF_GrQzAvIoBuR51Mq8xYldA1qT6ldGzgCNcBGAsYHQ/s1600/bop2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="926" data-original-width="1600" height="231" src="https://1.bp.blogspot.com/-twyrVZlD820/XkgYdA1XxDI/AAAAAAAAEi8/sF_GrQzAvIoBuR51Mq8xYldA1qT6ldGzgCNcBGAsYHQ/s400/bop2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Robbie som Harley = blixt och dunder.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Detsamma kunde inte sägas om Jared Leto som Jokern själv. Leto hade gått in för rollen till 120 procent. Historierna om hur han skickade kondomer fylla med blod och ruttnande griskadaver till sina medspelare räcker för att avskriva all form av method acting för all framtid. Och inte fick han något ut av det heller. Först så hamnade de flesta av hans scener i Suicide Squad i klippdatorns papperskorg. Sedan bestämde sig DC för att skölja munnen ordentligt och ge rollen i en seriös Joker-film till Joaquin Phoenix istället som sedan till och med tog hem en Oscar för sin insats. Leto var enligt rykten rasande. Detta var ju hans roll! Men, men... Han hade ju ännu chansen. Han var ju mer eller mindre lovad uppföljare centrerade kring honom och Harley Quinn. Det visade det sig att det var "mindre" för som tur väl är har DC insett att Harley blir en mycket bättre och mer intressant karaktär när hon väl gör slut med Jokern och står på egna ben. Och så blir det mycket riktigt i Birds of Prey. Harley och Jokern är finito och det enda vi ser av honom är en tecknad sekvens precis i början - där han inte ens visuellt ser ut som Leto gjorde i Suicide Squad. Det hela är ett utstuderat långfinger åt figuren och Letos rolltolkning.<br />
<br />
Liksom hela filmen är ett långfinger åt det som kommit innan. Borta är gravallvaret och den grå dysterheten i Snyders vision. Nu är ett bjärta färger och råös som gäller. Det är förvisso fortfarande extremt våldsamt men känns ändå mer som tecknad film än som något annat. Och det händer något i perspektivet när både regissören (Cathy Yan) och manusförfattaren (Christina Hodson) är kvinnor. Det är inte det att Birds of Prey plötsligt är "woke", det vore för mycket sagt - men den är heller inte aktivt misogyn och det gör hela skillnaden.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-DHGdv9uJvAs/XkgYw6iwFZI/AAAAAAAAEjE/DkQ4J5JUpn0BsmQBUmLrUIBwhclSklV6QCNcBGAsYHQ/s1600/bop3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="612" data-original-width="1600" height="152" src="https://1.bp.blogspot.com/-DHGdv9uJvAs/XkgYw6iwFZI/AAAAAAAAEjE/DkQ4J5JUpn0BsmQBUmLrUIBwhclSklV6QCNcBGAsYHQ/s400/bop3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ella Jay Basco som den unga ficktjuven Cassandra, här med diamanten som alla jagar.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det är också oerhört skönt med en serietidningsfilm där inte hela planetens öde står på spel och slutstriden handlar om att besegra något väsen med en stor energistråle som riktas mot himlen. Istället är det på gatunivå, det hela utspelar sig med uppgörelser i den undre världen och jakten på en McGuffin i form av en försvunnen diamant i centrum. Styckets store skurk är en gangsterboss spelad av Ewan McGregor som har roligare här än han verkar ha haft på väldigt länge. Det här är den sortens film där det inte finns något överspel och det tar McGregor fasta på. Han är på samma gång patetisk med sitt manligt fragila ego, men just därför också farlig, en symbol för hela den patriarkala struktur som filmens "hjältinnor" ställs mot.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-vuZatzYpUAM/XkgZzGJxMjI/AAAAAAAAEjM/79ttE8O-ruMHRZV2kC0MByWYDjSxtamZgCNcBGAsYHQ/s1600/bop4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="929" data-original-width="1600" height="231" src="https://1.bp.blogspot.com/-vuZatzYpUAM/XkgZzGJxMjI/AAAAAAAAEjM/79ttE8O-ruMHRZV2kC0MByWYDjSxtamZgCNcBGAsYHQ/s400/bop4.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ewan McGregor brer på brett.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Yan regisserar det hela med energi och frenesi. Jag kommer på mig med att tänka på Baz Luhrman vid mer än ett tillfälle - och inte då bara på grund av en ganska uppenbar blinkning till Moulin Rouge. Här finns samma hyperöverspända fart i klippningen och kameravinklarna, samma rastlöshet i berättandet, samma närmast muntliga struktur i historiens uppbyggnad - med den skillnaden att det här är bättre gjort.Visst det är hysteriskt och högljutt, från början till slut och fyllt med omöjliga grepp och infall men som publik blir vi aldrig bortkollrade och filmen har heller inget behov av att framställa sig som klyftigare än vad den är. (Nu tittar jag på dig, Todd Phillips Jokern). Det är en färd på en fallfärdig berg- och dalbana på ett nedlagt tivoli, precis som det där filmens slutstrid utspelar sig - en slutstrid som bortsett från dess blodvite inte hade varit malplacerad i ett avsnitt av Adam Wests gamla Batman-tvserie från sextiotalet.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-BgKWlSLJ7Qc/XkgaGlsBWwI/AAAAAAAAEjU/unQgFlvnEo0NOvYr07_NcJN1ADHDhIwPgCNcBGAsYHQ/s1600/bop5.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1001" data-original-width="1128" height="353" src="https://1.bp.blogspot.com/-BgKWlSLJ7Qc/XkgaGlsBWwI/AAAAAAAAEjU/unQgFlvnEo0NOvYr07_NcJN1ADHDhIwPgCNcBGAsYHQ/s400/bop5.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Bästa, coolaste tjejgänget Birds of Prey, redo att bryta ett ben eller femtio.</td></tr>
</tbody></table>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-1866701308151607692020-02-10T21:49:00.000+01:002020-02-12T18:37:21.074+01:00The Irishman<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-i_qVy7S3-RM/XkHAiDcwqzI/AAAAAAAAEh8/L-9DhDOTWSEhWVCo4vkNywiL1R2OX-caQCNcBGAsYHQ/s1600/irish.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="682" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-i_qVy7S3-RM/XkHAiDcwqzI/AAAAAAAAEh8/L-9DhDOTWSEhWVCo4vkNywiL1R2OX-caQCNcBGAsYHQ/s400/irish.jpg" width="272" /></a></div>
<br />
<br />
Nej. Nix. Näpp. Uh-uh. Glöm det. Inte. Jag gjorde mitt bästa. Jag försökte ha ett öppet sinne. Att inte låta mina förutfattade meningar styra mig. Mer än så - faktiskt så ville jag aktivt tycka om The Irishman. Det här är en process jag går igenom då och då. Jag försöker mig förstå på vad kulten kring Martin Scorsese går ut på. Vem är mer unisont hyllad är den korte italisk-amerikanske regissören med de stora, buskiga ögonbrynen? Alla älskar honom. Något måste de ha sett som jag inte ser för jag ser det verkligen inte. Jag såg det inte den här gången heller.<br />
<br />
Och jag tror inte bara det handlar om mitt ointresse för gangsters och maffia. Gudarna ska veta att jag skiter i gangsters och maffia. Går inte igång på det alls. Tycker mest det är komiskt hur folk går upp i brygga över vad de tycker de här figurerna är coola - samma personer som skulle skita på sig om de konfronterades med verklighetens samtida gängkriminalitet och våld.<br />
<br />
Och det är inte som om att Scorsese inte har gjort det här bättre tidigare. Maffiabröder kommer heller aldrig att vara en av mina favoriter, men den har åtminstone ett gäng med stilistiska drag som gör den underhållande. I jämförelse är The Irishman som att se målarfärg torka. Det här är en trött film om trötta gamla män som med digital teknik då och då görs unga, eller åtminstone yngre igen. Men även i de scenerna, när karaktärerna är yngre skiner tröttheten igenom och det finns inget energiskt eller pulserande över den här filmen. Den så att säga bara maler på.<br />
<br />
I centrum står Robert DeNiros rollfigur Frank. Frank är lastbilschaffis som steg för steg dras in i den kriminella maffiavärlden som hitman. Den stående eufemismen är att han målar hus, på grund av det röda stänktet som blir på väggen efter att han skjutit skallen av någon. Via dessa maffiakontakter, personifierade av underbossen Russell Bufalino (Joe Pesci), får Frank också en karriär inom facket, för som vi alla vet är den amerikanska fackföreningen och organiserad kriminalitet i princip samma sak. Så kommer Franks vägar också att korsas med den stora fackpampen Jimmy Hoffa (Al Pacino) och de båda männen blir nära vänner. Föga anar Frank då att den dagen ska komma när han blir den som kommer få ordern att "ta hand om" Hoffa och se till att han försvinner för gott.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-d-ix2DTZIlA/XkHA4vQKCII/AAAAAAAAEiE/d9WBK3yIQAMPvhrJMAmBI_b491XFOpS6ACNcBGAsYHQ/s1600/pesci.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="865" data-original-width="1600" height="215" src="https://1.bp.blogspot.com/-d-ix2DTZIlA/XkHA4vQKCII/AAAAAAAAEiE/d9WBK3yIQAMPvhrJMAmBI_b491XFOpS6ACNcBGAsYHQ/s400/pesci.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Joe Pesci som maffiaman.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
<br />
Så tecknar Scorsese så sin fresk över tiden och blandar verklighet och hittepå. Jag önskar att jag kunde säga att han gör det med frejdighet och fräckhet, men nej. Brinner han ens själv för det här längre eller känns det bara som något han borde göra? Jag menar han tycker säkert det är jättekul att jobba ihop med DeNiro och Pesci igen. Och Pacino är det tydligen första gången han filmar med. Det känns ju som på tiden. Ingen av de där tre herrarna har väl egentligen några egentliga storverk kvar i sig längre. Pesci hade egentligen till och med gott i pension men är här tillbaka och gör ett rörande lågstämt porträtt, medan Pacino tuggar fradga och gormar som han gör - så är Hoffa förvisso också en extrovert figur som gärna får vara lite "larger than life". DeNiro själv, ja om jag ska vara ärlig gör han varken till eller från. Pesci och Pacino fångar i alla fall mitt intresse någorlunda, det finns så att säga en hög lägsta nivå där på ren karisma med DeNiro, ja han känns knappt där.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-BGJHPb9T87c/XkHBMFkbNbI/AAAAAAAAEiQ/jiNkAyYE5Ys0pY3W9xUe8TAmDZGktCCYwCNcBGAsYHQ/s1600/hoffa.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="637" data-original-width="1366" height="186" src="https://1.bp.blogspot.com/-BGJHPb9T87c/XkHBMFkbNbI/AAAAAAAAEiQ/jiNkAyYE5Ys0pY3W9xUe8TAmDZGktCCYwCNcBGAsYHQ/s400/hoffa.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Pacino som Jimmy Hoffa.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Några kvinnliga karaktärer finns knappast. Några fruar figurerar i bakgrunden men utan att göra något större intryck. I stället blir det en av Franks döttrar, spelad av Anna Paquin som sticker ut mest. Och då främst för att hon sticker ut. Rollfiguren har knappt nån replik överhuvudtaget utan består bara av ett antal besvikna och äcklade blickar mot sin far som hon förstår är en kallblodig mördare. Jag vet att vi ibland säger om kvinnoroller att de knappt ens finns, men det här är det värsta jag sett. Och att ge denna ickeroll till en skådespelerska av Paquins kaliber det är obegripligt. Jag antar att det måste ha funnits fler scener med henne som sedan blivit bortklippta. För gudarna ska veta att det inte finns plats för dem i en tre och en halv timme lång film där vi måste se olika gubbar och farbröder gubba sig med varandra.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-NACiujRMRzs/XkHBCGKMvGI/AAAAAAAAEiI/1hEsdjZU_m8-9GfRFQIMDc9ik2qe6DY7gCNcBGAsYHQ/s1600/paquin.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="638" data-original-width="1359" height="187" src="https://1.bp.blogspot.com/-NACiujRMRzs/XkHBCGKMvGI/AAAAAAAAEiI/1hEsdjZU_m8-9GfRFQIMDc9ik2qe6DY7gCNcBGAsYHQ/s400/paquin.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Anna Paquin som besviken dotter.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Filmen är som sagt tre och en halv timme men känns som en vecka. Mot slutet när Hoffa äntligen blivit mördad tänkte jag att nu äntligen närmar vi oss finalen här. Allt är relativt visar det sig. Den där epilogen var lång som en egen film i sig.<br />
<br />
Den stora kontroversen under hösten i filmvärlden var Scorseses kritik av Marvelfilmerna och den diskussion som den föranledde. Och även om det går att hålla med Marty om mycket, när det handlar om likriktning och storbolagets marknadslogik som får gå före den konstnärliga ådran så måste jag ändå säga att det här - det här är inte "cinema" heller. Inte längre. Vi kan inte fortsätta med det här. Det är minst lika tomt om inte tommare än vilken trist superhjältefilm som helst. På ett sätt kan det verka besynnerligt att en av våra mest hyllade regissörer med några av de allra största filmstjärnorna i ryggen ändå inte kan få ett traditionellt filmbolag att satsa på hans senaste epos. Men kanske är det ändå ett sundhetstecken. För allvarligt talat Marty, vad skulle det här vara bra för?Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-60036289958709549432020-02-08T16:23:00.001+01:002020-02-08T16:23:16.784+01:00Marriage Story<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-EaPLH5wYQ8Q/Xj6SJ_o0E9I/AAAAAAAAEhM/GJ0CiDkW37UBxf6jlqZZISR2tr_4Su2bwCNcBGAsYHQ/s1600/ms.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="675" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-EaPLH5wYQ8Q/Xj6SJ_o0E9I/AAAAAAAAEhM/GJ0CiDkW37UBxf6jlqZZISR2tr_4Su2bwCNcBGAsYHQ/s400/ms.jpg" width="270" /></a></div>
<br />
<br />
Charlie och Nicole (Adam Driver respektive Scarlett Johanson) är ett gift par som bor i New York. Charlie är teaterregissör och Nicole är skådespelerska och hans musa. Men redan när filmen börjar har kärleken mellan dem svalnat och beslutet att gå skilda vägar är redan fattat. När vi kommer in i handlingen är stegen mot skilsmässa redan tagna. Det är dock tänkt att det ska bli en enkel process,utan advokater och legalt krångel. I alla fall är det så Charlie tänkt sig det hela. Men Charlie har i och för sig aldrig varit särskilt bra på att förstå vad Nicole vill och behöver. Och det är kanske först i och med att Nicole tar med sonen Henry (Azhy Robertson) till Los Angeles där hon ska spela in en TV-pilot, först med den distansen som hon inser hur sårad och ledsen hon faktiskt är. Så startar karusellen, Nicole skaffar sig en advokat av den hårda skolan - Nora Fanshaw spelad av Laura Dern, hon framstår som varm och klok men är beredd att slita dig i stycken så fort hon får chansen.<br />
<br />
Det är ett gripande och medryckande drama som rullar upp sig och det är omedelbart fångande. Marriage Story är som den bästa av thrillers i hur den grabbar tag i dig och håller dig på helspänn rakt i genom. Noah Baumbach excellerar med både manus och regi i en berättelse som är svår att inte läsa som självbiografiskt inspirerad. Många av Baumbachs tidigare filmer har centrerats kring ganska osympatiska eller ordentligt skruvade karaktärer men huvudpersonerna i Marriage Story är betydligt mer grundade och jordnära. Och filmen är noga med att inte ta ställning, åtminstone inte för mycket. Visserligen är Charlie den som till en början blir mest överkörd. Hans förste advokat Bert är så schysst och tillbakalutad att han till och med spelas av Alan Alda - ni förstår ju själva, mot Derns tigrinna har han inget att komma med. Alltså får Charlie byta juridiskt biträde. "Jag behövde mitt eget arsle" säger han och nästa advokat spelas mycket riktigt av Ray Liotta. Så eskaleras konflikten ytterligare. För Nicole har för avsikt att stanna i L.A. och vill Charlie umgås med sin son får han banne mig se till att ha en bostad på västkusten med.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-Uv4peV7gK9U/Xj7PqBL26_I/AAAAAAAAEhY/N1UzaQpv9Ag4FxI8C_1zOkSv7GIyyoJrQCNcBGAsYHQ/s1600/ms2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="467" data-original-width="830" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-Uv4peV7gK9U/Xj7PqBL26_I/AAAAAAAAEhY/N1UzaQpv9Ag4FxI8C_1zOkSv7GIyyoJrQCNcBGAsYHQ/s400/ms2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Dern och Johanson som Advokat och klient.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Skådespeleriet står i centrum för filmen och alla är fenomenala i sina respektive roller. Driver visar med tydlighet varför han kommit att framstå som sin generations främste aktör. Han pendlar mellan vrede och sorg med osviklig tonträff. Johanson å sin sida briljerar när hon äntligen får spela en riktig livs levande människa. Dern är oändligt karismatisk och inte så lite skrämmande som sin juridiska valkyria. Men nästan mest imponerad är jag ändå över Azhy Robertson som är otroligt naturalistisk som parets unge son och som helt saknar den manierade stil som vi annars ofta förknippar med amerikanska barnskådisar.<br />
<br />
Dramat går sedan fram och tillbaka mellan det före detta parets allt hårdare konfrontationer, somliga i rätten, somliga utanför, och andra scener där de båda försöker finns en grund att stå på och lära sig att umgås i sina nya roller, inte minst för sonens skull. Det är en kamp, inte minst mot de egna frustrationerna. Inte minst Charlie får kämpa för att inte hans bitterhet över hur svårt det är att få tid med sonen inte ska gå ut över den tid de båda faktiskt delar med varandra. Och Nicole börjar efterhand inse att de kanske var ett misstag att bland in alla advokater, men vid det laget är det redan försent att ändra på. Allt för många hårda ord har redan fällts.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-cpsY6Z68KL8/Xj7P8l4qSfI/AAAAAAAAEhg/AnxnEnyGFLsygA1MyEuyq_GlsafnOc6QACNcBGAsYHQ/s1600/ms3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="832" data-original-width="1200" height="276" src="https://1.bp.blogspot.com/-cpsY6Z68KL8/Xj7P8l4qSfI/AAAAAAAAEhg/AnxnEnyGFLsygA1MyEuyq_GlsafnOc6QACNcBGAsYHQ/s400/ms3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Familjen, trots allt samlad.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det är svårt att inte ställa Marriage Story mot skilsmässofilmens stora klassiker. Tankarna går utan tvekan till så väl Bergmans Scener ur ett äktenskap som Kramer vs. Kramer och det finns uppenbara blinkningar till båda dessa föregångare i Baumbachs film. Jag menar ändå att han överträffar dem. Marriage Story är starkt berättad, välagerad, räds inte att ta i det som gör jävligt ont men samtidigt rappt och underhållande gestaltad.<br />
<br />
Och då har jag ändå inte berört filmens absoluta höjdpunkt, en scen mot slutet när Charlie är tillbaka i New York och befinner sig ute på en bar med parets gamla gemensamma vänner, medlemmarna i Charlies teatergrupp. Charlie beklagar sig och skäms över att han beklagar sig när pianisten plötsligt slår an musiken till Being alive, det stora slutnumret ur Stephen Sondheims klassiska musikal Company. Den här scenen hade jag faktiskt redan tjuvkollat på via YouTube men det blev inte mindre gripande för det. Charlie ställer sig upp och sjunger sången - en sång om att välja att leva tillsammans med en annan människa fast att det skrämmer dig bortom vett och sans, trots att det är helt ologiskt att tro att två ska kunna bli ett. I musikalen är det den ständige singeln som till slut ger sig och erkänner att han behöver någon. I Baumbachs film får sången delvis en annan undertext, men minst lika stark. Och Driver visar sig vara lika fenomenal som när han skådespelar med det talade ordet. För att inte förglömma det sätt som han tungt andas in för att samla sig när låten är slut. Det är gåshud, mina vänner. Det är stor filmunderhållning.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-2264762565494382522020-02-08T10:53:00.003+01:002020-02-08T10:53:34.635+01:00Last Christmas<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-nbQ51bMbSxQ/Xj6EXjviUdI/AAAAAAAAEhA/akXYhzixQW0U5WHayjknj6Gu6QS214wFgCNcBGAsYHQ/s1600/lc.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-nbQ51bMbSxQ/Xj6EXjviUdI/AAAAAAAAEhA/akXYhzixQW0U5WHayjknj6Gu6QS214wFgCNcBGAsYHQ/s400/lc.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Som ett spöke från förflutna jular gick Last Christmas upp på bio i januari. Det gick ett spöke genom filmindustrin, rom-comens spöke. Den en gång i tiden så lukrativa genren är i dag närmast stendöd på biograferna. En gång i världen kunde skådespelare som Sandra Bullock och Meg Ryan bygga hela sitt filmstjärneskap på ändlösa rader av romantiska komedier. Snygga pojkar som Matthew McConaughey eller ännu bättre brittiska fumlig meshunkar som Colin Firth eller Hugh Grant kunde räkna med stadiga lönecheckar som objekt för åtrå, ibland som den sanne, rätta kärleken, ibland som prinsen som visar sig vara en groda. Visst kunde genren ibland bli lite väl formulärisk och det var knappast alla av dessa filmer som drevs av en genuin vilja att berätta något nytt och spännande - men så är det ju med manligt kodade genrer också, inte minst med dagens superhjältefilm. Ändå var det nog inte i första hand genusförhållanden som gjort att genren inte har något liv på bio längre. För även om romantisk komedi aldrig haft något större kulturellt kapital att tala om så talade ändå ekonomin sitt tydliga språk. Ända till den inte gjorde det längre. Plötsligt har de riktigt stora action- och äventyrsfilmerna börjat generera miljardvinster och varför, verkar filmbolagen tänka, ska vi satsa på en film som om den går riktigt bra kan spela in "bara" runt 100 miljoner. Är det värt det? Allt det här hänger också samman med att den kinesiska marknaden blivit allt viktigare för amerikansk film - och det viar sig att även om den kinesiska publiken är aldrig så förtjust i Marvel, Transformers eller Fast & the Furious så är de inte alls lika sugna på engelskspråkiga komedier. Kanske finns det någon kulturell tröskel där som gör det svårt att ta det till sig? Hur som helst - romantisk komedi, i den mån den alls gör nu för tiden görs nästan enbart direkt för streaming.<br />
<br />
Det är synd för det finns en hel generation av unga skådespelare som skulle kunnat haft en minst lika lysande karriär med ordentliga roller, som någonsin Bullock, Ryan eller Kathrine Heigl - den siste som liksom slank in och hann få vara rom-com leading lady ett tag. En sådan skådespelare är utan tvekan Emelia Clarke. Clarke som plockades direkt från scenskola till att bli en tv-stjärna av enorma mått i Game of Thrones har förutom sin drakmodersroll framförallt fått göra action som en re-castad Sarah Connor i den förra olyckligt missräknade Terminator-filmen. Dock går det inte att förneka hennes funny bones som comedienne, vilket Last Christmas tydligt demonstrerar. Clarkes Kate är något av en vandrande katastrof, på sitt sätt minst lika självdestruktiv som Sandlers rollfigur i Uncut Gems. Hon är en misslyckad asprierande musikalartist som försörjer sig genom att jobba som tomtenisse i en julpyntsaffär. (Finns verkligen alla dessa löjligt specialnichade butiker i London eller är detta någon slags genrekonvention som vi bara ska acceptera, ungefär som att vi hör laserkanoner skjuta i rymden när vi ser science fiction?)<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-TFS4YVBf--0/Xj1le7GdbNI/AAAAAAAAEgs/J8fUPEeKHsoQIcW3NiNzxj3WQd3_IMfLgCNcBGAsYHQ/s1600/lc2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1499" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-TFS4YVBf--0/Xj1le7GdbNI/AAAAAAAAEgs/J8fUPEeKHsoQIcW3NiNzxj3WQd3_IMfLgCNcBGAsYHQ/s400/lc2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Michelle Yeoh som ägaren till julpyntsaffären där Clarke jobbar. Ännu en god rollinsats.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
På kvällarna surfar hon runt på soffor hos vänner, utan att ha en fast punkt i tillvaron. Hon är för stolt för att flytta tillbaka hem till föräldrarna (Emma Thompson som även varit med och skrivit manus och Boris Isakovic). Överhuvudtaget är Kate lite på flykt undan sin uppväxt, vill inte riktigt kännas vid sin invandrarbakgrund, skäms för sina föräldrar på ett sätt som får henne att verka precis som den förvuxna tonåring som hon agerar likt. Så träffar hon så klart någon - den mystiske Tom spelad av en nog så charmig Henry Golding. De flirtar och faller för varandra men Kate känner hela tiden att något inte riktigt stämmer, att han drar sig undan och döljer något. Vad avslöjas till slut i filmens sluttwist, som utan att säga för mycket bygger på en väldigt bokstavlig läsning av en textrad från sången som filmen inspirerats av.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-OHB62tidYao/Xj1l3y_5AaI/AAAAAAAAEg0/5cAW1oHikNwlLGZ1HmWnHer_Y2l7scA2QCNcBGAsYHQ/s1600/lc3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1500" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-OHB62tidYao/Xj1l3y_5AaI/AAAAAAAAEg0/5cAW1oHikNwlLGZ1HmWnHer_Y2l7scA2QCNcBGAsYHQ/s400/lc3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ledtråd: "Last Christmas, I gave you my..."</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Eller som den säger sig vara inspirerad av. För bortsett från ovan nämna twist finns det inget i handlingen som är hämtat från Whams julklassiker. Frågan är om de började med titeln och sedan gled bort från temat eller om det började som en manusidé och kopplingen till George Michael kom senare. För regin står Paul Feig, som här tydligtvis jobbar med ett tajtare manus och förlitar sig mindre än vanligt på vilt improviserande aktörer. Att manusförfattaren Emma Thompson är en skarp satiriker behöver ingen betvivla och hon blandar det förutsägbara i berättelsen med beska droppar som är värda att uppskatta. Plötsligt ser vi en Brexit-demonstration i bakgrunden på TV och Thompsons rollfigur, en kvinna som redan flytt undan krig en gång kan bara skaka på huvudet och upprepa, som för sig själv, "De hatar oss. De vill köra iväg oss." I en annan scen får vi se en rasistisk verbal attack på en buss mot ett par som inte talar engelska. Det är inte något vi förväntar oss av en genre som brukar erbjuda mys och minsta-möjliga-motstånd. Det här är ju inte bara en rom-com utan även en julfilm, och som sådan en saga inte bara i ton utan även genom lite förtrollade inslag. Så mycket bättre då att det lyckas undvika det allt för sockersöta.<br />
<br />
Inte minst då för att Clarke är så bra och gör sin i grunden rätt osympatiska figur till någon vi kan tycka om och vilja väl. Att det sedan finns en del saker som inte klickar riktigt eller rent av inte stämmer, som att Kates familj enligt filmens kronologi flydde från Balkan efter att kriget faktiskt var slut, det får du antingen köpa eller inte.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-56313713519370041832020-02-05T19:15:00.001+01:002020-02-05T19:15:38.407+01:00Parasit<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-WSl42Zg_RKM/XjryuA94ZII/AAAAAAAAEfo/70HwtX0XySwj9mC4cRdHso68kAp0v9pFQCNcBGAsYHQ/s1600/parasit.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-WSl42Zg_RKM/XjryuA94ZII/AAAAAAAAEfo/70HwtX0XySwj9mC4cRdHso68kAp0v9pFQCNcBGAsYHQ/s400/parasit.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Familjen Kim bor i en eländig källarlägenhet i en gränd någonstans i Seoul. Det är pappa Ki-teak (Song Kang Ho), mamma Yeon-gyo (Cho Yeo-jeong) och tonårsbarnen Ki-Woo (Choi Woo Shik) och Ki-jung (Park So Dam). I gränden utanför ställer sig ibland berusade människor och pissar, eller så kommer någon och släpper ut vämjeligt bekämpningsmedel, men då kan familjen passa på att lämna fönstren öppna för då kanske de kan bli av med några av insekterna som krälar överallt. Familjen, som helt saknar fasta inkomster, får också göra sitt bästa för att stjäla gratis wi-fi av grannar även om det innebär att sitta i konstiga ställningar på toa för att hitta täckning. I det Syd-Koreanska samhället finns få skyddsnät för en familj som Kims.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-jQh4KX6ieVo/Xjr-npK2jEI/AAAAAAAAEf0/MWwMw8nWciolBe0httvj6Bsh9OKlWsOwQCNcBGAsYHQ/s1600/parasit2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="536" data-original-width="1280" height="165" src="https://1.bp.blogspot.com/-jQh4KX6ieVo/Xjr-npK2jEI/AAAAAAAAEf0/MWwMw8nWciolBe0httvj6Bsh9OKlWsOwQCNcBGAsYHQ/s400/parasit2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Jakten på fritt wi-fi. Jag kan relatera. Park So Dam och Choi Woo Shik.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Men så dyker en plötslig chans upp, sonen Ki-Woo har en kompis som ska åka utomlands och plugga och nu finns chansen för Ki-Woo att ta över kompisens jobb som privatlärare i engelska åt dottern i den rika familjen Park. Han måste så klart fejka intyget att han läser engelska på universitetet men vad gör en liten vit lögn? vem har inte ljugit på ett CV? Familjen Park bor i en lyxig arkitektritad villa och består av företagsledaren Dong-ik (Lee Sun Kyun), hans något neurotiska hustru Yeon-kyo (Cho Yeo Jeong), dottern Da-hye (Jung Ziso) och den lille sonen Da-song (Jung Hyeon-jun). De är väl inte dåliga människor precis, men vansinnigt priviligierade i sitt rymliga hus och omgivna som de är av tjänstefolk, inte då bara privatlärare åt barnen utan chaufför och en hushållerska, Moon-gwang (Lee Jung-eun) som följde med huset när Parks köpte det.<br />
<br />
Steg för steg ser nu familjen Kim sin chans. Som fattig måste du vara om dig och kring dig här i världen. Först kommer käket, sen kommer moralen inte sant? Så om Ki-Woo kan lura i familjen Park att lille Da-Song behöver en ny bildlärare och att han råkar känna någon som skulle passa, vad gör väl det? Parks behöver ju inte få veta att det i själva verket är hans syster och att även hennes formella behörigheter är hittepå. Om barnen Kim nu bara kunde bli av med chaufför och hushållerska och få in sina föräldrar på respektive position? Det borde väl låta sig göras. Familjen Park är både lättlurade och lättmanipulerade.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-spmXRv3Qe3M/XjsEoBgTuzI/AAAAAAAAEgA/v0CZagkUwNcdbCoof-e5rYPlWJ054VDkQCNcBGAsYHQ/s1600/parasit3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="536" data-original-width="1280" height="165" src="https://1.bp.blogspot.com/-spmXRv3Qe3M/XjsEoBgTuzI/AAAAAAAAEgA/v0CZagkUwNcdbCoof-e5rYPlWJ054VDkQCNcBGAsYHQ/s400/parasit3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">På väggen - den trevliga familjen Park.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det är en mycket underhållande och svartsynt komedi i thrillerformat som Bong Joon-ho bjuder på i Parasit. Och han är en mästare på svart satir. Filmen har blivit hyllad till alla skyar och lyckas ändå på något sätt överträffa förväntningarna. Situationen i Parasit är kanske inte riktigt lika tillspetsad som i science fiction-dystopin Snowpiercer, men det är inte långt därifrån.<br />
<br />
För det finns något i grunden märkligt och inte så lite perverst i detta, att ha andra människor, anställda, som ränner runt i ditt hem och sköter din markservice. De är inte en del av din familj men av ditt hushåll. Hur förhåller du dig till det? Hur förhåller sig dem till dig? Det finns en märklig, närmast kladdig intimitet där som, även om du inte hade med bedragare att göra, betyder att gränser blir ack så svåra att förhålla sig till. Min enda egna erfarenhet är att ha arbetat som personlig assistent åt funktionshindrade och även det kändes många gånger knepigt. Att vara och utföra sitt arbete i någon annans hem och vardag. Bong Joon-ho driver allt detta till sin spets.<br />
<br />
Det som gör det extra briljant är hur moraliskt glidande berättelsen blir. Vi kan inte låta bli att sympatisera med familjen Kim, dels på grund av deras fattigdom, dels på grund av den enorma fräckhet som de uppvisar. Och familjen Park, på något plan upplever vi nog ändå att de förtjänar att bli utnyttjade. Men så drivs allt först ett steg och sedan ett steg till för långt. När sedan handlingens twist kommer, för det kommer en sådan men den ska inte avslöjas här, då svänger allt snabbt ur kontroll och i plötsligt ställs allt på ända, komedin tar en tragisk och våldsam vändning och de fattiga får kämpa mot de fattiga om smulorna från de besuttnas bord.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-1497BT3bE1s/XjsFlCOjnPI/AAAAAAAAEgI/xeysszsL6yYy6ksnLBKjVqUXhA_6_YF9gCNcBGAsYHQ/s1600/parasit4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="853" data-original-width="1280" height="265" src="https://1.bp.blogspot.com/-1497BT3bE1s/XjsFlCOjnPI/AAAAAAAAEgI/xeysszsL6yYy6ksnLBKjVqUXhA_6_YF9gCNcBGAsYHQ/s400/parasit4.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Herr och fru Park (Lee Sun Kyun och Cho Yeo Jeong) gör en chockerande upptäckt.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det är en mästerligt regisserad film som med väldigt självsäker hand klarar av alla skarpa svängar i handlingens tempo, stil och känsla. Skådespeleriet är mästerligt och inte minst imponerar Cho Yeo Jeong som överklasshustrun. Det är styckets mest seriefigursaktiga rollfigur och på många vis störtlöjlig men samtidigt ger Cho henne en värdighet och värme som är välbehövlig. De är inga monster, familjen Park. Tvärt om, de är tämligen trevliga. Det är det som gör dem så godtrogna och lätta att manipulera. Och som familjen Kim konstaterar i en scen där de dricker sig igenom innehållet i Parks spritskåp - de rika har råd att vara trevliga, medan människor som de själva inte har den lyxen.<br />
<br />
Ibland får jag för mig att Bong Joon-ho, som förövrigt är en av vår tids främsta filmregissörer alla kategorier, är något av en misantrop. Men samtidigt är han inte en cyniker eller sadist, vilket gör att han inte går i samma fälla av tomma provokationer som exempelvis von Trier ofta gör. Bong vet precis vad han vill säga och hur han ska säga det. Och han gör det med en slags munterhet även om skratten ofta fastnar i vrångstrupen.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-24646313016813057512020-02-03T21:09:00.000+01:002020-02-03T21:09:09.846+01:00Uncut Gems<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/--epJB-m-So8/XjVKdUQlo5I/AAAAAAAAEeg/0xdKU0_QjHIWv29ZGAmWZsAUX_1BCaLNACNcBGAsYHQ/s1600/gems.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="640" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/--epJB-m-So8/XjVKdUQlo5I/AAAAAAAAEeg/0xdKU0_QjHIWv29ZGAmWZsAUX_1BCaLNACNcBGAsYHQ/s400/gems.jpg" width="255" /></a></div>
<br />
Sällan har jag fått sånt pulspåslag av att se en film som jag fick av Uncut Gems. Vissa filmer liknas ibland vid berg- och dalbanor, ofta då i någon sorts negativ betydelse. Men det brukar oftast vara action och äventyrsberättelser som beskrivs på det viset, som en slags lustfyllda åkturer för hela familjen. Uncut Gems liknar dock mer hur det verkligen är att åka berg- och dalbana - det är extremt stressfullt, ångestframkallande och efteråt mår du lite illa, även om du samtidigt är lycklig att du har överlevt upplevelsen. För även om du vet, innerst inne, att du själv inte är i någon egentlig fysisk fara, säger kroppen till dej, skriker med alla hormonkörtlar som den har att du borde lägga benen på ryggen och fly medan tid fortfarande är.<br />
<br />
Ungefär så är det att följa Howard Ratner (Adam Sandler), en diamanthandlare i New York med tusen, sinom tusen järn i elden. En man som rör sig på stadens gator som om han alltid vore jagad, därför att han är det. Howard är den sortens person som verkar genuint oförmögen att fatta vettiga och sunda beslut i sitt liv. Det är inte det att hans affärer egentligen går dåligt men så fort han får lite kontanter i näven så springer han direkt till sin bookie och satsar pengar på någon basketmatch, sen spelar det ingen roll om kontanterna egentligen var Howards - han har ju ändå tänkt vinna och då var ju insatsen bara ett litet lån, eller hur? Så plockar han ur ena kassan för att fylla på i den andra. Och hux flux står där någon arg och brutal indrivare där och vill ha vad Howard är skyldig. Kan han då inte betala kan det hända att de tar klockan han har på sig - som också egentligen är lånad. Allt medan han pusslar jobbet med både familj och älskarinna, inget av det är gratis.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-FE1AIZj1lXo/Xjh9Bi_sg1I/AAAAAAAAEe8/FXA0M5lq2ZsUXjwtVnxckGURoxLlrPbFACNcBGAsYHQ/s1600/gems.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="326" data-original-width="600" height="216" src="https://1.bp.blogspot.com/-FE1AIZj1lXo/Xjh9Bi_sg1I/AAAAAAAAEe8/FXA0M5lq2ZsUXjwtVnxckGURoxLlrPbFACNcBGAsYHQ/s400/gems.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Howard (Sandler) kränger sina grejer.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Howards stora dröm är den stora dealen som i ett slag ska lösa alla hans ekonomiska bekymmer. Till den ändan har han sett till att importera en stor oslipad svart opal från Etiopien, en ädelsten som Howard tänker ska kunna inbringa miljonbelopp på en auktion. Det är bara det att den dagen då stenen anländer har Howard besök i sin shop av den kände basketspelaren Kevin Garnett (som spelar sig själv i filmen). Den uppspelte Howard visar stenen för Garnett som blir förtrollad av ädelstenens glans, ja dirakt bergtagen, han måste ha den, den är från den stunden hans lyckoamulett. Howard har förstås redan lovat den åt auktionsfirman men det var ju detta med de dåliga besluten, han låter Garnett låna stenen över helgen med löfte om att lämna tillbaka den. Som pant lämnar basketspelaren sin mästerskapsring - som Howard omedelbart springer iväg för att pantsätta så att han kan satsa pengar på Garnetts nästa match. Med sin nya lyckosten, hur skulle han kunna förlora?<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-s2VZcD9MQsQ/Xjh9LiXRC_I/AAAAAAAAEfA/l9akdvLTTWUHAcS3ytbmtFK1IMDTOd_jACNcBGAsYHQ/s1600/gems2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="867" data-original-width="1300" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-s2VZcD9MQsQ/Xjh9LiXRC_I/AAAAAAAAEfA/l9akdvLTTWUHAcS3ytbmtFK1IMDTOd_jACNcBGAsYHQ/s400/gems2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Romancing the Stone med Kevin Garnett som sig själv.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Redan här kan jag inte längre andas av stress - och det kommer bara bli värre.<br />
<br />
Rollen som Howard är utan tvekan bland det bästa Sandler har gjort, helt i klass med rollen i Paul Thomas Andersons Punch Drunk Love, en annan film med hetsigt, hysteriskt, maniskt tempo som disorienterar dig som åskådare. Precis som i den filmen bidrar också den bitvis ganska högljudda filmmusiken, här av Daniel Lopatin Det finns något i Sandlers persona, denna i grunden ganska töntiga men å så arga uppenbarelse, en frustration och en vidrighet som funkar utmärkt i en dramatisk roll som denna. Detta är den sortens filmstjärneskådespeleri jag vill se, när stjärnan litar på regissör, lämnar över sig i deras händer, låter dem göra vad de vill - vilket i bröderna Josh och Benny Safdies fall är att spöka ut Sandler med ett lösgarnityr som får honom att likna en yngre John Turturro. Det balanserar på groteskens rand, men de kommer undan med det, inte minst för att filmen i övrigt känns som så levd i. Filmen är fotad av veteranen Darius Khondji och kameran följer Howard i hasorna som en dokumentärfilmare, alltid hovrande strax bakom axeln på honom, vilket bara bidrar till känslan av stress.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-YqFpQS-4aKk/Xjh9XuypSkI/AAAAAAAAEfI/8TUwB726AdY_WQXkYjf-fjDDHn-aE6nHQCNcBGAsYHQ/s1600/gems3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="563" data-original-width="1000" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-YqFpQS-4aKk/Xjh9XuypSkI/AAAAAAAAEfI/8TUwB726AdY_WQXkYjf-fjDDHn-aE6nHQCNcBGAsYHQ/s400/gems3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Julia Fox - en av många som imponerar.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Förutom Sandler och Garnett i rollen som sig själv (förövrigt ett ganska utlämnande porträtt för basketspelaren framstår inte direkt som världens mest sympatiska kille) ser vi t.ex. Idina Menzel som Howards hustru, Julia Fox som älskarinnan och Eric Bogdosian som Arno, Howards lånehaj och tilllika svåger, alla med samma enorma intensitet och liv i spelet. Tillsamns bygger ensemble och regissörer upp en värld för karaktärerna att bebo. Så blir filmen också en slags sociologisk skildring av ett väldigt specifikt New York där det judiska och det afroamerikanska stöter mot varandra, båda sidor något utanför mainstreamsamhället men åtminstone bitvis ekonomiskt starka och ömsesidigt avundsjuka på varandra. Det är fascinerande att följa, mitt i all stress.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-33118434020008424982020-01-25T18:05:00.000+01:002020-01-25T18:05:20.922+01:001917<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-HQSGB7RYe6w/XiwTHUeDkxI/AAAAAAAAEdg/TPf7wbNv5GIpH87e_knNxxvK8bIePJOUwCNcBGAsYHQ/s1600/1917.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="631" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-HQSGB7RYe6w/XiwTHUeDkxI/AAAAAAAAEdg/TPf7wbNv5GIpH87e_knNxxvK8bIePJOUwCNcBGAsYHQ/s400/1917.jpg" width="251" /></a></div>
<br />
<br />
De är borta nu, de som själva minns. Det är över ett sekel sedan kriget slutade. Efter det kriget kom ett annat krig, som kom att överskugga det med grymheter av ett helt annat slag - men det kriget, som krig, var annorlunda och fick en heroisk aura. Det kriget blev mytologiserat som en kamp mellan det onda och det goda så till den grad att när den ideologi som då bekrigades sakta men säkert börjar krypa tillbaka, vägrar många att känna igen den. Den ska ju vara uttrycket för en absolut ondska och inte kan en sådan finnas representerad av vanliga människor i kommunfullmäktige? Det andra kriget kom därmed också att bli det goda kriget, kriget som måste föras. Det första kriget å andra sidan var, då och även i backspegeln, ett uttryck för en total onödighet. Det förvandlade Europas fält till ett gigantiskt slakthus som under flera år malde ned en hel generation av unga män till intet alls. Ett totalt meningslöst krig som utkämpades enbart för prestige och ära men som blev totalt ärolöst. Det var på samma gång 1800-talets sista och 1900-talets första krig, slutet på en era och början på en ny.<br />
<br />
Första världskrigs-filmen är inte en självklar genre på det sättet som andra världskrigs-filmen är. Det hänger liksom ihop med jag skrev ovan, andra världskriget som det goda kriget, ett krig där det kan finnas hjältar vilket gör det lockande för filmberättandet. Det är ett krig som lämpar sig att göra saga av, så har andra världskriget kommit att bli myten om det förra århundradet - vår tids trojanska krig. En gång en verklig konflikt som ju längre tiden går, allt mer legender kan samlas runt. Andra världskriget på film kan vara Rädda menige Ryan eller Den tunna röda linjen men det kan också vara Indiana Jones eller Örnnästet. Cinema de papa, helt enkelt. Första världskrigs-film däremot är med nödvändighet gyttja, gegga och misär. Det är kriget, det och Vietnam möjligtvis, du väljer att berätta om om du vill göra en antikrigsfilm. Bland de titlar vi minns finns kanske Ärans väg av Kubrick eller På västfronten intet nytt (som filmats flera gånger). Bland filmer som försökt göra något mer "fantasifullt" kan vi nämna En långvarig förlovning av Jeunet som är en kärlekshistoria med kriget som fond och för all del Patty Jenkins Wonder Woman från 2017 där Gal Gadots superhjälte - en karaktär som egentligen skapades i samband med andra världskriget fick sparka rumpa i skyttegravarna i kampen mot självaste krigets gud. Det funkar för all del men tonbalansen är lite udda. Jag misstänker ju att om inte Captain America redan hade funnits på film hade nog Jenkins valt andra världskriget istället.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-aIONmGKdIMg/XiwdYe6O7FI/AAAAAAAAEds/7yeJVogQ7GsaEduFe-rVH9-_xNbdMXgxACNcBGAsYHQ/s1600/mendes.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="625" data-original-width="725" height="343" src="https://1.bp.blogspot.com/-aIONmGKdIMg/XiwdYe6O7FI/AAAAAAAAEds/7yeJVogQ7GsaEduFe-rVH9-_xNbdMXgxACNcBGAsYHQ/s400/mendes.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Regissören Mendes i skyttegraven, under inspelningen av 1917.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Regissören Sam Mendes har redan gjort en krigsfilm, eller antikrigsfilm om ni så vill - Jarhead från 2005 med Jake Gyllenhall i huvudrollen - en slags postmodern tagning på genren där det första Gulfkriget pågår men hela tiden utanför bild, nästan som en slags blinkning till Baudrillards essä om det som ett krig som aldrig hänt.I stället är fokus på Gyllenhalls frustrerade unga soldat som sitter på luckan och bara runkar som en galning medan han väntar på att få ge sig ut och döda eller vad det nu är han tror ska förlösa honom. Det är bitvis väldigt obehagligt om en generation som vuxit upp på Plutonen och Apocalypse Now men som dragit helt andra slutsatser från de filmerna än vad filmskaparna haft för avsikt, nämligen att krig det är jävligt coolt, ju.<br />
<br />
Mendes gjorde stor entré som filmskapare och teaterregissör i slutet av nittiotalet. Hans första film var den då tokhyllade American Beauty som det numera är comme il faut att snörpa på munnen åt. Ingen kan dock förneka att det är en visuellt väldigt välarbetad sak. Samma gäller för hans nästa film, Road to Perdition, ett gangsterdrama som till och med jag som inte gillar gangsterfilm tyckte mycket om. Mendes bar på ett löfte om att vara nästa stora populistiska bildstormare, en intelligent, lyhörd och särpräglad regissör. Jag hoppades mycket på honom. Sedan hade han några motgångar, filmer som inte blev så lyckade eller väl mottagna och Mendes själv svaldes ned i slukhålet James Bond. När han valdes till det jobbet höjdes det nog på ett och annat ögonbryn - självständiga auteurer brukar inte få göra Bond-rullar. Spielberg ville en gång i tiden men fick inte till exempel. Mendes fick göra två, Skyfall som kanske är en av de bästa någonsin och Spectre som blev rätt universellt sågad. Det var hur som helst aldrig riktigt en perfekt passform.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-nEmraVkG4J0/Xix0OXona2I/AAAAAAAAEd4/Z0uIKrFzcJULUoMVo7_f8B44JhBG06gxgCNcBGAsYHQ/s1600/1917%2Ba.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="680" data-original-width="1600" height="170" src="https://1.bp.blogspot.com/-nEmraVkG4J0/Xix0OXona2I/AAAAAAAAEd4/Z0uIKrFzcJULUoMVo7_f8B44JhBG06gxgCNcBGAsYHQ/s400/1917%2Ba.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Genom ingenmansland.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
<br />
Nu - med 1917 gör Mendes en slags comeback. Det är ett storslaget filmepos efter hans eget huvud, inspirerad av de historier som hans farfar berättat för honom om det stora kriget. Jämförelsen med Jarhead är ofrånkomlig men 1917 är en mycket mer traditionell krigsfilm, en meditation över våldets grymhet och futilitet men också stöpt i en form som ändå tillåter ett visst mått av individuell heroism. De två soldaterna Blake och Scofield (Dean-Charles Chapman och George MacKay) sänds ut på ett farligt uppdrag, de måste ta sig över ingenmansland och tyskarnas gamla frontlinje för att nå sina landsmän längre fram med en order om att inte genomföra ett planerat anfall, nya flygspaningar visar nämligen att det är en fälla och att den anfallande styrkan är på väg in i en säker död. Och för att göra det ännu lite mer tillspetsat - bland de framryckande trupperna finns Blakes egen bror. Att misslyckas är med andra ord inte ett alternativ.<br />
<br />
1917 har fått lite av ett blandat mottagande, även om den också är en av favoriterna till de stora priserna under galasäsongen. Det beror främst på filmens stora estetiska grepp, somliga skulle kalla det en gimmick, att filma allt så att det ser ut som att det vore en enda lång tagning. Det är den inte - och det går ibland att se var fusket är någonstans och sömmarna sitter, precis som med Hitchcocks Repet. Det gör också att filmen får tänkas utspela sig mer eller mindre i realtid, vi är med från det att de får uppdraget tills att det är avslutat. För somliga i publiken kommer det att fungera, för andra kanske det blir lite sökt och ett brott mot illusionen, paradoxalt nog eftersom det Mendes gjort är att välja bort det traditionella filmspråkets montageteknik mot ett annat sätt att förtrolla oss. Det ena är ju egentligen inte mer "konstgjort" än det andra, det handlar bara om vad vi som publik är vana vid eller villiga att gå med på. För mig är det fantastiskt och helt klart det bästa med hela filmen. Jag är en total sucker för långa, komplexa tagningar i vilket fall som helst.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-YAyaZAUHW4U/Xix0wqfng1I/AAAAAAAAEeA/q1PHGf1KpTQk5jzui9en6WxzjuPCKNlTQCNcBGAsYHQ/s1600/1917%2Bb.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="680" data-original-width="1600" height="170" src="https://1.bp.blogspot.com/-YAyaZAUHW4U/Xix0wqfng1I/AAAAAAAAEeA/q1PHGf1KpTQk5jzui9en6WxzjuPCKNlTQCNcBGAsYHQ/s400/1917%2Bb.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ska han hinna fram i tid?</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Annars är 1917 en intensiv och hjärtklappande sprint där adrenalinet står högt i halsen nästan från början till slutet. Vissa sekvenser är ruskigt spännande. Skådespeleriet är lysande, inte minst George MacKay gör en strålande insats som filmens protagonist men det är också kul att se brittiska veteraner som Colin Firth, Andrew Scott och Cumberbatch himself flimra förbi i officerskåren. Det briserar en och annan granat längs vägen och vi får till och med en flygplanskrasch men huvudsakligen bygger filmens spänning på att vi aldrig vet när nästa krevad eller skottlossning kommer. Våra huvudpersoner rör sig genom ett föränderligt landskap, från ett helvete av kratrar och taggtråd till fält av blommor, klöver och bedräglig lantlig idyll tillbaka till gyttja och sönderbombade byggnader som under nattliga bombardemang mest liknar målningar av Hieronymus Bosch. Det är sublimt och skrämmande. Döden är allestädes närvarande, inte minst i de drivor av lik som ligger travade på varandra eller flyter i nåt vattendrag i bildens periferi. Vid ett tillfälle råkar dessutom MacKays karaktär sätta sin hand rakt in i en öppen ruttnande kropp, en hand som han dessutom precis skurit upp på taggtråd. Det är en vidrig scen som i en annan film lätt hade kunnat slå över i absurd humor men Mendes ger oss inte den nåden att lätta på trycket.<br />
<br />
De är borta nu, de som själva minns. Om vi andra ska kunna fortsätta minnas måste berättelser som den här fortsätta att gestaltas. Se bara vad som håller på att hända nu när de som själva minns det andra kriget är på väg att också dem gå ur historien. Första världskriget är inte ett hjältarnas krig, det var bara en meningslös slakt som ingenstans ledde, men det gäller ju egentligen för alla krig, även de vi intalar oss är goda.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-1578534202108755182020-01-23T16:44:00.001+01:002020-01-23T16:44:44.641+01:00Once Upon a Time in HollywoodOm ni inte har lyssnat på Karina Longworths podcast You Must Remember This... och framför allt då hennes tio avsnitt långa säsong om Charles Manson - om hans sekt, om morden och hans märkliga förehavanden i utkanten av den amerikanska underhållningsindustrin under den heta sommar i slutet på sextiotalet då en yrkeskriminell hippie omgiven av ett entourage av knarkade, hjärntvättat villiga tonårstjejer precis kunde klämma sig in på ett hörn och verka - relevant? Som kanske nästa stora grej? Ändå tills han inte var det, och då började blodet som bekant flyta. Longworths podcast är för övrigt alltid intressant och fascinerande att lyssna på, väldigt väl researchad och skriven samt framförd av henne själv med sin säregna, väldigt distinkta diktion. Longworth har förmågan som få andra att levandegöra nöjeshistorien och hennes torra sarkasmer gör bara hennes analyser ännu smaskigare. You Must Remember This... är ett måste och frågan är om någon säsong varit så omtumlande som det om Manson.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-PS33sLLGDvM/XimT3iNwRcI/AAAAAAAAEcM/XRXTOWP5DkIBIXcdkCU4a9JXZq0kpNlGACNcBGAsYHQ/s1600/outih.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-PS33sLLGDvM/XimT3iNwRcI/AAAAAAAAEcM/XRXTOWP5DkIBIXcdkCU4a9JXZq0kpNlGACNcBGAsYHQ/s400/outih.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Jag skulle inte bli förvånad alls om det var den säsongen av podden (släppt under sommaren 2015) som gav Tarantino impulsen till dennes nya film Once Upon a Time in Hollywood. Tidsmässigt stämmer det i alla fall och precis som Longworth tycks Tarantino intresserad av det sena sextiotalet som en brytningsperiod i den amerikanska filmhistorien. En period när det gamla systemet hade börjat utvecklas av det nya Hollywood som skulle komma men där l'ancien regime inte släppt taget än, när de båda epokerna levde sida vid sida, gick på samma restauranger och partyn, bodde grannar i flådiga kåkar längs vindande bergsvägar upp för kullarna som överblickar staden nedanför. Det är där vi återfinner Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och dennes stuntman/personlige assistent/chaufför Cliff Booth (Brad Pitt). Dalton är en filmstjärna på lätt dekis. Han specialiserar sig på att spela cowboys men västernfilmer görs inte längre på löpande band som förr, Dalton får numera mest jobba med TV. Och inte heller det är vad det brukade vara. Förbi är åren då Dalton var huvudrollsinnehavare i sin egen serie. Nu får han nöja sig med att gästspela som skurk, vilket tär lätt på hans ego. Alternativet skulle vara att åka till Italien och spela huvudroll i nån spagettivästern som agenten/producenten Marvin Schwarz (Al Pacino) försöker locka med. Men det här är pre-Sergio Leone och för Dalton är idéen närmast ett förolämpande skämt.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-m9MxIydm2x4/XimufcR14dI/AAAAAAAAEck/DDhNbVMCuDQBiawhX1hKndPvBCP5QF9-QCNcBGAsYHQ/s1600/outih%2B3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1001" data-original-width="1525" height="261" src="https://1.bp.blogspot.com/-m9MxIydm2x4/XimufcR14dI/AAAAAAAAEck/DDhNbVMCuDQBiawhX1hKndPvBCP5QF9-QCNcBGAsYHQ/s400/outih%2B3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Booth (Pitt) och Dalton (DiCaprio).</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Men Daltons liv är ändå ett par rejäla pinnhål över Cliff Booths. Att vara skådis på dekis är ändå en sak, att vara stuntman på dekis är betydligt tuffare, särskilt om du är dekisskådisens personliga dubblett och din kariär är beroende av om skådisen får jobb. Ingen annan vill jobba med Booth nämligen, det går rykten om att han mördat sin fru. Filmen svarar aldrig på frågan om så är fallet eller inte, men en sak är säker Brad Pitt gestaltar honom som en man med ett avsevärt våldskapital - en scen får han till och med ge självaste Bruce Lee (Mike Moh) ett kok stryk. Annars får Booth mest skjutsa runt Dalton, som blivit av med sitt körkort efter en rattfylla, och när han inte är "i tjänst" hänger han hemma i sin hasvagn, uppställt på en eländig grusplan bakom en drive-in biograf, tillsammans med sin pitbull som han föder med kopiösa mängder mat.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-b6zLRwE-0HQ/XimeyZNLmxI/AAAAAAAAEcY/BbNWkmUEnw4gfIfc4ZltRFsvn-IWFEPgwCNcBGAsYHQ/s1600/outih%2B2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1495" height="267" src="https://1.bp.blogspot.com/-b6zLRwE-0HQ/XimeyZNLmxI/AAAAAAAAEcY/BbNWkmUEnw4gfIfc4ZltRFsvn-IWFEPgwCNcBGAsYHQ/s400/outih%2B2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Hunden... och Pitt.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Om Dalton och Booth befinner sig i en lång nedförsbacke, ser framtiden betydligt ljusare ut för Daltons grannar på Cielo Drive - i huset intill kamperar nämligen stjärnskottet Sharon Tate (Margot Robbie) och hennes fästman, regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) som lever livets glada dagar, i ett ständigt party tillsammans med utan att veta vad som väntar runt hörnet. Eller rättare sagt vad som väntade runt hörnet, i vår verklighet - för det Tarantino gör här är att fortsätta i samma spår som han gjorde med Inglorious Basterds och Django Unchained, att skriva om historien så att den historiska orättvisan får ett bättre och mer tillfredställande slut.<br />
<br />
Och möjligen är det där som Once Upon a Time in Hollywood blir lite svajig. För det är en sak att iscensätta hämndfantasier riktade mot nazismen och det amerikanska slaveriet, två av historiens värsta systematiska övergrepp och en annan att använda samma metod för att ge sig i kast med ett, föralldel bestialiskt, men ändå ganska ordinärt massmord. Missförstå mig inte - det som hände Sharon Tate och hennes husgäster, inklusive hennes och Polanskis ofödda barn var förfärligt och synnerligen grisigt. Det var dessutom helt och hållet poänglöst, det tjänade till inget och var bara en förlängning av Charles Mansons febrigt rasistiska fantasier. (Manson menade att ett raskrig stod för dörren i USA där den svarta befolkningen skulle döda den vita, men efter det skulle han och hans "familj" bli de styrande eftersom de skulle gömma sig i en hemlig underjordisk grotta ute i öknen medan apokalypsen pågick. Morden var på något plan menade att starta det här raskriget eftersom den svarta befolkningen uppenbarligen inte tog till vapen snabbt nog. Det är oklart hur mycket Manson själv trodde på det här, eller andra stolligheter som att popgruppen Beatles skickade hemliga meddelanden till honom och hans sekt via sina skivor, men han fick i alla fall sin grupp tillräckligt med på idéerna för att de skulle vara beredda att döda för dem.)<br />
<br />
Inget av det där finns förövrigt med i filmen där Mason själv, spelad av Damon Herriman, bara skymtar förbi som hastigast i en scen när han knackar på dörren till huset där Tate bor i jakt på en gammal kompis som en gång bodde där (en episod som nog inträffade i verkligheten, jag minns den från Longworths podcast). I övrigt möter vi bara hans sekt också i förbigående och i en lite längre scen där en av flickorna tar med Pitts rollfigur till den nedgångna gamla filmranch utanför staden där de bor, i utbyte mot att den blinde ranchägaren förses med sexuella tjänster av sektmedlemmen Squeaky Fromme (Dakota Fanning) - en kvinna som sedermera försökte mörda Gerald Ford (inte heller det en del av filmen) Just den sekvensen hanterar Tarantino med stilsäker hand, den är ett mästerligt spänningsbygge helt i klass med öppningen till Inglorious Basterds. Men den säger just inte så mycket om vad Manson familjen var eller varför de är ett fascinerande exempel på sin samtid - och det borde kanske ändå vara det som är poängen med att berätta om dem? Eller?<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-m2PWyL_3yfA/Xim24lzd0kI/AAAAAAAAEcw/DYNz2oHE9lMu1t8ED6BxgLwSEZESKYowgCNcBGAsYHQ/s1600/gringo.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="640" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-m2PWyL_3yfA/Xim24lzd0kI/AAAAAAAAEcw/DYNz2oHE9lMu1t8ED6BxgLwSEZESKYowgCNcBGAsYHQ/s400/gringo.jpg" width="255" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Spoiler - det blir ändå spagettiwestern för DiCaprios rollfigur.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Inte heller har filmen särskilt djupare saker att säga om filmhistorien eller om den specifika epoken den utspelar sig i. Att se filmen är bitvis lite som att lyssna till Eli Wallachs rollfigur, den gamle manusförfattaren i Nancy Meyers film The Holiday: "När jag var ung var filmerna så här, nu för tiden är de så där", en ansamling av anekdoter men utan riktning eller slutpoäng. Det märks att Tarantino är fascinerad av perioden, filmen återskapar miljön och tiden med kärleksfull detalj och noggrannhet, så till den grad att det pilotavsnitt som DiCaprios karaktär spelar in under filmens gång tydligen är en riktig TV-pilot som faktiskt gjordes detta år. Tarantino, själv ett barn av dessa och de närmast följande åren har uppenbarligen en stark nostalgisk koppling till allt som visas, men jag är ändå inte övertygad om att han har så himla mycket att faktiskt säga om det. Kanske borde han ha klippt bort lite fett här och där men jag misstänker att det är just det överdådiga han är ute efter.<br />
<br />
Det kanske inte heller gör så himla mycket när det är så otroligt väl genomfört och välspelat som här. Alla glänser. DiCaprio och Pitt har inte varit så här bra på år och dar - och vilken skillnad det gör att få se Robbie i en riktig roll för en gångs skull. Tarantino har kanske inte gjort världens mest fullödiga porträtt av Sharon Tate, men den del av filmen där hon förekommer är varken mer eller mindre än ett kärleksbrev till aktrisen som allt för tidigt togs ifrån oss. Dessutom misstänker jag att Tarantino gärna låter sig själv speglas i Tate, sekvensen där hon går på bio för att se sig själv på duken och ta in publikens reaktioner på hennes spel förefaller verkligen som något Tarantino själv skulle kunna ägna sig åt.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-HmH0dxx80hE/Xim3jlhMrII/AAAAAAAAEc4/hmHvncY-2DcvMBh5My4dTK6RkPj67-xuQCNcBGAsYHQ/s1600/outih%2Btate.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="666" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-HmH0dxx80hE/Xim3jlhMrII/AAAAAAAAEc4/hmHvncY-2DcvMBh5My4dTK6RkPj67-xuQCNcBGAsYHQ/s400/outih%2Btate.jpg" width="266" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ett kärleksbrev till Sharon Tate.</td></tr>
</tbody></table>
Men så återkommer vi då till slutet - där medlemmar ur Mansons sekt anländer till Cielo Drive i akt och syfte att mörda. Här slutade den verkliga Sharon Tate sina dagar och på sätt och vis ska vi nog vara glada att Tarantino inte låter oss bevittna den händelsen för den var som sagt extremt grisig och obehaglig. I stället gör regissören ett veritabelt filmiskt lustmord - bokstavligen - på mördarna när de istället bryter sig in hemma hos Rick Dalton och konfronteras med Booth, dennes hund och så småningom även en ordentlig eldkastare. Vad som följer är ett blodbad av minst lika hemskt slag som det verkliga, men gestaltat som filmvåld och splatter av rent underhållningssnitt. Trots att det vi ser i sig är ganska fruktansvärt, till exempel när Brad Pitt krossar en ung tjejs skalle mot en marmorkant så det skvätter och står härliga till. Och detta är alltså redan innan eldkastaren kommer in i bilden. Det hela blir så mycket konstigare eftersom det förutsätter att vi som publik förstår vad dessa ungdomar faktiskt gjorde sig skyldiga till i den verkliga verkligheten. Det är ju de illdåden som de straffas för med den här sekvensen, men det är samtidigt handlingar som de faktiskt inte utfört - inom ramen för filmens fiktion vill säga. Och då blir någonstans det serietidningsartade våldet obegripligt - och i alla händelser inte samma katharsis som jag antar att Tarantino tänkt sig att det ska vara.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-EChxuT13cNU/Xim_Hog-HAI/AAAAAAAAEdE/Dr-7WVcX8ck60V7doFEobcFJv7qCABE-wCNcBGAsYHQ/s1600/outih%2Bslutet.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="667" data-original-width="1600" height="166" src="https://1.bp.blogspot.com/-EChxuT13cNU/Xim_Hog-HAI/AAAAAAAAEdE/Dr-7WVcX8ck60V7doFEobcFJv7qCABE-wCNcBGAsYHQ/s400/outih%2Bslutet.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Inget ändrar historien så som en eldkastare.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Måhända är jag härvidlag överkänslig. Titeln understryker ju ändå från början att det är en saga och sagor är många gånger onda och obehagliga även när de vill gott. Och min invändning förtar inte att det är en väldigt underhållande film, det här. Kanske inte Tarantinos starkaste, kanske inte ens i övre halvan av hans filmografi men grejen är, jag vet inte om ni har hört om detta, men den här Tarantino-grabben, han är rätt begåvad faktiskt.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-33989300505641855222020-01-21T17:32:00.000+01:002020-01-21T17:32:24.890+01:00What did Jack do?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-Yer3QCFj41U/XicjSdmIbXI/AAAAAAAAEbM/iscqhNykrTwXW1EJqx8SrUD9W8p2QP6WQCNcBGAsYHQ/s1600/jack.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="192" data-original-width="341" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-Yer3QCFj41U/XicjSdmIbXI/AAAAAAAAEbM/iscqhNykrTwXW1EJqx8SrUD9W8p2QP6WQCNcBGAsYHQ/s400/jack.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
<br />
- En polis förhör en apa som är misstänkt för mord.<br />
<br />
En kortfilm av David Lynch, utsmygd via Netflix, på regissörens egen födelsedag som en oväntad och mycket välkommen överraskning.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-KyQCmsc9R2g/XicjZ5E2wFI/AAAAAAAAEbQ/tzwtPMmcG1k1hMak8BybemuKMIoobmUtwCNcBGAsYHQ/s1600/jack1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="900" data-original-width="1600" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-KyQCmsc9R2g/XicjZ5E2wFI/AAAAAAAAEbQ/tzwtPMmcG1k1hMak8BybemuKMIoobmUtwCNcBGAsYHQ/s400/jack1.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Förhörsledare David Lynch</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Är detta i själva verket FBI-chefen Gordon Cole som utreder det senaste i en rad av Blå Ros-fall? Det vore inte orimligt att tänka sig.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-pIXML556k04/Xicjmb7ZSgI/AAAAAAAAEbY/sVX24Gvpjxg3RM-GKsPQreae4Bnd6fq9QCNcBGAsYHQ/s1600/jack2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="591" data-original-width="1050" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-pIXML556k04/Xicjmb7ZSgI/AAAAAAAAEbY/sVX24Gvpjxg3RM-GKsPQreae4Bnd6fq9QCNcBGAsYHQ/s400/jack2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ett rum på järnvägsstationen där allt utspelar sig.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Vad gjorde egentligen Jack med den där hönan? Han är en mycket skum apa som vägrar ge raka svar på polisens frågor.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-EMM3-IScGsg/XicjzagaabI/AAAAAAAAEbg/22T0z_6XkuMynAnW_h3TwDbWKphqoG64gCNcBGAsYHQ/s1600/jack3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="393" data-original-width="700" height="223" src="https://1.bp.blogspot.com/-EMM3-IScGsg/XicjzagaabI/AAAAAAAAEbg/22T0z_6XkuMynAnW_h3TwDbWKphqoG64gCNcBGAsYHQ/s400/jack3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">[screaming]</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Hur kan en apa som försetts med Lynchs egen mun kännas som ett mindre brott mot naturens lagar än Cats gjorde, när apan till och med har ett melankoliskt sångnummer?<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-8xPICTClMGU/XiclMcrFwpI/AAAAAAAAEbw/WTC9EsInnX05ycMcV0bAc12thNjf0X_CQCNcBGAsYHQ/s1600/jack4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="720" data-original-width="1280" height="225" src="https://1.bp.blogspot.com/-8xPICTClMGU/XiclMcrFwpI/AAAAAAAAEbw/WTC9EsInnX05ycMcV0bAc12thNjf0X_CQCNcBGAsYHQ/s400/jack4.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">När ska Lynch ta sig samman och göra en fullängdsmusikal?</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Är det här värt att se, frågar ni? Vilken fråga - det är en kvart av ditt liv där David Lynch håller ett absurdistiskt förhör med en apa. Snarare är väl frågan, kommer filmåret 2020 någonsin kunna toppa det här?<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-62366485511129205002020-01-19T17:27:00.000+01:002020-01-19T17:27:49.380+01:00Cats<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-WlxdL6CaZz4/XiNza4fxg0I/AAAAAAAAEaI/e9nVH5uS1VQeAijYU5RrbEKypaDh8f8hACNcBGAsYHQ/s1600/cats%2Bposter.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="273" data-original-width="184" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-WlxdL6CaZz4/XiNza4fxg0I/AAAAAAAAEaI/e9nVH5uS1VQeAijYU5RrbEKypaDh8f8hACNcBGAsYHQ/s400/cats%2Bposter.jpg" width="269" /></a></div>
<br />
<br />
Hör här - jag kommer alltid att försvara scenversionen av Cats. Du får ta det för vad det är: ett stycke barnteater ämnad för en vuxen publik. En samling av tonsatta dikter som en av 1900-talets mest hyllade och svårtillgängliga poeter gjorde med vänsterhanden. När det hela blev till hade Andrew Lloyd Webber precis gjort professionellt slut med sin skrivarpartner Tim Rice. Rice själv tänkte nog vid det laget att de bara var "on a break", att Andrew skulle inse sitt misstag och komma krypande tillbaka och be om att få skriva musiken till den där schackmusikalen som Tim hela tiden tjatade om. Så blev det som bekant inte. Andrew å sin sida gick nog och funderade på vad det faktiskt skulle innebära för honom att köra vidare solo, kanske visste han redan då att han inte ville ha någon ny fast partner, någon som kunde kräva delad intellektuell äganderätt till det han skapade, ha åsikter om allt och kräva att få vara med och bestämma. Så mycket enklare då att samarbeta med en död textförfattare - de säger aldrig emot.<br />
<br />
Jag tror absolut inte att Lloyd Webber, när han satte sig ned för att tonsätta De knepiga katternas bok, hade en tanke på Cats, så som den faktiskt blev. Han verkar ha föreställt sig det hela som ett körverk, kanske en konceptskiva, ett mellanprojekt som kanske i framtiden skulle kunna få någon slags scenisk form i all anspråkslöshet. Minst av allt anade han nog att det skulle bli en av 80-talets stora musikteatersensationer. Men åttiotalet var Lloyd Webbers imperieperiod, han tycktes liksom bara vara i samklang med epoken på något vis, han var för stor för att misslyckas och ingenting han åstadkom, hur långsökt det än var, kunde undgå att dra den stora publikens intresse. Så tillsammans med den ännu relativt oerfarne producenten Cameron Mackintosh drog de i gång arbetet med en scenuppsättning och lyckades på något vis locka med sig Trevor Nunn som på sjuttiotalet hade varit konstnärlig ledare för Royal Shakespeare Company och som vid det laget aldrig regisserat en musikal förr.<br />
<br />
Resten är historia - och under ett antal år var Cats den musikal som gått längst både på Londons West End och New Yorks Broadway (ett rekord som sedan dess passerats flera gånger). Och scenshowen har faktiskt något. Musiken får ofta skit av många men personligen har jag alltid hållit den för att vara ett av Lloyd Webbers starkaste partitur, bitvis skränigt och vilt krängande med underfundiga och krumeluriga melodier fångar de något av det geniala i Eliots tramsiga nonsensverser - som förövrigt i mina ögon är starkare än i alla fall åttio procent av den "seriösa", vuxna delen av hans författarskap som jag läst. Men utöver det är Cats i första hand en dansföreställning, dess värde i ligger gestaltningen av mänskliga kroppar i rörelse. Det behöver inte mer än så. För att tala med Marshall McLuhan, mediet är budskapet. Det är ett stycke rent visuell och fysiskt påtaglig teater, varför jag alltid sett den som det perfekta exemplet på Artauds idéer om den heliga teatern.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-eIWPqeXJxrU/XiNzj1qTcJI/AAAAAAAAEaM/bZub9g0yvgwHWnRayXwBVLFpapboSG54QCNcBGAsYHQ/s1600/cats%2B2.webp" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="480" data-original-width="720" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-eIWPqeXJxrU/XiNzj1qTcJI/AAAAAAAAEaM/bZub9g0yvgwHWnRayXwBVLFpapboSG54QCNcBGAsYHQ/s400/cats%2B2.webp" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Jag vet inte varför, men det är tuttarna som gör det extra obehagligt.</td></tr>
</tbody></table>
Men nu har jag pratat länge och väl om scenshowen, som jag sett live en gång i London, sent nittiotal och som också finns i en filmad version tillgänglig på DVD. Om det verkar som om jag undviker att prata om filmen så är det för att det är så det är - för filmen i regi av Tom Hooper, den kan jag egentligen inte försvara. Den är ett enormt misstag, ett feltänk från början till slut. Från första stund jag hörde talas om att Hooper skulle göra den här filmen var min reaktion: "Åh nej... Vem tyckte att det var en bra idé?" Vem kan ha sett hans version av Les Miserables från 2012 och tänkte att den här killen måste få göra fler musikalfilmer? Särskilt som Hoopers kännetecken har varit en smutsig naturalism, där närbilder upp i skådespelarnas näsborrar är signaturkompositionen. Vem kan ha tyckt att det här passar bra för dansande katter?<br />
<br />
Jag menar det finns ju inget som säger att vi (vi som samhälle och civilisation) faktiskt måste göra en filmversion av Cats just nu. I år är det 39 år sedan som scenmusikalen hade urpremiär. Jag menar om vi väntat så här länge? Och det är ju inte som att det inte funnits planer tidigare. Under nittiotalet fanns det långtgående planer på en version i regi av Stephen Spielberg, en version som skulle varit helt och hållet animerad - och faktum är att jag tror att det hade varit enda versionen av Cats som hade kunnat funka på film. Men det blev inget av det. Och enda elementet som återstår är att Spielbergs Amblin Entertainment står som medproducenter till filmen.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-rqvphqDmd3s/XiN6YWnjREI/AAAAAAAAEac/q1-1AA0bwOEFv0iURK4Rw0EeBzCuRngUQCNcBGAsYHQ/s1600/cats%2B4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="298" data-original-width="560" height="212" src="https://1.bp.blogspot.com/-rqvphqDmd3s/XiN6YWnjREI/AAAAAAAAEac/q1-1AA0bwOEFv0iURK4Rw0EeBzCuRngUQCNcBGAsYHQ/s400/cats%2B4.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Den Cats vi kunde ha fått, konceptbilder från Spielbergs tänkta version.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Så fick vi alltså den här travestin istället. Scenshowen har sina mänskliga dansar i randiga och prickiga tajts och med ansiktssmink av det slaget som ibland erbjuds barn när det är marknadsdag - och eftersom teaterns värld är vad den är accepterar vi som publik vad vi ser, vi köper att just nu föreställer de här skådespelarna katter. Med film blir det genast lite knepigare. Filmens språk, så som vi fått lära oss det, utgår från att allt det vi ser på duken på något vis är konkret verkligt i filmens fiktion. Då hjälper det inte att skådespelarna har försetts med datoranimerad päls i efterhand. Det gör det hela snarare värre. Det här är inte katter vi får se utan någon form av muterade, genmanipulerade hybridvarelser som tycks röra sig i någon slags postapokalyptisk stad. Särskilt den första halvtimmen eller så är väldigt upprörande. Jag antar att vi efterhand vänjer oss - eller så är det när aktörer som Judi Dench eller Ian McKellen kliver in i filmen som de med sin enorma professionalitet, värdighet och närvaro ändå lyckas grunda det hela i något som går att förhålla sig till.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-xxU_6NIheOY/XiSAFKRH3iI/AAAAAAAAEas/d8CDiTXIvVMGBJ70LYGkCKd-7fkQNRvbQCNcBGAsYHQ/s1600/cats%2B3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="550" data-original-width="1050" height="208" src="https://1.bp.blogspot.com/-xxU_6NIheOY/XiSAFKRH3iI/AAAAAAAAEas/d8CDiTXIvVMGBJ70LYGkCKd-7fkQNRvbQCNcBGAsYHQ/s400/cats%2B3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Judi Dench och en massa digital päls.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Dench, som skulle ha varit med i originaluppsättningen av musikalen och spelat Grizabella, men som bröt foten en vecka före premiären får här ta rollen som katternas andlige ledare Old Deuteronomy - en roll som blivit genderswappad för filmen. Trots att hon är nedtyngd av lager på lager av stor fluffig päls når Dench som den veteran hon är ut och fram. Detsamma gäller McKellen, vars gamle teaterkatt blir rörande på ett sätt som förvånar. Andra skådespelare har det besvärligare - även en så självklart karismatisk aktör som Idris Elba får kämpa så hårt för att inte begravas under alla effekter.<br />
<br />
Till detta kommer skådespelare som Rebel Wilson och James Corden vars insatser mest blir trötta tjockisskämt som inte är särskilt roliga. Så har vi då Jennifer Hudson som Grizabella, den utsötta och förkastade "glamourkatten", hon som sjunger hitlåten Memory och i slutändan vinner tävlingen i katternas märkliga dockusåpa om vem som ska få komma till himlen i en luftballong och där typ återfödas eller något, teologin är aldrig särskilt tydligt formulerad. Hudson tar i ända från svansen och ut i morrhåren och gör sin sång med intensitet, tårar och snor rinnande ur näsan precis som Hooper vill ha det. Och det är effektivt, även om det aldrig blir riktigt lika gripande som Anne Hathaways motsvarande scen ur Les Miserables.<br />
<br />
Som film är det här som sagt inte bra alls, och ändå finns det något här som inte går att se förbi, något som ändå överlever från scenmusikalen och som inte låter sig förnekas. Alltså sitter jag ändå och svänger med i musiken som jag kan så väl och tycker det är ganska mysigt trots allt att bli medbjuden på jellikekattornas bal. För den som absolut inte under några som helst omständigheter skulle kunna ta till sig eller tycka om Cats skulle filmen möjligen kunna fungera som den där berömda trafikolyckan som du bara måste sakta ned när du kör förbi, så att du kan se precis hur fasansfullt det är.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-3993208697834709492020-01-18T12:11:00.002+01:002020-01-18T12:11:45.065+01:00Frost II<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-qcmbwBOeFvg/Xgtkmj2o6jI/AAAAAAAAEYk/a2IgLhV4xIwCaVZ4mB-zWzou_MEL-1nEwCNcBGAsYHQ/s1600/frozentv%25C3%25A5.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="675" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-qcmbwBOeFvg/Xgtkmj2o6jI/AAAAAAAAEYk/a2IgLhV4xIwCaVZ4mB-zWzou_MEL-1nEwCNcBGAsYHQ/s400/frozentv%25C3%25A5.jpg" width="270" /></a></div>
<br />
En gång i tiden var Bernard och Bianca i Australien den enda Disney uppföljaren som fått biopremiär och räknats som en officiell "Disney-klassiker". Det var på den tiden när alla uppföljare till de stora musikalerna från Disneyrenässansen, alltså perioden från 1987-1999 ungefär, var kassa cash-in-produkter, framtagna av musbolagets C-team och släpptes direkt på VHS. De var ofta smärtsamt tråkiga och fantasilösa och till slut insåg företagets konstnärliga ledning att de inte var värda mödan, att de bara urvattnade varumärket och förtog den exklusivitet som alltid varit Disneys främsta magitrick. Så därför ströps den kranen, men å andra sidan - uppföljare är fortfarande en god idé kommersiellt. När nu ungar världen över inte kan få nog av alla prylar med Elsa, Anna och Olof på, varför då inte ge dem ytterligare en stor film med dessa karaktärer? Lagom samtidigt som scenversionen av den första filmen gått upp på Broadway kommer här nu den andra delen.<br />
<br />
Frost II blev precis snuvad på en nominering som årets animerade långfilm och det är väl en allmän konsensus vid det här laget att den inte riktigt når upp till sin föregångare men jämfört med de uppföljare jag nämnde ovan, saker som Jafars återkomst eller Ringaren i Notre Dame II är det här ändå fantastiskt genomtänkt och välarbetat. På ett sätt underlättar det så klart när du arbetar med datoranimation. Rollfigurerna och scenografin från förra gången finns ju redan där på hårddisken. Du behöver inte rita dem från grunden en gång till. Det är därför det finns effektstudios i Hollywood som går runt på att ha bra datoranimerade spädbarn eller tigrar på lager som de kan hyra ut vid behov.<br />
<br />
Men även på en ren storynivå är det välgjort och hela det kreativa gänget från första filmen, regissörer, manusförfattare, låtskrivare är tillbaka. Och nog märks det att de brinner för de karaktärer och den värld som de skapade i den första filmen. Det stora problemet är bara, som så ofta när det gäller uppföljare, hur ska du kunna ta en historia som du redan har avslutat - där de dramatiska spänningarna och knutarna redan upplösts - och ändå föra det hela vidare?<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-Ej0vCFpnbHc/XiLfL_8tbwI/AAAAAAAAEZ0/LUzwJMpgjB0D4KMCboZp2NCzBNAmddtuQCNcBGAsYHQ/s1600/frozen.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="268" data-original-width="477" height="223" src="https://1.bp.blogspot.com/-Ej0vCFpnbHc/XiLfL_8tbwI/AAAAAAAAEZ0/LUzwJMpgjB0D4KMCboZp2NCzBNAmddtuQCNcBGAsYHQ/s400/frozen.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">På väg mot det okända.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Anna och Elsa har det bra i sitt pseudo-skandinaviska kungadöme. Visst, en viss rastlöshet infinner sig redan i det första sångnumret, är inte allt egentligen nästan lite för bra? Och mycket riktigt snart nog börjar Elsa höra en mystisk kulning som tycks kalla på henne. Så går färden ännu längre når ut mot en förtrollad skog höljd i en evig dimma där det mystiska tundrafolket, samer men ändå inte samer, eller kanske bara ett slags allmänt sibiriskt nomadfolk bor och där en hemlighet ruvar, en hemlighet som kopplar samman prinsessornas familj med ett imperialistiskt, kolonialt förflutet som nu gör sig påmint.<br />
<br />
Det är inte en lätt balansgång, de försöker sig på filmskaparna. Å ena sidan vill de berätta en historia om angelägna teman som berör ämnen hämtade från verkligheten, samtidigt blir det så lätt att trampa snett i representationen. Sålunda är de noga med att påpeka att tundrafolket inte är magiska, även om de lever i särskild smaklang med naturen och dess andar - fast att plotten ändå kretsar kring hur Elsa och hennes krafters ursprung hänger samman med en koppling till detta folk. Äta kakan och ha den kvar? Absolut. Överhuvudtaget är Elsa en figur som Disney har lite svårt att hantera, på nätet har hon allt mer kommit att betraktas som den första queera Disney-prinsessan och om filmbolaget trodde att de kunde komma undan med att göra den undertexten explicit skulle de säkert vilja göra det. (Bolaget har trots allt kommit en lång väg sedan semi-fascisten farbror Walts dagar.) Men den religiösa högern i USA är trots allt högljudd, bara rykten åt det hållet är nog för att få dem att tugga fradga och dra på sig MAGA-kepsarna, alltså får Elsas eventuella romantiska läggning förbli så att säga mellan raderna.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-BYwNxEH2uiU/XiLffNoE-_I/AAAAAAAAEZ8/n1UzY1c3ZpgNmIHDNcsF6UBV0oGrGDPXgCNcBGAsYHQ/s1600/f%2B2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="381" data-original-width="678" height="223" src="https://1.bp.blogspot.com/-BYwNxEH2uiU/XiLffNoE-_I/AAAAAAAAEZ8/n1UzY1c3ZpgNmIHDNcsF6UBV0oGrGDPXgCNcBGAsYHQ/s400/f%2B2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Elsa och vattenanden.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Å andra sidan är det kanske bra att Frost-filmerna inte kretsar för mycket kring romantisk kärlek, även om Anna har sin fästman, han med renen. Det är ändå relationen mellan systrarna och deras kärlek till varandra trots sina inbördes olikheter som är berättelsernas hjärta och det, misstänker jag, är en stor del av varför filmerna knyter an så mycket hos de barn som ser dem och för vilka Frost för alltid kommer att vara "deras" Disney.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-57779479310810083032020-01-12T22:32:00.002+01:002020-01-12T22:32:24.197+01:00The Farewell<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-_D7ZjzOFHPY/Xht5CTVnjII/AAAAAAAAEZE/36GImLnFHzYi6fcExhwZcbTgJPNuQoQXACNcBGAsYHQ/s1600/farewell.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="675" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-_D7ZjzOFHPY/Xht5CTVnjII/AAAAAAAAEZE/36GImLnFHzYi6fcExhwZcbTgJPNuQoQXACNcBGAsYHQ/s400/farewell.jpg" width="270" /></a></div>
<br />
<br />
Den amerikanska regissören Lulu Wang har med The Farewell skapat en personlig och många gånger dråplig historia som rymmer såväl sorg som glädje, intimt familjedrama och global sociologi. Filmens dramatiska kärna är tydligen självupplevd och jag kan lätt förstå varför Wang kände ett behov av att göra film av det hela - det låter som en högkonceptuell fars: Farmor har cancer och läkarna har givit henne tre veckor att leva. Familjen har kollektivt bestämt att hon inte ska få veta något om hur sjuk hon är. "Vad skulle det tjäna till?" "Det finns ju ändå ingenting att göra?" Samtidigt vill ju hela släkten komma och hälsa på henne en sista gång. Så för att det inte ska se misstänkt ut får man snabbt ordna så att ett av hennes barnbarn ska gifta sig, ett bröllop blir ett bra svepskäl för alla att komma hem.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-9x10V792jlw/XhuOSF4AEII/AAAAAAAAEZQ/KG9jNj4DPZ4dj25Z9lqIl7Q1KHA_PAuqgCNcBGAsYHQ/s1600/farewell%2B2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="1499" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-9x10V792jlw/XhuOSF4AEII/AAAAAAAAEZQ/KG9jNj4DPZ4dj25Z9lqIl7Q1KHA_PAuqgCNcBGAsYHQ/s400/farewell%2B2.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Berätta inte för farmor att hon snart ska dö!</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det låter som sagt som upptakten till någon slags slå-i-dörrarna-historia med långsökta missförstånd men den sortens upptåg är inte Lulu Wang intresserad av alls. Det blir istället en väldigt mänsklig och lågmäld film, den sortens sedeskomedi där humorn springer ur en slags obekväm igenkänning. På det sättet är filmen också ett utmärkt exempel på att ju mer specifik du är dess allmängiltigare kan din konst bli. Även jag som inte är uppvuxen med kinesisk kultur i bagaget eller erfarenhet av diaspora kan känna igen mig i familjens dysfunktionalitet och önskan av att nå fram till varandra och hur svårt det kan vara att få det att fungera oavsett hur mycket vi älskar varandra innerst inne.<br />
<br />
Billi (Awkwafina) är uppvuxen med sina föräldrar i USA dit de flyttade när hon var sex år. Hon står med ett ben på vardera stället och känner sig inte riktigt hemma någonstans. Billi, som står nära sin farmor och ofta pratar med henne på telefon, kan inte riktigt förstå familjens beslut att ljuga för den gamla damen (Shuzen Zhao). "Du tänker så västerländskt" förklarar hennes farbror, vars familj också flyttat utomlands med till Japan "Så individualistiskt". Det må vara sant men det är i så fall en skillnad i grad snarare än art. Förnekelsens kraft korsar alla mänskliga nationsgränser och viljan att sopa det jobbiga och svåra under mattan är inte svår att känna igen.<br />
<br />
Awkwafina är fantastisk i rollen som Billi, som nog måste uppfattas som regissörens alter ego i berättelsen. Hon bär sina känslor på utsidan av kroppen och sin osäkerhet på axlarna. Awkwafina arbetar på ett fantastiskt sätt med kroppsspråket för att ladda sin rollgestalt med allt vi behöver veta om henne. I detta ligger även hennes kodswitchande fram och tillbaka. När hon får tala engelska är hon med ens mycket mer avslappnad och självsäker, som mandarintalande mer tillbakadragen, mer introvert och sluten.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-2zzWH3_wLYU/XhuOp6UoUQI/AAAAAAAAEZY/kxtcB09UK7wJ2G6TWKPMO6aNEPVRmS4YwCNcBGAsYHQ/s1600/farewell%2B3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="667" data-original-width="1600" height="166" src="https://1.bp.blogspot.com/-2zzWH3_wLYU/XhuOp6UoUQI/AAAAAAAAEZY/kxtcB09UK7wJ2G6TWKPMO6aNEPVRmS4YwCNcBGAsYHQ/s400/farewell%2B3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Brudparet.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det finns överhuvudtaget inga dåliga skådespelarinsatser i filmen. Tonträffen är genomgående perfekt och samspelet i ensemblen fenomenalt. Det känns verkligen som att observera en familj med alla sina problem och små bekymmer, de outtalade konflikterna under ytan, de små nålsticken mot varandra men samtidigt den djupa samhörigheten.<br />
<br />
Men här finns också ett porträtt av ett Kina i förvandling. Överallt står lyftkranar som bygger det ena väldiga bostadshöghuset efter det andra i områden som får svenska miljonprogrammet att se ut som Bullerbyn i jämförelse. Och kopplingen till historien träder fram när farmodern på bröllopsfesten presenterar sina gamla vänner från sin tid i armén och vi påminns om att det fortfarande finns gamla människor i landet som varit med hela vägen från inbördeskriget via det stora klivet och kulturevolutionen. Det är utsökt och väldigt fint att se. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-47457512041737101592019-12-30T15:01:00.000+01:002019-12-30T15:35:12.865+01:00Årtiondets tolv bästa i rörliga bilderSå är då 10-talet snart slut och det känns väldigt märkligt. Känslan är närmast en impuls att dra en filt och huvudet och förneka alltsammans. För mig personligen blev det ett väldigt blandat årtionde. Jag har till exempel hunnit göra en massa bra teater som jag är stolt över, jag hade ett tag den här bloggen som en annan stolthet. Jag har också hunnit gå igenom en del personliga kriser och en ordentlig utmattningsdepression men kommit ut på andra sidan med nya planer. Det är inte alltid kul att tänka tillbaka på det som varit, men för att bearbeta det en smula - och för att det ändå rör sig i luften - beslutade jag mig för att försöka sätta samman en lista över 10-talets bästa filmer. Från början skulle det ha blivit en tio i topp men landade till slut på tolv, vilket också är en lämplig siffra.<br />
<br />
Listan gör inga anspråk på att vara definitiv, inte ens för mig själv. Den har sina brister, jag gräms till exempel över att bara en kvinnlig regissör är representerad. Ändå vill jag säga att jag står för mina val, sådana som de nu är. Verken presenteras här i alfabetisk ordning och utan ranking sins emellan.<br />
<br />
<h3>
<b>Avengers: Endgame (2019, J. & A. Russo)</b></h3>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-5kRE0XVfH8c/XgnfgLw-FhI/AAAAAAAAEWc/90q_38SVlmAzHIamfQH3WgEmsIp3gl8hgCNcBGAsYHQ/s1600/avengers.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1600" data-original-width="1080" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-5kRE0XVfH8c/XgnfgLw-FhI/AAAAAAAAEWc/90q_38SVlmAzHIamfQH3WgEmsIp3gl8hgCNcBGAsYHQ/s200/avengers.jpg" width="135" /></a></div>
På gott och ont var 10-talet Marvels stora årtionde. Inte bara dominerade deras fiktiva världsbygge i sin egen rätt, men vi fick också se en massa andra filmbolag försöka kopiera framgången. Dock utan att några av dem lyckades. (Ni minns väl "The Dark Universe"? Jasså, inte det?) Att någon Marvel-film skulle platsa på en sådan här lista är ändå långt i från själv klart. Se debatten om Martin Scorsesse vs. Marvel för en diskussion om filmkonstens innersta väsen. För egen del har jag ofta känt det som att filmerna har varit biografernas svar på snabbmat, mättande för stunden men inte några stora upplevelser direkt. Men Avengers: Endgame, som jag såg om nyligen, lyckas att på något sätt inte bara leverera ett tillfredställande slut på cykeln utan även att göra de enskilda bitarna starkare i backspegeln. I en genre som så sällan överraskar lyckades Endgame ändå att förvåna. För att inte tala om hur omöjligt det borde vara att alls få en sådan har patiens att gå ut men alla karaktärer i omlopp.<br />
<br />
<h3>
<b>Det blåser upp en vind (2013, H. Miyazaki)</b><b><br /></b></h3>
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-zy3HumMHZvY/XgnihoTKV4I/AAAAAAAAEWo/UWLbPlSqB4oI2-qCYLOwAuraL2NjNmhcACNcBGAsYHQ/s1600/vind.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="889" data-original-width="630" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-zy3HumMHZvY/XgnihoTKV4I/AAAAAAAAEWo/UWLbPlSqB4oI2-qCYLOwAuraL2NjNmhcACNcBGAsYHQ/s200/vind.jpg" width="141" /></a><br />
Det skulle ha varit animationsmästarens sista film, men nu är han ändå igång med ytterligare en. Det blåser upp en vind var dock en värdig avslutning på ett makalöst konstnärskap. Miyazaki konstruerar en konstig slags självbiografi genom att kombinera en känd författare och poets livshistoria med en flygplansingenjörs och skapar på så sätt ett alterego att spegla sig själv i. Filmens politiska sida mötte en del kontroverser när den kom, men du får vara bra konstig om du tolkar det här som något annat än en humanists djupa aversion mot krig och dödande och ett försvarstal för det sköna och vackra i tillvaron. En mycket gripande meditation över vad det är att vara människa - med fantastiska flygscener, som alltid hos Miyazaki<span style="font-weight: normal;">.</span><br />
<h3>
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-EJwaDPnMcaY/XgnjZX6R0zI/AAAAAAAAEWw/MvE9kP4lv-M6K1vQgqh-s-vt0-K4JLrnACNcBGAsYHQ/s1600/gone.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="678" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-EJwaDPnMcaY/XgnjZX6R0zI/AAAAAAAAEWw/MvE9kP4lv-M6K1vQgqh-s-vt0-K4JLrnACNcBGAsYHQ/s200/gone.jpg" width="135" /></a>Gone Girl </h3>
<h3>
(2014, D. Fincher)</h3>
<br />
<br />
En film som växt sedan jag såg den är Gone Girl, Finchers filmatisering av Gillian Flynns roman med samma namn. <br />
Maskerad som thriller men skulle jag hävda i själva verket en mycket svart komedi, om bland annat toxisk maskulinitet och som aktivt dekonstruerar sin manliga huvudrollsinnehavare Ben Affleck tills hans sketna hånleende är allt som finns kvar och sedan låter honom sätta det i halsen. Det är väldigt roligt och väldigt, väldigt elakt på samma gång. Finchers säkra bilder och den stämningsfulla musiken (som jag lånat till mina egna teaterföreställningar mer än en gång) får allt att komma samman på ett väldigt läckert vis. Märkvärdigt nog har Fincher inte gjort någon långfilm sedan den här.<br />
<br />
<h3>
<b>Gräns (2018, A. Abbasi)</b></h3>
<br />
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-ONq6nUYknII/Xgnmtryd2OI/AAAAAAAAEW8/UuTLkKrxTpIJX457Br7GBvJmgUAHrg9swCNcBGAsYHQ/s1600/gr%25C3%25A4ns.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="675" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-ONq6nUYknII/Xgnmtryd2OI/AAAAAAAAEW8/UuTLkKrxTpIJX457Br7GBvJmgUAHrg9swCNcBGAsYHQ/s200/gr%25C3%25A4ns.jpg" width="135" /></a>Listans enda svenska film men en verkligen förtrollad sådan. Med tanke på vilken internationell succé Låt den rätta komma in var är det ganska konstigt att detta är första stora John Aijvide Lindqvist-filmatiseringen vi fått sedan dess, och att den är baserad på en novell snarare än någon av de större romanerna. Det verkar dock till filmens fördel. Regissören Ali Abbasi har rum att göra historien till sin och det blir något väldigt speciellt. Eva Melander är makalöst bra i rollen som tullaren Tina som upptäcker att hon i själva verket är ett troll när hon möter en annan av samma slag, den mystiske Vore, spelad av Eero Milonoff. Den som alltid undrat hur troll fortplantar sig, det vill säga alla och envar, får veta precis hur.<br />
<br />
<h3>
<b>Her (2013, S. Jonze)</b></h3>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-EFaWkzuCbj4/Xgnql_ubsII/AAAAAAAAEXI/BJs9dgBU6bw15nAHm7T_OlQfL58hYuLAwCNcBGAsYHQ/s1600/hon.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="755" data-original-width="510" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-EFaWkzuCbj4/Xgnql_ubsII/AAAAAAAAEXI/BJs9dgBU6bw15nAHm7T_OlQfL58hYuLAwCNcBGAsYHQ/s200/hon.jpg" width="135" /></a></div>
Ett riktigt litet mästerverk om kärleken mellan en man och hans A.I. Ett av de träffsäkraste styckena av science fiction jag någonsin sett. Den melankoliska, för att inte säga djupt existentiellt sorgliga tonen är unik i hur hårt den slår. Trots allt fantastik känns den helt som en realistisk skildring av en relation, en djup romans där de två parterna oupphörligen växer i sär. Phoenix är bättre än någonsin här, väldigt nedtonad men den verkliga MVP:n är Scarlett Johanson som verkligen får chansen att glänsa i sin röstroll.<br />
<br />
<h3>
<b>Inception (2010, C. Nolan)</b></h3>
<br />
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-uQB9q25AYtU/XgntUg-MP1I/AAAAAAAAEXU/Itq4Ly5G6Ts4JHr-f9SVKfZRmje6K_5NQCNcBGAsYHQ/s1600/inception.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="268" data-original-width="182" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-uQB9q25AYtU/XgntUg-MP1I/AAAAAAAAEXU/Itq4Ly5G6Ts4JHr-f9SVKfZRmje6K_5NQCNcBGAsYHQ/s200/inception.jpg" width="135" /></a>Nolans kanske bästa film är inte bara en techno-cyberpunk-thriller om tanketjuvar och drömmar utan <br />
även en metafor över filmskapandet som sådant och skulle jag hävda en huvudnyckel till hela Nolans oeuvre. DiCaprios karaktär Cobb är regissören, Joseph Gordon Levitt är producenten, Ellen Page är manusförfattaren som dras allt djupare in i regissörens nojor och hangups. Cobb kan lika lite släppa sin döda hustru, Marion Cotillard, som Nolan själv kan släppa tropen med den döda hustrun i sitt berättande. Det här var en film som i samma stund den slutade fick mig att vilja se den från början igen. Den känslan har aldrig lämnat mig, passande nog för det är ju vi i publiken som ska incepteras.<br />
<br />
<h3>
<b>The Intern (2015, N. Meyers)</b></h3>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-7XfATtFpF1A/XgnvTXvT6bI/AAAAAAAAEXg/9p9VKCjEiioab8XIF7uQZa4IVgJTd47YgCNcBGAsYHQ/s1600/intern.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="320" src="https://1.bp.blogspot.com/-7XfATtFpF1A/XgnvTXvT6bI/AAAAAAAAEXg/9p9VKCjEiioab8XIF7uQZa4IVgJTd47YgCNcBGAsYHQ/s320/intern.jpg" width="215" /></a></div>
Om det här var årtiondet då superhjältefilmen tog över var det också årtiondet då komedin försvann från bio. Det är en genre som numera lever på undantag och i streamingens värld. Men innan de helt försvann han Nancy Meyers, mysjumprarnas och de hisnande kökens mästare på film, leverera ett sista mästerverk, jag säger tyvärr sista för liksom Fincher verkar det inte finnas plats för den här sortens verk längre. I The Intern spelar Robert De Niro en sjuttioårig man som börjar som praktikant på ett näthandelsföretag som drivs av Anne Hathaways karaktär. Det låter upplagt för "OK, Boomer" i kvadrat men är i själva verket en väldigt inkännande och lyhörd historia om en vänskap som växer fram mellan de båda och Meyers som ser sin egen perfektionism speglad i Hathaways karaktär klär träffsäkert av den sexism som gör att vi är benägna att kalla den drivna kvinnan som vet vad hon vill för bitch medan vi beundrar samma egenskaper hos en man.<br />
<br />
<h3>
<b>The Lobster (2015, Y. Lanthimos)</b></h3>
<br />
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-_ZjA-hkq4Us/XgnyGAZql_I/AAAAAAAAEXs/MfHw_PHQMYAOTW2NRalKTBv98mH0N9Y6wCNcBGAsYHQ/s1600/lobster.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="705" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-_ZjA-hkq4Us/XgnyGAZql_I/AAAAAAAAEXs/MfHw_PHQMYAOTW2NRalKTBv98mH0N9Y6wCNcBGAsYHQ/s200/lobster.jpg" width="140" /></a>Ännu en film som mitt i sitt high concept hittar helt rätt i allegorin över det mänskliga tillståndet. Vad sägs om en värld där du inte kan tillåtas fortsätta finnas om du nu är så misslyckad att du inte har en partner? Och där enda alternativet är att antingen förvandlas till ett djur eller att leva som fredlös i skogen. Och bland de fredlösa är det å andra sidan helt tabu med romantiska relationer överhuvudtaget.<br />
För somliga är The Lobster väl cynisk och nattsvart, för mig är det precis rätt nivå av salta och absurd humor för att hålla mig på verkligt gott humör.<br />
<br />
<h3>
<b>The Master (2012, P.T. Anderson)</b></h3>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-Uc7DI8KPavE/XgnzYQXTVHI/AAAAAAAAEX0/nJENtGWhUScMCNKN4Dfp-hnTiqcC8UJfQCNcBGAsYHQ/s1600/master.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="933" data-original-width="630" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-Uc7DI8KPavE/XgnzYQXTVHI/AAAAAAAAEX0/nJENtGWhUScMCNKN4Dfp-hnTiqcC8UJfQCNcBGAsYHQ/s200/master.jpg" width="135" /></a></div>
Vissa filmer förblir pussel som du inte kan lösa. The Master är en sådan film. Ja, jag inser såklart att den är ett slags förtäckt porträtt av L. Ron Hubbart och den tidiga scientologirörelsen men det säger liksom inte så mycket i sig. Och Paul Thomas Anderson komplicerar allt genom att föra in figuren Freddie Quell, spelad av Joaquin Pheonix, i historien och berätta allt genom denna trasiga människas perspektiv. Det blir en mycket förvirrande historia där vi som publik aldrig vet när en scen utspelar sig, hur lång tid som förflutit i handlingen och där själva narativet har stora luckor där vi bara kan gissa oss till och fylla i själva, om vi nu tycker det är nödvändigt. Philp Seymor Hoffman gjorde sitt livs roll som Lancaster Dodd, titelns mästare, och Amy Adams är fenomenal som hans hårdföra hustru.<br />
<br />
<h3>
<b>Moonrise Kingdom (2012, W. Anderson)</b></h3>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-LWEN8-WLYkw/Xgn1sVMBshI/AAAAAAAAEYA/XjRXK-kDdYQzZtpyjNJFr7_Nc9lMMfshgCNcBGAsYHQ/s1600/moonrise.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-LWEN8-WLYkw/Xgn1sVMBshI/AAAAAAAAEYA/XjRXK-kDdYQzZtpyjNJFr7_Nc9lMMfshgCNcBGAsYHQ/s200/moonrise.jpg" width="134" /></a></div>
Jag skulle kunna leva i någon av Wes Andersons dockskåpsvärldar och vara väldigt lycklig, tror jag. Jag skulle också väldigt lätt kunnat haft med The Grand Budapest Hotel på listan men detta är min absoluta favorit bland hans filmer - en mycket söt saga om den första kärleken och om att bli vuxen just som du försöker hålla fast i din barndom. Den träffade mig rakt i magen. Har aldrig kunnat förstå de som förblir oberörda av Andersons filmer, ja, de är konstruerade, ja, de kommer från ett ruskigt priviligierat perspektiv men det samma skulle kunna sägas om Tove Jansson, en författare vars verk Moonrise Kingdom påminner mig väldigt mycket om. Och det säger jag som en absolut komplimang.<br />
<b><br /></b>
<b>Twin Peaks - The Return (2017, D. Lynch)</b><br />
<br />
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-iNl0aaa5f5o/Xgn3MOEGn-I/AAAAAAAAEYM/0P3MBl2OqpAUnotXlHcZZGTfmJ_OM6JyQCNcBGAsYHQ/s1600/twinpeaks.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="734" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-iNl0aaa5f5o/Xgn3MOEGn-I/AAAAAAAAEYM/0P3MBl2OqpAUnotXlHcZZGTfmJ_OM6JyQCNcBGAsYHQ/s200/twinpeaks.jpg" width="146" /></a>Det väckte ont blod hos somliga när den franska filmtidningen Cahier du Cinéma först utsåg Twin Peaks till 2017 års bästa film och sedan till årtiondets. Det är ju trots allt en tv-serie. Själv håller jag ryggen fri genom att säga att detta är en lista över 10-talets största bedrifter inom rörliga bilder. För mig är gränsdragningen mellan film och TV inte så absolut, det handlar ju mer om distribution än om någon ontologisk grundskillnad. Och det kan inte råda någon tvekan om att Lynchs återkomst till Twin Peaks är en bedrift utan like, en verklig mästares verkliga mästerverk. Om Lynch aldrig gör något mer i hela sitt liv har han verkligen slutat på topp. Jag skrev ganska mycket om serien när den gick, ett inlägg varje vecka när ett nytt avsnitt släpptes. Det var en magisk sommar.<br />
<br />
<h3>
Under the skin (2013, J. Glazer)</h3>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-jhqbDfE3qiI/Xgn7171g2UI/AAAAAAAAEYY/Kjw-ioyYTkkxHzAAd3OdabgcpHxoIdR0QCNcBGAsYHQ/s1600/skin.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="675" height="200" src="https://1.bp.blogspot.com/-jhqbDfE3qiI/Xgn7171g2UI/AAAAAAAAEYY/Kjw-ioyYTkkxHzAAd3OdabgcpHxoIdR0QCNcBGAsYHQ/s200/skin.jpg" width="135" /></a></div>
Av alla udda sci-fi-rullar på listan är frågan om detta inte är den märkligaste. Det är en ond, abstrakt saga om ett modernt skogrå, eventuellt en utomjording på jakt efter människokött från de män som just betraktar henne (om det ens är rätt pronomen) som ett stycke kött och inget mer. Men Under the skin är mer än bara en hämndfantasi även om den också fungerar utmärkt som just sådan. Det är en sorgsen historia om ensamhet och hur svårt det är att vilja vara en del av något, att finna sig till rätta med sin kropp och vad den gör.<br />
<br />
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-13891478947206414092018-09-08T20:53:00.000+02:002018-09-08T20:53:13.466+02:00Ocean's Eight<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://4.bp.blogspot.com/-Lf2xq_qrfU8/W5QHdr_ZSmI/AAAAAAAAEKs/zfRB_OPrre8CQGY0_CRe5PVydj3JQCJGACLcBGAs/s1600/small_a552ccd372bc8ac01a067969a320911d-ocean8.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="429" data-original-width="300" height="400" src="https://4.bp.blogspot.com/-Lf2xq_qrfU8/W5QHdr_ZSmI/AAAAAAAAEKs/zfRB_OPrre8CQGY0_CRe5PVydj3JQCJGACLcBGAs/s400/small_a552ccd372bc8ac01a067969a320911d-ocean8.jpg" width="280" /></a></div>
<br />
<br />
Vad vill jag ha av en bra heist-rulle? Mest av allt skulle jag vilja att ett bra svenskt begrepp för genren, men stötfilm låter bara konstigt och vi kan inte alltid få allt vi vill ha här i världen. Nå, jag vill ha något som är lätt och fluffigt men ändå stadigt på hand. Jag vill ha en film med en säker tonträff där skådespelarna ges en chans att ta ut svängarna ordentligt och där intrigen är ett nöjsamt pussel, ungefär som i en pusseldeckare fast tvärt om. (Det vill säga vi får följa brottet planeras och genomföras i stället för att lösas.) Det hela får gärna vara stilistiskt och visuellt bländande. Filmen jag beskriver är naturligtvis Soderberghs Ocean's Eleven från 2001, en film som jag har sett förvånansvärt många gånger utan att för den sakens skull egentligen beundra. Den har bara något, den där sortens slötittarfaktor som gör att det inte går att låta bli att bänka sig om den passerar förbi på en skärm någonstans.<br />
<br />
Den filmen fick två uppföljare. Den första minns jag inte en sekund av, den andra var helt okej. Men ingen av dem lyckas fånga den egendomliga alkemi som laddar den första filmen. Det som gör den så nöjsam att se på, tror jag, är det faktum att det knappt ens känns som en film. Det känns mer som en ursäkt för att se Clooney, Pitt och resten av gänget bara hänga och vara sköna ihop. Vilket i princip också är varför filmen gjordes.<br />
<br />
Men det är inte Ocean's Eleven vi ska prata om här utan om den nya Ocean's Eight, en film som jag hade fått för mig skulle vara en remake, fast nu med kvinnliga stjärnor som de hyperkompetenta tjyvarna. Och det är det ju såklart på ett sätt. Men det som förvånade mig är att filmen faktiskt är en uppföljare. Den nya filmen lutar mycket hårdare mot tidigare inkarnationer än vad jag räknat med, inklusive kameos och blinkningar. Soderbergh själv är förövrigt med på ett hörn som exekutiv producent, en titel som för all del kan betyda lite vad som helst. Regissör är annars den här gången Gary Ross som tidigare gjort bland annat Välkommen till Pleasantville och den första Hunger Games. Lite synd ändå att könsomkastningen framför kameran inte även fullföljts bakom den, men så långt har tydligen inte Hollywood nåt ännu.<br />
<br />
Vi möter Debbie Ocean, det vill säga Sandra Bullock, som - hoppsan - är syster till Clooneys rollfigur från föregående delar. Hon har precis kommit ut ur fängelset, hennes bror är död (fast det antyds att det inte går att vara helt säker på den saken, i fall ifall det skulle gå att få med George C. på en framtida fortsättning) och nu har hon en plan, tajmad och klar in i minsta detalj.<br />
<br />
Sedan följer filmen precis samma dramatiska struktur som föregångarna. Ett team ska samlas ihop, bestående av bland andra Cate Blanchett, Mindy Kalling, Sarah Paulson, Rhianna och Helena Bonham Carter med en irländsk accent eftersom varför inte? Stöten ska planeras. Den här gången rör det sig om galabalen på Metropolitanmuséet i New York, en säregen blandning av högstatus mode och bisarr maskerad som utgör en av den amerikanska societetens största årliga tillställningar. Där ska de stjäla ett mycket dyrbart halsband som kommer bäras av en skådespelerska gestaltad av Anne Hathaway som här ges chansen att verkligen driva med bilden av sig själv. Det är faktiskt väldigt roligt.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-RsbiGFXnm1c/W5QaUlevGSI/AAAAAAAAEK4/vq7TpK69zaMs-cmVL1HMzSSIuS3MeWdVQCLcBGAs/s1600/sub-buzz-26704-1526587730-5.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="533" data-original-width="1098" height="193" src="https://2.bp.blogspot.com/-RsbiGFXnm1c/W5QaUlevGSI/AAAAAAAAEK4/vq7TpK69zaMs-cmVL1HMzSSIuS3MeWdVQCLcBGAs/s400/sub-buzz-26704-1526587730-5.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Hathaway i högform</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Överhuvudtaget är detta det absolut bästa med filmen. Just det som är det bästa med Sonderberghs filmer i serien, detta att se stjärnorna leka och bara ha skoj framför kameran lyckas även Ross fånga. Och vilken fröjd det är. Blanchett ser sexigare ut än någonsin i sin halvbutchiga outfit (och jag är nog inte den enda som anar en viss laddning mellan hennes och Bullocks karaktärer). Bonham Carter går på ren rutin men här funkar hennes krumelurspel. Även Kalling och Paulson är strålande. Jag har förvisso aldrig varit Sandra Bullocks största fan och jag kan inte säga att filmen riktigt omvänt mig heller, men hon funkar faktiskt väldigt bra som någon slags straight-woman och ankare. Det kan inte förnekas att hon har den där stjärnkvalitén. Dessvärre är det väl dock så att den sortens filmer som gjorde Bullock till stjärna en gång i tiden, de görs inte längre. Så det glädjer mig ändå att hon får vara i gasen här.<br />
<br />
Planen sätts i verket, naturligtvis med ett par tvistar och svängar längs vägen, och naturligtvis har vi i publiken inte fått veta eller se hela trolleritricket förrän det avslöjas på slutet, helt efter konstens alla regler. Det är faktiskt en väldigt tjusig och mycket underhållande spinn på formatet. Visst saknar jag något av den svårgreppbara läckerheten hos Soderbergh, en läckerhet som sitter i puls, i tajming, i klippning och montage - men det är å andra sidan mycket begärt. Ocean's Eight är precis den pralin som den haft som ambition av att vara och det, mina damer och herrar, är absolut gott nog.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-RqSQyys7p18/W5QagNgf8eI/AAAAAAAAEK8/yzdgpkGV3N8koUrK9NVItLWoU_Hu3f_OwCLcBGAs/s1600/https_%25252F%25252Fblueprint-api-production.s3.amazonaws.com%25252Fuploads%25252Fcard%25252Fimage%25252F766989%25252Fb7899b7c-1ba6-4604-8814-38999542f9e0.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="534" data-original-width="950" height="221" src="https://2.bp.blogspot.com/-RqSQyys7p18/W5QagNgf8eI/AAAAAAAAEK8/yzdgpkGV3N8koUrK9NVItLWoU_Hu3f_OwCLcBGAs/s400/https_%25252F%25252Fblueprint-api-production.s3.amazonaws.com%25252Fuploads%25252Fcard%25252Fimage%25252F766989%25252Fb7899b7c-1ba6-4604-8814-38999542f9e0.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Häng med bästa tjejtjuvgänget.</td></tr>
</tbody></table>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-59356421951041594452018-09-04T17:48:00.000+02:002018-09-04T17:49:51.945+02:00Superhjältarna 2<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-RZCsvefIuHk/W41cQbgi77I/AAAAAAAAEJ0/340xcsAuXtU-Q-LLjJJ8wYZdTbTv5-XtACLcBGAs/s1600/super.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-RZCsvefIuHk/W41cQbgi77I/AAAAAAAAEJ0/340xcsAuXtU-Q-LLjJJ8wYZdTbTv5-XtACLcBGAs/s400/super.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Om Brad Birds första film om familjen Incredible hade kommit idag hade det nog varit svårt att ge den dess svenska titel, den extremt generiska och totalt intetsägande rubriken Superhjältarna. Då var året 2004. Nolans första Batman-film skulle inte komma förrän ett år senare och det skulle dröja hela fyra år innan Marvel sparkade igång sitt filmuniversum med den första Iron Man. Med andra ord - den stora explosionen hade inte hänt ännu. Superhjältar på vita duken var undantaget och inte den allt överskuggande genre som hela vår samtids populärkultur speglas igenom. Vad femtiotalets cowboys och åttiotalets bodybuilders var för sin epok är nu den maskerade hjälten för vår tid. Det har gått fjorton år mellan originalet och uppföljaren. På den tiden har allt hunnit förändrats.<br />
<br />
Frågan är om Bird alls hade återvänt till sin superfamilj om det inte var för att han behövde slicka såren efter att hans Tomorrowland floppat bortom alla förväntningar. (Personligen tyckte jag dock mycket om den, inte minst för att den var så säregen och konstig.) Som läget nu var behövde han nog visa att han inte tappat det och det betydde att återvända till Pixar och animationen. Han har alltid i intervjuer sagt att han inte skulle göra någon uppföljare om han inte fick en riktigt bra idé som var värd hans uppmärksamhet. Jag vet inte om jag egentligen tycker att han fått det. Vad gäller story och intrig är Superhjältarna 2 mest av allt en upprepning av sin föregångare.<br />
<br />
Liksom där lockas våra hjältar tillbaka till sitt superhjälteri av en mystisk mecenat som har stora planer för dem, och precis som då misstänker vi redan från första början att det är något lurt med alltsammans. Jag tror inte det är någon spoiler att säga så mycket. Skillnaden är att den här gången är det mamma Parr, Helen a.k.a Elastagirl (med rörst av Holly Hunter) som får ge sig ut på äventyr medan pappa Bob/Mr. Incredible för stanna hemma och ta hand om barnen. Och det blir förstås knas inte minst när lille bebisens mycket mångsidiga superkrafter börjar göra sig gällande. Och så matteläxa och tonårig hjärtesorg på det. I slutändan måste förstås familjen komma samman igen och tillsammans besegra ondingen. Precis som förra gången.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://3.bp.blogspot.com/-7MgVXHAl3LQ/W46owVVN4YI/AAAAAAAAEKA/Ca5-ijV0-ZQlwkHLvidkEuBrQPdlqyjJgCLcBGAs/s1600/i2-rgb-z102_452_cs_pub.pub16.321_wide-6b5c9ab161588b41391ee2f443863f3f22c44fc4-s800-c85.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="450" data-original-width="800" height="225" src="https://3.bp.blogspot.com/-7MgVXHAl3LQ/W46owVVN4YI/AAAAAAAAEKA/Ca5-ijV0-ZQlwkHLvidkEuBrQPdlqyjJgCLcBGAs/s400/i2-rgb-z102_452_cs_pub.pub16.321_wide-6b5c9ab161588b41391ee2f443863f3f22c44fc4-s800-c85.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Ombytta roller.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det kanske låter som gnäll men det är inte menat så. Jag menar bara att filmen styrka inte ligger i dess intrig. Den är liksom bara skelettet som gör det möjligt för oss att spendera tid i den värld som byggs upp för oss. Och förstås med karaktärerna. Men det är egentligen inte de som är i fokus heller, även om de var och en ges utrymme att ta ut sina svängar, tillsammans med ett gäng nytillkomna figurer. I stället är det miljöerna, de tjusiga stadsvyerna, de sextiotalsmodernistiska fantasiinredningarna och den retro-chica teknologin som är den verkliga behållningen med filmen. Bird lyckas med en säker hand att bygga upp och gestalta en värld som är så läckert förförisk, en version av en slags James Bond/Playboy/Raketost-estetik, inte så som den var utan så som vi minns den.<br />
<br />
Detta kombineras med ett antal snabba och likaledes urläckra actionsekvenser som faktiskt är något av ett under i konkretion, av tydlighet, av stil och elegans, av klyftighet och som faktiskt tjänar till att säga något om karaktärerna. Det är den sortens action som faktiskt är en fröjd att se på, till skillnad från så mycket annat superröj. (Ja, jag tittar till exempelvis på dig Zach Snyder.) Brad Bird visar att även om åren har gått och genren utvecklats har han fortfarande ett och annat att lära ut.<br />
<br />
Om jag hade fått önska något hade det kanske varit något mer av tematisk sammanhållning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad den här filmen vill säga. Precis som förra gången finns det en motsättning mellan superhjältarna och samhället som valt att förbjuda dem. Det finns de som i detta vill läsa en slags Ayn Randsk ideologi i Birds verk, en slags libertariansk maktfantasi. Varför det är just Bird som kommit att förknippas med dessa tankegångar kan vi fråga oss. Det är väl i så fall ett kännetecken för nästan all amerikansk populärkultur. Men till skillnad från hos Rand, där egenintresse och egennytta alltid står i centrum, har Bird alltid ett annat perspektiv - att stora talanger alltid måste användas för mänsklighetens bästa. Och det är ju en devis som även Bamse ställer sig bakom. Men inget av detta blir egentligen utforskat i större grad. Inte heller ett sidotema med en skurk som hypnotiserar människor med hjälp av skärmar, naturligtvis en samtidskommentar, blir mer är antydningar i bakgrunden. Jag antar att det hänger samman med det jag nämnde ovan, det här är en film som springer ur en nödvändighet snarare än genuin skaparglädje. Men jag ser fram emot när Bird tar fram storsläggan nästa gång.<br />
<br />
<br />
<div style="text-align: center;">
<b>***</b></div>
<br />
Som vanligt är det också på sin plats att lyfta fram kortfilmen som föregår huvudpresentationen. Bao av Domee Shi är en underbar liten fabel om en kvinna vars dumpling kommer till liv. Eller gör den det? Det är en vacker, rolig och genuint hjärtesnörpande pärla om förhållandet mellan barn och föräldrar som fångar precis hur underbar animationskonsten kan vara när den jobbar med de enklaste av medel. Rekommenderas varmt!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://4.bp.blogspot.com/-osS3nODYb5Y/W46pEt-fHRI/AAAAAAAAEKI/P4m6qXSZM3oZ-Ou7AKgRqnnFVHcafkEugCLcBGAs/s1600/BO_RGB_s120_22a_cs_pub.pub16.318.0.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="800" data-original-width="1200" height="266" src="https://4.bp.blogspot.com/-osS3nODYb5Y/W46pEt-fHRI/AAAAAAAAEKI/P4m6qXSZM3oZ-Ou7AKgRqnnFVHcafkEugCLcBGAs/s400/BO_RGB_s120_22a_cs_pub.pub16.318.0.jpg" width="400" /></a></div>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-50684433691961859142018-05-26T14:03:00.002+02:002018-05-26T14:03:21.854+02:00Solo<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-c9BUjWmGyjQ/WwlDyuODFPI/AAAAAAAAD5c/g7rjoEmkIt87jVBFXePb8al-daj8M41AwCLcBGAs/s1600/MV5BOTM2NTI3NTc3Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNzM1OTQyNTM%2540._V1_UX182_CR0%252C0%252C182%252C268_AL_.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="268" data-original-width="182" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-c9BUjWmGyjQ/WwlDyuODFPI/AAAAAAAAD5c/g7rjoEmkIt87jVBFXePb8al-daj8M41AwCLcBGAs/s400/MV5BOTM2NTI3NTc3Nl5BMl5BanBnXkFtZTgwNzM1OTQyNTM%2540._V1_UX182_CR0%252C0%252C182%252C268_AL_.jpg" width="272" /></a></div>
<br />
<br />
<br />
Solo är en helt okej film. Och vet ni vad? Det räcker så bra med det. Med tanke på det kaos som omgav inspelningen, där de ursprungliga regissörerna Christopher Miller och Phil Lloyd mitt i arbetet byttes ut mot veteranen Ron Howard, hade det ju lätt kunnat bli wookie-skit av alltsammans. I stället blev det som sagt en helt okej film och det är jag nöjd med.<br />
<br />
Vi får möta den unge Han (här spelad av Alden Erenreich) när han lever som någon slags gatukid på planeten Corellia. Han har drömmar om att ta sig därifrån, se galaxen och sånt som unga gossar i Star Wars-univerat drömmer om och han försöker fly tillsammans med sin flickvän Qi'ra (Emilia Clarke). I sista stund skiljs de två åt, hon blir tillfånga tagen och Han tvingas ge sig av utan henne. Tre år senare är han en deserterande imperiesoldat som slår sina påsar ihop med ett tjuvgäng under ledning av en cynisk men hjärtlig figur vid namn Tobias Beckett (lätt det mest orimliga namnet någonsin i en Star Wars-film) spelad av Woody Harrelson. På vägen träffar han också på Chewbacca och en ikonisk vänskap uppstår. Nu visar det sig att Beckett i sin tur jobbar för Dryden Vos, en blodtörstig och labil gangsterboss spelad av Paul Bettany och - som grädde på moset - gangsterbossens högra hand/konkubin (antar jag) är ingen annan än Hans gamla flamma Qi'ra. Bettanys boss kräver nu att gänget tillsammans ska utföra en mycket svår och farlig kupp åt honom. Misslyckande är inte ett alternativ.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-et3zmCW8qsA/WwlMn8tBt-I/AAAAAAAAD50/yOXa_cCOvG0GuPVRn06KQNab83jvLewMQCLcBGAs/s1600/24-solo-han-chewbacca-1.w710.h473.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="474" data-original-width="710" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-et3zmCW8qsA/WwlMn8tBt-I/AAAAAAAAD50/yOXa_cCOvG0GuPVRn06KQNab83jvLewMQCLcBGAs/s400/24-solo-han-chewbacca-1.w710.h473.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Solo (Erenreich) och Chewie (finske Joonas Suotamo)</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Allt detta är fullt rimligt. Naturligtvis ska filmen om den unge Han Solo först och främst vara en heist-rulle. Det förstår ju vem som helt. Och det är ett bra val. Insatserna blir lagom höga. Inga Dödsstjärnor eller universums öde står direkt på spel, vilket känns som en skön omväxling. Om jag har en invändning så är det att jag skulle vilja ha mera av själva kuppen, mer av planerandet, mera av processen - lite mer av Oceans Eleven eller Jönssonligan hade inte suttit fel. Men vi får i alla fall den obligatoriska sekvensen där gänget ska sättas samman - och där Han får möta såväl Lando Calrissian (Daniel Glover) som hans rymdskepp Millenium Falcon för första gången. Fanservice? Ja, så klart. Men det är väl poängen med en film som den här?<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-KecwNctPask/WwlMTkVoTCI/AAAAAAAAD5s/uHx_ih8KCqcfvymMCh0FSynK6NJEXphTACLcBGAs/s1600/636620952582215241-XXX-IMG-LANDO-SOLO-1-1-JQLUS5U9-99900399.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="401" data-original-width="534" height="300" src="https://2.bp.blogspot.com/-KecwNctPask/WwlMTkVoTCI/AAAAAAAAD5s/uHx_ih8KCqcfvymMCh0FSynK6NJEXphTACLcBGAs/s400/636620952582215241-XXX-IMG-LANDO-SOLO-1-1-JQLUS5U9-99900399.JPG" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Glover - bäst i filmen.,</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Det är förstås inte utan att jag undrar hur Millers och Lloyds version hade skiljt sig från den film vi nu har. Tydligen filmade Howard om det mesta som redan var inspelat. Förmodligen var deras version roligare och lite mer lös i kanterna, åtminstone om deras tidigare verk är något att gå efter. Och det hade varit intressant att se hur det hade blivit. Det är inte det att Howards film saknar humor men den känns på alla sätt traditionell - så som Stjärnornas krig brukar vara. Både Rouge One och The Last Jedi var på det viset betydligt mer äventyrliga när det gällde ton och innehåll. Det faktum att Lawrence Kasdan - som skrev manus till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst - är tillbaka vid manuskriptrodret (nu tillsammans med sin son Jonathan) borgar ju för detta.<br />
<br />
På skådespelarsidan finns det både ris och ros att fördela. Glover gör en fenomenal Lando, som verkligen känns som en yngre version av Billy Dee Williams klassiska karaktär. Han är filmens stora stjärna, tillsammans med den aktivistiska roboten L3-37 (med underbar röst av Phoebe Waller-Bridge). Harrelson lyckas gestalta sin Beckett som om det vore vilken av Harrelsons roller som helst och ändå passar han som hand och handske i filmens universum (ja, bortsett från karaktärens namn då). Erenreich har mest uppförsbacke men så är det ju från början dödfött att försöka fylla Harrison Fords svarta stövlar i den här rollen. Han gör sitt bästa men faktum kvarstår att Han Solo själv aldrig riktigt lyckas bli huvudrollen i sin egen film. Åtminstone inte när det gäller publikens intresse.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-Qz_-KIl0KoA/WwlME-l3KjI/AAAAAAAAD5o/8aepne_x3n4NLaCJlGygB9cO5OMyRBJAgCLcBGAs/s1600/solo-a-star-wars-story-emilia-clarke-solo-a-star-wars-story-emilia-clarke-qira-darth-maul-ray-park.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="412" data-original-width="618" height="266" src="https://2.bp.blogspot.com/-Qz_-KIl0KoA/WwlME-l3KjI/AAAAAAAAD5o/8aepne_x3n4NLaCJlGygB9cO5OMyRBJAgCLcBGAs/s400/solo-a-star-wars-story-emilia-clarke-solo-a-star-wars-story-emilia-clarke-qira-darth-maul-ray-park.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Emelia Clarke - vilse.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Störst problem har jag dock med Clarkes karaktär. Jag är inte imponerad av hennes rollinsats som förefaller mig något frånvarande men ytterst tror jag att det beror på att filmen inte alls vet vad den ska göra med henne. Hon är menad att vara filmens femme fatal på något vis. Frågan om var hennes lojalitet ligger och om hon går att lita på är central. Å andra sidan vill Howard inte göra henne alltför stereotyp, vilket i sig förstås är lovvärt - men då måste du veta vad karaktären ska vara i stället. Nu blir hon mest otydlig och outvecklad. Vilket är synd. Och det är tydligt att Clarke inte heller vet vad hon ska göra med sin roll.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-17230113737410290782018-04-29T09:43:00.001+02:002018-04-29T09:43:14.088+02:00Avengers: Infinity War<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://3.bp.blogspot.com/-jm8KaujrED0/WuOZstD9H7I/AAAAAAAAD0c/GrJvn2KgSuw_l4pxHIh6uZLbWpTUuIVfQCLcBGAs/s1600/MV5BMjMxNjY2MDU1OV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzY1MTUwNTM%2540._V1_SY1000_CR0%252C0%252C674%252C1000_AL_.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1000" data-original-width="674" height="400" src="https://3.bp.blogspot.com/-jm8KaujrED0/WuOZstD9H7I/AAAAAAAAD0c/GrJvn2KgSuw_l4pxHIh6uZLbWpTUuIVfQCLcBGAs/s400/MV5BMjMxNjY2MDU1OV5BMl5BanBnXkFtZTgwNzY1MTUwNTM%2540._V1_SY1000_CR0%252C0%252C674%252C1000_AL_.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.<br />
<br />
När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://4.bp.blogspot.com/-5HtAqK_8fDk/WuRXUPrE-dI/AAAAAAAAD0s/F32PXrvwuSoi-pfXaJzRSfzc2e9f5-2PACLcBGAs/s1600/avengers-infinity-war-trailer-breakdown-analysis-thanos-infinity-gauntlet_106.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="464" data-original-width="825" height="221" src="https://4.bp.blogspot.com/-5HtAqK_8fDk/WuRXUPrE-dI/AAAAAAAAD0s/F32PXrvwuSoi-pfXaJzRSfzc2e9f5-2PACLcBGAs/s400/avengers-infinity-war-trailer-breakdown-analysis-thanos-infinity-gauntlet_106.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">På riktigt? Den här killen?</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.<br />
<br />
Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.<br />
<br />
Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-RMcvegC5xPk/WuV11koWsyI/AAAAAAAAD08/aaAxfrqp1sgbrQe59kkIgJBykOWxvQ3MgCLcBGAs/s1600/infinitywar5ac2dbc3bff5c.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="299" data-original-width="446" height="267" src="https://1.bp.blogspot.com/-RMcvegC5xPk/WuV11koWsyI/AAAAAAAAD08/aaAxfrqp1sgbrQe59kkIgJBykOWxvQ3MgCLcBGAs/s400/infinitywar5ac2dbc3bff5c.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-xbKcr73Pzi8/WuV3asiIFiI/AAAAAAAAD1I/d5TFoBSp1j0YPEnaLqOja2_zJGL9Z6k7ACLcBGAs/s1600/avengers2.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="783" data-original-width="1600" height="193" src="https://1.bp.blogspot.com/-xbKcr73Pzi8/WuV3asiIFiI/AAAAAAAAD1I/d5TFoBSp1j0YPEnaLqOja2_zJGL9Z6k7ACLcBGAs/s400/avengers2.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Avengers gonna avenge</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-25403284080212715062018-04-14T13:02:00.000+02:002018-04-14T13:02:02.238+02:00Paddington 2Ibland är det väldigt svårt som recensent att ha något att säga om en film. I alla fall något som det känns som att du inte sagt förut. Särskilt när det kommer till en uppföljare.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-uYECKFhvigA/WtHcP0wYlAI/AAAAAAAADzA/bqGofhuQy38VQlIS4oJYAW3oIIHbRXASQCLcBGAs/s1600/713T%252BWCqxRL._SY445_.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="445" data-original-width="315" height="320" src="https://1.bp.blogspot.com/-uYECKFhvigA/WtHcP0wYlAI/AAAAAAAADzA/bqGofhuQy38VQlIS4oJYAW3oIIHbRXASQCLcBGAs/s320/713T%252BWCqxRL._SY445_.jpg" width="225" /></a></div>
<br />
<br />
Paddington 2 har blivit mottagen med glada tillrop och uppmuntrande hyllningar av ett slag som förvånade mig en smula. Det är inte det att jag inte kan se charmen med filmen, en sådan finns uppenbarligen, men den bär på precis samma problem som sin föregångare - nämligen det att det är tydligt från allra första början att den filmen som regissören Paul King egentligen velat göra är inte den film som filmbolaget ville ha. Resultatet blir en slags kompromiss.<br />
<br />
King verkar vilja göra en quirky, underfundig och eftertänksam liten visuell karamell till film. Filmbolaget vill ha att björnen ska dratta på ändan och slå sönder saker a la Looney Toons, något för alla barn i publiken med ADHD-diagnos. Det vill liksom inte gifta sig ordentligt. De gånger då King liksom ändå lyckas få ta ut svängarna anar vi något där, konturerna av en mycket bättre och mer lyckad film - en film som jag får för mig dessutom vore mer i linje med de barnböcker som de här filmerna är baserade på. Visst även i de här partierna är det kanske en smula derivativt , Kings fantasier förråder en stark inspiration från så väl Wes Anderson som Jean Pierre Jeunet. Men vad gör det? Sämre influenser går att hitta. Fast så måste dessa erbarmliga påklistrade slapsticksekvenser skohornas in och plötsligt blir det som om vi tittade på en version av Alfons Åberg fylld av omotiverade biljakter. Och där tappar filmen mig.<br />
<br />
Två element adderar den här filmen från sin föregångare. Båda är förvisso lyckade. Den första är Hugh Grant som skurkaktig skådespelare, en roll som han på något märkvärdigt sätt verkar i det närmaste född att spela. Han verkar dessutom njuta av varenda sekund. Tänk om filmen bara hade kunnat lite mer på hans och andra skådespelare som säg Sally Hawkins eller Peter Capaldis insatser i stället för allt jox. Den andra nyheten är en fängelsemiljö där stackars Paddington hamnar efter att ha blivit falskeligen anklagad. Här lyckas King faktiskt tillföra en värme och humanism av ett slag som tycker mycket om och som faktiskt tycks ha ett ärligt menat ärende. Bra så.<br />
<br />
I övrigt har jag faktiskt inte så mycket att tillägga. Det finns betydligt sämre samtida filmer riktade till barn, det måste ändå tillstås, men jag undrar ändå vad för slags film King kunde ha gjort om han fått helt fria händer...<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-xf-M4ouQSJQ/WtHfcdHTRqI/AAAAAAAADzM/kczoVqgQGr8qIvDf3JHMXs_PAxQr9BPrgCLcBGAs/s1600/Paddington-2-850x455.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="455" data-original-width="850" height="213" src="https://2.bp.blogspot.com/-xf-M4ouQSJQ/WtHfcdHTRqI/AAAAAAAADzM/kczoVqgQGr8qIvDf3JHMXs_PAxQr9BPrgCLcBGAs/s400/Paddington-2-850x455.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Björnen bakom lås och bom.</td></tr>
</tbody></table>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-22914411369129729712018-04-12T10:17:00.000+02:002018-04-12T10:17:13.937+02:00Thor: RagnarökMarvel har alltid haft lite bekymmer med tonen i sina filmer om Thor. I seriens första del av Kenneth Branagh krängde det väldigt mellan å ena sidan en slags bombastisk halvt Wagnersk/Shakespeariansk ton i scenerna som utspelade sig i Asgård och andra sidan lite buskis när åskguden i förvirrat tillstånd hamnade på Jorden. Den andra filmen, The Dark World, försökte sig på en lite mer seriös fantasyton - som titeln antyder skulle det vara <b>mörkt</b>. Problemet var väl bara att den filmen saknade riktigt manus och var totalt ointressant. Jag skulle inte idag kunna berätta vad den handlade om. I den här tredje delen känns det dock som om de äntligen har hittat sin sweet spot. I den nyzeeländske regissören Taika Waititis händer har Thor: Ragnarök blivit en eruption av sprakande fest och färg, en utflykt i camp och kitsch, en rymdopera buffa utan gränser, en stor glittrande regnbågsfärgad tramsebyxa.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-5dnoQc5eMvU/Ws8VfHu5QDI/AAAAAAAADyU/M39fqAqQmlYPzqYpFkwoafNc_FqzwRs0gCLcBGAs/s1600/d3493acd591f399286171817f86b899b9cfa20f8.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="454" data-original-width="335" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-5dnoQc5eMvU/Ws8VfHu5QDI/AAAAAAAADyU/M39fqAqQmlYPzqYpFkwoafNc_FqzwRs0gCLcBGAs/s400/d3493acd591f399286171817f86b899b9cfa20f8.jpeg" width="293" /></a></div>
<br />
<br />
Det hjälper att ju längre filmserien pågått ju säkrare har Chris Hemsworth blivit i sin komiska tajming. Hans Thor är en stor och stark hjälte ja, men också något av en lite blåst mimbo och det är alltid som roligast när hans storvulenhet undergrävs genom att han får dratta på ändan eller dylikt. Lägg till detta samspelet mellan honom och Tom Hiddleston i rollen som Loke och sedan går det nästan som av sig själv.<br />
<br />
Handlingen, sådan som den nu är, faller annars i två delar. Den ena, mer lättsamma, går ut på att Thor och Loke strandas på ett skrotupplag till planet styrd av en bizarr Jeff Goldblum-liknande figur spelad av Jeff Goldblum där varesler från galaxens alla hörn tvingas att slåss i väldiga gladiatorfajter. Och vem stöter Thor på där om inte sin gamle vän Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) som tydligen varit fast där ända sedan Avengers-film nummer två. (Han stöter också på en landsflyktig valkyria spelad av en sublim Tessa Thompson.)<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://3.bp.blogspot.com/-Inu6oZpJroI/Ws8VnVypLoI/AAAAAAAADyY/wTQDN4n3-mQ-dLk-GGGvAiZ0F9DBA8_cQCLcBGAs/s1600/Thor-Ragnarok-Runtime-Shortest-Marvel-Movie.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="316" data-original-width="600" height="207" src="https://3.bp.blogspot.com/-Inu6oZpJroI/Ws8VnVypLoI/AAAAAAAADyY/wTQDN4n3-mQ-dLk-GGGvAiZ0F9DBA8_cQCLcBGAs/s400/Thor-Ragnarok-Runtime-Shortest-Marvel-Movie.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Kompisar från förr.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Den andra delen av storyn är den som ska vara mer laddad med allvar. Anthony Hopkins tycker tydligen att det får räcka med tre sådana här filmer och hans Oden lämnar därför detta existensplan samtidigt som han meddelar att hans förskjutna dotter, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett) är på väg för att ödelägga hela Asgård. I Marvels version är hon alltså Odens förstfödda, i de gamla myterna är ju Hel som bekant dotter till Loke och jättinnan Angerboda samt syster till Fenrisulven och Midgårdsormen - men det vet ni förstås redan. Här blir våldsam strid och kamp där Thor, Loke och Heimdall till slut måste välja att offra allt för att besegra henne.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-JpMnK9Hi83k/Ws8V3TCrfrI/AAAAAAAADyc/RuwmXgpO5B4YDmK_xnt_WVL1_RnosbwNQCLcBGAs/s1600/methode%25252Ftimes%25252Fprod%25252Fweb%25252Fbin%25252F28122d6a-ba49-11e7-85ff-fb955b2fbca8.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="385" data-original-width="685" height="221" src="https://2.bp.blogspot.com/-JpMnK9Hi83k/Ws8V3TCrfrI/AAAAAAAADyc/RuwmXgpO5B4YDmK_xnt_WVL1_RnosbwNQCLcBGAs/s400/methode%25252Ftimes%25252Fprod%25252Fweb%25252Fbin%25252F28122d6a-ba49-11e7-85ff-fb955b2fbca8.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Jiddra inte med dödsgudinnan.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Blanchett har uppenbarligen fantastiskt roligt där hon går fram och får vara sådär ärkerojal som bara hon kan vara men samtidigt spela över alla bräddar utan att det gör något. För det här är verkligen en film byggd på excesser. Waititi som annars gjort sig känd för komedier i det lite mer hanterbara slaget verkar ändå navigera den enorma skutan med något så när flinka fingrar och tappar i alla fall inte bort sig helt. Han lyckas nog till och med injicera lite personlighet i något som annars mest skramlar högt. Till slutet när filmen plötsligt ändå lyckas göra något med en intressant mytisk tvist, inte alls i linje med sitt ursprungliga källmaterial, fast ändå kanske lite. Jag ska inte avslöja vad här men det gjorde mig ändå försiktigt nyfiken på Thors framtida äventyr i Marvel-universumet.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-48175924328370395282018-03-26T11:39:00.001+02:002018-03-26T11:40:10.241+02:00Tårtgeneralen<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://2.bp.blogspot.com/-r0Q0cJmE88s/WrYtWKbAcXI/AAAAAAAADxk/XWBAx9aV2i8yXHWRxlKBVspI74UGT3ORQCLcBGAs/s1600/small_5a7e79a1d6e4f6984ed5f3bad975387a-2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="444" data-original-width="300" height="400" src="https://2.bp.blogspot.com/-r0Q0cJmE88s/WrYtWKbAcXI/AAAAAAAADxk/XWBAx9aV2i8yXHWRxlKBVspI74UGT3ORQCLcBGAs/s400/small_5a7e79a1d6e4f6984ed5f3bad975387a-2.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
Jag begriper verkligen inte där här med smörgåstårta. Fru Otterberg älskar det men även om jag kan äta det så närmar jag mig den alltid motvilligt och varje tillställning där den serveras är något av en besvikelse. Det är för det mesta kladdigt, stabbigt och jolmigt. Framförallt har jag svårt att förstå hur den kan uppfattas som lyxig och festlig. Smörgåstårtan är en produkt av den svenska efterkrigstiden, en lycka över diverse ransoneringars upphävande som verkar ha slagit över i en tillfällig psykos som sedan av någon anledning hållit i sig. Själva smakprofilen i smörgåstårtan, dess bisarra mix av majonnäs, ost, leverpastej och skaldjur, är som en atavism, en kvarleva av en äldre matkultur där vad som är gott fått sitta i baksätet efter som nöden hela tiden väntar bakom stugknuten. Ändå lever den och frodas.<br />
<br />
På så vis är väl smörgåstårtan ändå en symbol för i alla fall en aspekt av en svensk folksjäl. Så det är inte svårt att se varför Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har känt sig dragna till att berätta den sanna historien om tillverkandet av "världens längsta smörgåstårta" i Köping på åttiotalet under ledning av den alkoholiserade och misslyckade entreprenören Hasse P. De gjorde det i bokform redan för några år sedan och nu använder de den igen som språngbräda in i långfilmsformatet med Mikael Persbrandt och ett lösgarnityr i rollen som Hasse. När Köping utses till Sveriges tråkigaste stad i Jan Guillous Rekord-magazinet drar Hasse igång sitt absurda projekt, samtidigt som han kämpar för att hålla sig själv nykter. På något sätt lyckas han övertala ett lokalt kondis att ställa upp med bakandet. Nu måste Hasse P. bara lyckas sälja lite biljetter också - till ett event som ingen annan än han själv verkar tro på.<br />
<br />
Det är också en typisk Filip-och-Fredrik-historia i just detta att den handlar om udda och marginaliserade existenser, personer som trillat utanför, som inte kanske passar in i samhällets normer och fyrkantiga boxar, som drömmer drömmar och tänker tankar som, om de inte går helt på tvärs, åtminstone ligger precis vid sidan av det som de flesta gör. Det är samma ethos som drev duon genom sådant som 100 höjdare, Får vi följa med och flera andra TV-produktioner - en syn på världen där allt kan bli en historia. Det har funnits tillfällen då jag skruvat mig en smula inför deras sökanden. Det har inte alltid varit lyckat och det finns tillfällen då det slagit över i någon slags freakshow eller då distansen mellan parets egna ironiska position och den verklighet de önskat skildra gett en lite bitter eftersmak. Tonträffen har inte alltid varit perfekt. Ändå har jag allt mer kommit att förstå att det finns ett allvar i ambitionen och faktiskt i botten en grundläggande, äkta kärlek till dessa vindpinade existenser som exempelvis Hasse P. Eller för den delen en helt vanlig enkel innehavare av ett kondis som Åsa, inte någon särskild alls men även hon med sin egen historia och drömmar, väldigt kärleksfullt gestaltad av Agnes Lindström Bolmgren.<br />
<br />
I Tårtgeneralen finns heller inget av den där distansen. I stället blir berättelsen djupt personlig och självbiografisk genom en sidohistoria där den unge Filip Hammar och hans far Lars Hammar (spelad av Jens Ohlin), som också är något av en udda fågel i den lilla svenska småstaden. För alla som lyssnat på Filip och Fredriks podcast är pappa Lars en ständigt återkommande och välkänd karaktär, en frankofil oförlöst drömmare och historieberättare fast i en lärares taniga gestalt. Överhuvudtaget är filmen ett långt och varmt kärleksbrev från Filip Hammar till sin egen barndom och uppväxtort. Det är en sorts nästan överdådig och snudd på privat skildring - ytterligare förstärkt av att Hammar själv figurerar som filmens berättarröst. Men just i detta personliga blir den på något märkligt vis också allmängiltig.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-1OeqA_uLoEc/WrYtd04-IpI/AAAAAAAADxo/kimZZrX9l-UaJ6Q5jLeeCzkazpby0FAMQCLcBGAs/s1600/t%25C3%2585rtgeneralen-bild-_5a6b0e5ef0ef4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="864" data-original-width="1600" height="215" src="https://2.bp.blogspot.com/-1OeqA_uLoEc/WrYtd04-IpI/AAAAAAAADxo/kimZZrX9l-UaJ6Q5jLeeCzkazpby0FAMQCLcBGAs/s400/t%25C3%2585rtgeneralen-bild-_5a6b0e5ef0ef4.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Agnes Lindström Bolmgren som Åsa, hon som faktiskt gör själva bakandet.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Ursprungligen var tanken tydligen att Robert Gustavsson skulle ha spelat huvudrollen i filmen men han hoppade av efter oenighet om manuset. I backspegeln tror jag det var tur. Det hade förmodligen blivit en ganska annorlunda film. Det går inte att komma ifrån att Persbrandt i sin publika persona bär med sig något betydligt mörkare och mer sargat som verkar i karaktärens fördel. Hasse P. är väl kanske inte riktigt lika trasig som t.ex. Persbrandts roll i Mig äger ingen men nog finns det beröringspunkter. Och den svärtan är en viktig komponent. Faran med en film som den här hade varit att låta den bli till en ren käck solskenshistoria, men det blir det inte. Det finns hela tiden ett vemod och en tragik i bakgrunden som påminner oss om att vilka segrar som än vinns är de bara tillfälliga. Vid sidan om Hasse själv är filmen full av krumeluriga skisser till bifigurer. De är kanske inte djuplodat skildrade men bärs fram med en stor värdighet såväl av veteraner som Helena Bergström och Tomas von Brömssen som mer lokala förmågor och i vissa fall rent av personer som spelar sig själva.<br />
<br />
Tårtgeneralen är väl inte en perfekt film precis. Det märks att fiktionsformatet inte är helt bekvämt för regissörerna som inte kan låta bli att låta även dokumentära bitar glida in i helheten. Alla scener kanske inte riktigt passar in. Det skaver här och var. Men vet ni - det gör ingenting. Hellre det än en film som bara följer en förutbestämd mall. Och det är faktiskt skönt med en svensk film, riktad till en bred publik, som vågar ta ut svängarna lite. Som sitt ämne kanske Tårtgeneralen inte riktigt passar in. Det är som det ska vara. Dessutom lyckas den hitta precis rätt balans mellan det syrliga och det söta. Det är bra. Jag föredrar den alla gånger framför smörgåstårta.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://4.bp.blogspot.com/-zYBz-NRWe6k/WrYtixNcEFI/AAAAAAAADxs/ilPmPvkpBiouL-a2wg5YjVhnGNed0m8fQCLcBGAs/s1600/Du-far-vila-sen-513x344.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="344" data-original-width="513" height="267" src="https://4.bp.blogspot.com/-zYBz-NRWe6k/WrYtixNcEFI/AAAAAAAADxs/ilPmPvkpBiouL-a2wg5YjVhnGNed0m8fQCLcBGAs/s400/Du-far-vila-sen-513x344.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Verklighetens Hasse med en jättelång leverpastej. (Förklaras i filmen.)</td></tr>
</tbody></table>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-54741371437226812712018-03-24T11:29:00.002+01:002018-03-24T11:30:11.999+01:00Julius Caesar - The Bridge Theatre <div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://4.bp.blogspot.com/-itYjfJMptSk/WrTOj7VH2iI/AAAAAAAADxA/T-hDNBpn-T8nzgiw8KWH3k05vwZUCMmKwCLcBGAs/s1600/Julius-Caesar-OT.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="350" data-original-width="500" height="280" src="https://4.bp.blogspot.com/-itYjfJMptSk/WrTOj7VH2iI/AAAAAAAADxA/T-hDNBpn-T8nzgiw8KWH3k05vwZUCMmKwCLcBGAs/s400/Julius-Caesar-OT.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
Det börjar med en rockkonsert, en gatufest som ger plats åt ett hyllningsevent åt den stora populäre ledaren. Stämningen är hög, bultande, fylld av energi och kraft. Teatern har byggts om så att en stor del av publiken står på scengolvet medan handlingen utspelar sig på höj- och sänkbara plattformar runt omkring dem. De är inte bara åskådare, de har gjorts till medaktörer och spelar den väldiga och ombytliga folkmassa, vars gunst pjäsens karaktärer slåss om. Så kommer han, ledaren, i triumf, publiken jublar. Han ler ett jovialiskt leende och slänger sin röda keps med vit text ut bland folket. I denna stund älskar de honom gränslöst. Och det är just det som gör honom så farlig. Med detta är Nicholas Hytners uppsättning av Shakespeares Julius Caesar på The Bridge Theatre in London i full gång. Jag hade chansen att se den livesänd på Röda Kvarn här i Borås.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://3.bp.blogspot.com/-lL_JaTpLiCA/WrTOp7xfUnI/AAAAAAAADxE/TFjYoNDCXGo2JpC77CEZT9YwaOYQVM_jgCLcBGAs/s1600/Julius-Caesar-production-shots-by-Manuel-Harlan-3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="387" data-original-width="581" height="265" src="https://3.bp.blogspot.com/-lL_JaTpLiCA/WrTOp7xfUnI/AAAAAAAADxE/TFjYoNDCXGo2JpC77CEZT9YwaOYQVM_jgCLcBGAs/s400/Julius-Caesar-production-shots-by-Manuel-Harlan-3.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Brutus (Ben Wishaw) och Cassius (Michelle Fairley)</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Shakespeares Julius Caesar är en sån där pjäs som alltid kommer att vara en spegel för den samtid där den spelas, oavsett vilken denna samtid är. Det var den när den skrevs, det är den idag. Vad vi ser i det vi berättar om det förflutna är ett lackmustest över oss själva. Så det är inte förvånande att i Hytners version är det Caesar, den populistiske demagogen som står i centrum. Han som säger sig "stå på folkets sida". Men bakom den där masken, vad döljer sig egentligen där? Vad kommer en figur som Caesar att bli? Vad kommer han att utvecklas till om han får hållas och samla på sig ännu mer makt? Något måste göras eller hur? Men vad? Hytner gör sin version på samma gång helt nutida men ändå allmängiltig utan att fastna i specifika blinkningar, den där kepsen till trots. Så, nästan omärkligt och utan att någon riktigt vet hur, föds en konspiration.<br />
<br />
I centrum står Cassius, spelad av Michelle Fairley, och Brutus, spelad av Ben Wishaw. De tillhör den politiska elit som är är rädda att ledaren med sitt stora folkliga stöd ska göra våld på hela systemet. Efter försiktiga trevare mot varandra finner de att de båda är eniga. Caesar måste dö om inte den romerska republiken ska gå under. I frågan om exakt hur det ska gå till är de dock splittrade. Cassius är den mer realpolitiskt sinnade. Hon förstår vad det är de håller på med långt mycket mer än Brutus. Wishaw spelar sin karaktär som något av en intellektuell nörd och drömmare. Han sitter i sitt arbetsrum med travar av böcker om diktatorer och politisk teori. Verklighetens realpolitik tycks han dock ha svårare för. Fairleys Cassius är rakare och hårdare. (Hytner passar på att byta kön på flera av pjäsens karaktärer, ett grepp jag verkligen uppskattar.) Hon är den klarsynta, den som varje gång ser vad som borde göras. Varje gång mansplainar dock Brutus bort henne.<br />
<br />
Steg för steg bygger uppsättningen upp för det oundvikliga dådet. Ränker och planer smids. Paranoia och rädsla lurar bakom varje hörn. Järntecken och själva vädret tycks vittna om vad som komma skall. Hytner lyckas effektivt fånga en thrillerstämning som gör vägen fram till mordet till en rafflande nagelbitare.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://1.bp.blogspot.com/-E_c5fcdsNzg/WrTOwvzJQlI/AAAAAAAADxI/HUV9bzxgO5kN1Bmo8puSzraTWWHRdSC3QCLcBGAs/s1600/Julius-Caesar-production-shots-by-Manuel-Harlan-7.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="388" data-original-width="582" height="265" src="https://1.bp.blogspot.com/-E_c5fcdsNzg/WrTOwvzJQlI/AAAAAAAADxI/HUV9bzxgO5kN1Bmo8puSzraTWWHRdSC3QCLcBGAs/s400/Julius-Caesar-production-shots-by-Manuel-Harlan-7.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Caesar på Capitolium</td></tr>
</tbody></table>
Så utförs mordet och nästan med ens glider allt ur konspiratörernas händer. Fram stiger David Morrisey som Markus Antonius och vänder folket mot upprorsmakarna. Morrisey uppvisar precis rätt karismatiska charm kombinerad med en slags okomplicerad machismo som kontrasterar bjärt mot Brutus. Dessutom lyckas han i den centrala begravningsscenen med det som är bland det svåraste när det gäller att spela Shakespeare - nämligen att leverera en av författarens mest kända monologer och ändå göra den till en naturlig del av scenen. Från och med nu är det krig och det går raskt utför.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://4.bp.blogspot.com/-_DypErul750/WrTO3IdtUFI/AAAAAAAADxM/JvHpL_3gn1oQzAONDcmqJlS7HN4SzKVxACLcBGAs/s1600/methode%25252Fsundaytimes%25252Fprod%25252Fweb%25252Fbin%25252F4d540a66-05ae-11e8-8182-8ccf9f50529e.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="385" data-original-width="685" height="221" src="https://4.bp.blogspot.com/-_DypErul750/WrTO3IdtUFI/AAAAAAAADxM/JvHpL_3gn1oQzAONDcmqJlS7HN4SzKVxACLcBGAs/s400/methode%25252Fsundaytimes%25252Fprod%25252Fweb%25252Fbin%25252F4d540a66-05ae-11e8-8182-8ccf9f50529e.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">"Friends, Romans, coutrymen, lend me your ears..."</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
Shakespeares historiska och romerska pjäser spelas sällan på svenska teaterscener. Ibland får jag för mig att vi är lite rädda för dem. På pappret kan de ofta se ganska överväldigande ut. De har ofta ett väldigt persongalleri med många namn och relationer att hålla reda på. Vi får kanske för oss att de kräver en massa förkunskaper om de historiska miljöerna där de utspelar sig. Det en uppsättning som den här visar, en uppsättning med starka skådespelare och en tydlig regi som sätter storyn i centrum, det är att när den spelas väl tar pjäsen hand om allt det där åt oss. Det är bara att följa med på resan. Den lärdomen vill jag bära med mig.Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-76794726768090158232018-03-21T16:01:00.001+01:002018-03-21T16:08:28.293+01:00Mordet på Orientexpressen<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://2.bp.blogspot.com/-HxGvTNwT2DE/WrJhB8fz0zI/AAAAAAAADwU/OCZ55VMw_S87otL9D2Dok6V9P7lAZg8rwCLcBGAs/s1600/SWE_223139R1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="500" data-original-width="350" height="400" src="https://2.bp.blogspot.com/-HxGvTNwT2DE/WrJhB8fz0zI/AAAAAAAADwU/OCZ55VMw_S87otL9D2Dok6V9P7lAZg8rwCLcBGAs/s400/SWE_223139R1.jpg" width="280" /></a></div>
<br />
<br />
Den här filmen är ett misstag. Det går inte att hymla om saken. Ett stort misstag. Att en populär roman, eller åtminstone en roman som en gång i tiden var populär, åter igen blir film, det är förvisso inte förvånande. Det vi alla hade kunnat hoppas på vore att filmmakarna faktiskt ville något med vad de gör. Så är inte fallet med den nya Mordet på Orientexpressen. I stället blir det ytterligare ett exempel på hur Kenneth Branagh, filmregissören, famlar runt i en slags ökenvandring. En där varken han själv eller Hollywood i bredare bemärkelse verkar veta vad han ska vara bra för.<br />
<br />
Det är nästan lite smärtsamt att se. Nej, förresten - inte så lite. Särskilt som Branagh faktiskt har visat flera gånger om vad han faktiskt är bra på. Han har gjort några av filmhistoriens mest imponerande Shakespeare-tolkningar på vita duken med t.ex. Henry V, Mycket väsen för ingenting och Hamlet. (Även om hans Hamlet inte är den bästa filmversionen kan ingen ta ifrån den hur monumental den här. Och ingen annan är Branagh hade kunnat göra den.) Han har också gjort några riktiga pärlor till intima, personliga komedier med Peter's Friends och In the Bleak Midwinter. Där skiner Branagh. Men när han ska ge sig på stora kommersiella kioskvältare, när han ska gå in som hyrd hantverkare - oavsett om det är superhjältefilm, spionaction eller som här pusseldeckarmelodram då blir det som allt faller helt platt. Den begåvning han bevisligen besitter kommer inte till sin rätt. Det blir påfallande tomt.<br />
<br />
I fallet med Mordet på Orientexpressen hjälper det inte att det ligger en tidigare version och ruvar, ständigt i bakgrunden, likt ett spöke, ständigt på väg att skina igenom. En mycket bättre version dessutom. Den versionen kom 1974 och var regisserad av Sidney Lumet. Den filmen kan jag verkligen rekommendera. Den är översvallande lyxig och opulent, en ensemble dinglande av filmstjärnor och med ett ben i det gamla Hollywood och ett i det nya. Den lyckas ta Christies lilla deckargåta - en av hennes mest särpräglade - och göra den till en fest för ögat, en fluffig eclair att bara mysa till. Och det är så tydligt, åter igen smärtsamt tydligt, att Branaghs film vill återupprepa allt det där. Problemet är bara att det inte vill sig. Det utsökt visuella förbyts mot tråkig CGI som ser ut som just precis detta. Och stjärnkavalkaden präglas av felcasting efter felcasting.<br />
<br />
Värst är nästan Branagh själv som Poirot. Bortsett från det "intressanta" valet att ha vad som ser ut som tre lösmustascher ovanpå varandra får jag aldrig uppfattningen att varken regissören eller skådespelaren Branagh riktigt vet vad för slags karaktär han försöker gestalta. Enligt min ödmjuka uppfattning brukar Poirot fungera som bäst som en slags komisk krumelur. Här försöker filmen göra honom till någon slags tragisk gestalt? Tror jag? Försöker spela upp någon form av existentiellt tema om skuld och försoning som verkar komma nästan från ingenstans. Jag blir inte klok på det. Men skådespeleriet är överlag ett problem här. Medan Lumets film lyckades på något vis alkemiskt smälta samman alla sina stjärnor till en ensemble där ingen stack ut blir det här snarare som om alla går omkring och bara markerar - ingen utom möjligen Michelle Pfeiffer verkar ens begripa vad för slags film de egentligen är med i. En annan aktör som sticker ut är dessvärre Johnny Depp, inte bara för det faktum att hans stjärna är i allmänt dalande, utan även för att hans prestation ger den tröttaste av buskis ett ansikte.<br />
<br />
Även på manus-sidan är filmen dock en sladdhärva från början till slut. Varken när det gäller intrig eller tematik lyckas manuskriptet hålla tungan rätt i mål. Christies roman cirkulerar, utan att avslöja för mycket kring två brott - ett i historiens nutid, det mord på tåget som Poirot utreder, ett annat i det förflutna där ett barn blev kidnappat och mördat. Det där förflutna mordet baserade Christie förresten nära på ett verkligt fall där Charles Lindberghs, den berömde atlantflygaren och sedermera nazisympatisören, nyfödda barn fördes bort och avled. Det är berättelsens egentliga huvudsak. Lumets version lyckas balansera på båda intrigtrådarna väldigt väl. Den nya filmen däremot gör inte det. Och det känns som om anledningen är just att det måste vara annorlunda än förlagan. Bakgrundshistorien blir introducerad på helt fel sätt och dessutom kan Branagh inte låta bli att vrida på den sentimentala kranen för fullt. Det blir bara pajigt alltsammans. Varken hackat eller malet. Likadant blir det när filmen via en karaktär spelad av Leslie Odom Jr. ska introducera en rasismtematik som inte finns med i originalet. Det görs för hastigt och i förbifarten för att gripa tag varför det bara blir halvdant och frustrerande. Samma sak kan även sägas om de helt meningslösa försöken till actionsekvenser som adderats.<br />
<br />
Det är faktiskt svårt att hitta några försonande drag alls för Mordet på Orientexpressen. Den är ytlig och förvirrad, utan mål och riktning. I slutet hintas det om att det ska komma en fortsättning i form av Döden på Nilen. Inte för min skull, tack.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-IIFPWsHp3V0/WrJzggUWpXI/AAAAAAAADwk/XApZTD8MzvMuMxltVKjZPyAfpVmqkOdyQCLcBGAs/s1600/murder-on-the-orient-express-df-01431_r_rgb-6352d92f-728d-49fb-ab94-1917417cee3a.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="394" data-original-width="700" height="225" src="https://2.bp.blogspot.com/-IIFPWsHp3V0/WrJzggUWpXI/AAAAAAAADwk/XApZTD8MzvMuMxltVKjZPyAfpVmqkOdyQCLcBGAs/s400/murder-on-the-orient-express-df-01431_r_rgb-6352d92f-728d-49fb-ab94-1917417cee3a.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Regissören, mustaschen, loket. Allt spårar ur.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
<br />
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-26212875347232847632018-03-15T15:44:00.001+01:002018-03-15T15:44:46.295+01:00Annihilation<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-6-OqZv5zyRs/WqpxKDDIHtI/AAAAAAAADvg/mAp5nOjAUVI7WpDGSOXCMgQLYUV8ac5vACLcBGAs/s1600/annihilationposter.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1248" data-original-width="801" height="400" src="https://1.bp.blogspot.com/-6-OqZv5zyRs/WqpxKDDIHtI/AAAAAAAADvg/mAp5nOjAUVI7WpDGSOXCMgQLYUV8ac5vACLcBGAs/s400/annihilationposter.jpg" width="256" /></a></div>
<br />
<br />
Lena (Nathalie Portman) är en biologiprofessor med bakgrund i det militära. Hennes man Kane (Oscar Isaac), också militär, har varit försvunnen i ett år efter ett hemligt uppdrag. Lena har just börjat att kanske acceptera att hennes man är död när han plötsligt en kväll bara står där i köket, utan minnen av vad som hänt honom. Sen börjar han hosta blod och är döende. De båda makarna sveps upp av myndigheterna, förs till hemlig ort och Lena får efter många om och men veta vad som pågår. Någonting har hänt med ett område någonstans i den amerikanska södern. Kanske ett meteoritnedslag. Kanske något annat. Men området omges av ett mystiskt mångfärgat skimmer. Och det blir hela tiden större och större. Myndigheterna har skickat in flera expeditioner i området. Ingen har någonsin kommit tillbaka. Inte förrän nu.<br />
<br />
Så vad göra? Skicka in en expedition till så klart. Denna gång en helt kvinnlig expedition under ledning av psykologen Dr Ventress (Jennifer Jason Leigh). Lena anmäler sig som frivillig och tillsammans med tre ytterligare deltagare, spelade av Gina Rodriguez, Tessa Thompson och Tuva Novotny, beger de sig in i det okända på jakt efter det fyrtorn som ska utgöra händelsens mittpunkt.<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://4.bp.blogspot.com/-9NGx7JTkaiM/WqpxRa7p_4I/AAAAAAAADvk/L-bgYmKiQeYchl66nzjVRMBkztiOCRsSgCLcBGAs/s1600/Annihilation.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="545" data-original-width="970" height="221" src="https://4.bp.blogspot.com/-9NGx7JTkaiM/WqpxRa7p_4I/AAAAAAAADvk/L-bgYmKiQeYchl66nzjVRMBkztiOCRsSgCLcBGAs/s400/Annihilation.jpg" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Expeditionen.</td></tr>
</tbody></table>
Så är upplägget för Alex Garlands Annihilation, en film baserad på en roman av författaren Jeff VanderMeer. Det är en film som väcker många associationer till liv. Inte minst ligger Tarkovskijs Stalker hela tiden i bakgrunden som ett slags bollplank - även det är som bekant berättelsen om en slags expedition in i en okänd zon där naturlagarna inte längre tycks gälla eventuellt som följd av något utomjordiskt eller övernaturligt. Men där Tarkovskij tar premissen som en grund till att meditera över ämnen som människans behov av tro är Garlands film betydligt mer pessimistisk och ekande av en slags kosmisk fasa. Det är lätt att påminnas om Lovecraft och dennes nihilistiska världsbild. Det som händer inne i skimmerområdet, där växter och djur tycks mutera och förändras utan kontroll är inte helt olikt vad som händer i Lovecraft The Colour Out of Space.<br />
<br />
Men Garland leker också med krigsfilmens och slashergenrens konventioner. Expeditionens deltagare har alla sina sår och trauman som definierar dem. Uppdraget blir till en metafor över olika sätt att hantera och konfrontera det som plågar dem. Och naturligtvis faller de åt sidan en efter en, tills till slut Portmans Lena föga överraskande återstår som "the final girl" i en slutsekvens som verkligen gör skäl för att kalla psykadelisk. Den balanserar mellan det eftertänksamt filosofiska, det groteskt kropps-skräckeliga och actionsekvenser med muterad flora och fauna. Allt i en övervuxen träskmiljö som bara är lite mer skruvad än det svampigt mossbelupna post-apokalyptiska landskap som en naturalistisk skildring av den djupa amerikanska södern skulle kunna erbjuda.<br />
<br />
Portman skapar ett stabilt centrum för filmen genom sin gestaltning av Lena. Det är inte den sortens film som bygger på djupa porträtt av den pyskologiskt-realistiska sorten. Snarare är hela landskapet där berättelsen blommar ut en slags expressionistisk projektion. Portman lyckas ge precis lagom mänsklighet och fysikalitet åt sin roll för att bära upp det hela. Alla expeditionens medlemmar är förresten imponerande men Jennifer Jason Leighs målmedvetna och märkvärdigt tomma Dr Ventress sticker ut mest för mig. Hon är på många sätt mer skrämmande än vad de möter inne i området. Och då möter de ändå en del rätt otäcka saker.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://2.bp.blogspot.com/-LF70PsbuhTg/WqpxY1NZNqI/AAAAAAAADvo/kZYSO5g2J5oo4kYDWs4LU7y6BOnkEURkACLcBGAs/s1600/annihilation-movie-1516636793.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="320" data-original-width="768" height="166" src="https://2.bp.blogspot.com/-LF70PsbuhTg/WqpxY1NZNqI/AAAAAAAADvo/kZYSO5g2J5oo4kYDWs4LU7y6BOnkEURkACLcBGAs/s400/annihilation-movie-1516636793.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Portman och en muterad krokodil.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Jag har inte läst romanen som filmen är baserad på men har förstått att somliga av dess fans är lite besvikna och inte tycker att filmen återger förlagan på rätt sätt. En snabb genomläsning av ett handlingsreferat ger vid handen att filmen avviker på flera sätt från boken. Det har jag inget problem med. De bästa filmerna baserade på litteratur tar sig sådana friheter. Måste göra det. Garland själv har berättat att han ville fånga något av det drömlika i VanderMeers text och att han därför inte läste om boken när han jobbade med sin version utan så att säga bearbetade den från minnet. Det finns något ganska tilltalande i den attityden tänker jag. Men mina efterforskningar gjorde mig absolut sugen att läsa romanen.<br />
<br />
På det hela taget tyckte jag mycket om Annihilation. Den når förvisso inte riktigt upp till Garlands förra film Ex Machina, som var tajtare till både sin form och sitt tankemässiga idéinnehåll. Annihilation når liksom aldrig riktigt de där transcendentala höjderna som jag tror att den sträcker sig efter. Även om slutet som tidigare nämnts har något djupt obehagligt över sig blir jag ändå inte så drabbad av det som jag hade hoppats. Kanske är det trots allt likheten med Stalker som ligger och spökar. Det är ju ändå en av mina absoluta favoritfilmer och ett stycke hisnande konst genom vad den visar och inte visar. Annihilation är mer av en traditionell science-fiction skräckis, om än mycket mer intelligent och stilistiskt genomförd än de flesta. Det räcker gott och väl.<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://2.bp.blogspot.com/-mrvGkVrhOBA/WqpxjUe3vkI/AAAAAAAADvs/HnsyK-KQdaAEh8e3BFaxpL1GncFFoExsACLcBGAs/s1600/GeeksGuideAnnihilation-Regular.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="300" src="https://2.bp.blogspot.com/-mrvGkVrhOBA/WqpxjUe3vkI/AAAAAAAADvs/HnsyK-KQdaAEh8e3BFaxpL1GncFFoExsACLcBGAs/s400/GeeksGuideAnnihilation-Regular.jpg" width="400" /></a></div>
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6273168585249056043.post-80768986855937160602018-03-13T12:45:00.002+01:002020-02-08T16:38:02.382+01:00Phantom Thread<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://4.bp.blogspot.com/-honRj2X4qBY/WqO0S0NFRRI/AAAAAAAADu4/-W9sz0oOPuUKMc6uGbteZ8qcSbVU8PxqACLcBGAs/s1600/b4e70994c4315d8edb004869ee4dc979-phantom_thread_poster.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1199" data-original-width="812" height="400" src="https://4.bp.blogspot.com/-honRj2X4qBY/WqO0S0NFRRI/AAAAAAAADu4/-W9sz0oOPuUKMc6uGbteZ8qcSbVU8PxqACLcBGAs/s400/b4e70994c4315d8edb004869ee4dc979-phantom_thread_poster.jpg" width="268" /></a></div>
<br />
<br />
Han har sett sina bästa dagar, det manliga geniet. Eller åtminstone kulten av honom. Helt nere för räkning kommer han troligtvis aldrig att bli. Men han framstår så här i den nya dagens bleka ljus som en betydligt mer löjlig figur än vad han gjort tidigare. För all del, det löjliga har väl alltid funnits där sida vid sida med det demoniska. Tänk bara på Ingmar Bergman och hans dåliga mage. För all hans makt som han utövade över den svenska kulturvärlden var han också med jämna mellanrum en bräcklig och högst ömklig figur. Det är svårt att inte tänka på detta när jag ser Paul Thomas Andersons Phantom Thread.<br />
<br />
Här är det stora geniet en modeskapare i 1950-talets London. Han spelas av Daniel Day-Lewis och har det lika fantastiska som vansinniga namnet Reynolds Woodcock. Han bor i ett förtjusande pampigt hus i staden tillsammans med sin syster Cyril (Leslie Manville), som verkar vara den som sköter affärssidan av verksamheten. Huset rymmer även syateljén med personal. The House of Woodcock är både hans företag och hans konkreta fysiska hus. Här skapar Reynolds de mest fantastiska kollektioner och även specialbeställda kläder till societet och kungahus från hela världen vilka söker upp honom i hopp om något fabulöst. När en belgisk prinsessa kommer till honom för en bröllopsklänning lovar han henne att han ska ge henne något som ska få henne känna att det är den enda bröllopsklänningen i hela världen. Hon tror honom och det gör vi med. Han är i sanning ett geni och som sådant är han naturligtvis också plågad av osäkerheter, nojor och tvångstankar.<br />
<br />
Vi förstår också snart att Woodcock har för vana att ta in unga modeller som han gör till sina musor/älskarinnor. Att han har dem boende hos sig tills han tröttnar och sparkar ut dem. Något som han för det mesta ämnar över till sin syster, med vilken han tycks ha någon slags känslomässigt incestuöst band, allt medan han själv åker ut till sitt lantställe och vilar upp sig.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://1.bp.blogspot.com/-7KCW3mFOkmE/WqO0abhLTyI/AAAAAAAADu8/4n_Xfg7CNxsgMeuOEH4f2eFffHkKjWHzACLcBGAs/s1600/phantom-thread-daniel-day-lewis.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1067" data-original-width="1600" height="266" src="https://1.bp.blogspot.com/-7KCW3mFOkmE/WqO0abhLTyI/AAAAAAAADu8/4n_Xfg7CNxsgMeuOEH4f2eFffHkKjWHzACLcBGAs/s400/phantom-thread-daniel-day-lewis.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
Så träffar han Alma (Vicky Krieps), en servitris på hotellet han övernattar vid. Han dras till henne omedelbart och hon till honom. Redan första dejten passar han på att ta hennes mått, vilket väl i hans värld är något ännu intimare än samlag. Så verkar det som om cykeln ska börja om på nytt. Men Reynolds bedrar sig. Alma har inga planer på att bara bli en i raden av slit-och-släng-flickor i Woodcocks väg. Mer än så bör jag nog inte avslöja om själva handlingen.<br />
<br />
Det finns mycket här som inte är vad det vid första anblicken ser ut att vara. På ytan förefaller Phantom Thread vara i första hand en överdådig pralin till kostymdrama, ett Downton Abbey i modemiljö. För såväl scenografi som kostymer är naturligtvis delikata och gestaltade med en omsorgsfullhet som bitvis är närmast kvävande. Reynolds Woodcocks pedantiska perfektionism liksom smittar av sig på allt omkring honom. Det här är ett magnifikt världsbygge, ett dockskåp att försvinna i och kanske aldrig ta sig ur. Och det är här vi börjar ana något annat. För bakom den här välordnade och propra fasaden lurar något annat. Där finns något närmast gotiskt eller skräckromantiskt. Dramat rymmer element av såväl psykologisk thriller som perverst mörk komedi. Anderson har själv angivit Hitchcocks melodram Rebecca från 1940 som sin främsta influens. Först låter det oväntat, men när du ser likheterna kan du inte bortse från dem.<br />
<br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://4.bp.blogspot.com/-lNpaTZdkxLA/WqO0gloPIpI/AAAAAAAADvA/TtHWdXXVLMQNcGVFCnRYyJffF1soKwbqwCLcBGAs/s1600/screen-shot-2018-02-14-at-6-22-11-pm1.png" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" data-original-height="404" data-original-width="780" height="206" src="https://4.bp.blogspot.com/-lNpaTZdkxLA/WqO0gloPIpI/AAAAAAAADvA/TtHWdXXVLMQNcGVFCnRYyJffF1soKwbqwCLcBGAs/s400/screen-shot-2018-02-14-at-6-22-11-pm1.png" width="400" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Leslie Manville som Cyril.</td></tr>
</tbody></table>
<br />
Daniel Day-Lewis har sagt att det här kommer bli hans sista filmroll. Om så vore är det en intressant gestaltning att avsluta med. Inte hans mest bombastiska, Woodcock är snarare ganska återhållsam och stilla, även om Day-Lewis låter oss ständigt ana vulkanen som kokar under ytan. Han får dock sin match av kvinnoporträtten. Leslie Manville gör en fantastiskt fin version av den klassiska typen "bitter gammal ungmö" och ger sin Cyril både patos och en känsla av farlighet. Bäst tycker jag ändå om Krieps som Alma. Hon gör så oerhört mycket med så oerhört lite och blir bara mer och mer imposant allt eftersom att filmen fortgår. Samtidigt förblir Alma något av ett mysterium. Vi vet inget om hennes bakgrund alls. (Krieps själv kommer från Luxemburg och hennes udda accent blir som en del av mysteriet.)<br />
<br />
Phantom Thread är överdådig och mastig, minst sagt. Som publik har du bara att följa med på filmens villkor, något annat alternativ erbjudes icke. Som så ofta är fallet med Paul Thomas Anderson finns hela tiden misstanken där att regissören är flera, flera steg före dig hela tiden. Det är den sortens film som du inte bara ser, du ser om den. Allt det här är sådant som brukar tilltala mig men ändå måste jag erkänna att här har jag svårare att hitta in i labyrinten även om filmen på ett ytligt plan förefaller vara mer lättillgänglig än t.ex. The Master - som för mig fortfarande är den sena Andersons bästa film.<br />
<br />
Samtidigt misstänker jag också att filmen kommer leva kvar hos mig länge. Inte minst för dess absurda humors skull. För när allt skräckel och all hitcockiana sjunkit undan är det ändå just det humoristiska som rörde vid mig starkast. Det är en underström genom hela verket men så diskret underskruvad att jag tror det går många förbi.Anderson vet precis hur han ska finna det komiska i pinsamma tystnader, manlig ömklighet och ljudet av att bre rostat bröd allt för högljutt om morgnarna. Så ja, för mig är det ändå komedi i första hand. Det manliga geniet heter Woodcock för fasen.<br />
<br />
<div style="text-align: center;">
<a href="https://2.bp.blogspot.com/-mL3-dzaGSnc/WqO0mcEeJfI/AAAAAAAADvE/nE0ITMYqkHkN3XekH8xgdhxmPx3g8RrAwCLcBGAs/s1600/cinema2feb.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="550" data-original-width="820" height="267" src="https://2.bp.blogspot.com/-mL3-dzaGSnc/WqO0mcEeJfI/AAAAAAAADvE/nE0ITMYqkHkN3XekH8xgdhxmPx3g8RrAwCLcBGAs/s400/cinema2feb.jpg" width="400" /></a></div>
<br />
<br />Erik Ohttp://www.blogger.com/profile/12833396728418920565noreply@blogger.com0