Twin Peaks - The Return (Del 13)

What story is that, Charlie?

Jag tänkte att vi skulle tala lite om tid i Twin Peaks den här gången. Känns som om det är passande för det här avsnittet. Det är ett spännande ämne för det är på samma gång något som hålls fram som väldigt viktigt i själva texten, samtidigt som det också är något som vi aldrig tillåts göra oss helt klara över. Vilket jag misstänker är meningen.

På många sätt handlar hela The Return om just hur tiden passerat. Själva poängen att vi nu befinner oss tjugofem år senare är liksom inbyggd i seriens själva förutsättning och fungerar samtidigt som både en strukturerande princip och som tematik. Åldrande, överlämnandet från en generation till nästa, saknad och ja, kanske rent av också lite nostalgi återkommer hela tiden i olika former i berättelsen. Samtidigt är serien noga med att inte säga exakt när den faktiskt utspelar sig. Vi vet att det är tjugofem år senare bara. Och det får liksom räcka så. Eftersom originalserien utspelar sig 1989 borde det betyda 2014. Om vi inte utgår från datumen i Laura Palmers hemliga dagbok, romanen av Jennifer Lynch. För där dör Laura 1990. Och om vi räknar från när sista avsnittet sändes då blir 25 år senare 2016. Som ni märker låter sig inte serien naglas fast helt bestämt i ett exakt årtal.

Vi får glimtar av tidpunkter och datum som sägs vara viktiga. Något kommer att hända klockan 2:53 (men menas 02.35 eller 14.35?) den förste och den andre oktober enligt meddelandet från major Briggs som Bobby, Truman och Hawk hittade. Men vi vet inte hur lång tid som kommer att löpa i vår upplevelse av handlingen fram till dess. Tiden är både viktig och samtidigt underordnad något annat, verkar det som.

Det finns fans som har försökt väva intrikata teorier om hur de många olika parallella handlingarna förhåller sig till varandra. Det är tydligt att de inte är exakt synkade med varandra. Men jag tror inte det kommer att leda till något enormt avslöjande eller någon massiv narrativ tvist eller så. Faktum är att tiden verkar lös i kanterna inte bara mellan de olika handlingarna utan även inom varje bihistoria med. Ta till exempel Dougies berättelse i Las Vegas:

När vi lämnade Dougie/Cooper i avsnitt 11 satt han tillsammans med bröderna Mitchum och firade med champagne och paj på en restaurant. I avsnitt 12 var han bara med i en väldigt kort scen där han och Sonny Jim kastar boll. Den här veckans avsnitt, det trettonde, börjar dock med att bröderna Mitchum, deras damorkester och Dougie glada i hågen dansar in i en congadans – till en fantastiskt orimlig musik - på Dougies kontor, bärandes gåvor till chefen Bushnell Mullins. Ska vi då tro att Mitchum-bröderna efter att ha firat släppte av Dougie hemma för lite kvalitetstid med lillgrabben innan de sedan fortsatte partaja på kontoret nästa dag? Det låter ju inte så troligt. ”Det är att du ringer din fru” säger Bushnell till Dougie när han dyker upp. Med andra ord: han har inte varit hemma. Scenen som vi nu ser är en fortsättning på händelserna i del 11 och scenen i del 12 har vi satt en parantes runt om.

De kommer med gåvor!

Detta eftersom David Lynch i sin klippning ibland är mer intresserad av stämningar och känslor än av intrig och story. Det är inte detsamma som att kronologi inte spelar någon roll alls förstås. I stort sätt, om vi tar ett par steg tillbaka, så följer ändå serien en ganska rak tidslinje. Det är när vi tittar närmare som vi märker att vi inom ramen av den framåtrörelsen också rör oss i cirklar. Och ibland i cirklar inom cirklar. Vi har en nästan linjär berättelse. Men bara nästan. Och detta ”nästan” är nog för att skapa den där lilla men ändå ofrånkomliga känslan av osäkerhet som ger en extra nerv åt det underliga och bisarra.

Tillbaka nu till försäkringsbolaget där Dougies kollega Tony gömt sig bakom sitt skrivbord och ringer upp sin uppdragsgivare Mr Todd. (En väldigt lynchsk panorering som följer telefonsladden.) Mr Todd upprepar sitt ultimatum. Nu är det upp till Tony att döda Dougie. Och han har en dag på sig. Lägg det på minnet.

Samtidigt (?) anländer ett gäng flyttgubbar eller dylikt hem till familjen Jones med ännu fler presenter som tack för Dougies ”insatser”. Janey-E finner till sin förvåning, och förtjusning, en vit BMW med en röd rosett på garageuppfarten (hon som alltid klagat på att de har en så dålig bil) samtidigt som gubbarna frågar henne var hon vill ha lekgymmet som de har med sig. Och vilket lekgym sedan. Det glittrar som Las Vegas självt i ökennatten och med den svepande följespotten och en speldoseversion av musiken ur Svansjön i bakgrunden blir det som ett förtrollat sagoland där ute i trädgården. Janey-E och Dougie ser på medan lille Sonny Jim springer runt, runt, hoppar och klänger den kvällen och Janey-E har nog aldrig älskat sin make som hon gör nu. Synd bara då att det inte egentligen är hennes make hon håller om.

Sonny Jims eget sagoland.

Vi förflyttas nu till någonstans i västra Montana – närmare bestämt får vi anta till den där Farmen som det talades om i del 8. DubbelCoop anländer till en steril och urblåst industrilokal med sin SUV och sina nattsvarta ögon, på jakt efter Rey. Och Rey är där. Han och ett helt gäng av muskulösa gangstertyper (plus en lätt malplacerad revisor) ser DubbelC anlända via en övervakningsskärm som skulle kunna vara hämtad ur en Marvel-skurks högkvarter. Rey är nervös naturligtvis men tänker tydligen att han borde vara säker med ett gäng på trettio man på sin sida. Åh, Rey, när ska du lära dig. Det är Coopers dubbelgångare vi talar om här.

Det som följer är en sekvens som borde komma med en varningstext: ”Kan leda till testosteronförgiftning!” Oj, oj, oj, vad ”manligt” det är på den här farmen. Alltihop är verkligen som ett destillat av alla dessa bilder av en kriminell undre värld som vi känner igen från filmens värld från de senaste decennierna. En undre värld som är på samma gång skrämmande men också komisk i sin absurditet och som på något märkligt vis också tycks rymma en slags egen nostalgi, en nostalgi efter en slags oreflekterad manlighet som inte längre är möjlig annat än här, på en plats utanför allt vad samhälle och kontext innebär. Farmen blir som en ort där Lynch möter inte bara Tarantino, som vi ju sett tidigare, utan även bröderna Coen med deras förkärlek till udda ansikten och konstigheter i marginalen på tillvaron.

DubbelCooper tar stoiskt hissen upp och rör inte en ansiktsmuskel när gängets boss, en storvuxen flitskallig brutal typ (spelad av en skådis vid namn Derek Mears som passande nog tidigare bland annat spelat Jason i Fredagen den 13:e) utmanar honom på armbrytning. Naturligtvis. Vad vore väl tuffare eller manligt än armbrytning? Och ingen har kunnat besegra bossen på 14 år. Så om han vinner får dubbelgångaren bli boss istället. DubbelCoop är dock inte imponerad. ”Är det här dagis eller?” kläcker han ur sig, helt utan känslor. Han meddelar också att han inte vill vara deras boss, men om han vinner vill han ha Rey. Det här hade varit ett bra tillfälle att springa så långt bort så fort du kan Rey. Men tyvärr, så blir det inte. Det hade kanske inte hjälpt.

Bryta arm.

Armbrytningsscenen är ett under av energi och laddning. Men någon match är det aldrig. DubbelCoop leker bara med den stackars bossen. Låter honom tro att han vinner först men psykar ut honom totalt genom att gång på gång återvända till utgångspositionen. ”Det gjorde ont när du hade mig här nere” säger han utan att röra en min och flyttar ner sin hand för att visa. Men DubbelCoop är hela tiden i total kontroll. Och när han tröttnat bryter han sönder sin motståndares arm och dödar honom (!) med en enda knytnäve som förvandlar bossens ansikte till blodig köttfärs. Det är ytterligare en scen i den nya serien som väljer att ge oss riktigt gore och det är lika chockerande varje gång. Vi vet liksom aldrig när det ska komma.

Rey och DubbelCooper blir lämnade ensamma och även om stackars Rey försöker ”snacka om saken” kan det egentligen bara sluta på ett sätt. DubbelCoop sätter en kula i benet på Rey och säger att ”nu kan vi snacka.” I förhöret som följer får vi en del intressant information till livs. Som vi misstänkte var det Phillip Jefferies, eller den person som utger sig för att vara honom, som satt ett pris på DubbelCoops huvud. Och det var också Jefferies som ordnade med kontakterna inne i fängelset. ”Du har något inuti dej som dom vill ha” säger Rey. Vi kan gissa vad det betyder – Bob, som skuggshuggarna grävde fram ur den skjutne dubbelgångaren. DubbelCoop frågar om Jefferies nämnt något om major Briggs. Rey förnekar detta men visar fram något annat – ringen, den gröna ringen med ugglesymbolen från Fire Walk With Me. Han skulle satt den på dubbelgångarens hand innan han dödade honom. Nu tvingar DubbelCoop istället Rey att ta på den. Ta inte ringen, Rey!

Medan allt detta pågår får vi se hur gangstergänget följer vad som händer på sin jumbotron. Det är klart att dom är nyfikna. Och vem stiger fram ur folkmassan om inte unge herr Richard Horne? Det kunde vi naturligtvis anat. Så det är alltså hit den lille skiten tagit sin tillflykt. Med stora ögon tittar han upp mot skärmen. Upp mot den man som vi fortfarande gissar faktiskt är hans far.

Rey har koordinaterna som DubbelCoop vill ha uppskrivna. DubbelCooper avslutar förhöret med att fråga om Rey vet var Jefferies befinner sig nu. Rey svarar att efter vad han hört ska Jefferies befinna sig hos ”holländarens” men, tillägger han, det är inte en riktig plats. Precis där får han en kula i skallen. ”Jag vet var det är” säger dubbelgångaren. Det som händer efter detta är riktigt intressant. Ringen på Reys finger försvinner. Vi ser hur den landar med ett kling på golvet i det röda rummet. Och strax där efter ser vi Rey själv ligga där, på samma svart-vita golv, blödande från huvudet. Sedan sveper kameran in mot formaciabordet igen och vi ser Gerards enda hand placera ringen på sin plats.

Välkommen till väntrummet, Rey.

Den där ringen alltså. Den fortsätter att spöka för oss. Vad betyder den egentligen? Vad har den för funktion? Precis som serien själv vägrar den att låsas fast vid en specifik tolkning. Men om jag skulle gissa lite så tycks det mig ändå som att ringen och den svarta hyddan är förbundna med varandra. Den som bär ringen är förbunden med det röda rummet. Att bära den när du dör är att hamna där. Laura gjorde det. Originalversionen av Dougie gjorde det. DubbelCooper skulle ha gjort det. Och nu Rey. Men vem denne ”Phillip Jefferies” egentligen är och på vilket vis allt hänger samman, vem som faktiskt arbetar med vem är – det vet vi fortfarande inte.

Vi återvänder till Las Vegas nu och rör oss i en cirkelrörelse tillbaka i tiden igen. Vi kommer till det. Vi börjar dock med tre av våra favorit-Kling-och-Klangare: bröderna Fusco. (Här får vi faktiskt bekräftat att de är just bröder när en av dem talar med deras mamma på telefon.) De har fått svar från fingeravtrycksanalysen av Dougies avtryck men skrattar bort resultatet. Skulle han vara en försvunnen FBI-agent som rymt från ett fängelse i South Dakota för två dagar sen? Det kan ju inte stämma. (Här bekräftas förresten också att ja, Las Vegas-storyn är ungefär samtida med DubbelCoops berättelse.) De kastar analysen i papperskorgen. Låt oss bara hoppas att deras träff får en varningslampa att blinka hos FBI också.

Tony tittar in på jakt efter en annan av kriminalarna, den korrupta snut som är hans kontakt. Han hittar honom rökandes på baksidan. Det är här vi kan göra oss uppmärksamma på tiden igen. Sist vi var i Las Vegas var det kväll och Sonny Jim lekte i trädgården. Så är detta nästa dag? Det kan det inte gärna vara. Tony har ju bara en dag på sig att ta hand om Dougie. Nej, det här måste vara någon gång mellan att Tony ringde Mr Todd i avsnittets första scen och att Dougie kommer hem från jobbet på kvällen. Men vi ser också varför Lynch klippt som han klippt. Det är logiskt att hålla fast vid familjen Jones när vi är där tidigare, snarare än att klämma in den här scenen emellan. Det är ett sätt att röra sig fram och tillbaka i historien som är väldigt vanligt i en roman men inte något vi är vana vid i en TV-serie.

Tony är hur som helst desperat. Han behöver ett gift. Hans poliskontakt ger honom tips om lämpligt preparat och kan skaffa fram det för 5000 dollar. ”Vilken feg skit du är” snäser han hånfullt åt den svettige Tony. Och vi vet ju vad som kommer att hända när Tony ofelbart kommer att misslyckas – Hutch och Chantal står på tur. Vi får faktiskt en kort scen med dem på väg genom natten som en påminnelse.

Nästa morgon är Tony redo att sätta sin giftmördarplan i verket. Han möter upp Dougie när denne kommer till kontoret – och vandrar rakt in i en glasdörr (Cooper som Dougie har fortfarande problem med det enklaste i livet). Tony tar honom till caféet på bottenvåningen och bjuder sin kollega på kaffe. Nu ska det ske. När Dougie dras till en bit paj i disken passar han på, häller giftet i kaffet. Här trodde jag kanske att det skulle sluta med någon slags förväxling – att Tony skulle av misstag dricka sitt eget gift eller så men handlingen tar en annan vändning. När Dougie/Cooper kommer tillbaka från kassan fångas hans blick av något så enkelt som mjället som fallit ned på Tonys axlar. Han rör vid sin kollega och det är allt som behövs för att knuffa Tonys dåliga samvete över gränsen. Han står inte ut längre. Han springer ut på dass och häller ut det förgiftade kaffet i urinoaren. Sedan ber han gråtande Dougie om förlåtelse. Han kan inte göra det. Den goda kraft som är Dougie Jones har rört vid hans inre och förändrat honom, precis som han förändrade Mitchum bröderna. Ja, han och körsbärspajen.

Och här får vi också en annan scen där körsbärspajens helande kraft spelar in: På Double R Diner får Shelly ett telefonsamtal från sin gråtande dotter som är orolig över att Steven inte kommit hem än. Shelly säger åt henne att komma förbi så ska hon bjuda på just paj, de kan prata och genast känns allt bättre. Återigen, vi vet inte om den här scenen egentligen passar in rent kronologiskt i handlingen – men tematiskt är det till hundra procent här den ska vara.

Uppe på Bushnells kontor gråter Tony ut. Han bekänner allt. Allt ont han gjort. Allt ont han planerat att göra. Hans skam är total. Det enda han vill nu är att ställa allt till rätta. Han är beredd att vittna mot Todd, mot de korrupta poliserna, om det så blir det sista han gör. Det måste ta slut på ett eller annat sätt. Tony berättar att han inte kunnat sova på flera dagar, han har spytt blod. Men nu har han ändå en chans att göra det rätta. Och det är Dougies förtjänst. Det är en väldigt gripande scen.

Vi återvänder till Double R, och ännu en gång vet vi inte riktigt när vi är. Det är kväll och Bobby kommer in. Shelly har åkt hem får han veta. Men är detta samma dag som vi såg tidigare? Bobby sätter sig och pratar med Norma och Big Ed (äntligen är Ed tillbaka) och nämner för dem att de hittat lite saker som hans pappa lämnat efter sig ”tidigare idag”. Idag, säger du Bobby? Men det hände ju i avsnitt 9. Som sagt, cirklar i cirklar. Nå, det är dock inte det som scenen ska handla om, visar det sig. När vi ser Norma och Ed sitta tillsammans tänds ett hopp hos oss: Är de faktiskt tillsammans? Men nej, så är det inte. Istället dyker en halvsleezy försäljartyp vid namn Walter upp och det är tydligt att han och Norma har både en romantisk och en affärsmässig relation till varandra. Vi får veta att Normas Double R har blivit en franschise – och det är Walter som är marknadsstrategen. Vi borde så klart glädjas över Normas framgångar, mer paj åt världen, men det är också tydligt att Walter inte är främmande för att tumma på kvalitén för profitens skull. Han är en frestare, Norma! ”Låt honom inte lura dig”, vill vi ropa. Och i bakgrunden blänger Ed med samma sorgsna ruelsefulla blick som han alltid haft. Åh, Ed.

Akta dig, Norma!

Från en småföretagare till en annan när vi tittar till Nadine igen. Det verkar ju inte som om hon och Ed är tillsammans längre. Vi får i alla fall bekräftat att hon är väldigt förtjust i doktor Jacobi, inte bara på ett ideologiskt plan. Och det verkar ju som om hennes känslor kan vara besvarade. Scenen mellan dem båda är både gripande och finstämd tycker jag. Inte ett par jag hade räknat med alls men ett som känns helt givet här och nu!

Världens bästa skyltfönster.

Hemma hos Sarah Palmer är det som om tiden står stilla. Bokstavligen. Hon sitter i sin soffa, röker och dricker bort det som återstår av hennes liv. Hennes diet verkar bestå enbart av tobak och vodka. En tallrik med något gult (hmm) står vid sidan om bordet men den rör hon inte. Ibland reser hon sig för att hämta en ny flaska. På Tv:n går en gammal svart-vitt boxningsmatch. Jag undrar om det kanske till och med skulle kunna vara en av Bushnell Mullins gamla fajter? Varför inte? Det skulle stämma i tid. Men det verkligt läskiga med det hela är att det är samma bit, samma 30 sekunder eller så som går om och om igen på repeat. Det tog halva scenen innan jag lade märke till det. Sarah verkar inte notera det eller bry sig. Loopen får mig att tänka på vinylskivan som snurrade och snurrade i bakgrunden när Maddy blev mördad. När Maddy blev mördad i just det här rummet. Och i bakgrunden på Tv:n hörs publiken vråla. Ett vrål som åtminstone för mig påminner om de skrik vi hörde där och då. Är det framtiden eller det förflutna?

I avsnittets sista dialogscen återvänder vi till Audrey och hennes man Charlie. Igen, har någon tid förflutit sedan vi såg dem sist? Det verkar ju vara samma kväll. De har fortfarande inte kommit iväg till The Roadhouse. Men å andra sidan, så här kanske alla deras kvällar ser ut? Vi vet fortfarande inte vad som pågår här. Att Audrey är förvirrad och bär på en djup inre smärta, så mycket är klart. Men hur hänger allt samman. Allt mer känns det som om Charlie manipulerar henne, med flit gör henne osäker och snurrig. ”Jag vet ju inte ens vem jag är” utbrister hon. ”Ska jag behöva avsluta din historia med?” svarar Charlie. Som om han vore, vadå? En författare som dikterar hennes liv? Vad är det för verklighet vi får en inblick i här? Något stämmer ju inte, så mycket är klart. Dialogen är absurdistisk och rör sig i cirklar. Cirklar inom cirklar. Likt Becketts luffare kommer de ingenstans. Det finns fans som spekulerar i att Audrey kanske trots allt ligger i coma fortfarande och att det här är någon slags mardröm som hon är fast i. Vem vet? Men jag finner mig allt mer och mer trollbunden. Om scenen i förra avsnittet mest gjorde mig undrande väcks nu min nyfikenhet på allvar. Något står inte rätt till.

Lägg märke till att även om Clark Middleton som spelar Charlie är kortvuxen så är tydligen hans rollfigur inte det!

Två scener återstår. Först ett musiknummer på Bang Bang Bar: James Hurley framför sin klassiker ”Just You and I”. Jag måste erkänna att jag jublade högt när sången började. Det finns så många Twin Peaks-fans därute som verkligen, och nu menar jag VERKLIGEN, hatar den sången och scenen där den dyker upp från originalserien. Till dem vill jag bara säga ”Dra åt helvete!” Själv har jag alltid tyckt att den är bland det bästa som Lynch någonsin gjort. Jag tror mycket av det där hatet kommer från folk som inte förmår att släppa på sin gard och sin cynism och verkligen se den här delen av Lynchs konstnärskap för vad det är. Att han också är en regissör som kan gå all in på det sockersöta och naivistiska, och mena det till hundra procent. Och medan James sjunger sitter en ung kvinna i publiken och gråter. För det är faktiskt vackert. Och James är cool. Han har alltid varit cool.

Wow.

Eftertexterna rullar dock inte till musiken den här gången. Istället får vi dem medan Big ed sitter ensam på sin mack och äter take away-soppa. Ensam med sin ånger. Ensam med sina tankar om hur annorlunda allt hade kunnat vara. Fast i samma emotionella hjulspår som för tjugofem år sedan kan vi tro. Precis som med Sarah Palmers scen spelar det ingen roll när den här scenen egentligen inträffar i seriens kronologi. Det skulle kunna vara vilken kväll som helst. För somliga människor är alla kvällar samma kväll. Cirklar i cirklar.