Parasit

Familjen Kim bor i en eländig källarlägenhet i en gränd någonstans i Seoul. Det är pappa Ki-teak (Song Kang Ho), mamma Yeon-gyo (Cho Yeo-jeong) och tonårsbarnen Ki-Woo (Choi Woo Shik) och Ki-jung (Park So Dam). I gränden utanför ställer sig ibland berusade människor och pissar, eller så kommer någon och släpper ut vämjeligt bekämpningsmedel, men då kan familjen passa på att lämna fönstren öppna för då kanske de kan bli av med några av insekterna som krälar överallt. Familjen, som helt saknar fasta inkomster, får också göra sitt bästa för att stjäla gratis wi-fi av grannar även om det innebär att sitta i konstiga ställningar på toa för att hitta täckning. I det Syd-Koreanska samhället finns få skyddsnät för en familj som Kims.

Jakten på fritt wi-fi. Jag kan relatera. Park So Dam och Choi Woo Shik.

Men så dyker en plötslig chans upp, sonen Ki-Woo har en kompis som ska åka utomlands och plugga och nu finns chansen för Ki-Woo att ta över kompisens jobb som privatlärare i engelska åt dottern i den rika familjen Park. Han måste så klart fejka intyget att han läser engelska på universitetet men vad gör en liten vit lögn? vem har inte ljugit på ett CV? Familjen Park bor i en lyxig arkitektritad villa och består av företagsledaren Dong-ik (Lee Sun Kyun), hans något neurotiska hustru Yeon-kyo (Cho Yeo Jeong), dottern Da-hye (Jung Ziso) och den lille sonen Da-song (Jung Hyeon-jun). De är väl inte dåliga människor precis, men vansinnigt priviligierade i sitt rymliga hus och omgivna som de är av tjänstefolk, inte då bara privatlärare åt barnen utan chaufför och en hushållerska, Moon-gwang (Lee Jung-eun) som följde med huset när Parks köpte det.

Steg för steg ser nu familjen Kim sin chans. Som fattig måste du vara om dig och kring dig här i världen. Först kommer käket, sen kommer moralen inte sant? Så om Ki-Woo kan lura i familjen Park att lille Da-Song behöver en ny bildlärare och att han råkar känna någon som skulle passa, vad gör väl det? Parks behöver ju inte få veta att det i själva verket är hans syster och att även hennes formella behörigheter är hittepå. Om barnen Kim nu bara kunde bli av med chaufför och hushållerska och få in sina föräldrar på respektive position? Det borde väl låta sig göras. Familjen Park är både lättlurade och lättmanipulerade.

På väggen - den trevliga familjen Park.

Det är en mycket underhållande och svartsynt komedi i thrillerformat som Bong Joon-ho bjuder på i Parasit. Och han är en mästare på svart satir. Filmen har blivit hyllad till alla skyar och lyckas ändå på något sätt överträffa förväntningarna. Situationen i Parasit är kanske inte riktigt lika tillspetsad som i science fiction-dystopin Snowpiercer, men det är inte långt därifrån.

För det finns något i grunden märkligt och inte så lite perverst i detta, att ha andra människor, anställda, som ränner runt i ditt hem och sköter din markservice. De är inte en del av din familj men av ditt hushåll. Hur förhåller du dig till det? Hur förhåller sig dem till dig? Det finns en märklig, närmast kladdig intimitet där som, även om du inte hade med bedragare att göra, betyder att gränser blir ack så svåra att förhålla sig till. Min enda egna erfarenhet är att ha arbetat som personlig assistent åt funktionshindrade och även det kändes många gånger knepigt. Att vara och utföra sitt arbete i någon annans hem och vardag. Bong Joon-ho driver allt detta till sin spets.

Det som gör det extra briljant är hur moraliskt glidande berättelsen blir. Vi kan inte låta bli att sympatisera med familjen Kim, dels på grund av deras fattigdom, dels på grund av den enorma fräckhet som de uppvisar. Och familjen Park, på något plan upplever vi nog ändå att de förtjänar att bli utnyttjade.  Men så drivs allt först ett steg och sedan ett steg till för långt. När sedan handlingens twist kommer, för det kommer en sådan men den ska inte avslöjas här, då svänger allt snabbt ur kontroll och i plötsligt ställs allt på ända, komedin tar en tragisk och våldsam vändning och de fattiga får kämpa mot de fattiga om smulorna från de besuttnas bord.

Herr och fru Park (Lee Sun Kyun och Cho Yeo Jeong) gör en chockerande upptäckt.

Det är en mästerligt regisserad film som med väldigt självsäker hand klarar av alla skarpa svängar i handlingens tempo, stil och känsla. Skådespeleriet är mästerligt och inte minst imponerar Cho Yeo Jeong som överklasshustrun. Det är styckets mest seriefigursaktiga rollfigur och på många vis störtlöjlig men samtidigt ger Cho henne en värdighet och värme som är välbehövlig. De är inga monster, familjen Park. Tvärt om, de är tämligen trevliga. Det är det som gör dem så godtrogna och lätta att manipulera. Och som familjen Kim konstaterar i en scen där de dricker sig igenom innehållet i Parks spritskåp - de rika har råd att vara trevliga, medan människor som de själva inte har den lyxen.

Ibland får jag för mig att Bong Joon-ho, som förövrigt är en av vår tids främsta filmregissörer alla kategorier, är något av en misantrop. Men samtidigt är han inte en cyniker eller sadist, vilket gör att han inte går i samma fälla av tomma provokationer som exempelvis von Trier ofta gör. Bong vet precis vad han vill säga och hur han ska säga det. Och han gör det med en slags munterhet även om skratten ofta fastnar i vrångstrupen.