Marriage Story

Charlie och Nicole (Adam Driver respektive Scarlett Johanson) är ett gift par som bor i New York. Charlie är teaterregissör och Nicole är skådespelerska och hans musa. Men redan när filmen börjar har kärleken mellan dem svalnat och beslutet att gå skilda vägar är redan fattat. När vi kommer in i handlingen är stegen mot skilsmässa redan tagna. Det är dock tänkt att det ska bli en enkel process,utan advokater och legalt krångel. I alla fall är det så Charlie tänkt sig det hela. Men Charlie har i och för sig aldrig varit särskilt bra på att förstå vad Nicole vill och behöver. Och det är kanske först i och med att Nicole tar med sonen Henry (Azhy Robertson) till Los Angeles där hon ska spela in en TV-pilot, först med den distansen som hon inser hur sårad och ledsen hon faktiskt är. Så startar karusellen, Nicole skaffar sig en advokat av den hårda skolan - Nora Fanshaw spelad av Laura Dern, hon framstår som varm och klok men är beredd att slita dig i stycken så fort hon får chansen.

Det är ett gripande och medryckande drama som rullar upp sig och det är omedelbart fångande. Marriage Story är som den bästa av thrillers i hur den grabbar tag i dig och håller dig på helspänn rakt i genom. Noah Baumbach excellerar med både manus och regi i en berättelse som är svår att inte läsa som självbiografiskt inspirerad. Många av Baumbachs tidigare filmer har centrerats kring ganska osympatiska eller ordentligt skruvade karaktärer men huvudpersonerna i Marriage Story är betydligt mer grundade och jordnära. Och filmen är noga med att inte ta ställning, åtminstone inte för mycket. Visserligen är Charlie den som till en början blir mest överkörd. Hans förste advokat Bert är så schysst och tillbakalutad att han till och med spelas av Alan Alda - ni förstår ju själva, mot Derns tigrinna har han inget att komma med. Alltså får Charlie byta juridiskt biträde. "Jag behövde mitt eget arsle" säger han och nästa advokat spelas mycket riktigt av Ray Liotta. Så eskaleras konflikten ytterligare. För Nicole har för avsikt att stanna i L.A. och vill Charlie umgås med sin son får han banne mig se till att ha en bostad på västkusten med.

Dern och Johanson som Advokat och klient.

Skådespeleriet står i centrum för filmen och alla är fenomenala i sina respektive roller. Driver visar med tydlighet varför han kommit att framstå som sin generations främste aktör. Han pendlar mellan vrede och sorg med osviklig tonträff. Johanson å sin sida briljerar när hon äntligen får spela en riktig livs levande människa. Dern är oändligt karismatisk och inte så lite skrämmande som sin juridiska valkyria. Men nästan mest imponerad är jag ändå över Azhy Robertson som är otroligt naturalistisk som parets unge son och som helt saknar den manierade stil som vi annars ofta förknippar med amerikanska barnskådisar.

Dramat går sedan fram och tillbaka mellan det före detta parets allt hårdare konfrontationer, somliga i rätten, somliga utanför, och andra scener där de båda försöker finns en grund att stå på och lära sig att umgås i sina nya roller, inte minst för sonens skull. Det är en kamp, inte minst mot de egna frustrationerna. Inte minst Charlie får kämpa för att inte hans bitterhet över hur svårt det är att få tid med sonen inte ska gå ut över den tid de båda faktiskt delar med varandra. Och Nicole börjar efterhand inse att de kanske var ett misstag att bland in alla advokater, men vid det laget är det redan försent att ändra på. Allt för många hårda ord har redan fällts.

Familjen, trots allt samlad.

Det är svårt att inte ställa Marriage Story mot skilsmässofilmens stora klassiker. Tankarna går utan tvekan till så väl Bergmans Scener ur ett äktenskap som Kramer vs. Kramer och det finns uppenbara blinkningar till båda dessa föregångare i Baumbachs film. Jag menar ändå att han överträffar dem. Marriage Story är starkt berättad, välagerad, räds inte att ta i det som gör jävligt ont men samtidigt rappt och underhållande gestaltad.

Och då har jag ändå inte berört filmens absoluta höjdpunkt, en scen mot slutet när Charlie är tillbaka i New York och befinner sig ute på en bar med parets gamla gemensamma vänner, medlemmarna i Charlies teatergrupp. Charlie beklagar sig och skäms över att han beklagar sig när pianisten plötsligt slår an musiken till Being alive, det stora slutnumret ur Stephen Sondheims klassiska musikal Company. Den här scenen hade jag faktiskt redan tjuvkollat på via YouTube men det blev inte mindre gripande för det. Charlie ställer sig upp och sjunger sången - en sång om att välja att leva tillsammans med en annan människa fast att det skrämmer dig bortom vett och sans, trots att det är helt ologiskt att tro att två ska kunna bli ett. I musikalen är det den ständige singeln som till slut ger sig och erkänner att han behöver någon. I Baumbachs film får sången delvis en annan undertext, men minst lika stark. Och Driver visar sig vara lika fenomenal som när han skådespelar med det talade ordet. För att inte förglömma det sätt som han tungt andas in för att samla sig när låten är slut. Det är gåshud, mina vänner. Det är stor filmunderhållning.