La tortue rouge

"La tortue rouge" är en fransk/belgisk animerad långfilm regisserad av Michael Dudok de Wit som fram till nu arbetat i kortfilmsformatet, producerad i samarbete med japanska Studio Ghibli. Det är berättelsen om en man som spolas upp på en öde ö mitt ute i havet efter att hans skepp gått under och om vad som händer honom där. Mer än så går nästan inte att säga om filmen. Den måste upplevas.

Det är verkligen svårt att i ord fånga det som är så omvälvande med den här filmen. På ytan är den väldigt enkel, ja kanske rent av snudd på banal, men i det enkla öppnar sig bråddjup och på sitt eget lilla sätt blir filmen en fresk över hela den mänskliga erfarenheten. Dessutom rör den också vid några grundläggande mytiska strängar utan att på något sätt göra några stora åthävor av det.

En man spolas alltså upp på en öde ö. Han börjar utforska den. Här finns bambuskogar och små ansamlingar av sötvatten. Han försöker konstruera en flotte för att kunna ta sig från ön. Den går ganska omedelbart sönder. Han bygger en till. Samma sak händer. Han bygger en tredje flotte och den här gången när han seglar ut stöter han på en stor nyfiken röd sköldpadda vars närgångenhet blir det som får även denna flotte att kapsejsa.

Mötet med den röda sköldpaddan.

Full av vrede går mannen till attack mot sköldpaddan när de båda återvänder till stranden. Han slår den i huvudet med en pinne, han välter den på rygg och hoppar på den, lämnar den att dö i solen. Men det är då det förunderliga sker. Kan jag ens skriva ut vad som händer sen? Det måste jag nog för att det alls ska gå att tala om filmen: Sköldpaddan förvandlas till en rödhårig kvinna. Till en början är relationen mellan de båda lite trevande. Men de finner varandra. Och tiden går. Snart har de en son som vi får se växa upp. Havet och vattnet är alltid närvarande. Sonen dras dit. Umgås med sköldpaddorna som simmar runt ön. Livet går vidare. Tills det inte gör det längre.

Stilen är snudd på naivistisk. Det påminner inte så lite om Hergé eller andra fransk/belgiska serietecknares sätt att gestalta på. De mänskliga figurerna är förenklade till några få streck, ögonen små svarta prickar osv. Miljöerna och djurlivet är å andra sidan mer detaljerat. Animationen bygger på en kombination av datoranimation och traditionellt handtecknade bilder. Färgskalan är dov, återhållsam, vilket får det röda som blir så tematiskt viktigt att skina ännu mer.

Det som gör filmen ännu mer unik är det faktum att den helt saknar dialog. Den strandade mannen utbrister ibland i ett rop eller ett tjut av glädje eller förtvivlan eller bara ren förvåning men det är ändå en övning i icke-verbal kommunikation. Bilder och ljud kommer samman och lämnar stora ytor åt oss som åskådare att själva fylla i.

I sann Studio Ghibli anda är naturens levande väsen, dess vakenhet och medvetenhet hela tiden central för historien. Och det är ingen slump att Isao Takahata varit med som grå eminens i bakgrunden av produktionen. Sättet som "La tortue rouge" vrider om den emotionella kniven i mitt hjärta under filmens sista fem-tio minuter bär på alla sätt den gamle Takahata-san kännetecken. Filmen är på alla sätt en sammansmältning av en rad olika animationstraditioner och slutresultatet är sällsamt. Det är vackert, skört och på alla sätt sant.

Jag har inte lyckats hitta någon information om när filmen kan tänkas få svensk biopremiär. Med tanke på att den är nominerad till Oscar för bästa animerade långfilm borde den få distribution. Titeln etyder naturligtvis "Den röda sköldpaddan" och jag utgår från att det blir svensk titel när det blir aktuellt.

When Marnie Was There

Nyheten om att Studio Ghibli ska växla ned verksamheten och göra färre filmer framöver (vissa spekulerar till och med om att det är slut nu) i och med att både Miyazaki och Takahata går i pension gör mig dyster till sinnes. Det skulle dock förvåna mig om verksamheten faktiskt läggs ned. Snarare tror jag det är frågan om en slags omorganisation. Det baserar jag inte minst på att det finns en tydlig ny generation av begåvade regissörer som kan ta vid och föra det hela vidare. Där finns Goyo Miyazaki vars tv-serieversion av "Ronja Rövardotter" jag hyllat tidigare här på bloggen och som bara har växt för mig ju fler avsnitt jag har sett. Där finns också Hiromasa Yonebayashi. Han regisserade "Lånaren Arrietty" (2010), en film som tveklöst levde upp till de högt ställda förväntningar som vi Ghibli-fans har. Han har nu också regisserat den finstämda spökhistorien "When Marnie Was There" (eller "Omoide no Mânî" som den heter på japanska).

Precis som med "Arriety" är manuset baserat på en brittisk ungdomsroman, i det här fallet en bok av Joan G. Robinson från 1967. I filmen har handlingen förflyttats till Japan och nutid. Här träffar vi på Anna, en ung tjej som bor med en fostermamma i Sapporo. Anna är tämligen introvert och blyg. Hon tycker mycket att teckna men har inget självförtroende och ser inte själv hur bra hon är på det. Dessutom har hon svår astma. Efter ett svårt anfall bestäms det att hon skulle må bättre av luften utanför staden. Alltså får hon åka och bo hos ett äldre par som bor i en liten småstad nere vid havet. När Anna ser sig omkring i området hittar hon ett till synes övergivet hus som hon känner en märklig dragningskraft till. Huset blir inte mindre mystiskt när Anna plötsligt får se en flicka med blont hår i hennes egen ålder i ett av byggnadens fönster. Flickan presenterar sig för Anna som Marnie.

Marnie och Anna. Båda väldigt ensamma, var och en på sitt sätt.

Det är knappast någon större spoiler om jag avslöjar att Marnie är en gengångare. Det är uppenbart från första gången vi ser henne, även om det dröjer i filmen innan Anna själv förstår hur det ligger till med den saken. Det är dock inte runt det mysteriet som handlingen cirkulerar. Filmen är mycket mer intresserad av att undersöka relationen mellan de båda unga kvinnorna. Övergången mellan det vardagsrealistiska och det fantastiska är så smygande och så sömlös att den knappast går att märka. Det handlar inte alls om effektsökeri utan om ett omsorgsfullt psykologiskt porträtt. Det är en spökhistoria som inte är ute efter att skrämmas utan som använder de gotiska motiven för att utforska sådant som ensamhet och utanförskap, depression och rotlöshet. Tempot är alltid noga, noga avvägt. Ett stämningsstycke som suger tag och rycker med.

I Marnie hittar Anna en tvillingsjäl. Även Marnie känner sig isolerad från världen, övergiven av sina föräldrar, övertygad om att ingen kan förstå henne. Men nu har de varandra. Och genom mötet med Marnie lär sig också Anna är öppna upp sig själv. När en ny familj köper och flyttar in i det gamla övergivna huset och en ny flicka tar plats i Marnies gamla rum blir hon och Anna förenade i undersökningen om vem Marnie verkligen var. Det blir ett sökande som leder Anna till att upptäcka saker om sig själv som hon aldrig anat.

Yonebayashi är så uppenbarligen en adept till Miyazaki. Det märktes tydligt redan i "Lånaren Arriety" som också hade manus av den gamle mästaren. Här har han fått ta över tömmarna helt själv men det är ändå inte att ta miste på influenserna. Det är samma slags hjältinna, samma slags puls, samma slags förundrade blick inför tillvarons inneboende magi. Animationerna och bakgrunderna är fullödiga, vackra och träffsäkra. Filmen skapar en värld som är både förhöjd och absolut verklig på samma gång. "Marnie" är kanske inte ett mästarprov, Yonebayashi är ännu att hitta sin egen stämma. Jag är dock övertygad om att han har flera riktiga mästerverk inom sig i framtiden.

Det finns med andra ord all anledning att fortsätta att förvänta sig stordåd även i framtiden. (Jag är förövrigt inte helt övertygad att Hayao Miyazaki verkligen gjort sin sista film.) Exakt i vilken form eller under vilken rubrik traditionen kommer att föras vidare återstår såklart att se. "When Marnie Was There" lämnar hur som helst mig med mycket hopp inför det som ska komma.

Jag vet ännu inte när den här filmen kan tänkas visas på svenska biografer. Att den kommer att visas har jag ingen tvekan om. När den gör det - och får en svensk titel tänker jag gå tillbaka till det här blogginlägget och redigera in den titeln i recensionen. Tills dess får ni stå ut med filmens engelska namn.

Kikis expressbud

Den unga häxan Kiki och hennes talande katt Jiji dök upp första gången 1985 i en barnbok av Eiko Kadono. Det är berättelsen om en trettonårig flicka som måste flytta hemifrån och lära sig att klara sig på egen hand. Till sin hjälp har hon kraften att flyga på en kvast och så katten då förstås. Det är en söt och ganska träffande allegori över att växa upp och att finna sina egna ben att stå på i världen. Jag känner berättelsen främst genom Hayao Miyazakis film "Kikis expressbud" från 1989 - en av mina favoriter bland mästarens verk. I Japan är Kiki en riktig storhet. Det finns totalt sex böcker om henne. I början av nittiotalet gjordes en musikal för scenen som var framgångsrik. Och nu har det även producerats en spelfilm med levande skådespelare i rollerna som inom kort också kommer att gå upp på svenska biografer.

***

Miyazakis film är en personlig favorit för mig. Det finns nog faktiskt få filmer som gör mig lika varm i kroppen. Det är må-bra-film när det är som allra bäst. Animationerna är fantastiska, karaktärerna är perfekt gestaltade och miljöerna är slående. Dessutom är det märkligt igenkännbara. Miyazaki ville som bekant göra film av Astrid Lindgrens "Pippi Långstrump" men fick nej. Han hade dock redan gjort en hel del researchresor och besökt såväl Visby som Stockholm för att hitta inspiration till sin Långstrump. Det materialet tog han sedan och gjorde nytta av i "Kiki". Den kuststad som Kiki anländer till och där hon bestämmer sig för att genomföra sin magiska praktik har en tydlig skandinavisk känsla över sig. Det lägger för mig åtminstone ett extra lager till filmen, detta att få se dessa stadsvyer, men även skogar som är så välbekanta men filtrerade genom en blick för vilket de blir djupt exotiska. Precis som Kurosawa var är Miyazaki både grundad i sin egen japanska berättartradition men på samma gång fascinerad av det västerländska. I deras respektive fantasi och konstnärliga temperament blandas allt det där samman och blir omöjliga att skilja från varandra.

Kiki flyger genom en gatubild som är omisskänligt "stockholmsk".

Kiki är en typisk Miyazaki-hjältinna. Hon är envis och bestämd, fast besluten att klara av sitt uppdrag. Hon är godhjärtad och hjälpsam men långt ifrån någon dörrmatta. Hon står upp för sig själv och för det som hon tycker är rätt. Så det är nog inte bara på miljöerna som Pippi har gnuggat av sig. Men på samma gång är hon också verkligen ett barn. På riktigt ett barn som ser världen genom ett barns ögon. Och trots sina krafter är Kiki långt ifrån någon superhjälte. Hon är en vanlig människa precis som vem som helst. Det är ett osannolikt träffande porträtt.

Flygande i alla dess former återkommer genom hela filmen. Kiki lär känna pojken Tombo som försöker bygga en flygande cykel. Ett kringresande luftskepp spelar en viktig roll i filmens final. Det finns ett stänk av steampunk över världen i filmen mitt upp i alltihop. Det mesta av det där kommer från Miyazaki själv. Fascinationen vid flygande är verkligen ett återkommande drag i hans filmer. Och det finns uppenbarligen väldigt mycket av regissören i "Kiki". Som så ofta förhåller sig Miyazaki ganska fritt till sitt källmaterial. "Kiki" är dock ett klockrent exempel på att det inte behöver vara ett problem i sig - om bara resultat blir så bra som det är i det här fallet.

Har ni ännu inte sett den här versionen av "Kikis expressbud" råder jag er alltså starkt att göra detta. Den finns lätt tillgänglig på DVD och är en stor upplevelse att bära med sig för år framöver.

***

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om den nya spelfilmen. Jag ville verkligen tycka om den men ville sig inte riktigt. Fast jag gillar absolut Fûka Koshiba som spelar Kiki. Hennes version av karaktären känns kanske inte riktigt lika tuff som den animerade motsvarigheten men hon har en charm som passar väldigt bra in med den fina berättelsen.

Filmen är mer trogen boken, vilket kanske tilltalar en eller annan purist men lyckas inte ladda de enskilda episoderna med riktigt samma kraft som i Miyazakis film. Det blir heller inte riktigt samma flyt i historien som helhet. I stora drag följer handlingen dock samma grundsteg. Kiki flyttar hemifrån, kommer till staden, slyttar in hos en bagare och hennes man, startar sin budfirma, träffar vänner, möter lite motgångar, börjar tvivla på sig själv och förlorar därmed kontakten med sin magi. På slutet en dramatisk actionsekvens där Kiki hittar tillbaka till sig själv och sin flygförmåga. I den här versionen involverar den där slutsekvensen en sjuk flodhästunge som i sig är en av filmens stora begivenheter.

Fûka Koshiba som Kiki.

Visuellt är annars filmen inte något väldigt speciellt. Den ser förvånansvärt lågbudget och tråkig ut. Flygsekvenserna är ganska lojt gjorda. De datoranimerade djuren som exempelvis katten Jiji har fått lite mer kärlek men levererar egentligen inte mer än vad vi är vana vid från den här sortens film. Regissören Takashi Shimizu har inte bidragit med mycket av egen personlighet till historien. Den största skillnaden är att miljön här är mer utpräglat japansk.

Medan Miyazakis film är den där sorten som trancenderar ålderskategorier och är lika mycket för vuxna som för barn har jag svårt att se den här versionen gå hem hos några andra än de yngsta. Jag är dock ändå glad att jag har sett den. Berättelser är till för att berättas på nytt. Jag har aldrig förstått föreställningen att en ny version skulle kunna ta bort något eller förstöra det som kommit före. Låt det finnas flera versioner. Välj själva den ni föredrar. Ni vet vilken jag ser om.

Sagan om prinsessan Kaguya

Vid sidan om Hayao Miyazaki är Isao Takahata den japanska animationens store gamle mästare. De var de två som tillsammans grundade Studio Ghibli på åttiotalet och de har flera gånger samarbetat i sina tidiga karriärer. Takahata är mest känd som regissören till "Eldflugornas grav" (1988), en av de vackraste och sorgligaste filmer som någonsin gjorts. Det är en berättelse som tar dit hjärta i sina händer och skoningslöst vrider ur det som om det vore en disktrasa. En av de starkaste filmupplevelser jag någonsin haft men jag är tveksam till om jag någonsin kommer att orka se den igen. En annan av Takahatas filmer som jag tycker mycket om att "Pompoko" från 1994, som är en betydligt mer uppsluppen ekologisk fabel. Miyazaki och Takahata är överhuvudtaget ett intressant par. De delar mycket av samma sensibilitet och tematiska intressen, de är båda stadigt grundade i en japansk folkreligiös förståeelse av naturen och människans plats i den. Deras filmer har ofta en stark mytologisk klangbotten. Deras temperament skiljer sig dock åt något. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är men Takahata är, när han är som mest poetisk och finstämd, liksom vibrerande på ett högre plan. Och på senare tid har han också blivit än mer experimentell i sin animationsstil. Det märktes i vardagskomedin "Mina grannar Yamadas" från 1999 och det märks här i "Sagan om prinsessan Kaguya". (Eller "Kaguya-hime no Monogatari" som den heter i original.)

Filmens handling är hämtad från en japansk folksaga, en tämligen välkänd sådan efter vad jag förstår. En bambuhuggare finner genom ett under en dag en liten flicka i ett bambuskott ute i skogen. Han förstår att hon måste vara en gåva från makterna. Han tar med den dockstora kvinnan hem till sin fru och där förvandlas hon inför deras ögon till ett spädbarn och mirakulöst nog börjar bambuhuggarhustruns bröst ge mjölk till den lilla. Hon växer snabbt, som magiska barn gör och blir snart till en vuxen kvinna. Hon är ett naturbarn som springer och leker bland bergen med sina vänner och inte känner någon större lycka än att umgås med skogens växter och djur. Men skogshuggaren hittar guld och fina tyger inne i bambustjälkarna runt där han fann sin dotter och han blir övertygad om att det är hans plikt att ta flickan till huvudstaden och där uppfostra henne som en prinsessa.

Ett exempel filmens vackra animationsstil.

Det är som något hämtat ur en bilderbok och det är också så filmen ser ut. Inspirerad av gammal traditionell målarstil är animationerna gjorda med mjuka tuschstreck och med akvarellfärg. I stället för den vanliga detaljerade och rika Studio Ghibli-stilen är teckningarna lätta, suggestiva och frammanar sin värld genom att antyda mer än genom att visa allt. Det är en stil som ger filmen ett helt eget och särpräglat utseende. Naivistiskt men ändå oerhört specifikt. Karaktärerna är minst lika uttrycksfulla som vi är vana vid även om de är gjorda med färre antal sträck. Miljöerna må blekna bort  vid filmrutans kant, precis som en bokillustration men enkelheten är förledande. Det ligger ett stort och komplext hantverk bakom allt det här. Takahata är heller inte rädd för att anpassa stilen efter vad filmen kräver i stunden. En av filmens mest hänförande scener är en drömsekvens som kommer ungefär halvvägs in i berättelsen. Prinsessan känner sig fångad i sitt hem i staden och i drömmen flyr hon ut, genom väggarna, springer, springer ända tillbaka till berget där hon växte upp medan alla hennes kimonoplagg tycks blöda av henne. Här blir teckningarna än mer stiliserade, nästan abstrakta. Det är en sekvens som golvar mig helt och hållet.

Jag finner inte ord.

Det finns också ett psykologiskt djup och en skärpa i sagan, en slags allegori - som så många sagor är - över vad det innebär att lämna barndomen bakom sig och träda in i vuxenlivet. En process som är oändligt smärtsam och full av sorg. Det är också en stark kärlekshistoria mellan barn och föräldrar. Särskilt är Kaguyas relation till sin far skogshuggaren vackert komplicerad och absolut sann. Fadern älskar verkligen sin dotter mer än något annat på hela jorden och han är beredd att göra precis vad som helst för att göra henne lycklig. Samtidigt är han helt och hållet blind. Blind för det faktum att det enda hon verkligen önskar är att få leva ett enkelt liv ute i skogen. Hon har aldrig önskat det insnörda prinsesslivet där hennes ansikte sminkas vitt, där hennes ögonbryn plockas bort och hennes tänder färgas svarta - för en riktig prinsessa ska ändå inte le. Hon har aldrig bett om att få en lång rad av friare som försöker vinna henne som en trofé. Den enda anledningen till att Kaguya går med på allt detta är för att inte göra sin pappa besviken. Även om det gör att hon stegvis dör inombords.

Grundtonen i "Sagan om prinsessan Kaguya" är genomgående melankolisk från första bildrutan men det är i filmens sista akt där Takahata visar att ingen gör snyftare som han. Utan att avslöja allt för mycket får vi veta var Kaguya egentligen kommer ifrån, vad syftet med hennes vistelse på jorden är och vad priset för detta måste vara. Jag kan knappast andas medan slutet rullar upp och jag grät som ett litet barn. Plötsligt kommer sagans likhet med August Strindbergs "Ett drömspel" och slår mig som en lavett i ansiktet. Det är verkligen synd om människorna och ändå är det bara mot slutet som Kaguya inser hur mycket hon faktiskt, all hjärtesorg till trots, älskar sitt liv som människa. Men då är det försent.

Det är tragedi när det är som allra mest sublimt. Och ändå, kanske på grund av sin sagoton, är filmen inte förödande som "Eldflugornas grav". Tur är väl det för då hade jag fortfarande legat hopkrupen, bölande i ett hörn istället för att skriva den här recensionen. "Eldflugornas grav" är absolut inte en film som ska visas för barn men "Sagan om prinsessan Kaguya" passar för alla åldrar, sin sorglighet till trots. Ni måste alla absolut se den när och om ni får chansen. Jag har faktiskt svårt att finna ord för hur starkt den berörde mig. Utan tvekan hör den till årets bästa filmer.

EDIT:
När jag skrev den här recensionen i december hade filmen ännu inte fått någon svensk biodistribution. Sedan dess har den varit oscarsnominerad och jag antar att det spelat in. Nu kommer filmen ha premiär på svensk bio 1/4 2015. Ursprungligen kallade jag filmen "Legenden om prinsessan Kaguya" i min recension. Det var nämligen den svenska titeln när den gick på bio i Finland. Nu får den alltså heta "Sagan..." i stället.

Studio Ghiblis Ronja Rövardotter

En av filmhistoriens stora orättvisor, tror jag, är att Hayao Miyazaki aldrig fick chansen att göra film av Pippi Långstrump. Han åkte till Stockholm i slutet av sjuttiotalet och försökte få tillåtelse av Astrid Lindgren som dock förblev skeptisk. Jag antar att vi får förlåta henne för att hon inte insåg att hon hade en av vår tids största filmkonstnärer framför sig. Miyazakis stora mästerverk låg ännu framför honom och på den tiden fanns det knappast någon här i landet som visste vad anime var för något. Men med tanke på vilken hemsk smörja den tecknade Pippi som faktiskt blev av i slutet av 90-talet ändå är är det svårt att inte sörja. Detta trots att Miyazaki själv tog sin inspiration och använde den till andra projekt med stor framgång. (Titta exempelvis på miljöerna i "Kikis expressbud" från 1989 - det har något tveklöst stockholmskt och gamla stanskt över sig.) Tydligtvis har Astrid Lindgren fortsatt att spela en stor roll för familjen Miyazaki. När det förra året annonserades att Studio Ghibli skulle göra sin första TV-serie och att den skulle regisseras av Goro Miyazaki, grundarens son och arvtagare, tillkännagavs också att denna serie skulle baseras på berättelsen om Ronja Rövardotter. Som fan av båda kändes det som lite av en jackpot.

Skalle-Per, Ronja, Mattis, Birk och Lovis.

Nu har de första tre avsnitten visats på japansk tv. Jag har inte sett någon information angående när eller om serien kommer att visas i Sverige, men det utgår jag från att den kommer att göra. För den som är så hågad finns dock avsnitten att hitta på Youtube med engelsk text. (Första avsnittet finns här.) Det är verkligen en otrolig lyx att leva i en tid när en kan få se populärkultur från andra sidan jordklotet, i princip utan fördröjning alls. Naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig och för er, kära läsare, ska jag nu dela med mig av mina första intryck av serien. Låt mig börja med att säga att jag har svårt att tro någon kommer att bli besviken. Jag blev det verkligen inte. Tvärtom - det här är verkligen ett exempel på vad som kan hända när två konstnärliga temperament kompletterar varandra som hand i handske.

TV-serien kommer att bli 26 avsnitt lång och det säger sig själv att tempot i berättelsen blir där efter. I mina ögon är det bara positivt. Det gör möjligheten av vila i situationerna, att låta karaktärerna - även bifigurerna som rövarna i Mattis band - utvecklas organiskt och bli väl avrundade. Miyazaki är enormt lyhörd inför Lindgrens text och hennes rollfigurer. Den som kan sin "Ronja" kommer omedelbart att känna igen dem. Naturlyriken och den lätt skruvade fantasyn är typiskt Studio Ghibli. Även om Miyazaki har utrymme att bygga ut och dikta till i sin dramatisering ligger åtminstone i dessa avsnitt serien väldigt nära förlagan. Stora delar av dialogen är uppenbarligen ordagrann från boken och när Lovis sjunger sin vargsång medan hon håller på att födda Ronja under den dundrande åsknatten är texten precis den samma som de flesta av oss redan känner.

Visuellt går det också att känna igen mycket av världen. Samtidigt har Miyazaki också lyckats lägga mycket av sin egen personliga touch på det hela. Färgskalan är fantasifull. När rövarna är ute för att stjäla och råna bär de fantasifulla demonmasker som känns väldigt japanska. Mattisskogen är tveklöst nordisk men varelser och väsen är laddade med säregen kraft. Seriens grådvärgar har drag av bisarra förvridna kycklingar och vildvittrorna är ännu mer skrämmande i sin halvmänsklighet än vi någonsin har sett dem tidigare. Ännu har inga rumpnissar visat sig men jag ser verkligen fram emot hur de kommer att gestaltas.

En riktigt läskig vildvittra.

Seriens Ronja är precis så storögd och villkorslöst öppen för världen som hon ska vara. Hon är stark, självständig och sturig men ändå framförallt ett barn. Kärleken mellan henne och hennes far är påtaglig och intensiv vilket förbereder för vad som komma skall i berättelsen. Ännu finns det mycket som vi inte fått se men redan nu går det att ana att det här kommer att kunna bli en väldigt kraftfull tolkning av Lindgrens roman.

För oss som är uppväxta med Tage Danielssons filmversion är det såklart svårt att helt tänka bort den versionen. Det är en av åttiotalets absolut bästa svenska filmer. Bilder, musik och skådespeleri i den filmen är en närmast perfekt helhet. Någonstans är det svårt att ens tänka på "Ronja" utan att höra de mäktiga manskörerna ledda av Tommy Körberg. Danielsson kommer från ett helt annat håll men precis som Miyazaki flyter hans fantasi och infallsförmåga helt samman med Lindgrens och det går inte att särskilja var den ene slutar och den andre tar vid. Jag vet inte hur mycket Miyazaki kan tänkas ha sett Danielssons film men det finns sekvenser i serien som får mig att tro att den måste funnits med som influens. Det kan röra sig om bildlösningar, scener där rövarna dansar i sin stora sal, sättet som Mattis skriker ut sin frustration - där jag tycker mig se ett arv från Börje Ahlstedts gestaltning. Men det är i så fall påverkan i marginalen. Den här serien är helt och hållet sin egen och ändå helt och hållet samma "Ronja Rövardotter".

Eriks 11 toppfilmer - Nr 5: Min granne Totoro

"Min granne Totoro" är inte bara regissören Hayao Miyazakis odiskutabla mästerverk och med det en av världens främsta animerade filmer genom tiderna, det är också en film som för mig utgjort en genomgripande andlig upplevelse. Den har en djup personlig betydelse för mig. (Och även för fru Otterberg som är en ivrig samlare av allt som har med Totoro att göra.) Den är bland de mest perfekta filmer jag någonsin sett. Den är vacker och den är egensinnig. Den har en väldigt enkel berättelse men når ändå oanade djup. Det är historien om en familj som utan stora åthävor rymmer hela världen. Den är fylld av förundran och gör världen ny igen.

Satsuki och Mei är två systrar, 10 respektive 4 år, som tillsammans med sin pappa flyttar in i ett övergivet gammalt hus på den japanska landsbygden. Det hela utspelar sig någon gång under 50-60-tal. Flickornas mor ligger inlagd på sjukhus och familjen har flyttat in i huset för att kunna bo närmare henne. Det sägs aldrig i filmen exakt vad modern lider av men det troligaste är att hon har någon form av tuberkulos. Myazakis egen mor led av den sjukdomen när han var barn och det finns en tydlig ton av självbiografi över filmen. Glada och exalterade undersöker de båda flickorna såväl huset som omgivningarna runt omkring det. Det visar sig att såväl huset som naturen bebos av främmande och förunderliga väsen som systrarna på olika vis kommer i kontakt med. Där finns till exempel svartsotingarna som samlas i övergivna hus men som snart ger sig av när människorna flyttar in och börjar städa. Och där finns lurviga märkvärdiga varelser som hör hemma i skogen bakom huset där det växer ett stort och majestätiskt träd. Den störste av dessa skogens rådare ger Mei namnet Totoro.

I den japanska shintotraditionen är allt i naturen levande. Varje sten, varje träd, varje liten bäck har sin egen kami. Det ordet brukar omväxlande översättas antingen som ande eller som gud. I shintoismen görs ingen större skillnad på de två sakerna. Naturen är full av gudomlighet. Miyazaki plockar upp den sensibiliteten och låter den flöda genom sin egen fantasi. Den grå och fluffige Totoro med den stora munnen, som på samma gång liknar en björn och en uggla, en traditionell naturande och en japansk uppfattning om ett västerländskt troll är något som bara hade kunnat springa ur mästeranimatörens sinne. Just genom att figuren är så specifik blir den också allmängilltig. Totoro är sin egen och går inte riktigt att förstå i mänskliga termer. Hen är vänlig men absolut inte tam. Hen är förbunden med naturens och växtlighetens kraft. Hen är nyfiken och ljudet av regndroppar som faller på ett paraply är bland det mest spännande hen har upplevt på länge. I Myazakis värld får det förtrollade verkligen vara trollskt. Totoro själv är ett exempel på det. Den buss som är stor levande katt med tolv ben är ett annat. Kattbussen är kanske Miyazakis mest säregna skapelse.

Kattbussen - ytterligare ett av de egensinniga väsen som sprungit ur Miyazakis fantasi.

Munterhet och humor genomsyrar berättelsen. Få filmer gör mig på så gott humör som den här. Ändå saknas inte heller ett mörker. Det finns också ett vemod och en sorg under ytan genom filmen. Satsuki och Mei talar inte med varandra mycket om sin saknad efter modern och sin oro över vad som kommer att hända med henne. Men den oron finns hela tiden där och den blir också katalysatorn till filmens tredje akt då handlingen tar en oväntad dramatisk vändning. Det hela är gjort med mycket små medel och med ett mästerligt handlag.

"Min granne Totoro" är slående vacker. Bakgrunderna är utsökt målande och levande. Alla karaktärerna ges djup och personlighet. Inte minst de två systrarna framstår som verkliga levande individer och som riktiga barn. Det finns ett inkännande i Miyazakis skildring av dem som ger det hela dess unika ton. Det är som att regissören genom de här båda flickorna verkligen förmår att se världen med ett barns ögon, där inga filter hindrar dem från att se världen som den är, full av liv - om det rätt är sådant vi kan ta på eller inte. Det finns också något i Miyazakis själva animation, sättet han och hans team tecknar, sättet de får bilderna att röra sig som inte liknar något annat. Jag söker efter ord för att beskriva vad det är - ingen annan, inte Disney, inte Pixar kommer i närheten av det. Miyazakis världar är påtagliga. De trancenderar att bara vara streck och färg på papper. De är fyllda av vad jag inte kan nämna som något annat än helighet.

Det finns mycket mer jag skulle kunna säga om den men om sanningen ska fram är detta en film som bör upplevas. Om du tillåter den kommer den att leta sig rakt in i dig och röra vid ditt innersta. Mig inspirerar den att ge mig ut i naturen och där möta de väsen, andar och rådare som vakar över platserna där jag bor och kanske till att dansa en liten dans för att nya träd ska växa ur de ollon som fallit till marken.

Det blåser upp en vind

Hayao Miyazaki älskar sina flygmaskiner. Den som har sett hans filmer vet att flygning ständigt återkommer som motiv. Ibland bara i bakgrunden av berättelsen, i bland som dess huvudsak. Tänk på "Nausicaä från vindarna dal" (1984), tänk på "Laputa - Slottet i himlen" (1986), tänk på "Porco Posso" (1992), tänk till och med på "Det levande slottet" (2004) och inte minst på "Kikis expressbud" (1989). Överallt fars det genom himlen. I flygplan, på futuristiska glidare, i luftballonger och zeppelinare, på kvast. Tillsammans med de ekologiska och andliga teman som Miyazaki ständigt återkommer till är drömmen om att segla fram genom himlen det som binder ihop hans konstnärskap. Inte konstigt då att det tar plats mitt på scenen i "Det blåser upp en vind", den film som kanske, kanske inte, blir mästeranimatörens sista.

"Det blåser upp en vind" är en slags biopic. Den kretsar kring en man vid namn Jiro Horikoshi, den flygplansingenjör som var huvudansvarig för att ha ritat det japanska stridsflyget under andra världskriget. Filmens Jiro är dock till stora delar helt fiktionaliserad. Karaktärens privatliv sådant som det skildras i filmen är istället baserat på den japanske författaren Tatsuo Hori. Jag misstänker också att Miyazaki också lagt till en hel del självbiografiskt också. Det är i alla händelser tydligt att han starkt identifierar sig med den unge Jiro, i honom ser en tvillingsjäl. Ingenjören som arketyp är vi inte vana vid att se som poet och konstnär men det är precis vad han blir här - en drömmare. Hans enda önskan är att skapa något vackert. Men världen runt omkring honom vill något annat. Det är också på sätt och vis en skildring av Japans utveckling från ett fattigt, agralt och outvecklat land till en modern industrination och hur den utvecklingen där - som på så många andra ställen drevs fram av krigens och militärmaktens behov.

I grunden är "Det blåser upp en vind" en ovanligt realistisk film för att vara Miyazaki. Det utspelar sig i en värld som utan tvivel är vår egen. Det betyder dock inte att den saknar fantastiska drag. För det första är den full av otroligt vackra och tyngdlösa drömscener. När verkligheten blir allt för svår flyr Jiro in i sina drömmar där han han kan tala med sin store idol och förebild, den italienske flygdesignern Greve Caproni. För det andra är naturen, som alltid, levande och besjälad. Det råder inget tvivel om att vinden själv är en av filmens huvudkaraktärer. Även jordbävningar och eldsvådor skildras som vore de levande väsen. Världen som tonar fram är på samma gång vacker, farlig och underbar.

Till skillnad från många andra av Miyazakis filmer är det här en där män står i centrum. Jiros värld av aeronautik och räknestickor är en där kvinnorna bara figurerar i marginalen. Undantaget är Jiros syster Kayo, en sturig, självständig och egensinnig kvinna som under filmens gång utbildar sig till läkare och kliver ur de traditionella könsrollerna. Hon är en väldigt Miyazakisk karaktär. Det finns också en kärlekshistoria mellan Jiro och en kvinna vid namn Nahoko. Hon är väl kanske inte den mest väl utvecklade karaktären i filmen men hennes öde är gripande och berörande och behandlas med ett fint handlag.

Filmen har väckt en hel del kontroverser. Inte minst i Korea och Kina, länder som drabbades mycket hårt av bombflygningar och annan riktigt brutal krigföring från Japan under andra världskriget, har kritiker upplevt det som att Miyazaki förskönar och slätar över. Jag tror den reaktionen bygger på en missuppfattning. Filmen utgår från Jiros synvinkel och Jiro själv skildras tydligt i filmen som något av en politisk idiot. Han förstår inte vad som sker i världen runt honom, eller väljer att inte förstå. En nyckelscen här är när Jiro och en kollega reser på studieresa till Tyskland och under en promenad blir vittnen till hur en man blir förföljd och misshandlad av en folkmassa utan att låtsas om att de sett något alls. Därför att de inte vill se. De vill leva i sin enkla värld av kalkyler och ritningar. Men kriget och dess förstörelsekraft finns alltid där och hotar att bryta in. Redan i filmens första drömsekvens där Jiro som liten pojke drömmer om att flyga uppenbarar sig bombflygplanen. De, liksom bomberna, lever och pulserar - likt ondsinta demoner ute efter att ödelägga allt det vackra. Och i slutet vandrar den drömmande Jiro genom högar av förstörda flygplanskroppar, arvet efter vad han åstadkommit. Och ändå, över vraken växer grönt gräs och i gräset blåser vinden. Det vackra finns ändå kvar, tycks Miyazaki vilja säga. Och vi som publik lämnas att själva brottas med frågan om Jiros dröm verkligen var värd allt detta. Det finns inget självklart svar.

"Det blåser upp en vind" är måhända inte regissörens främsta verk. Lite kan jag sakna den charm och den egensinnighet som hans mer fantastiska filmer är så fulla av. Men det finns ändå rikligt med stoff att brottas med i filmen. Ytterst blir det just en berättelse om konstens ansvar och som sådan har den mycket att erbjuda. Skulle detta bli Miyazakis sista film då har han nog ändå sammanfattat sin gärning väl. Men jag önskar såklart att det inte slutar här.