Her

Käre Spike Jonze,

Jag skriver till dig för att tacka för din fina film "Her" som jag äntligen fått chansen att se. Du kommer aldrig att läsa brevet och dessutom är det skrivet på svenska som du inte förstår. Men det gör inte så mycket. Jag ville skriva det här brevet till dig ändå. Det kändes passande med tanke på att din huvudperson, spelad av Joaquin Phoenix, arbetar just med att skriva "handskrivna" personliga brev åt människor.Det där var verkligen en vacker metafor för allt det som filmen rör sig med. Teknologi, mänsklig interaktion, hur kontakt och samhörighet med andra människor alltid måste vara medierad och hur svårt det faktiskt är att verkligen komma nära en annan människa. Det är i alla fall så jag tolkade din film.

Det är så ovanligt att få se science fiction som den här på film. Litterär SF rör sig gärna med stora idéer, kan ta tid på sig att verkligen utveckla och pröva alla möjliga slags föreställningar som ställer den mänskliga existensen på sin spets. På film försvinner ofta det där i en krigsdimma av smällar, action och animationer. Det som blir kvar är urvattnat och anpassat till minsta gemensamma nämnare. Därför gjorde mig din film så glad. Jag kan inte minnas när jag senast såg en film som var så ambitiös i varje aspekt och samtidigt så djupt personlig. Bara själva looken av den nära framtid som du och dina designers skapat för filmen är otrolig. Hoyte van Hoytemas solblekta foto som badar i ljus, den impressionistiska klippningen, stadslandskapet som tonar upp sig främmande men med rena linjer. Jag läste någonstans att de scenerna spelades in i Shanghai fast att filmen utspelar sig i Los Angeles. Ni har verkligen med enkla medel lyckats skapa en egen värld för filmens drama med ytterst enkla medel, en värld som känns verklig. "Her" är en väldigt vacker film.

Som all stor science fiction tacklar du frågor om vad en människa verkligen är. Jag gillar hur den tematiken läggs i ett relationsperspektiv i "Her". Verkligt mänskliga blir vi i utbytet med andra människor. Det är en välsignelse men också en förbannelse. Din huvudperson Theodore verkar ha problem med allt det där. Du visste verkligen vad du gjorde när du valde Phoenix till rollen. Han utstrålar verkligen en värme och en övergivenhet som berör, samtidigt som det inte går att komma ifrån det bagage av att vara lite av en kuf som hans scenpersona bär på. Kontrasten till hans roll i P.T. Anderson "The Master" från förra året kunde inte vara större och ändå finns Quells med någonstans där i bakgrunden. Det här är en mer subtil rollgestaltning men på många sätt ännu större. Så stor del av filmen vilar i närbilder på Phoenix ansikte och det håller verkligen. Du kan vara stolt, mr Jonez.

Och när vi ändå är inne på skådespeleriet - vilken enorm prestation Scarlett Johansson gör som rösten till Samantha, det artificiellt intelligenta operativsystemet som Theodore inleder en relation till. Som koncept är det fantastiskt, mannen som blir förälskad i sin dator, men om det inte hade hanterats precis rätt är det lätt att se hur det skulle kunnat bli tramsigt. Johansson får mig att svälja allt med hull och hår. Hennes karaktär känns så äkta och verklig. Att Theodore blir förälskad i henne är verkligen ingen gåta. Av alla artificiella livsformer som någonsin figurerat i genren är Samantha en av de starkaste. Hon utmanar verkligen våra föreställningar om mänsklig existens samtidigt som hon utan tvekan är sin egen varelse. Jag känner verkligen att du lyckats skriva en karaktär som kommer att bli en verklig klassiker, mr Jonez. Sättet som hon utvecklas och växer under filmens gång är en fascinerande historia i sig. Johansen fångar allt detta med små, små nyanser i sin röst, ned till hur hon andas. Det är inte mindre än ett bravurnummer.

Jag tycker förresten om alla de kvinnliga skådespelarna i den här filmen. Amy Adams som Theodores kompis är fantastisk som alltid och Rooney Mara ankar verkligen sin karaktär som Theodores exfru och fast hon bara figurerar i marginalen av berättelsen blir hon en närvaro som vilar över alltsammans. Theodore må vara filmens huvudperson men som jag ser det handlar den om kvinnor. Så till den grad att det är långt ifrån säkert exakt vem som är titelns "hon".

Romantik på film är svårt för det finns så många troper och klichéer att fastna i. Med "Her" känns det som om du kunnat skära rakt igenom många av dem och på det viset skapa en historia som känns unik. Det handlar om förälskelse, det handlar om uppbrott och sorg, det handlar om sexualitet och vilken snårskog av mänsklig interaktion det är. Dessutom tror jag att det är en av de bästa skildringar av en skilsmässa jag någonsin sett på film. På flera sätt är sorgen störst av de känslor som filmen utforskar. Kärlek är något som ytterst går förlorat men just däri ligger dess skönhet och värde. Det är inte en rosenröd romantik men den är sann och omskakande och för det tackar jag dig, mr Jonez.

Jag har tyckt väldigt mycket om dina tidigare filmer men jag kan utan tvekan säga att den här är den bästa. Jag misstänker också att den är din mest personliga. Det känns faktiskt så. Dessutom vet jag ju att du själv skrivit manuset den här gången. Resultatet har blivit ett mästerverk. Det var egentligen bara det jag vill säga.

Med vänliga hälsningar,
Erik Otterberg