Gone Girl

Sällan har det känts så svårt att skriva om en film som det gör nu när jag sätter mig för att författa den här recensionen av David Finchers senaste rulle "Gone Girl", baserad på Gillian Flynns bästsäljande spänningsroman. Det beror inte på att jag är osäker på hur jag känner inför den, i det stora hela tyckte jag mycket om den. Snarare är det därför att "Gone Girl" är en extremt svår film att beskriva utan att avslöja för mycket av dess intrig. Och intrigbygget är centralt här. Jag är vanligtvis inte en sådan som bryr mig särskilt mycket om spoilers. Hur en historia berättas är oftast mer intressant än om jag vet vilka överraskningar som är på väg. I fallet med "Gone Girl" är jag dock glad att jag visste relativt lite innan jag gick in i biosalongen. Jag hade inte läst boken och jag hade heller inte läst särskilt mycket om själva filmen. Jag ska göra mitt bästa för att inte avslöja för mycket för er nu heller, kära läsare.

"Gone Girl" handlar om de äkta makarna Nick och Amy (spelade av Ben Affleck respektive Rosamund Pike). På deras femte bröllopsdag försvinner Amy under mystiska omständigheter. Det finns tecken på att strid har förekommit i makarnas hem. Under filmens första del får vi dels följa händelserna efter försvinnandet, utredningen, sökandet efter Amy, dels via återblickar berättade ur en dagbok skriven med Amys hand ta del av de föregående fem åren. Hur paret träffats, hur de förälskat sig, hur den ekonomiska krisen har drabbat dem, hur deras äktenskap surnat och hur Amy gradvis kommit att se nya, mörkare sidor hos sin make, hur hon med tiden kommit att bli rädd för honom. I takt med detta börjar också såväl polis som allmänhet att bli allt mer misstänksamma mot Nick? Vad är det han döljer? Har han faktiskt något att göra med hustruns försvinnande trots att han bedyrar motsatsen? Även vi som publik försätts i samma osäkerhet.

Filmen både handlar om manipulation och är i sig själv djupt manipulativ. Dess mål är någonstans att mentalt knulla skiten ur dig och åtminstone på mig lyckades det. Upplevelsen av att se den blev omskakande men jag ställde villigt upp på att följa med ner i alla mörka hålor och vrår. Gång på gång kom jag dock på mig själv med att tänka samma sak som jag kände när jag såg Polanskis "The Ghost Writer" häromåret: "Det här materialet i en sämre regissörs händer hade kunnat bli riktigt förskräckligt". Romanförfattaren Flynn har själv dramatiserat historien men det är Fincher som ror filmen i hamn. Hans enormt stilsäkra visuella sinne, de mörkt blå-grå bilderna som på senare tid kommit att bli hans signum, hans säkra hand med personregin, hans lätt distanserade hållning, allt tjänar till att lyfta filmen långt över den vanliga dussinthrillern. Till sin hjälp har Fincher också kompositörerna Trent Reznor och Atticus Ross vars ambienta, ödesmättade och vackra musik sätter en osäkerhet i spel, precis som de gjort till Finchers två föregående filmer "The Social Network" (2010) och "The Girl with the Dragon Tattoo" (2011).

Det är inte alltid som Finchers handlag haft samma kraft som här. Jag tyckte nog inte att han lyckades helt med att lyfta just "The Girl with the Dragon Tattoo" över det pulpiga och överdrivna grundmaterialet. Här gör han det. Flynns berättelse är full av noirtroper, klischéer, överdrifter och totalt osannolika vändningar. Jag är beredd att köpa allt det därför att Fincher gör filmens värld så suggestiv och fullt iscensatt.

Ben Affleck gör sin bästa rollprestation på mycket länge. Nick är, får vi veta, en man som glidit genom stora delar av sitt liv, surfandes på sitt utseende och sin charm utan att ha några egentliga mål och ambitioner. Det finns något av en stukad manlighet över honom. Det är från Amy som pengarna kommer. Han är på samma gång låst i en traditionell könsroll och helt oförmögen att fylla den. Det är en karaktär som går likt hand i handske med Afflecks persona. Filmen tillhör dock Rosamund Pike. Det är ett fascinerande och mångfacetterat porträtt hon ger. Genom filmen får vi tillfälle att se hennes Amy ur en rad olika perspektiv. Det blir som om hon spelar flera versioner av samma människa. Allt i från det kuvade offret till den förslagna femme fatalen och allt där emellan. Det är inte en sympatisk bild som framträder. Samtidigt öppnar den upp för en rad olika tolkningar. Jag kan utan problem se henne läst som både en misogyn mardröm och som en feministisk frigörelsefantasi. Ofta kastas jag som åskådare fram och tillbaka i mina känslor inför karaktären. Det är rasande skickligt gestaltat.

Filmen rymmer också massvis av intressanta och mångfacetterade bifigurer. Inte minst kvinnliga sådana. Carrie Coon spelar Nicks tvillingsyster Margo, som mot sin egen vilja dras in i historien. Coon gör henne med värdighet och eftertänksamhet som gör figuren till en förankrande närvaro i filmen. Så har vi Kim Dickens i rollen som polisinspektören Rhonda Boney som får i uppgift att leda utredningen. En standardpolis på många vis men utan större åthävor eller gimmickar gör Dickens henne till en levande människa. Dessutom är det också roligt att få se Neil Patrick Harris i den dramatiska rolenl som Desi, en tidigare pojkvän till Amy och periodvis hennes stalker.

Bortom alla thrillergenren konventioner och vändningar är filmens hjärta dess skildring av ett äktenskap som förvandlats till ett rent helvete. Det är den sortens nattsvarta skildringar vi är vana att hitta hos en Strindberg, en O'Neill, en Albee eller en Norén. Förenad med kriminalberättelsen får greppet en extra energi och kraft som gör den ännu obehagligare. "Vad har vi gjort med varandra?" frågar sig Nick i en inledande voice over. Det är en fråga som implicit upprepas gång på gång under filmens speltid. Att leva tillsammans med en annan människa är att förändra varandra, ibland till det bättre och ibland... Ibland finns det nog stunder i allas våra liv när vi stannar upp och undrar vilka vi egentligen har blivit. "Gone Girl" tar den impulsen och spinner den till en riktigt mörk och grotesk saga. Ytterst manipulativt som sagt men djupt underhållande för den som vågar.