The Sound of Music & Hjälp sökes!

Under trettonhelgen visade Sveriges Television inte mindre än två musikalföreställningar inspelade live. Eftersom den som skriver dessa rader skamlöst vill framhärda sig som en av landets ledande experter på genren vore det förstås otänkbart att dessa föreställningar inte skulle recenseras här i Allmänstädesbloggen!

The Sound of Music - Live!

"The Sound of Music" hade sin urpremiär på Broadway 1959. Det var det sista sammarbetet mellan kompositören Richard Rodgers och textförfattaren Oscar Hammerstein II. (Hammerstein dog bara ett år senare.) Det är också enligt mig deras sämsta musikal. Den är inte särskilt inspirerad, berättelsen är formad efter en väldigt hård dramaturgisk mall som stelnat till total förutsägbarhet och det finns inte en sång i stycket som inte Rodgers och Hammerstein redan skrivit minst en gång tidigare och bättre. Storyn är dessutom till förväxling lik parets egna "The King and I", även där kommer en guvenant för att lära upp barn till en hårdför fader i exotisk miljö. Men den är omåttligt älskad. Ursprungsuppsättningen var förvisso bara en halv framgång men när filmversionen kom 1965 förvandlades den till den klassiker den är idag.

Den version som nu visats på TV var en liveproduktion som gick av stapeln i december 2013 i USA på kanalen NBC. Det hela får väl ses som en hommage till gamla tiders tv-teater som ju i mediets barndomsdagar alltid gick ut just live. För regin står Beth McCarthy-Miller och Rob Ashford. Ensemblen består av en blandning av musikal/Broadwayveteraner som Audra McDonald (Abbedissan) och Laura Benanti (Elsa), tv-skådisar som Stephen Moyer (kapten von Trapp) och slutligen pop&/countrystjärnan och förre detta idoldeltagaren Carrie Underwood i huvudrollen som Maria.

Som uppsättning av musikalen är tv-versionen inte särskilt överraskande eller nyskapande. Naturligtvis inte. Hela projektet är ju en övning i nostalgi framför allt annat. Förutom inslaget av färgblind casting med McDonald skulle det här lika gärna kunna vara gjort på sextiotalet. Scenografin eftersträvar den sortens realism som är televisionens med de begränsningar som det innebär att spela in allt i samma studio, vilket gör att allt ser ut mest som en gammeldags sitcom. Med andra ord varken teater eller film till uttrycket utan någonstans mitt emellan.

Audra McDonald och Carrie Underwood.

Återstår då skådespelarna och vad de gör av sina roller. Det är förstås alltid en fröjd att se och höra Audra McDonald, hon har precis rätt balans av värme och auktoritet för sin äldre modersgestalt (en arketyp som alltid återkommer hos Rodgers & Hammerstein). Moyers gestaltar von Trapp med samma mörka blick och molande melankoli som vi är vana att se honom ge sin vampyr i "True Blood". Han har dessutom en oväntat bra sångröst. Underwood är ingen skådespelerska och det märks, både i talscenerna och i sångerna saknas det riktigt nyanserade, men det märks att hon arbetar hårt och hennes naturliga karisma hjälper henne en bra bit på vägen.

Hjälp! Barn! De skuttar!

Ett krux för mig är alltid barnen. De är förstås skrivna som sötkäcka och storögda, det går inte att komma ifrån och det blir alltid lite för gulligt för min smak. Så även här. Det går inte att förneka barnskådisarnas talang men hjälp vad odrägliga deras karaktärer är.

För de som enbart känner "The Sound of Music" från filmen kan det kanske bli lite överraskande att få sångerna i de scener de ursprungligen skrevs för. Uppsättningen följer originalet troget men stoppar in duetten "Something good" som Rodgers skrev både text och musik till för filmversionen. Jag är som sagt inget jättestort fan av just den här musikalen men jag är ändå övertygad om att det borde gå att göra en intressantare och lite mindre polerad version av den idag. Se bara på vad Trevor Nunn kunde göra med "Oklahoma!" Då måste en förstås vara beredd att släppa nostalgin.

Hjälp sökes

I höstas recenserade jag skivinspelningen av "Hjälp sökes", Benny Andersson och Björn Ulveaus nya musikal med manus av Kristina Lugn och i regi av Lars Rudolfsson. Jag beklagade då att jag inte hade haft chansen att se föreställningen men nu har jag alltså fått chansen att se en tv-upptagning, filmad live på Orionteatern. Tack SVT för det.

Jag ska inte återupprepa vad jag sa i den recensionen (vad jag sa där om skådespelarna t.ex. står fortfarande fast) men jag ville ändå lägga till några rader om hur jag upplevde helheten. Det är en väldigt suggestiv och speciell uppsättning. Precis som jag misstänkte var de levande djuren på scenen den absoluta behållningen med föreställningen. Att se gäss och kor utföra cirkustrick är inte precis något som en ser varje dag. Suzanne Berdino som spelar den stumme hemhjälpen som trakterar gårdens djur har en fantastisk hand med kreaturen. Hennes pondus och närvaro på scenen är en upplevelse i sig. Det blir verkligen magiskt. Det avslutande cirkusnumret är en teaterdröm som inte kan förklaras i ord. Scenografin är likaledes makalös i hur den låter den torftiga gården på samma gång sväva ut i fantasin och ändå vara djupt förankrad i mylla och fysiskt påtaglig realitet.

Cirkus och teaterdröm.

Visuellt är uppsättningen alltså en seger på samma sätt som den lyfter musikaliskt. Mitt problem med musikalen är, måste jag tyvärr säga, manuset. Min invändning är egentligen densamma som jag haft inför allt av Kristina Lugns dramatik som jag har läst. Det finns så många enskildheter, replikväxlingar, rader och meningar som jag beundrar utan gräns men som helhet vill det inte fungera för mig. Lugns styrka är lyriken trots allt. Hon är ordkonstnär. Det är hennes fokus. Gestaltning av karaktärer och dramatiskt driv i scenerna kommer långt längre ned i hennes prioritetslista.

Vilka är de här två bröderna som pjäsen ska handla om? Det går inte att säga för de låter precis likadant. En replik som den ene säger skulle lika gärna kunna komma från den andre. Och vad är poängen med att föra in en poetiskt sinnad manic-pixie-dreamgirl och hennes stumma moder i mixen när bondebröderna redan blottar sina själar i lyriskt utsökta formuleringar? Den tunna berättelsen stampar mest på tomgång när den inte tjänar som plattform för Rudolfssons regigrepp och Andersson/Ulveaus sånger. Det är vackert och inte sällan halsbrytande roligt i sina formuleringar men i slutändan lite väl stiliserat och intresserat av sin egen språklighet för min smak.