Bamse och tjuvstaden

I år är det 47 år sedan de första tecknade kortfilmerna om Bamse och hans vänner premiärvisades i SVT. Det blev startskottet för den förmodligen största succén i svensk animation och tecknade serier någonsin. Inte nog med Rune Andréasson fick chansen att göra en hel rad med filmer om sin karaktär, världens starkaste och snällaste björn, han kunde också starta en egen serietidning på eget förlag som fortfarande ges ut än i denna dag.

När jag var barn älskade jag Bamse. Ja, långt mer än bara som ett fan. Bamse var mitt kraftdjur och min andliga rådgivare. Figurens moraliska och etiska klarsynthet var min ledstjärna. Ni kan tro att jag var ganska odräglig på den tiden. Min kärlek till Bamse och hans värld falnade dock när jag blev äldre och det är inte att förvånas över. Bamse är i första hand till för de allra yngsta. Och till skillnad från andra serier jag läste som barn, Hergés "Tintin", Carl Barks "Kalle Anka" eller Goscinny/Udezos "Asterix" hade Andréassons serier aldrig  de där extra lagren av satir, humor och detaljer som gör dem intressanta även för äldre publik. Bortsett från möjligen ett eller annat visuellt gag i Skalmans bokhylla finns det egentligen inget där som är menat att gå över huvudet på barnen. På sätt och vis är det förstås ett tecken på djup respekt. Men det gör ändå helheten något platt. Det finns inga motsättningar inom eller mellan karaktärerna. Insatserna i berättelsen blir sällan särskilt stora.

Ändå fungerar det på något vis och har fortsatt att göra det över generationerna. När jag ser om de gamla tecknade kortfilmerna förvånas jag över hur väl de står sig. Animationerna är enkla men fantastiskt vackra. Känslan för små detaljer är absolut och charm/mysfaktorn är total. När en dessutom väger in att de i princip är gjorda av två personer, Andréasson och hans hustru Majvor framstår de närmast som mirakulösa.

***

Nå, allt det där för oss fram till "Bamse och tjuvstaden", den nya långfilm (om nu en film på 66 min kan sägas vara en långfilm) som precis haft premiär. Det är ett projekt som varit på gång i många år nu. Ett tag var Ulf Stark ombedd att skriva manus. Så blev det inte i slutändan. Filmen är regisserad av Christian Ryltenius som har erfarenhet från animation i lite olika sammanhang tidigare.

När handlingen tar sin början är allt frid och fröjd bland dalarna och kullarna där Bamse och hans vänner bor. All brottlighet, allt skurkeri och alla elakheter hör till det förflutna. Det är ju ingen idé att försöka råna godisbutiken när Bamse snabbt är där, med dunderhonung i magen och sätter stopp för alltsammans. De kriminella har alla blivit reformerade och arbetar nu som körskollärare, trädgårdsmästare och annat. Det finns dock en som inte trivs i denna nya sköna värld. Han heter Reinard Räv och med lite list lyckas han lura med sig de gamla bovarna på sin plan - att kidnappa Bamses farmor för att få bort dunderhonungen och därefter stjäla ett tåg med världens största lass godis ombord. De tar tåget och farmor genom trollskogen till den övergivna tjuvstaden och upprättar högkvarter där. Nu måste Bamse, Lille Skutt och Skalman ta sig dit för att försöka befria farmor. De får också oväntad hjälp av Nalle-Maja, katten Jansson och Husmusen.

Reinard Räv lägger fram sina planer.

Det hela är väldigt utsökt gjort. Miljöerna är väldigt vackra och rika. Karaktärsanimationerna likaså. Den stora skillnaden jämfört med de tidigare filmerna är, förutom formatet, att "Bamse och tjuvstaden" har dialog mellan karaktärerna. Tidigare fanns som ni säkert minns bara Olof Thunbergs berättarröst och en samling inspirerade ljudeffekter. Jag önskar dock jag kunde säga att dialogen tillförde mer än vad den faktiskt gjorde. Tyvärr gör den inte det, eftersom det inte finns så mycket av psykologisk gestaltning. Och även här finns en berättarröst (Tomas Bolme) som för det mesta av handlingen framåt. Det gör att filmen står och väger lite mellan olika nivåer av gestaltning på ett sätt som jag tycker är lite olyckligt. Här finns också ett par halvhjärtade musiknummer som inte vill lyfta. Sångerna är inte alls särskilt intressanta och känns mest inlagda därför att det är vad som förväntas av sådana här filmer.

Jag skrev tidigare att psykologi inte direkt står i centrum i filmen men det finns faktiskt ett undantag: Vargen, som ju ursprungligen var den stora skurken i Bamses värld innan han blev omvänd, är den som brottas mest med sitt samvete i den här historien. Reinard lurar Vargen att tro att Bamse och de andra inte litar på honom eller tycker om honom. Vi får också Vargens tragiska bakgrundshistoria berättad för oss. På många sätt blir det faktiskt mer hans film än Bamses - det är han som utvecklas och tvingas överkomma en konflikt i historien.

Jag är väldigt glad att jag hade chansen att se "Bamse och tjuvstaden" i en biosalong med barn i rätt ålder omkring mig. Det är tydligt att filmen fångade dem. Vissa passager var faktiskt ganska läskiga för de allra minsta men överlag verkade de tycka om vad de såg. För mig som vuxen har filmen sina skavanker och når kanske ändå inte upp till den charm och älskvärdhet som jag upplever i de gamla filmerna. Men det är också mycket begärt.