I det näst sista avsnittet av "Game of Thrones" fjärde säsong händer något som får mig att räta på ryggen framför TV-skärmen. Då har ändå säsongen fram dit bjudit på en rad spektakulära scener. Men det som händer i det nionde avsnittet är att serien plötsligt stannar upp och fokuserar på en enda av sina bihistorier - den om Jon Snow och väktarna på muren. Medan den tajta och actionpackade episoden rullar upp sig full av strider och koncentrerad dramatik slår det mig hur mycket jag har saknat just detta - att få fokusera ordentligt på en enda del av den väldiga gobeläng som serien har vuxit till.
Jag försöker att inte låta allt för kritisk när jag skriver det här. Redan i min recension av tredje säsongen tog jag upp det faktum att seriens ständiga expansion av intriger och karaktärer börjat göra "Game of Thrones" lite för omfattande för sitt eget bästa. Jag skrev då också att jag var beredd att förlåta serien detta. Det är jag fortfarande. Det slår mig dock att det kunde vara på sin plats att ta ut svängarna berättartekniskt. Vissa karaktärer och sidointriger i den myllrande berättelsen går på sparlåga. I fjärde säsongen gäller det till exempel Daenerys Targaryan och hennes drakar. När detta dras ut i en liten scen här och en annan liten scen där förstärks tyvärr bara känslan av tomgång. George R.R. Martin har tydligen förstått det där. Jag har som sagt inte läst böckerna men jag har förstått att de, särskilt i de senare volymerna, väljer att fokusera på vissa karaktärer åt gången. Alla är inte med i alla böckerna. De olika romanerna utspelar sig parallellt med varandra. Den traditionella dramaturgiska visdomen säger att så kan en inte lägga upp en TV-serie. Jag tillåter mig att tvivla. Om det bara görs skickligt tror jag att en okonventionellt berättad historia kan få en väldigt kraft.
Där är många balansgångar som seriens skapare måste gå på samma gång. Den narrativa är bara en av dem. En annan har att göra med ton. "Game of Thrones" pendlar mellan episka slag, såpopera och en ganska udda humor. I vissa scener är det svårt att riktigt avläsa om det vi får se ska tolkas med komedins glasögon på näsan eller inte. Gränsen mellan allvar och parodi är hårfin ibland. När kukar skärs av på löpande band, när huvuden slås sönder som övermogna meloner, när bröder våldtar systrar med deras gemensamma barns lik strax bredvid då arbetar en med en nivå av grotesk som inte står långt efter Teratologens.
Mycket av nakenheten och grymheterna i "Game of Thrones" måste förstås som rena provokationer i relation till ett Amerika där det traditionella TV-landskapet länge varit puritanskt. Jag tror jag har tagit upp den aspekten förr, både i samband med "Game of Thrones" och "True Dective". Det gör i sig inte dessa aspekter helt oproblematiska. I slutändan vill jag ändå att provokationerna ska finnas där för något annat än bara för sin egen skull. Om serien bara blir en övning i svartsyn och människofientlig nihilism då kommer jag förr eller senare att tappa intresset. Det räcker inte bara med att visa en värld fylld av djupt rotad, skamlös sexism som vi åskådare kan förfasa oss över. Den skildringen måste leda någonstans. Samma sak med skildringen av slaveri och förtryck. Här gör seriens författare intressanta ansatser och jag hoppas verkligen att de kommer följa upp de trådarna framöver. Risken är väl bara att de försvinner i allt annat.
Missta mig inte - jag är fortfarande med på resan framöver. Jag har inte givit upp på "Game of Thrones". Skådespeleriet och historiens vindlande vändningar räcker ännu för att hålla mitt intresse. Det enda jag säger är att mitt tålamod har börjat naggas lite, lite i kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar