Riordan föreställer sig en värld där de olympiska gudarna fortfarande är aktiva bakom kulisserna. Och precis som i de gamla myterna är en av deras favoritsysslor att skaffa barn med dödliga människor. Dessa halvgudar eller "halvblod" som de kallas lever i ett läger någonstans i de nordamerikanska skogarna. Percy Jackson (Logan Lehrman) är en av dem. Han är son till Poseidon och har således som sin kraft kontroll över vatten. Percy har hjälp på sina äventyr av Grover (Brandon T. Jackson), som är en satyr, och Annabeth (Alexandra Daddario), som är dotter till Athena. I den här filmen får Percy också veta att han har en halvbror som är en cyklop och heter Tyson (Douglas Smith).
Handlingen kretsar kring ett magiskt träd, sprunget ur en död ung kvinna. Trädet bär på en förtrollning som skyddar lägret mot destruktiva krafter utanför. Men trädet är döende och det enda som kan rädda det är det gyllene skinnet. Uppdraget att finna det går till den kaxiga Clarisse (Levin Rambin), dotter till Ares. Men när Percy förstår att det är hans gamle fiende Luke (Jake Able), som till Hermes, som ligger bakom att trädet förgiftats bestämmer sig han och hans vänner för att smyga ut i natten och försöka sig på uppdraget själva. Det gyllene skinnet ska enligt rykten finnas i monsterhavet - Bermudatriangeln.
Som action och CGI-spektakel är den här filmen, precis som sin föregångare, inte något speciellt. Det är inte dåligt men inget som sticker ut eller någonsin blir varken mer eller mindre av vad vi förväntar oss av den här sortens matinéäventyr. Karaktärerna och deras inbördes drama är väl egentligen inte heller något att hänga upp sig på. Manuset försöker väcka intresse genom att ge Percy en inre konflikt, han tvivlar över om han verkligen är så speciell och utvald som han tidigare trott. Men när figurerna är så bleka och ointressanta som här hjälper det knappast.
Det finns dock en skruvad humor som löper genom filmen som främst bygger på krocken mellan mytologins värld och vår mundäna samtid. I sina bästa stunder är det skoj. Dialogen är rapp och syrligt vitsig på ett sätt som tycks sträva efter Joss Wheedon som riktmärke. (Ett intryck som förstärks av att flera skådespelare från Wheedons verk dyker upp här och var. Så spelar t.ex. Anthony Head kentauren Chiron - en roll han tagit över från Pierce Brosnan - och Nathan Fillion dyker upp som Hermes.) Det når väl inte alltid hela vägen fram men tillräckligt för att hålla filmens näsa över vattenytan.
Jag har läst att Riordan började berätta om Percy Jackson för sin son (som liksom hjälten har ADHD och dyslexi) efter att han inte hade fler klassiska grekiska myter kvar som godnattsagor. Jag tycker det känns att det finns en röst i botten som bär på en genuin kärlek till den hellenistiska mytologin - även efter att Hollywood varit framme och stuvat om. Det är synd att den kärleken och omsorgen inte får ta större plats. Jag misstänker att filmerna hade haft en chans att kliva ur Potter-skuggan då, kunnat finna sin egen identitet och kanske rent av blivit bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar