Ungefär i mitten av "Casablanca" kommer en scen som gör mig på gränsen till lipfärdig varje gång jag ser den. Ett gäng tyska officerare sitter vid ett piano på "Ricks Café Américain", den bar där så mycket av filmens handling utspelar sig. De skrålar i någon dryckesvisa medan barens övriga klientel skruvar på sig, obekvämt, men naturligtvis för kuvade för att protestera. Ned för trappan kommer Rick själv (Humphrey Bogart) tillsammans med Victor Laszlo (Paul Henreid), en tjeckisk dissident på flykt undan nazisterna. Laszlo stövlar prompt fram till barens orkester och säger till dem att börja spela "Marseljäsen". Musikerna tittar nervöst åt Bogart som diskret nickar instämmande. De stämmer upp. Laszlo leder sånger. En efter en ställer sig besökarna i baren och börjar sjunga med. Många med tårar i ögonen. Nazistofficerarna under ledning av major Strasse (Conrad Veidt) försöker överrösta men utan att lyckas och de tvingas sluta medan de triumfatoriska tonerna till den franska nationalsången klingar ut. Det är ett oerhört laddat ögonblick.
Det är ibland lätt att glömma bort det här men "Casablanca" är inspelad 1943. Det är inte en historisk film som använder det andra världskriget som käck bakgrund för att piffa upp en melodramatisk intrig. Den är av och i sin egen samtid. Det finns en annan scen i filmen där Strasser arrogant frågar Rick hur han skulle känna om han en dag fick se tyskarna marschera genom gatorna i New York. Bogarts rollfigur svarar lakoniskt att det finns delar av New York som inte skulle rekommendera någon att försöka erövra. Det är en av många spetsiga one-liners som "Casablanca" är fylld med - men när filmen gjordes var det långt ifrån säkert hur kriget skulle sluta. Den är inte gjord med facit i hand. Även i verkliga världen kämpade oppositionella européer för att undkomma fascismen. I våra egna dagar, när mörkret åter rullar in över kontinenten framstår den klarsynthet som filmen bär på som extra tydlig.
Och då är ju "Casablanca" i första hand ändå menad som underhållning. Det är en romantisk melodram. Den blandar spioneri och thriller med hjärta och smärta. Det är till stora delar en ren komedi. Det är inte en film som signalerar att den bär på ett allvarligt ämne och ett budskap. Ändå finns det där för den som vill hämta det och jag tror att det är just i kombinationen av allt det här som filmen blir vad den blir: Betydligt mer än summan av sina olika beståndsdelar.
"Casablanca" är den där sortens filmklassiker som egentligen inte borde kunna existera. Det är en film som vägrar inordna sig i prydliga auteurteorier. Filmen är skapad av sin studio i första hand. Regissören Michael Curtiz är en inhyrd hantverkare. Manuset är ett lapptäcke av olika författares inblandning, baserat på en pjäs men ständigt omarbetad till oigenkännlighet. Även medan filmen spelades in skrevs manuset ständigt om. Ingen visste hur det hela skulle sluta. Det hade lika gärna kunnat bli pannkaka av alltsammans. Ändå blev slutresultatet strålande, ett exempel på klassisk amerikansk genrefilm när den var som allra bäst. Och den känns som en sammanhängande historia även om det inte finns en sammanhängande röst som håller allt samman. Det är på det viset en film utan avsändare men med en stor egen konstnärlig integritet.
En stor anledning till det är skådespelarna. Bogart är klassisk Bogart. Rollen är anpassad direkt efter mannens stjärnpersona och han var nog aldrig så glamorös på film som här. Sältan i hans repliker, det stillsamma, tillbakalutade sättet som han leverear dem, han är själva definitionen av cool. Ingrid Bergman matchar honom med samma slags svala spel. Hon ger sin karaktär Ilse Lund (som i filmen ska vara norska) en integritet och pondus som lyfter figuren högt över det våp som hon skulle kunna riskera att bli. Inte så att hon någonsin ges egentlig aktiv agens. Hon är något av ett passivt rö för vinden, en symbolisk skatt för Rick och Laszlo att konkurrera om. Storheten i Bergmans rollprestation ligger i att hon ger karaktären en gravitas som är större än så. Hon blir något mer än den roll som intrigen tilldelar henne. Samma sak gäller förresten för Dooley Wilson i rollen som Sam. Dynamiken mellan honom och Bogarts karaktär hade kunnat kännas lite osmaklig men Sam förblir alltid sin egen man.
Utöver huvudrollerna är det de komiska bifigurerna som står ut. (Henreids hjälte på flykt är stabil men i ärlighetens namn inte så hemskt spännande.) Peter Lorre är inget mindre än ett geni och hans tolkning av den skamlöse människosmugglaren Ugarte gör figuren till ett djur, samvetslös och samtidigt rädd, skrämd från all vett och sans. Och sedan har vi Claude Rains som polisprefekten Renault. Han börjar historien som en av skurkarna och antagonisterna och har egentligen få försonande drag förutom sin subtila charm men nästan omärkligt under filmens gång glider han på den moraliska skalan och upptäcker att han faktiskt har ett samvete. När han i slutscenen ställer sig på hjältarnas sida känns det som en logisk utveckling för karaktären och när han och Bogart vandrar bort i dimman tillsammans svär en del av mig inombords över att det inte finns några uppföljare för det känns verkligen som början på en vacker vänskap.
Musiken spelar en stor roll i filmen. Inte då bara dängan "As time goes by" (som till skillnad mot vad många tror inte skrevs för filmen, den är hämtad från en numera helt bortglömd Broadwayföreställning med titeln "Everybody's Welcome" från 1931) även om den spelar en avgörande roll. Den löper genom hela berättelsen. Men här finns också en lång rad av andra musiknummer i alla upptänkliga sinnesstämningar. Inklusive den scenen som jag talade om i början av det här inlägget. "Casablanca" känns faktiskt ibland nästan som en musikal. Det finns något djupt teatralt över alltihop som jag går igång på.
Anledningen till att jag valde att presentera mina topp-elva på den här listan är att jag inte kunde med att lämna "Casablanca" åt sidan. Kanske gör det mig till en sentimental typ. "Casablanca" är på många sätt en sentimental film. En film där känsloläget hela tiden är uppskruvat till max. Det är också en film där det känsloläget sätts i bruk till ett syfte. Ingen hade kunnat räkna ut det på förhand, men "Casablanca" blev ändå en film som tog ställning. Och när jag ser om den idag blir det ställningstagandet åter betydelsefullt. Att stå upp mot fascism och förtryck har på bara några år gått från att vara en absolut självklarhet till något som somliga skruvar på sig inför. I ett sådant klimat kan till och med en gammal praktmelodram som den här bli till ett flammande bloss. Kampen går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar