Liksom Moores "The League" utspelar sig "Penny Dreadful" i 1890-talets London. Precis som i Moores serie möter vi här kända karaktärer ur dåtidens gotiska litteratur. Deras historier vävs samman och korsar varandra. Sålunda möter vi doktor Viktor Frankenstein och dennes monster, här är Dorian Grey, här är figurer ur Bram Stokers "Dracula". Dynamiken hos karaktärerna är också snarlik den vi möter i Moores serie. Där är det centrala paret Alan Quartermain, en äldre upptäcktsresande och storviltjägare hämtad från Reider Haggards äventyrsromaner ("Kung Salomons gruvor" t.ex.) och Mina Murrey, den kvinnliga huvudpersonen i just "Dracula". I "Penny Dreadful" står också en äldre upptäcktsresande och en ung kvinna som blivit berörd av en övernaturlig ondska i centrum. Men här är han Sir Malcolm Murrey (Timothy Dalton), Minas far och hon heter Vanessa Ives (Eva Green), Minas barndomsvän. Deras mål i serien är att finna Mina och rädda henne ur Draculas klor. I sitt sökande tar de hjälp av bl.a. doktor Frankenstein (Harry Treadaway), Sir Malcolms betjänt Sembene (Danny Sapani) och Ethan Chandler (Josh Hartnett), en amerikansk skarpskjutare i London med en mörk hemlighet.
Titeln åsyftar en slags billig sensationslysten populärlitteratur som såldes i billiga häften, ofta som följetångar, under slutet av 1800-talet. (Berättelsen om Sweeney Todd började t.ex. spridas i den sortens publikationer.) Genom att redan i titeln förbinda sig med den sortens väldigt publikfriande texter sätter Logan åskådarens förväntningar i osäkerhet. Vad är det egentligen vi ska få se här? Pulpig underhållning som ska kittla våra nerver med blod och erotik eller en serie som faktiskt vill utforska något tematiskt djupare? För varken "Dracula", "Frankenstein" eller "Dorian Greys porträtt" är ju förlagor som i sig är penny dreadfuls. De har högre verkshöjd än så. Och även om TV-serien ibland känns mest som en postmodern lek med referenser så visar den sig vara mer än så.
 |
| Eva Green som Vanessa Ives. |
Inte minst gäller det avsnitten där Eva Greens karaktär står i centrum. Hennes gestaltning av den plågade Vanessa är skakande och jag kan utan tvekan säga att jag aldrig sett henne vara så bra i någonting tidigare. Hennes sätt att samtidigt fånga en svaghet och rädsla hos figuren, samtidigt som hon när som helst kan explodera i utfall av guttural vrede gör att vi aldrig riktigt vet vad vi har henne. Green spelar henne inte som hälften människa och hälften monster utan som samtidigt fullt ut båda sakerna samtidigt. Dessutom gör hon det bärandes sitt hjärta framför sig i sina händer och som publik kan jag inte göra annat än att falla hejdlöst för karaktären. Det är dessutom i skildringen av Vanessa Ives demoniska besatthet som serien verkligen osäkrar vad den håller på med. Oftast är det uppenbart att den utspelar sig i en värld där mörka och ockulta krafter är en verklighet men i Miss Ives spiral ned i vansinnet är gränsen mellan sinnessjukdom och demonologi inte tydlig alls. Den djävul som invaderar henne - kommer den utifrån eller från någon del av hennes eget psyke. I de avsnitt där den frågan ställs på sin spets når "Penny Dreadful" sina absolut högsta höjder.
Serien är vackert och ambitiöst filmad och den fångar en doft av den tid som den vill skildra. Logan förhåller sig ganska fritt till sina källor. Han kastar om saker på ett sätt som jag tror att exempelvis Moore hade tagit en stolthet i att inte göra. Jag tror inte att Moore hade kastat in Frankenstein och monstret på det sätt som Logan gör. Mary Shellys roman skrev ju i början av 1800-talet och torde alltså utspela sig lite tidigare än så. Dessutom utspelar ju sig romanen i Schweiz och inte i London. Mig stör det inte att serien tar sig sådana friheter men det säger något om upphovsmakarnas skiftande temperament. Inte heller drivs Logan av samma djupa fascination för det viktorianska samhället som Moore för med sig in i sitt berättande. Att vandra längs Londons mörka gränder med Moore som guide är att verkligen förflyttas i tiden. I Logans sällskap blir det mer av ett mörkt sagolandskap.
Förutom Eva Green gör även Hartnett och Dalton solida skådespelarinsatser. Jag tycker också om Billie Piper (känd för Doctor Who-fans som Rose) i rollen som en döende prostituerad. Hon tillför en bitskhet och ett mörker som är helt och hållet mänskligt i kontrast till alla vampyrer och andra odöda. Även Rory Kinnear i rollen som Frankensteins monster står ut även om jag ibland tycker att Logan har svårt att hitta blansgången mellan monstret som patetisk och ömkansvärd outsider och monstret som kallblodig mördare. Han når kanske aldrig riktigt fram till den sortens existensiella skräck som Shelly uppnår i sin roman.
Seriens första säsong består av åtta avsnitt, alla författade av Logan själv. Tillsammans utgör de en tajt och nog så spännande helhet. I sina bästa stunder är serien verkligen en kraft att räkna med. Dessutom är jag övertygad om att den fortfarande har potential att växa och utvecklas vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar