How I Met Your Mother - Säsong nio

Det finns TV-serier som är stora, massivt hypade snackisar. Serier som från första stund då de börjar sändas omges av en patina av respektabitlitet och klass. Det är den sortens serier som får tyckare och kritiker att tala om dessa dagar som en ny gyllene era för TV-mediet. Sedan finns det serier som på något sätt smyger under radarn. Som inte nödvändigtvis uppmärksammas på samma sätt. Som kanske inte blir omedelbara supersuccéer men som ångar på i bakgrunden och som med tiden vinner en allt större åskådarskara. En sådan serie - tänker jag mig - är sitcomen "How I Met Your Mother".

Åtminstone har det varit så för mig. Jag har inte följt serien under de nio år som den gått även om jag naturligtvis varit medveten om den och sett ett avsnitt här och där. Nu inför att den sista säsongen skulle gå av stapeln har dock jag och fru Otterberg haft som projekt att titta ikapp serien.

Och det är jag glad att vi gjorde. "How I Met Your Mother" är inte bara en väldigt rolig komediserie utan även berättarteknisk övning på hög nivå som skulle kunna få Gerard Genette att gå i spinn. Sitcom är en svår genre. Det finns så mycket rent och skärt strunt, generiskt, förutsägbart och när det gäller amerikanska serier ofta allt för sentimentalt. Så jag har mina krav ganska högt ställda. Det krävs en särskild sorts begåvning för att lyfta formen utöver det vanliga. Det visar upphovsmakarna till "How I Met...", Carter Bays och Craig Thomas, att de har. Seriens centrala koncept - att huvudpersonen Ted berättar för sina barn om hur han träffade deras mor föreföll mig från början som att måla in sig i ett hörn. Skulle det verkligen gå att hålla den gimmicken levande genom alla dessa säsonger och avsnitt?

På ett ganska finurligt vis lyckades faktiskt Bays och Thomas göra det. Nästan omärkligt byggs faktiskt spänningen och insatserna upp allt eftersom serien fortgår. Det beror naturligtvis i mångt och mycket på att ju mer vi får av serien ju mer förtjusta blir vi i karaktärerna. Så ska det ju vara. Det som fick alla de där miljonerna av tittare att slaviskt följa "Vänner" var att serien fick oss att känna oss som den sjunde deltagaren vid alla de där fikastunderna på Central Perk. Och samma sak med "Seinfeldt" skulle jag påstå, även om stämningen i det kompisgänget var en annan, mindre hjärtlig. Jag antar att "How I Met My Mother" placerar sig någonstans mitt emellan de två exemplen. Det är absolut inte samma slags melodramatiska såpa som "Vänner" men inte heller i närheten av de mörker som är kärnan i "Seinfeldt".

Skådespelarna är extremt samspelta. Till dem läggs också denna sista säsong Cristin Milioti i rollen som titelns moder, en svår roll som hon dock lyckas leva upp till. Han passar väl in i den väloljade ensemblen. Flera av dem, Neil Patrick Harris, Jason Segel, Alyson Hannigan, är stjärnor i sin egen rätt men ingen av dem tar någonsin överhanden. Harris Barney är utan tvekan den mest skruvade karaktären. Det är ett bevis på Harris handlag med karaktären att han trots figurens överdrivna drag som ibland för honom att likna en tecknad figur ändå ankrar gestaltningen i en känslomässig uppriktigthet. Det borde nästan inte fungera, men det gör det.

Alyson Hannigan, Jason Segal, Josh Radnor, Cobie Smulders och Neil Patrick Harris.

Seriens nionde och sista säsong utspelar sig, med undantag för en del fram och tillbakablickar av det slag som författarna hela tiden ägnat sig åt, under en enda helg. Det borde inte heller fungera. Men det gör det. Och inte nog med det - lösa trådar knyts samman, vi får återse en mängd bifigurer från seriens gång, vi får många känslomässiga avslut, utan att det känns långsökt eller krystat. Många sitcoms går verkligen på tomgång när de kommer upp i de senare säsongerna. Men "How I Met Your Mother" tappar aldrig fart. Den sista säsongen är minst lika rolig som de tidigare och upphovsmännen lyckas verkligen mjölka sina "running gags" för allt vad de är värda. Samtidigt når serien också en nivå av bitterljuv melankoli som för mig har precis rätt tonträff.

Jag har förstått från vad jag läst online att somliga fans inte uppskattade hur det sista avsnittet slutade. Ja, en hel del av dem verkar rent ut ha hatat det. Utan att avslöja exakt vad som sker kommer en överraskande tvist precis i slutet och det är den som dessa fans reagerat mot. Personligen anser jag att de har helt fel. Det var exakt så serien borde sluta och för min del hade jag redan anat att det var dit Bays och Thomas styrde sin berättelse. Med tanke på hur svårt det ofta visar sig att vara när en långkörare ska landa är "How I Met Your Mother" ett exempel på hur det kan göras. Och det är uppenbart att det är ett slut som funnits med i planeringen ända från början. Jag är mycket nöjd.