Jag ser om NileCity

"Humor är en färskvara" konstaterar Magnus Härenstams och Brasse Brännströms karaktärer i Lasse Hallströms "Två killar och en tjej" (1983). I filmen har de blivit ombedda av en gammal studentkompis att framföra en revy med gamla spexsketcher som de skrivit många år tidigare. Med fasa bläddrar de i pärmar med gamla manus och känner inget annat än pinsamhet och skam när de läser sina gamla lustigheter. Jag kan absolut känna igen mig. Å andra sidan håller jag just nu på att repetera Shakespeares "En midsommarnattsdröm" - en komedi som har runt 400 år på nacken och som fortfarande får publiker att skratta. Så viss humor motstår ändå uppenbarligen tidens tand.

Att det i år har gått tjugo år sedan Killingsgängets "NileCity 105,6" visades på SVT första gången är ett sånt där faktum som kan ge mig en väldig åldersnoja. På ont och gott var den serien min generations röst. Jag gick på gymnasiet när den började sändas och jag minns att jag och mina vänner var som besatta av den. Tillsammans med en del andra ungefär samtida företeelser (Tarantino, Kevin Smith osv.) utgjorde den en del av en kulturell jordbävning, en känsla av att något verkligen höll på att förändras. Påmind om tjugoårsjubiléet blev jag lite nyfiken på att se om alltsammans, för första gången på lång tid, för att se om serien fortfarande har något att komma med eller om den är fast där den var, kvar i mitten av ett nittiotal som blir allt mer avlägset.

Glenn Killing (Henrik Schyffert), Percy Nilegård (Johan Rheborg) och Greger (Robert Gustavsson)

Två saker slår mig omedelbart. Det första är hur väl jag fortfarande kan recitera flera av scenerna från minnet. Det andra är hur våldsamt krängande, splittrat och ojämnt det hela är. Det sistnämnda var kanske inte så oväntat. Anarkistiskt är ett annat ord som skulle kunna beskriva samma sak och den energin var en viktig del av seriens genomslag och charm. Känslan av att vad som helt kunde hända, att inga regler och restriktioner gällde. Det är den långa traditionen av karneval och grotesk som alltid varit närvarande i humorn och komedin. För varje generation måste den återuppfinnas, omdefinieras, bryta mot nya tabun och gränser. Idag känns upptågen inte så chockerande längre men dess mer spretande. Det märks verkligen att "NileCity" är en serie skriven av en grupp med många olika starka viljor. Det låter sig inte alltid bli en helhet.

Serien är en märklig genrehybrid. I botten är det framför allt ett sketchprogram, strukturerat som vilken revy som helst. Det finns dock tillräckligt av en röd tråd i ramen med den bisarra radiokanalen inrymd i en brandstation, i intrigen mellan Percy Nilegård (Johan Rheborg) och den märkligt pansexuelle Brandchefen Greger (Robert Gustavsson) samt i Nilegårds desperata försök att hålla företaget flytande för att serien ska vara inne och nosa på sitcomformatet. Hade bara världen och karaktärerna varit lite mer konsekventa hade de varit där. På det viset påminner "NileCity" faktiskt om Galenskaparna och After Shaves serie "Macken" (1986) som intressant nog opererar efter samma upplägg. Det är en jämförelse som säkerligen hade fått Killinggänget själva att sätta i halsen - särskilt då - men som är träffande inte dess mindre.

Humorn är också en mycket blandad påse. Här ryms allt från väldigt smal referenshumor (jag måste erkänna att jag fortfarande inte fattar allt) till ganska bred underhållning som tangerar buskisen, särskilt i flera av Robert Gustavssons "gubbar". Gränsen mellan det Gustavsson gör här och vad t.ex. Krister Claesson skulle kunna riva av på en scen i Falkenberg är inte jättetydlig alltid. Och nog finns det de i publiken som uppskattade just detta. "NileCity" hade aldrig blivit den succé som den blev om den inte också någonstans hade anknutit till en folklig tradition.

Det speciella med de flesta av sketcherna är att de har så många lager. De är sällan bara en sak samtidigt. Ta scenen här Gustavsson kommer in som Mick Talbolt, forskare i ordstäv och ska bli intervjuad av Glenn Killing (Henrik Schyffert). Vi har dels referenshumorn (Talbot är en obskyr brittisk musiker, så klart). Vi har det faktum att han drar massa konstiga ordstäv som tycks vara totalt hopblandade och nonsensartade, allt medan Killing försöker hålla intervjun under styr. Lägg dessutom till att figuren är klädd i en dräkt föreställandes jättestora bitar lakritskonfekt och att detta aldrig kommenteras. Men det slutar inte ens där för plötsligt byter scenen fokus helt och Talbolt förklarar att han är förälskat i Killing. När denne inte svarar det samma tillbaka blir det hela plötsligt till en slags gripande pinsamhetshumor. Detta är bara ett av många exempel. Min poäng är att jag absolut kan se varför massvis med olika åskådare kan finna detta roligt - av helt olika anledningar.

Några favoriter ur serien. (Inklusive Mick.)

En sak som retar mig när jag ser om serien är dock att den faller i en fälla som många sketchprogram gör, nämligen att upprepa sketcher om och om igen. Ta till exempel Vejron i ottan, Gustavssons arge göteborgske kommunist vars tidiga morgonprogram avslutar varje avsnitt. Det finns alltså sex stycken Vejron-sketcher i serien? Fel. Det finns bara en. Det är samma hela tiden. Vejron kommer in, ringer upp en yrvaken stackare, tjötar med denne, förolämpar, lyssnar inte, kör över, gapar och skriker. Sen är det slut. Ja, de specifika vitsarna varierar från gång till gång men det gör inte sketchen annorlunda. Det är samma med mellanspelen om de väloljade brandmännen, bara upprepning. Farbror Barbro, upprepning. Percy Nilegård försöker lura någon företagare att sponsra, upprepning. Sudden, upprepning. Fredagsparty, upprepning. Listan kan fortsätta men jag vill inte upprepa mig för mycket. Det här är som sagt väldigt vanligt. Nästan alla som gör sketchhumor för TV gör sig skyldiga till det här. Det kan förstås argumenteras för att detta är vad publiken vill ha. "Ge oss mer av den där knasiga figuren" ropar de, kan en tänka. Jag menar dock att det går att göra med större finess än så här. Det går att utveckla en karaktär, placera hen i nya miljöer och omständigheter. Sen när bryr sig förresten Killinggänget om vad folk vill ha?

Det bästa avsnittet för mig är därför det fjärde i serien eftersom det bryter mycket av mönstret för serien. Det är det avsnitt där radiostationen tillfälligtvis omlokaliserat sig till stormarknaden B&W. Det avsnittet bryter upp mönstret för serien och innehåller dessutom den enda sketch där Killing intervjuar en annan figur än Gustavssons gubbar. Malin Cederbladhs mycket märkliga fjortistjej och hennes fantasi om när hon träffade Peter Jöback var hysteriskt rolig då och står idag ut än mer. Där händer något verkligt oväntat.

Det som jag gruvade mig mest för inför omtittningen var böghumorn. För det är mycket anspelningar på manlig homosexualitet, direkt och indirekt, i serien. När jag nu sett om är jag kluven. Å ena sidan, ja det här är daterat. Det skulle inte inte gå att göra så här idag. Det finns en grabbig homofobi som komponent, det går inte att komma ifrån. Men det finns också en värme och ömhet i skildringen som går långt utanför ett "titta vad konstigt"-perspektiv. Den homosexuelle är och förblir Den Andre men ändå finns det något där. Till och med Greger, vars sexuella gränslöshet tar sig vansinniga uttryck och som faktiskt under seriens gång kidnappar och (implicit) våldtar en annan man (vilket väl får sägas vara homofobins absoluta urscen) skildras i slutändan som en människa som bara vill ha kärlek, värme och ömhet. Och inte går det göra annat än att älska de där muskulösa brandmännen i deras ständigt pågående förhandlande om könsrollen och vad det egentligen innebär att vara "kille"? Jag säger inte att det är oproblematiskt, långt ifrån. Men till skillnad från t.ex. Monty Python vars homoskämt jag hade mycket svårare för när jag såg om dem sist, känns det här som att "NileCity" är gjord i en tid när något började hända, när vi som samhälle började prata om HBTQ-frågor på ett annat sätt än tidigare.

Så håller "NileCity 105,6"? Både ja och nej. Min egen nostalgi kommer jag aldrig komma förbi och den gör säkert sitt till. Jag måste säga att den höll bättre än vad jag fruktat men kanske samtidigt inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Kommer den att leva vidare som en klassiker även framöver? På den frågan för vi nog svara detsamma som den kinesiske statsmannen gjorde när han blev ombedd att säga något om följderna av den franska revolutionen. "Det är för tidigt att yttra sig om den saken" sade han.