Big Hero 6

Förmodligen var det ingen som hade förväntat sig att förra årets "Frost" skulle bli den lavin av framgång som den blev. Men det blev den. Den kommersiellt mest framgångsrika Disney-filmen någonsin. Ett år senare går fortfarande såväl barn som vuxna och nynnar på "Let It Go". Framgången var så monumental att kanalen ABC (som ägs av Disney) snabbt såg till att stoppa in Anna och Elsa i sin TV-serie "Once Upon A Time". Själv utsåg jag den till bolagets bästa animerade film på minst ett årtionde och det står jag fortfarande för. Att årets Disney-film är fylld av karate, stridsrustningar och robotar är ingen slump. Snarare ett tänkt korrektiv. Eftersom "Frost" med sina prinsessystrar och musikalnummer för somliga måste ha sett ut som själva urtypen av en tjejfilm. Bäst då att följa upp med något för pojkarna. Att sedan barnen själva inte nödvändigtvis inordnar sitt tittande efter de kategorierna är ju en annan sak.

(Det påminner mig om en anekdot som en av regissörerna till "Den lilla sjöjungfrun" berättar om i extrameterialet till den filmens DVD. Innan den filmen hade premiär vände sig bolagets högsta chef till regissören och förklarade att ingen förväntade sig att sjöjungfrun skulle bli samma publikframgång som "Oliver och gänget" från året innan. Eftersom "Den lilla sjöjungfrun" var just en tjejfilm. Vi vet ju hur det gick.)

Big Hero 6 - serietidningsversionen.

"Big Hero 6" är den första av Disneys animerade filmer där uppköpet av serieförlaget Marvel lyser igenom. Filmen är nämligen fritt, löst baserad på en av förlagets mer obskyra superhjältetitlar. Precis som med "Guardians of the Galaxy" från förra året visas det här tydligt att det går utmärkt att ta en serie som ytterst få läst och återuppfinna den helt och hållet för vita duken. I det här fallet är förlagan alltså en superhjältegrupp med samma namn som filmen. Serien är skapad av Man of Action, ett författarkollektiv som även ligger bakom figurer som Ben 10. I serietidningen är Big Hero 6 ett team av hjältar som arbetar för den japanska staten. Den är tecknad i en slags mangaliknande stil. Japansk populärkultur och animation kryper allt mer in även i västerländsk mainstream. I filmen har handlingen istället förlagts i staden "San Fransokyo", en fantasiplats som förenar det japanska och det kaliforniska. Det är en utsökt realiserad värld som liksom bara existerar i bakgrunden till alla äventyrligheter som pågår i filmen. De arkitektoniska detaljerna är väldigt välarbetade och genomförda med stor kärlek.

Huvudperson i filmen är en ung uppfinnare som heter Hiro. Han är ett geni men saknar kanske fokus i tillvaron. Efter att hans storebror Tadashi omkommit i en mystisk eldsvåda i samband med att Hiro visar upp sin senaste uppfinning börjar han utreda vad som ligger bakom. Till sin hjälp har Hiro Beymax, en uppblåsbar sjukvårdsrobot som hans döde bror konstruerat. När Hiro upptäcker att en mystisk man i kabukimask stulit hans uppfinning och verkar använda den för sina egna mörka ändamål får han och hans vänner ta upp kampen. Det är en tämligen klassisk ursprungshistoria om hur hjältarna blev hjältar.

Klart grabben ska ha en robot.

Beymax är utan tvekan filmens största tillgång. Roboten är inte nödvändigtvis korkad men hen har ett begränsat och fyrkantigt sätt att förstå världen på. Han påminner mentalt om ett barn. Samtidigt har han ett hjärta av guld. Det är helt enkelt en perfekt slags figur för den här sortens film. Beymax är en ultimat låtsaskamrat för en lite ensam lillebror, han skyddar sin "husse" men måste samtidigt hållas i handen och lära sig navigera i tillvaron. Lägg till detta den ganska geniala visuella formgivningen med dess runda former och mjuka ballongframtoning - en väldigt klyftig och ganska originell idé. (I serieversionen är Beymax tydligen ett stort grönt monster.) Relationen mellan Hiro och roboten är filmens pulserande hjärta. I jämförelse med de två är faktiskt resten av karaktärsgalleriet ganska blekt. Det går faktiskt inte direkt att få något tydligt grepp om de övriga vännerna som senare rekryteras till superhjältegänget.

Det finns mycket i "Big Hero 6" som känns mer Pixar än Disney. (Tiden får väl utvisa i vilken grad de båda studiornas stil kommer smälta samman nu när de är förenade.) Det faktum att det är en actionfilm i första hand spelar så klart in. Den delen tycker jag att regissörerna Williams och Hall har hanterat bra. Här finns några väl utförda jakter och en slutstrid som för en gångs skull är grundad i karaktärerna och där det står något personligt på spel. Det är kompetent men inte översvallande. Jämfört med filmens mer stillsamma humoristiska sekvenser mellan Hiro och Beymax är actionscenerna varken mer eller mindre än vad vi hade kunnat förvänta oss, tror jag. Styrkan ligger som sagt i världen och samspelet mellan pojke och robot. Själva superhjältestoryn är betydligt mindre intressant. Det skulle inte förvåna mig om det redan smids planer på uppföljare. Det är liksom upplagt för det. Bortsett från det tror jag ändå inte att "Big Hero 6" kommer gå till historien som en av Disneys verkligt stora klassiker. Det är en bra film men jag saknar något den där förtrollningen som infinner sig när det är som allra bäst.