Turist

Aldrig har jag någonsin hört Vivaldis musik låta så aggressiv som den gör när den tonar in till bilderna i öppningen till Ruben Östlunds "Turist". De huggande stråkackorden får en sällsamt ödesmättad klang medan de ackompanjerar ett montage av alptoppar, pister, snökanoner, fordon som far upp och ned för berget, hotfulla utblåsrör och så ständigt i fjärran explosioner som används för att starta kontrollerade laviner. Känslan av förebådande dom och katastrof hänger i luften. En stund senare återvänder Östlund till samma slags montage och samma musik men nu klipper han också in bilder av sina huvudpersoner, en svensk-norsk familj bestående av mamma, pappa och två barn medan de borstar sina tänder i rummet på fjällhotellet. En trivial vardagsscen som plötsligt också laddas med en känsla av obehag. Kanske är det snarare här - inom familjen - som olyckan väntar, snarare än där ute på berget?

Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och Ebba (Lisa Loven Kongsli) med barnen.
Ett av filmens många familjeporträtt.

På ytan är det lyckliga familjen vi möter. Filmen inleds med att de får sina porträtt tagna av en fotograf ute i backen. Alla ler in i kameran och fasaden är komplett. Men snabbt ser vi sprickorna, de små passivt aggressiva nålsticken mellan makarna. "Tomas jobbar så jävla mycket hela tiden" förklarar hans fru Ebba (Lisa Loven Kongsli) för en annan gäst på hotellet. Den här resan ska han minsann äntligen få spendera lite tid med barnen. Tomas själv (Johannes Bah Kuhnke) skrattar och svarar i skämtsam ton "Jaha, det var ju bra att man fick veta det..." Skämtlynnet är dock i högsta grad påklistrat. Det finns mycket som ligger och skaver och som är outsagt i det här äktenskapet. Det skulle inte krävas mycket för att rubba balansen. När så skre, vem vet då vad som kan sticka fram. Och något händer verkligen på den här semestern. Inte en tragedi men något nog så dramatiskt. Och pappa Tomas reagerar, hur ska vi säga? Han reagerar på ett allt annat än heroiskt vis... Efter det blir ingenting sig likt.

På ett sätt är "Turist" en ganska typisk svensk film. Den är grundad i en slags naturalistisk nedtonad realism. Den är ett äktenskapsdrama och sådana har vi ju en stark tradition av från Strindberg via Bergman till Norén. Ändå finns det något i tonen, något i hur Östlund väljer att berätta sin historia som är allt annat än typiskt och konventionellt. Det har delvis med den där inledande sekvensen med Vivaldi att göra. Det sitter i bildspråket med sina skoningslöst vita och stilrena landskap där kameran så ofta som möjligt verkar vilja följa karaktärerna bakifrån, lite lätt på avstånd. Samma distans återkommer också i hur Östlund filmen igenom väljer att vila i långa tagningar, låta saker och ting utveckla sig i bilden snarare än att klippa fram och tillbaka. (Han är ju inte en Roy Andersson-adept för inte.) Det är snudd på kliniskt och jag menar inte det som något dåligt. "Turist" är utan tvekan en karaktärsstudie men verkar nästan ointresserad av traditionell filmpsykologi. Visserligen ägnar sig somliga av karaktärerna i filmen åt att försöka analysera varandra men filmen är inte ute efter det. Den vill inte presentera någon sanning om dessa människors inre väsen, bara visa hur det kan vara, hur det kan se ut: Hur ett gräl kan pågå en hel natt och ändå bara röra sig i cirklar, hur förfärligt otäckt det kan vara som barn att se ens förälder börja gråta okontrollerat, hur en människa plötsligt upptäcker att hen inte är den som hen trodde sig vara.

Östlunds distanserade och svala stil skapar ofta en osäkerhet. Att se hans filmer är att utsätta sig för en opålitlig berättare. Inte i den mening som vi vanligtvis menar - en berättare som ljuger - utan i snarare en berättare som överger oss som åskådare, som vägrar att ta ansvar för det som förevisas, lämnar det helt till oss själva. Jag antar att det skulle kunna upplevas som befriande, ingen auktoritet styr hur jag ska se på filmen, men den friheten är falsk. För det är ju inte en slumpvis utvald Youtube-video vi ser på. (Östlund har tydligen hämtat inspiration från flera sådana när han skapat filmen.) Det finns en väldigt medveten regissör som opererar här, som styr vad jag ska få se. Det går bara inte att lita på honom. Det upplevde jag redan i Östlunds långfilmsdebut den halvdokumentära "Gitarrmongot" (2004) där det balanserades på gränsen till att driva med intellektuellt funktionsstörda. Och det är samma attityd som väckte rasismdebatten i samband med "Play" (2011). Lika problematisk och provocerande blir aldrig "Turist", inte minst eftersom filmens ämne - en stabilt borgerlig övre medelklass och en slags manlighet-i-kris - är betydligt säkrare.

Ändå finns det något över den som gör att jag inte helt kan ta den till mig. Visuellt är den slående och för mina tankar till Kubrick och andra storheter. Någon amerikansk kritiker liknade annars "Turist" (eller "Force Majeure" som filmen heter på engelska, en bättre titel) vid något av Haneke. Det är ganska träffande. Kanske säger det också något om varför jag förblir lite skeptisk. Jag har helt enkelt lite svårt för den sortens sadism.

Uppslitande samtal. I det röda skägget - Kristofer Hivju som Mats.

Med det sagt ska det också tilläggas att "Turist" bitvis är en hysteriskt rolig film. Även filmens centrala ögonblick av drama är ett fiffigt sight gag. Kuhnke och Kongsli har båda ett fint spel med varandra som är en fröjd att se, även om ingen av deras karaktärer precis är några som jag skulle vilja umgås med. En annan tung spelare framför kameran är Kristofer Hivju i rollen som Mats, en man som Tomas under filmens gång får hålla upp för att spegla sig själv i - och visa versa. Så det finns mycket i filmen att tycka om även jag har mina reservationer inför den som helhet. Jag skrev ju i mitt inlägg om de bästa filmerna jag såg 2014 att jag hade lite dåligt samvete över att jag inte hann se "Turist" innan året tog slut. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att den nog trots allt precis hade missat min tio i topp.