Into the Woods

När en av mina favoritmusikaler ska bli film blir jag givetvis förväntansfull. När jag får höra att det är Disney som producerar och Rob Marshall som ska regissera får jag en liten klump i magen. "Into the Woods" av Stephen Sondheim och James Lapine hade urpremiär på Broadway 1987. Sedan dess har den kommit att bli något av en klassiker. Av alla Sondheims musikaler, åtminstone de där han själv skrivit musiken, torde den vara den mest kommersiellt framgångsrika. Ämnet är sagor. I pjäsen får vi möta en rad klassiska sagofigurer som Askungen, Jack med bönstjälken, Rapunzel och Rödluvan med många fler. Vi får också möta en bagare och hans fru som mer än något önskar sig ett barn. Deras barnlöshet kommer sig av en förbannelse som en häxa en gång lade på bagarens far. Nu ger häxan paret möjligheten att lyfta förtrollningen om de utför ett uppdrag åt henne. Och det uppdraget i sin tur leder till att de olika sagorna trasslas samman med varandra och ställer till det. I musikalens första akt följer vi sagornas handling fram till "sen levde de lyckliga i alla sina dagar", precis som vi är vana vid. I andra akten får vi sedan se vad som händer sen, när "alla sina dagar" blir vardag, när den där lyckan som utlovades inte riktigt vill infinna sig och när en stor katastrof drabbar sagoriket. Plötsligt tvingas karaktärerna att ta ansvar för sina handlingar och upptäcker att det där med att få det du önskar ibland kan ha oanade konsekvenser.

Jag var rädd att filmversionen skulle bli för disneyfierad, att de mörka och grymma i berättelsen skulle gullas bort. Att Disney redan knyckt mycket av "Into the Woods" till sådant som "Once Upon a Time" och "Malificent" gjorde mig skeptisk. Skulle de försöka göra det här till något det inte är? Något mer "familjevänligt"? Så blev det nu inte, annat än i kanske någon scen. Framförallt är filmen noga med att inte visa en massa blod och snaskigheter. Tematiskt har musikalen i alla fall inte tämjts. Överhuvudtaget följer filmen scenmusikalen ganska troget. James Lapine som skrev manuset och regisserade originaluppsättningen har själv gjort filmmanuset. Några småsaker har blivit strukna för att göra det hela lite mer strömlinjeformat och tajtare. Även om jag verkligen saknar en av sångerna som fått stryka foten ("No more" heter den) är det sånt som en får räkna med.

Regissören Rob Marshall är inte en av mina favoriter. Han är en Broadwaykoreograf som halkat in på att regissera filmer i Hollywood mer eller mindre på ett bananskal. Han lyckades väl ganska väl med filmversionen av "Chicago" (2002). Hans försök att göra musikalen "Nine" på vita duken 2009 blev mer en trafikolycka än en film. Han har också bland annat gjort den fjärde delen av "Pirates of the Caribbean" från 2011 och ju mindre vi säger om den dess bättre. Som tur väl är har han inte förstört "Into the Woods". Det är vad beröm jag har att ge för hans regi. Han sabbade det inte åtminstone. Men han har heller egentligen inte tillfört något. "Into the Woods" är en film med svag regi som räddas av styrkan i sitt grundmaterial. Det är som om pjäsen springer i fatt filmen, plockar upp den i sina armar och bär den över mållinjen. Ibland är ett material bara så starkt att det knappast går att misslyckas med det.

Till detta kommer också en väldigt stark ensemble. Det är nästan så att jag inte vet var jag ska börja. Anna Kendrick är Askungen, Emily Blunt är bagarens fru, Chris Pine är Askungens prins och Meryl Streep spelar häxan för att bara nämna några. De är alla utsökt castade och klarar sångpartierna galant. Sondheim är inte alltid enkel att sjunga men som regel är det alltid att föredra starka skådespelare än vokalt välskolade röster i hans musikaler. Varje sång är uppbyggd som en liten enaktare i miniatyr. Där finns undertexter, dramatiska vändpunkter, det pågår alltid mycket mer i dem än vad ytan först vill ge vid handen. Kendrick visar att hon verkligen kan det där och det ger mig stort hopp inför årets andra stora musikalfilm, "The Last Five Years" där hon ska spela huvudrollen. Emily Blunt imponerar också stort. Jag har alltid haft lite svårt för henne men här blir jag ytterst charmad. Både hon och bagaren själv (James Corden) är styckets känslomässiga kärna. De är människor som du och jag som plötsligt bara råkar finna sig själv i folksagornas värld. Som någon som vet ett och annat om ofrivillig barnlöshet går dessutom deras historia rakt in i hjärtat på mig. Streep är inte fullt lika dominerande som häxan som Bernadette Peters var i Broadwayuppsättningen, märkligt nog. Möjligen beror det på att Marshall inte lyckas slå an den rätta balansen mellan fasa och medlidande inför hennes karaktär. Effekterna som omger hennes trollerier är så där magiska som de bara kan bli på film men kanske förtar det något av det mänskliga hos henne?

Emily Blunt som bagarhustrun och James Corden som hennes man.

Visuellt är det väldigt tjusigt utan att någonsin kännas originellt. Det är en slags standardfantasy på film, varken mer eller mindre. Musikaliskt låter det lyxigt. Det ursprungliga arrangemanget av musiken har byggts ut och resultatet är skimrande.

Det filmen annars kämpar mest med är att försöka göra musikalen som är så uppenbart teatral till något genuint filmiskt. Vissa bitar fungerar bättre än andra. Övergången mellan det som är akt 1 och akt 2 i scenversionen blir lite klumpig när det inte längre finns någon paus. Flera sånger bygger på att flera karaktärer är på scen samtidigt men inte befinner sig på samma plats i det fiktiva rummet. När de då sjunger samtidigt vet Marshall inte riktigt vad han ska visa i bild och han gör därvidlag några tveksamma val. Inte heller tycker jag om alla hans iscensättningsval. Ibland som när Pine och Billy Magnussen (den andre prinsen) sjunger sin sång "Agony" framför ett vattenfall och sliter upp sin skjortor är det väldigt roligt. Andra scener blir mer konstiga. När Askungen sjunger "On the steps of the palace" och tiden plötsligen stannar upp känns det mest som ett konstigt grepp.

Johnny Depp som väldigt pedofil varg.

En annan scen som blir väldigt märklig är "Hello, little girl" - sången som stora stygga vargen sjunger till Rödluvan. Johnny Depp spelar vargen. Han har en hatt, en spretig mustasch som ska antyda morrhår och en blottarrock. Han ser med andra ord mer ut som en hallick än som en varg. Det är en sorts grepp som hade varit väldigt naturligt på scen men som står ut på film. Jag kan inte låta bli att undra hur scenen hade blivit om vargen hade varit animerad och sett "realistisk" ut. Sångtexten är full av dubbeltydigheter. Vargen sjunger om att äta upp Rödluvan och hennes mormor men den sexuella undertonen lyser hela tiden igenom. Depp spelar den undertexten som text. Det blir väldigt mycket sexualförbrytare över honom. Det blir inte bättre av att Lilla Crawford som spelar Rödluvan bara är 13 år. På scen brukar rollen ändå göras av en skådespelare runt 18-20 år. Det blir bara mest konstigt och obehagligt på ett dåligt sätt. (Apropå ålder så spelas Jack i filmen av en annan barnskådespelare, Daniel Hutterstone. På scen brukar den rollen också göras av en vuxen skådespelare och eftersom han inte är världens klyftigaste brukar karaktären framstå som lite eljest. Den saken går helt bort när rollen spelas av ett barn på riktigt.)

"Into the Woods" är en mycket klok musikal, vis är kanske ordet jag söker efter. Under den käcka ytan öppnar sig bråddjup. Sondheim och Lapine hade noga läst sin Bruno Bettleheim innan de gav sig i kast med projektet och de förstår verkligen vad syftet med dessa folksagor är. De ska skrämmas, de ska lära oss att det finns monster ute i världen men också att vi alla har vad vi behöver för att ge oss i kamp med dessa odjur. Relationen mellan barn och föräldrar löper genomgående genom musikalen, temat varieras om och om igen. Vad är det vi lär oss av våra föräldrar och vad är det vi lämnar vidare till våra barn? Att något av det mest insiktsfulla som någonsin skrivits i det ämnet kommer från Stephen Sondheim, en man som inte har några egna barn och som växte upp med en mamma som hatade honom, det är mer än vad en egentligen kan förstå. Vi är alla bundna samman i den stora väven. "No one is alone" som det sjungs i en av föreställningens sista sånger. Vi är inte ensamma. Det är en tröst men det är också ett ohyggligt stort ansvar. Även om filmversionen är långt ifrån perfekt är det ändå glädjande att den nu har möjlighet att nå en ännu bredare publik. Om bara hälften av allt som ryms i text och musik går fram till den som tittar kommer det att bli en ytterst rik upplevelse.

"Into the Woods" har svensk biopremiär 1:e april 2015.