Inherent Vice

När jag var liten tyckte jag väldigt mycket om att läsa seriealbumen om Tintin. Jag minns känslan av spänning, av upprymdhet och hur roligt jag tyckte allt var. Jag har också läst om dem i vuxen ålder och det som slår mig främst, förutom Hergés etniska och genusmässiga sensibilitet som inte åldrats med värdighet, är att de ofta har en väldigt avancerad intrig. Berättelserna är snåriga och komplicerade, ett noga lagt pussel av trådar hit och dit. Som barn gick det där mig helt över huvudet. Jag hängde inte med på det där alls. Men det behövdes inte heller. Det gick alldeles utmärkt att bara kasta sig huvudlöst från en scen till en annan. Oj, nu händer det här. Oj, nu åker de dit. Oj, nu kommer ett flygplan och skjuter på dem. Oj, nu ramlar någon. Och så vidare. Varför allt det här hände spelade liksom ingen roll och hade egentligen ingen inverkan på upplevelsen. Jag läste inte för plotten utan för den sensoriska erfarenheten. Allt det här har kommit tillbaka till mig i vuxen ålder när jag läser en av mina absoluta favoritförfattare. Han heter Thomas Pynchon.

Pynchon är... Låt oss säga så här, han är en besvärlig författare. Krävande. Hans romaner är som psykadeliska labyrinter där idéer och infall ligger som vrakgods huller om buller. Att hitta sin väg i denna textmassa är inte enkelt. Att hitta ut igen är ännu svårare. Texten blir som en maskin som maler på, med eller utan dig som läsare. Olof Lagercrantz skrev någonstans om Joyce att denne är en författare som nästan inte går att läsa eftersom han suger upp allt syre i rummet - detsamma skulle kunna sägas om Pynchon, särskilt i dennes stora mastodontverk som "Gravitys Rainbow" eller "Mason & Dixon". Ändå är det en utmaning som jag aldrig bangar för, inte minst för att jag är så svag för Pynchons tramsiga, larviga humor och hans respektlösa stil. Det jag har upptäckt är dock att jag måste läsa honom på samma sätt som jag läste Tintin som barn. Det går inte att försöka hänga med i intrigen. Det går bara inte. Det gäller bara att försöka hänga med så gott det går.

Pynchon har aldrig filmatiserats. Förrän nu. Och regissören är alltså Paul Thomas Anderson. Bara det är ju nog för att få mig att gå upp i brygga. Anderson står på toppen av sin kreativitet och karriär just nu, en av Hollywoods främsta konstnärer. Hans två senaste filmer, "There Will Be Blood" (2007) och "The Master" (2012) var i princip universellt hyllade som mästerverk, kanske decenniets bästa. Jag erkänner utan att blinka att "Inherent Vice", Andersons film baserad på Pynchons roman med samma namn från 2009 ("Inneboende brist" heter den på svenska, en titel som inte riktigt fångar originalets dubbelhet), var en av årets filmer som jag mest längtade efter att få se. Dessvärre måste jag meddela att jag skriver den här recensionen med en känsla av besvikelse. Vad som på pappret såg ut som en underbar kombination visade sig i köttet bli något där summan är mindre än de enskilda delarna.

Pynchons roman är en slags postmodern ironisk neonoir-deckare. Året är 1970. Vår hjälte är Larry "Doc" Sportello (i filmen spelad av Joaquin Phoenix) en lätt nedknarkad gammal surfarhippie privatdetektiv i Los Angeles. När en gammal flickvän till Doc dyker upp och är rädd att något otäckt kommer hända hennes nye älskare blir det startskottet för en komplicerad härva av prostitution, mord, nynazister, droger (såklart), konspirationer och ett mycket skumt mentalsjukhus. Men kom ihåg vad jag skrev ovan: Det är ingen mening att försöka hänga med i intrigen. Det går inte. Ingen idé att ens bry sig om den saken. Tematiskt rör sig berättelsen kring återkommande ämnen i Pynchons författarskap - motkulturens uppgång och fall, konspirationsteorin som existentiellt problem (konspirationen blir ibland närmast en ersättning för det gudomliga) och dylikt. Filmen är faktiskt på ytan väldigt trogen sin förlaga. Dialogen är ofta ordagrant lyft från boken. Vi får också ganska mycket av romanens särpräglade narrativa röst genom en slags berättarfigur som spelas av Joanna Newsom.

Joaquin Phoenix som "Doc" Sportello.

Skådespeleriet har jag ingenting att invända mot. Phoenix gör ytterligare en mästerlig insats. Det märks att han och Andersons kreativa temperament verkligen klickar. Överhuvudtaget är det en film fylld av roliga, udda och skruvade bifigurer och de är alla gestaltade med fint och välavvägt handlag. Josh Brolin är så där uttryckslöst utrycksfull som bara han kan vara i rollen som Sportellos nemesis kriminalinspektören "Bigfoot" Bjornsen. Reese Witherspoon visar sidor som vi inte får se så ofta, hon spelar en åklagare som "Doc" har en relation med. Lägg sen till Owen Wilson, Eric Roberts (Har han varit så här bra i något sedan "Star 80" från 1983?), Jenna Malone, Michael Kenneth Williams, Maya Rudolph, Martin Short och många, många fler. Deras spel hör till filmens stora förtjänster.

Paul Thomas Andersons bilder (fotograferade av Robert Elswith) ger oss en soldränkt, murrigt L.A. Kompositionerna är slående och har en riktig nerv. Musikläggningen är, precis som vi kommit att förvänta oss, spännande, aggressiv, insisterande. Klippningen har en osviklig tajming. "Inherent Vice" är en komedi men inte av det förväntade, uppenbara slaget. Liksom inte den sortens komedi som en skrattar med i lite så där mysigt. Liksom Andersons egen "Punch Drunk Love" (2002) är humorn en slags djup och obehaglig absurdism snarare något som osäkrar både huvudperson och världen som hen lever i, säger något om den förvillelse som råder i karaktärernas inre. Det är också uppenbart att Andersons egna intressen för Amerikas dolda marginalhistoria har starka beröringar med Pynchons.

Trots allt detta vill det sig alltså inte. Jag blir aldrig så tjusad och hypnotiserad som jag hade önskat. Kanske har det något att göra med att den här filmen känns som något vi faktiskt har sett förut. Jag vet inte om det är riktigt rättvist men det är min känsla. Romanen är inte Pynchons bästa men den har en särpräglad stil som är författarens egen, det finns gott om humoristiska deckare men den här boken kan bara komma från den här specifika författaren. Filmen däremot kommer direkt i klinch med två väldigt starka föregångare. Jag tänker först och främst på Robert Altmans "The Long Goodbye" (1973), en slags antifilmatisering av Raymond Chandlers sista roman om Philip Marlowe. Visuellt är likheterna slående, det är samma lite skabbiga sjuttiotal. Dessutom påminner Phoenixs detektiv väldigt mycket om Elliott Goulds Marlowe. Båda är lika inkompetenta och hopplösa. Jag kan heller inte låta bli att tänka på bröderna Coens "The Big Lebowski" (1998), en personlig favorit som även den är en ironisk lek med den klassiska hårdkokta deckaren. Även den har en medvetet hopplöst komplicerad intrig. Fast visst, Sportello är åtminstone en bättre detektiv än The Dude. Att jag tycker "Lebowski" helt enkelt är roligare är en sak. Min poäng med jämförelserna är helt enkelt bara den att det här marker som redan har trampats in grundligt. Det hade behövts mer för att jag skulle känna att "Inherent Vice" var nödvändig.

Det är väl för mycket begärt att Paul Thomas Anderson ska leverera på samma höga nivå hela tiden. Kanske är det så att hans egen kärlek till Pynchons roman bakbundit regissörens egen kreativitet? Två bra saker blir inte alltid bättre av att slås samman. Jag vill nog gärna tro att det ligger en riktigt bra film någonstans och väntar i Pynchons författarskap - även om det här inte var den filmen.