lördag 30 november 2013

Philomena



"Det där som du just beskriver är en så kallad 'human-interest-story'. Jag skriver inte sånt. Sådana berättelser handlar bara om dumma och svagsinta människor och det är bara andra dumma och svagsinta människor som läser dem." Med ungefär de orden avfärdar Martin Sexsmith (Steve Coogan) en historia han får höra av en servitris på ett cocktailparty han besöker. Sixsmith är en före detta utrikeskorrespondent för BBC som tills nyligen arbetat som pressekreterare och spinndoktor för regeringen Blair. Då han fått avgå under förudmjukande former söker han nu efter en väg tillbaka in i journalistiken. Det är när servitrisen råkar höra detta som hon delar med sig av sin historia, en berättelse om hur hennes mamma som ung tonåring i Irland födde ett barn och hur barnet togs ifrån henne av nunnorna i ett kloster för att sedan adopteras bort.

Trots sin inledande skepsis beslutar sig ändå Martin för att titta närmare på det hela. Hans motiv är kanske cyniska men när han träffar servitrisens mor Philomena blir han ändå drabbad av hennes historia. Det skulle nog vem som helst bli med tanke på att damen gestaltas av ingen mindre än Judi Dench. Tillsammans ger de sig ut på ett sökande som kommer att ta dem både till Irland och till Förenta Staterna.

Filmen "Philomena" är baserad på verkliga händelser och på den bok som den verklige Martin Sixsmith senare skrev om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det hela är regisserat av Stephen Frears, en regissör som kan vara lite ojämn men som när han verkligen får till det, som exempelvis i "Dirty Pretty Things" (2002) eller "The Queen" (2006), är riktigt bra. Han är en regissör av det där slaget som väldigt fint sätter skådespelarnas arbete i framkanten och som tycks vara en väldigt lyhörd personinstruktör.

Filmens manus är författat av Coogan själv tillsammans med Jeff Pope. På ett sätt kan det verka lite märkligt att Coogan själv valt att driva ett projekt av det här slaget. Han är ju inte en man vi direkt förknippar med snyftare. Snarare då med en ganska smärtsam humor som sätter vår tids självupptagenhet under ett cyniskt förstoringsglas. Citatet som fick inleda den här recensionen fångar ganska precist den sortens persona som Coogan brukar uppvisa -  filmens Martin Sixsmith är en typisk Cooganfigur som placerats i en för honom okänd genre. Spänningen mellan hans sälta och den förväntade sockersöta känslosamhet som den här sortens berättelse bär på ger "Philomena" en spänning som filmen annars inte skulle ha haft.

Allteftersom utvecklas förstås en ömsesidig vänskap mellan Sixsmith och Philomena. Dench är härlig att se i rollen. Hennes uttryck är återhållsamt och ändå lyckas hon med dessa små medel förvandla sig själv från sin regala framtoning till en en liten, stukad men ändå väldigt varm och enkel kvinna. Kanske hon är den sortens människa som Sexsmith i början beskrev som "dum och svagsint" men filmen har aldrig roligt på hennes bekostnad även om hon ofta placeras i ovana situationer ute i stora världen. Hennes irländska accent låter åtminstone i mina öron helt oantastlig. Det är svårt att inte drabbas av smärtan i hennes röst när hon berättar om de orättvisor hon utsattes för.

"Philomena" blir ett mänskligt drama som belyser såväl dubbelmoral som maktmissbruk. Utan att gå in för mycket på handlingen kan nämnas att den okända sonens öden i det nya landet på sätt och vis speglar det som moderns själv utsatts för och mot slutet löper berättelsens trådar samman mot en punkt som är både häpnadsväckande och genuint känslomässigt medryckande. Även om den inte hör till det absolut bästa som vare sig Frears eller Coogan åstadkommit är filmen uppfriskande ärlig och osentimental. Det blir absolut gripande.

lördag 23 november 2013

Thor: The Dark World

Så var det då dags för årets sista stora superhjältefilm. Den här gången har jag som skriver dessa rader ett flertal olika ingångar till min recension. Dels den vanliga filmkritikerns förstås, vars uppgift det är att rådbråka med filmens estetiska kvalitéer och brister sådana som de nu är. Dels är jag en gammal serienörd som ändå har någon form av nostalgisk relation till Marvelserierna som filmen utgår ifrån. Dels kan jag naturligtvis inte komma ifrån att jag också är gode i Samfundet Forn Sed Sverige och som sådan också har en annan relation till den mytvärld som serierna en gång hämtats ifrån.

När den första "Thor" kom 2011 förde min medgode Martin Domeij fram en läsning i vilken filmen kunde läsas som en slags intressant myt om hur guden blev den han är. Thor började där som en kaxig och omogen ung man som inte förstod den delikata balansen i världen som hans far Oden försökte upprätthålla. Alltså blev han slängd ned till Jorden som människa för att lära sig lite ödmjukhet. Väl där inser han också sitt band till människorna och vad det verkligen innebär att vara deras beskyddare och när han i slutet får återvända till Asgård gör han det värdig den stora kraft han besitter. På det planet fungerade absolut den första filmen och även om den hade en hel del frågetecken inbäddade i sig var den ändå tämligen underhållande. Låt oss med detta vända oss till uppföljaren.



Mycket är sig likt. De flesta av karaktärerna är tillbaka, även de mänskliga. Rent visuellt skiljer sig dock uppföljaren subtilt från den första delen. I regissörsstolen har Kenneth Branagh givit plats åt Alan Taylor. Den behörighet som Taylor framför allt haft på sitt CV för att få jobbet är att han regisserat ett antal avsnitt av TV-serien "Game of Thrones". Och visst skulle man kunna säga att något av Branaghs bombastiska teatralitet har fått ge plats åt en stil som är något mer intim. Miljöerna i Asgård ser fortfarande ut som en märklig blandning mellan Bayreuth och Blixt Gordon men färgpaletten är annorlunda. Lite mer dämpad, inte lika fullt mycket glam och glitter. Taylor är annars inte en regissör av typen som sätter sin egen stil i framsätet och det är med all sannolikhet något som gjort honom tilltalande för filmbolaget.

Den första Thor-filmen föll på sätt och vis i två bitar. Dels var den en en storslagen fantasy/science-fiction actionrökare, dels var ungefär hälften någonstans i mitten en väldigt charmig och förhållande vis lågmäld komedi med romantiska inslag. Uppföljaren är på sätt och vis en mer sammanhållen film vad gäller stil och tonläge. Tyvärr skulle kanske somliga säga för det är främst de komiska bitarna på Jorden som de flesta krtiker tycks ha uppskattat mest. Det är inte så att det saknas humoristiska inslag i "Thor: The Dark World". Bland dem en naken Stellan Skarsgård som springer runt i Stonehenge. Bara en sån sak. Men sammantaget är det ändå mycket mer testosteronstinn högfantasy rakt igenom den här gången.

Filmens skurkar är svartalferna under ledning av kung Malekith, spelad av Christopher Eccleston. Det är inte någon av Ecclestons främsta rollgestalter någonsin. Han påminner lite om Eric Banas Nero från Abrams första "Star Trek" och då tänker jag inte i första hand på de spetsiga öronen utan snarare på hur tom och intetsägande han blir, all rekvisita till trots. Malekith ges absolut ingen som helst personlighet överhuvudtaget. Svartalferna är ute efter en McGuffin som kallas för etern, en substans som de vill använda för att förstöra universum, föra allt tillbaka till den värld av mörker som rådde före att allt skapades. (Därav filmens titel.)

Av en slump får Natalie Portmans karaktär, den mänskliga vetenskaparen Jane Foster denna eter integrerad i sin kropp och därför måste Thor föra med henne till Asgård. Det tycker inte Oden är en bra idé och snart står far och son i djup konflikt mot varandra om hur problemet ska lösas. För att Thor ska kunna lyckas med det han förutsatt sig behöver han hjälp. Och den enda han kan vända sig till är den fängslade Loke.

Tom Hiddleston fortsätter att briljera i rollen precis som han gjorde i den första "Thor"-filmen och i förra årets "Avengers". Hans Loke är på samma gång den mest kallhamrade psykopat och ett sårat barn. Han har allt att bevisa och hans önskan om att bli älskad är så stor samtidigt som han äcklas av alla andra omkring honom och är sig själv nog. När han väl träder in på filmduken finns det ingen som kan mäta sig med honom. Chris Helmsworth gestaltar på ett bra sätt Thors resa mot en mer mogen och ansvarstagande figur i filmen. Anthony Hopkins fortsätter att veva på som gudarnas enögde fader, Idris Elba är som alltid fullständigt übercool i rollen som Heimdall, till och med René Russo får faktiskt mer att göra som Frigga i den här filmen. Inget av det hjälper dock. Hiddleston förblir den stora stjärnan. Kanske är det också det som får Malekith att verka extra blek som bov? Att Loke i den här filmen ges en roll som känns mer mytiskt korrekt, det är oklart på vilken sida han egentligen står, gör honom dessutom än mer intressant.

De här Thor-filmerna är ett välkommet avbrott bland de övriga i Marvels filmuniversum. De ser ut och känns annorlunda. Även om tonträffen inte alltid är den bästa och det ibland slår över i tönterier är det ändå fullt acceptabelt som ett underhållande och väl utfört actionäventyr. Så den nya filmen lever åtminstone upp till sin föregångare. Dess mytiska potential förefaller mig dock något mindre trots några intressanta scener, vars innehåll jag inte ska avslöja här.

måndag 11 november 2013

Den sanna historien om Pinocchios näsa

Av alla nu verksamma svenska författare av kriminallitteratur - och det finns ju många, många av dem - finns ingen som roar mig ens hälften så mycket som Leif G.W. Persson. Jag har länge känt att han är underskattad. Dels har det säkert att göra med hans mediala persona. Det går inte att komma ifrån att hans trötta uppsyn tillsammans med hans mumlande, hans stånkande och hans stönande samt hans lufsiga uppsyn gränsar till autoparodin. Det finns dock två kvalitéer som lyfter Persson över andra skribenter i samma genre. För det första hans fackkunskaper. G.W. är ju inte vår rikskriminolog för inget. För det andra är han faktiskt en väldigt skicklig stilist med en röst som är på alla sätt unik.


Perssons svit av polisromaner är också intressant därför att de spänner över en så pass lång period. Hans första roman "Grisfesten" utkom 1978, alltså samma år som undertecknad föddes. Sedan gjorde författaren visserligen ett längre uppehåll under åttio- och nittiotalen då han ägnade sig åt att skriva annat men den tidsperioden har han ändå fyllt ut i senare böcker. Jag var faktiskt lite rädd att den förra, "Den döende detektiven" från 2010 skulle bli Perssons sista eftersom han där passade på att avliva sin kanske mest positivt skildrade karaktär Lars Martin Johansson, mannen som kunde se runt hörn.

Så visade sig dock inte vara fallet. För någon månad sedan kom en ny roman: "Den sanna historien om Pinocchios näsa". Huvuddetektiven i den här boken är Perssons förmodligen intressantaste litterära gestalt, den osvikligt äckelframkallande kommissarien Evert Bäckström. Bäckström  är den heroiska kriminalfiktionens antites. Han är ful och fet. Det är en sak. Han har en närmast sinnessjuk förmåga att totalt överskatta varje aspekt av sig själv, inklusive storleken på sin egen penis. Bäckström är rasist. Bäckström är kvinnohatare. Bäckström hatar bögar och flator. Bäckström är fascist men hatar förstås all form av auktoritet som inte utgår från honom själv. Ja, Bäckström hatar nog faktiskt allt och alla. Han stövlar fram som en elefant i en porslinsfabrik och även om han har lärt sig en nivå av politisk korrekthet nog att inte säga exakt allt vad han tycker får vi som läsare hela tiden ta del av hans egentliga tankar.

G.W. himself.
Leif G. W. Persson signerar sina romaner med undertiteln "en roman om ett brott" precis som Maj Sjöwall och Per Wahlöö brukade göra. Mer än någon annan är han den duons verkliga efterföljare. Inte minst som humorist och satiriker. Det är en aspekt av Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-svit som jag tror att många missat. Det brukar i alla händelser inte leva vidare i filmatiseringarna. Men deras böcker var inte bara indignerade anklagelseakter mot samhället, de var också litterära grotesker som arbetade med en mycket utstuderad och extremt hårt driven humor. Persson gör detsamma. Det finns en ironi i botten som en ouppmärksam läsare kanske skulle kunna missa, då vore det lätt att ta Perssons stil för repetetiv och full med jargong. I själva verket driver han med hela polisens sätt att uttrycka sig och vara.

Evert Bäckström själv far fram som en av Rabelais jättar. I sann grotesk anda är han helt och hållet kropp, fokusad på att inta sinnliga njutningar och att tömma sig i båda ändar. Han är verkligen inte en sympatisk karaktär och ändå blir han omöjlig att motstå precis som alla komedins klassiskt gränslösa gestalter. Han är den svenska kriminallitteraturens Falstaff, om än med betydligt mörkare sidor. Han är är som ett barn, det svenska polisens freudianska Detet personifierad.

Bäckström är dock inte den enda karaktären i centrum. Persson lyckas skickligt och med små åthävor mejsla fram ett fullödigt poliskollektiv som känns trovärdigt. Vissa av figurerna känner vi igen sedan tidigare (t.ex. Anna Holt som numera är länspolismästare i Stockholm), andra är nya för den här romanen. Till skillnad från mycket annan samtida polisfiktion är det dock inte snutarnas själsliv eller privatliv som står i fokus här.

Själva intrigen är nog så fiffig och underhållande. Den kretsar bland annat kring mordet på en känd advokat och Persson bollar dessutom med en rad osannolika sammanträffanden som i en sämre berättares händer hade kunnat ramla som ett korthus. Persson lyckas dock spinna sin story på ett så intressant och på alla sätt underhållande sätt att inget av det spelar någon egentlig roll. Det som humoristisk pikaresk genom samhällsskikten och som inverterad moralitet den här boken har sin styrka. Persson har väl tidigare skrivit böcker där samhällsanalysen varit skarpare eller där perspektiven varit mer hissnande men det är härligt att han är på så gott humör när han spinner den här historien. Det ger mig gott mod om eventuella fortsättningar.

lördag 9 november 2013

Mig äger ingen



Det har kanske inte undgått läsare av Allmänstädesbloggen att Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet, i veckan uttalat sig negativt om den film som nu har premiär baserad på hennes självbiografiska roman "Mig äger ingen" vilken utkom 2007 och blev något av en bestseller. I romanen skildrar Linderborg sin uppväxt tillsammans med sin pappa. Pappan är arbetare i tung industri och periodvis ytterst alkoholiserad. Han är också kommunist men det är något som han skäms för och absolut inte vill skylta med offentligt. Romanen är en uppväxtskildring som beskriver inte bara relationen mellan far och dotter utan även hur den kvinnliga huvudpersonens politiska medvetenhet formas av de erfarenheter och upplevelser som hon begår.

Romanens framsida, med det för genren obligatoriska autentiska familjefotot på omslaget.

Frågan om en film är trogen sin litterära förlaga kan en vrida och vända på. I sig själv är frågeställningen kanske inte så intressant. Personligen anser jag inte att det nödvändigtvis är en filmares uppgift att så troget och trofast som möjligt "översätta" ett verk från ett medium till ett annat. Både roman och film måste få vara sina egna separata verk med sin sina egna unika avsändare. Några av de bästa adaptioner som gjorts har varit sådana där regissören använt sina källor som språngbräda och gjort något helt eget av det. Men det gäller förstås bara om resultatet blir bra. Om filmen inte håller blir det lätt för den efterkloke att vända tillbaka till litteraturen och peka på allt som missats. Och jag måste säga att för min del höll inte filmen "Mig äger ingen" hela vägen. Jag ska strax förklara varför.

Åsa Linderborg.

Linderborgs kritik mot filmen och dess regissör Kjell-Åke Andersson är att berättelsen har banaliserats och sentimentaliserats. Det stämmer så till vida att bokens politiska aspekter och analys fått en långt mycket mer tillbakaflyttad roll jämfört med romanen. Det är lätt att jämföra "Mig äger ingen" med filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok "Svinalängorna" som kom för ett par år sedan. Även där blev resultatet ett gripande drama om missbrukande föräldrar och utsatta barn, även där offrades det politiska till förmån för det privata. Visst, arbetarklassmarkörerna finns ju där men eftersom filmernas fokus är så individualistiska försvinner snart också de bland all annan rekvisita och allt nedporrande i strukturtapeter och gammaldags mjölkpaket.

Jag kan som sagt förstå Åsa Linderborgs besvikelse men samtidigt ska vi nog vara klara över att det är så här som dessa böcker läses av många. Det är uppenbart att förlaget gör sitt för att sälja in Linderborgs roman som ytterligare en i en ständigt växande genre av miserylit - litteratur med verklighetsanspråk som skildrar lidande och misär. Redan på bokens omslag, som pryds med ett för genren vanligt, autentiskt familjefoto, sätts tonen - detta är en "sann historia" och nu ska ni minsann få höra hur hemskt det var. Det är tydligen inte vad Linderborg själv syftar till med boken men det är så den säljs. (Jag kan tillägga att min mamma, den eminenta litteraturforskaren Annette Årheim vid Linnéuniversitetet i Växjö, skrivit mycket om de här sakerna. Se exempelvis den här titeln.)

***

Med allt detta sagt, vad tyckte jag då om Kjell-Åke Anderssons film? Jo, bitvis är det ett gripande och omskakande melodram. Inte minst tack vare Mikael Persbrandts starka rollgestaltning som fadern. Han lyckas vissa oss en man med en enorm styrka som samtidigt är ytterst svag. Persbrandts energi kan ingen missta sig på och han slänger sig verkligen in i sin karaktär här. Det är otänkbart att han inte skulle få en guldbaggenominering och ganska säkert kommer han också att vinna den. Han är värd det - om än bara för det som är filmens starkaste scen, väldigt svår att se: Utsatt för extrem abstinens halsar fadern en hel flaska brännvin för att sedan fullständigt gå sönder som människa i gråt och ångest.

Problemet med filmen är bara det att ingenting av det som vi visas någonsin överraskar oss. Vi har sett allt det här tidigare. Ta exempelvis scenen när dottern kommer hem till lägenheten efter att fadern akut tagits in på sjukhus för sitt missbruk. På golvet ligger möbler omkullvälta och sönderslagna bland spyor och kiss. Precis samma scen förekommer även i "Svinalängorna" som jag nämnde ovan. Och hur hemsk en sådan erfarenhet än måste vara i verkliga livet förtas ändå effekten när den reduceras till en socialrealistisk genretrop. Foto och scenografi är också välgjort utan att de heller erbjuder något annat än det förväntade.

Förutom Persbrandt är Stig Ljunggren som alltid en pålitlig skådespelare, här som familjens farfar. Dessutom gör alla tre skådespelerskor som spelar dottern Lisa i olika åldrar fina insatser. De är Ping Mon Wallén som 5-åring, Saga Samuelsson som 11-åring och Ida Engwoll som vuxen. Just vuxenscenerna som får lov att inrama själva historien känns dock lite överflödiga och även om de ger far och dotter en chans att försonas tror jag inte att filmen hade behövt dem.

Sammanfattningsvis är "Mig äger ingen" ett skickligt hantverk med goda ansatser men som inte riktigt förmår att bli verkligt gripande och personlig annat än i enstaka ögonblick. Om den ändå är sevärd är det ytterst Mikael Persbrandts förtjänst.

torsdag 7 november 2013

Don Jon

Jon är en italiensk-amerikansk kille med arbetarklassbakgrund som bor i New Jersey. Han jobbar som bartender och är på det hela taget väldigt nöjd med sitt liv. Han tränar, han umgås med sin familj om helgerna, går i kyrkan, raggar upp snygga tjejer och ligger med dem och han tittar på porr. Ganska mycket porr faktiskt. För även om Jon som sagt inte har några som helst problem med att få tjejer förklarar han för oss i en inledande voice-over: Sex i verkligheten är ju inte alls som i pornografin. Jon är naturligtvis, än en gång, berättelsen om en pojke som måste lära sig vad det egentligen innebär att bli en vuxen man.



Någon som verkligen har blivit en vuxen man de senaste åren är skådespelaren Joseph Gordon-Levitt. Han är en av få barnskådisar som verkligen klarat av övergången till att vara yrkesverksam aktör i vuxen ålder och till på köpet har han gått och blivit lite av en filmstjärna efter filmer som "Looper" och "The Dark Knight Rises" förra året. I "Don Jon" spelar han inte bara huvudrollen, han debuterar dessutom som långfilmsregissör och manusförfattare. Med den äran kan tilläggas. "Don Jon" är infallsrik och festlig, en karaktärsdriven komedi som har en riktigt god känsla för tajming, inte bara i det fina skådespeleriet och det klatschiga dialogen utan även i klippning och mise-en-scéne. Här finns också en hel del fina detaljer i lujsättning och bildkomposition som gör filmen stilsäker ut i fingerspetsarna.

Gordon-Levitts Jon lever som sagt ett liv som han själv är väldigt nöjd med men som saknar verklig substans. Hans föräldrar (hysteriskt roligt spelade av Tony Danza och Glenne Headly) börjar undra om det inte är dags för honom att hitta någon att gifta sig med snart. Jon är till en början skeptisk men så träffar han en kvinna som får honom att tänka om, Barbara spelad av Scarlett Johansson. Problemet är bara att om Jon vill ha Barbara, då får han allt se till att behandla henne som en flickvän. Hur ska det då gå med hans porrsurfande? Och mer än så, vad kommer att hända när hon vill förändra honom? Plötsligt är Jons perfekta liv inte så enkelt längre.

Filmens manus har många roliga observationer och förhåller sig precis lagom distanserat från sina karaktärer. Ingen av dem skildras som några direkta föredömen. Det är en styrka som tas vara på i skådespeleriet. Inte minst klarar sig Scarlett Johansson fantastiskt i en roll som är väldigt svår. Barbara är å ena sidan en projektion av Jons fantasier om den perfekta kvinnan. Samtidigt är hon en stark person med en egen integritet. Hon är dessutom inte så speciellt smart eller djup och dessutom inte så lite manipulativ. Ändå lyckas Johansson göra henne till mycket mer än bara en stereotyp bimbo eller bitch. Det vittnar om ett mycket skickligt handlag.

Joseph Gordon-Levitt gör också själv en stark insats och lyckas verkligen skildra hur hans karaktär växer och utvecklas under handlingens gång, hur han går från omogen men lycklig till någon som upptäcker helt nya sidor av sig själv och lär sig omfamna dem även om de gör ont ibland. Den Jon vi möter i filmens början är inte precis en karaktär att egentligen tycka om men den han blir är nog faktiskt det. En annan minnesvärd rollprestation står Julianne Moore för. Hon spelar en kvinna som Jon möter på en kvällskurs han börjar läsa för Barbaras skulle. Moore är en av den amerikanska filmens absolut bästa skådespelare just nu och i sitt ansikte bär hon så mycket kraft och erfarenhet att hon nästan själv andra halvan av filmen helt och hållet. Gärna för mig.

Överhuvudtaget lyckas filmen att hitta en balans i slutet där den blir mer av ett drama utan att för den sakens skull fastna i sentimentalitet och det är minsann inte det lättaste.

"Don Jon" är en gripande komedi som jag tyckte förvånansvärt mycket om. Det är inte ofta en får chansen att se en film som handlar om sex, som i sig faktiskt är sexig och som samtidigt på ett intelligent sätt förmår att gestalta och problematisera sexualitetens roll i våra liv på ett så lättsamt sätt som den här filmen gör. Det tycks tydligt att Joseph Gordon-Levitt inte bara har en lång intressant karriär som aktör framför sig utan även som författare och regissör. Jag är i alla händelser intresserad av vad han kan åstadkomma nästa gång.

söndag 3 november 2013

Gravity

När jag var liten drömde jag om att bli astronaut. Mina förebilder på området var väl förvisso inte Neil Armstrong eller Buzz Aldrin. Det var snarare Tintin och Bamse som var min barndoms månresenärer. Redan då i dessa föga realistiska drömmar fanns det ändå något av en fascination inför det märkliga som är den tyngdlösa tomheten i rymden. Det är en fascination som sitter i. Känslan av att sväva över Jorden, utanför alltsammans och samtidigt ett med universum. Jag får gåshud av att tänka på det. På samma gång är det naturligtvis också djupt otäckt, oroande och ångestbringande.

I filmen "Gravity" får jag chansen att utforska båda sidorna - undret och skräcken. Berättelsen om två astronauter som ensamma och fritt flygande i omloppsbana efter att deras färja förstörts av rymdskrot försöker klara sig hem igen blir som en ekokammare för all slags existentiell osäkerhet. Och vem vill inte utsätta sig för något sådant? Så visst jag är med.


Dessutom är det här en film i regi av Alfonso Cuarón, en visuellt väldigt driven regissör som tidigare gjort inte bara den bästa av filmerna i Harry Potter-serien ("Harry Potter och fången från Azkaban", 2004) utan även den enormt mörka men i slutändan hoppfulla "Children of Men" (2006), en av de bästa science fiction-filmer som någonsin gjorts. Cuarón är definitivt en regissör som jag är intresserad att se allt nytt av, helt oaktat vad det handlar om. Och på det visuella planet finns verkligen inget att klaga på. "Gravity" är helt knytnävsslag-i-magen-så du-inte-kan-andas-vacker att skåda. Från första stund när vi svävar högt över jorden och en rymdfärja långsamt glider in i bild långt borta sitter jag i princip med öppen mun och bara gapar.

Överhuvudtaget är filmen en väldigt sinnlig upplevelse. Cuarón är väldigt noga med att placerar oss i rymddräkten tillsammans med astronauterna. Vi ser allt ur deras perspektiv. Väldigt ofta är kameran och karaktärernas öga ett och detsamma. Vi får aldrig veta mer än huvudpersonerna. Vi klipper inte bort från dem någonsin. Det är en väldigt intensiv upplevelse och så det planet är filmen rent av mästerlig.

Det fann sig så att jag faktiskt såg den här filmen i 3D, vilket jag annars brukar undvika som läsare av Allmänstädesbloggen vet. Amerikanska kritiker som jag respekterar har menat att just i fallet "Gravity" kan det vara värt att se filmen så, just eftersom den är så insugande och så påtaglig sitt bombardemang av sinnesintryck. Och visst det finns ett par scener där tekniken är utnyttjad till max. Det ser väldigt bra ut. Men jag hade faktiskt minst lika gärna kunnat se den i 2D. Inte ens i en film som den här känns det som mer än en gimmick för mig.

Så långt det visuella. Nu över till filmens mer problematiska sidor. Vi kan börja med rollbesättningen. De två astronauterna vi följer är de enda skådespelare vi får se i filmen. I början får vi också höra några andras röster via radion, inklusive Ed Harris (vem annars?) som någon slags mission control. Det är med andra ord ganska viktigt att dessa två skådespelare kan bära upp filmen. Som bekant görs rollerna av Sandra Bullock och George Clooney. Det blir problematiskt. Särskilt i kombination med filmens främsta brist. Manuset är väldigt svagt. Det känns märkligt opersonligt för att ha varit skrivet av regissören själv tillsammans med dennes son Jonás. Det är tydligt att berättelsen främst varit intressant för dem som en plattform att skapa bilder från. Karaktärerna är inte på något vis intressanta, det hela bygger mest på klichéer och dialogen är bara platt utan att tillföra något. Clooneys astronaut är bara en typisk Clooneyfigur, charmig, lagom skojfrisk och flirtig. Bullocks karaktär utrustas dessutom med en bakgrundshistoria om en avliden dotter som heller aldrig lyfter bortom plattityder som vi hört förut. Varken Clooney eller Bullock är väl egentligen dåliga men de gör verkligen ingenting utöver det förväntade heller.

Filmens anslag är realistiskt och har en känsla av vetenskaplig trovärdighet. Allt eftersom den går naggas det där i kanten mer och mer. När en karaktär mot slutet förflyttar sig mellan en kapsel och en rymdstation med en brandsläckare som motor då befinner vi oss helt i sagans värld. Det är en sorts manöver som hade kunnat accepteras i en dum actionfilm men inte i ett verk som insisterar på en hög nivå av konstnärlighet som "Gravity" ändå gör.

Reslutatet blir därför en film som haltar något. "Gravity" är något som man bör erfara, en upplevelse utöver det vanliga, en hisnande färd och en av de snyggaste filmer som jag sett på mycket, mycket länge. Dessvärre är den också utan egentlig substans och den vilar allt för mycket på lättköpta troper som inte känns särskilt väl hanterade alls. Så något mästerverk är det inte, dessvärre. Det betyder inte att jag skulle tveka en sekund om att se den igen.