"Det där som du just beskriver är en så kallad 'human-interest-story'. Jag skriver inte sånt. Sådana berättelser handlar bara om dumma och svagsinta människor och det är bara andra dumma och svagsinta människor som läser dem." Med ungefär de orden avfärdar Martin Sexsmith (Steve Coogan) en historia han får höra av en servitris på ett cocktailparty han besöker. Sixsmith är en före detta utrikeskorrespondent för BBC som tills nyligen arbetat som pressekreterare och spinndoktor för regeringen Blair. Då han fått avgå under förudmjukande former söker han nu efter en väg tillbaka in i journalistiken. Det är när servitrisen råkar höra detta som hon delar med sig av sin historia, en berättelse om hur hennes mamma som ung tonåring i Irland födde ett barn och hur barnet togs ifrån henne av nunnorna i ett kloster för att sedan adopteras bort.
Trots sin inledande skepsis beslutar sig ändå Martin för att titta närmare på det hela. Hans motiv är kanske cyniska men när han träffar servitrisens mor Philomena blir han ändå drabbad av hennes historia. Det skulle nog vem som helst bli med tanke på att damen gestaltas av ingen mindre än Judi Dench. Tillsammans ger de sig ut på ett sökande som kommer att ta dem både till Irland och till Förenta Staterna.
Filmen "Philomena" är baserad på verkliga händelser och på den bok som den verklige Martin Sixsmith senare skrev om sökandet efter Philomenas bortadopterade son. Det hela är regisserat av Stephen Frears, en regissör som kan vara lite ojämn men som när han verkligen får till det, som exempelvis i "Dirty Pretty Things" (2002) eller "The Queen" (2006), är riktigt bra. Han är en regissör av det där slaget som väldigt fint sätter skådespelarnas arbete i framkanten och som tycks vara en väldigt lyhörd personinstruktör.
Filmens manus är författat av Coogan själv tillsammans med Jeff Pope. På ett sätt kan det verka lite märkligt att Coogan själv valt att driva ett projekt av det här slaget. Han är ju inte en man vi direkt förknippar med snyftare. Snarare då med en ganska smärtsam humor som sätter vår tids självupptagenhet under ett cyniskt förstoringsglas. Citatet som fick inleda den här recensionen fångar ganska precist den sortens persona som Coogan brukar uppvisa - filmens Martin Sixsmith är en typisk Cooganfigur som placerats i en för honom okänd genre. Spänningen mellan hans sälta och den förväntade sockersöta känslosamhet som den här sortens berättelse bär på ger "Philomena" en spänning som filmen annars inte skulle ha haft.
Allteftersom utvecklas förstås en ömsesidig vänskap mellan Sixsmith och Philomena. Dench är härlig att se i rollen. Hennes uttryck är återhållsamt och ändå lyckas hon med dessa små medel förvandla sig själv från sin regala framtoning till en en liten, stukad men ändå väldigt varm och enkel kvinna. Kanske hon är den sortens människa som Sexsmith i början beskrev som "dum och svagsint" men filmen har aldrig roligt på hennes bekostnad även om hon ofta placeras i ovana situationer ute i stora världen. Hennes irländska accent låter åtminstone i mina öron helt oantastlig. Det är svårt att inte drabbas av smärtan i hennes röst när hon berättar om de orättvisor hon utsattes för.
"Philomena" blir ett mänskligt drama som belyser såväl dubbelmoral som maktmissbruk. Utan att gå in för mycket på handlingen kan nämnas att den okända sonens öden i det nya landet på sätt och vis speglar det som moderns själv utsatts för och mot slutet löper berättelsens trådar samman mot en punkt som är både häpnadsväckande och genuint känslomässigt medryckande. Även om den inte hör till det absolut bästa som vare sig Frears eller Coogan åstadkommit är filmen uppfriskande ärlig och osentimental. Det blir absolut gripande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar