Gravity

När jag var liten drömde jag om att bli astronaut. Mina förebilder på området var väl förvisso inte Neil Armstrong eller Buzz Aldrin. Det var snarare Tintin och Bamse som var min barndoms månresenärer. Redan då i dessa föga realistiska drömmar fanns det ändå något av en fascination inför det märkliga som är den tyngdlösa tomheten i rymden. Det är en fascination som sitter i. Känslan av att sväva över Jorden, utanför alltsammans och samtidigt ett med universum. Jag får gåshud av att tänka på det. På samma gång är det naturligtvis också djupt otäckt, oroande och ångestbringande.

I filmen "Gravity" får jag chansen att utforska båda sidorna - undret och skräcken. Berättelsen om två astronauter som ensamma och fritt flygande i omloppsbana efter att deras färja förstörts av rymdskrot försöker klara sig hem igen blir som en ekokammare för all slags existentiell osäkerhet. Och vem vill inte utsätta sig för något sådant? Så visst jag är med.

Dessutom är det här en film i regi av Alfonso Cuarón, en visuellt väldigt driven regissör som tidigare gjort inte bara den bästa av filmerna i Harry Potter-serien ("Harry Potter och fången från Azkaban", 2004) utan även den enormt mörka men i slutändan hoppfulla "Children of Men" (2006), en av de bästa science fiction-filmer som någonsin gjorts. Cuarón är definitivt en regissör som jag är intresserad att se allt nytt av, helt oaktat vad det handlar om. Och på det visuella planet finns verkligen inget att klaga på. "Gravity" är helt knytnävsslag-i-magen-så du-inte-kan-andas-vacker att skåda. Från första stund när vi svävar högt över jorden och en rymdfärja långsamt glider in i bild långt borta sitter jag i princip med öppen mun och bara gapar.

Överhuvudtaget är filmen en väldigt sinnlig upplevelse. Cuarón är väldigt noga med att placerar oss i rymddräkten tillsammans med astronauterna. Vi ser allt ur deras perspektiv. Väldigt ofta är kameran och karaktärernas öga ett och detsamma. Vi får aldrig veta mer än huvudpersonerna. Vi klipper inte bort från dem någonsin. Det är en väldigt intensiv upplevelse och så det planet är filmen rent av mästerlig.

Det fann sig så att jag faktiskt såg den här filmen i 3D, vilket jag annars brukar undvika som läsare av Allmänstädesbloggen vet. Amerikanska kritiker som jag respekterar har menat att just i fallet "Gravity" kan det vara värt att se filmen så, just eftersom den är så insugande och så påtaglig sitt bombardemang av sinnesintryck. Och visst det finns ett par scener där tekniken är utnyttjad till max. Det ser väldigt bra ut. Men jag hade faktiskt minst lika gärna kunnat se den i 2D. Inte ens i en film som den här känns det som mer än en gimmick för mig.

Så långt det visuella. Nu över till filmens mer problematiska sidor. Vi kan börja med rollbesättningen. De två astronauterna vi följer är de enda skådespelare vi får se i filmen. I början får vi också höra några andras röster via radion, inklusive Ed Harris (vem annars?) som någon slags mission control. Det är med andra ord ganska viktigt att dessa två skådespelare kan bära upp filmen. Som bekant görs rollerna av Sandra Bullock och George Clooney. Det blir problematiskt. Särskilt i kombination med filmens främsta brist. Manuset är väldigt svagt. Det känns märkligt opersonligt för att ha varit skrivet av regissören själv tillsammans med dennes son Jonás. Det är tydligt att berättelsen främst varit intressant för dem som en plattform att skapa bilder från. Karaktärerna är inte på något vis intressanta, det hela bygger mest på klichéer och dialogen är bara platt utan att tillföra något. Clooneys astronaut är bara en typisk Clooneyfigur, charmig, lagom skojfrisk och flirtig. Bullocks karaktär utrustas dessutom med en bakgrundshistoria om en avliden dotter som heller aldrig lyfter bortom plattityder som vi hört förut. Varken Clooney eller Bullock är väl egentligen dåliga men de gör verkligen ingenting utöver det förväntade heller.

Filmens anslag är realistiskt och har en känsla av vetenskaplig trovärdighet. Allt eftersom den går naggas det där i kanten mer och mer. När en karaktär mot slutet förflyttar sig mellan en kapsel och en rymdstation med en brandsläckare som motor då befinner vi oss helt i sagans värld. Det är en sorts manöver som hade kunnat accepteras i en dum actionfilm men inte i ett verk som insisterar på en hög nivå av konstnärlighet som "Gravity" ändå gör.

Reslutatet blir därför en film som haltar något. "Gravity" är något som man bör erfara, en upplevelse utöver det vanliga, en hisnande färd och en av de snyggaste filmer som jag sett på mycket, mycket länge. Dessvärre är den också utan egentlig substans och den vilar allt för mycket på lättköpta troper som inte känns särskilt väl hanterade alls. Så något mästerverk är det inte, dessvärre. Det betyder inte att jag skulle tveka en sekund om att se den igen.