Fargo - Säsong ett

Joel och Ethan Coens film "Fargo" från 1996 kan mycket väl vara brödernas bästa verk. Det är åtminstone den som jag återkommer till oftast. Den har en ton som gör den på många sätt unik. Bröderna Coen har alltid en mix av djupt existentiellt allvar och en egensinnig humor i allt de gör. För mig har "Fargo" den perfekta blandningen av de två. Jämför till exempel med "No Country for Old Men" från 2007 - som nästan berättar samma historia, eller åtminstone en tematiskt liknande. "No Country..." är också en fantastisk film men betydligt mörkare, dystrare och mer fatalistisk. I "Fargo" finns ändå en värme, en humanism som skiner igenom all ondska och dumhet. Det är till stor del Marge Gundersons (Frances McDormand) förtjänst. Hon är en av filmhistoriens absolut bästa karaktärer och McDormands bästa rollprestation någonsin. Marge, den höggravida, käcka och jordnära polischefen liknar ingen annan detektiv som genren tidigare har skådat. Hon är "Fargos" själ och bultande hjärta. Det är också en hisnande vacker film med sina ändlösa vita vidder, fotograferade av Roger Deakins på ett sätt som en knappast trodde skulle vara möjligt.

Minnesotas vita vidder - här från TV-versionen av "Fargo".

Filmen har under de knappa tjugo år som gott sedan den kom blivit en klassiker. Eftersom vi lever i en tid när varje älskad kulturell artefakts öde tycks vara att återskapas i ett evigt kretslopp är det kanske inte helt överraskande att det plötsligt dyker upp en TV-serie med samma titel. Vad denna TV-serie är däremot, det visar sig vara något lite mer oväntat. Serien är skapad utan någon direkt inblandning av bröderna Coen själva, men så vitt jag kan förstå med deras goda minne och välsignelse. Den är författad av en Noah Hawley, som tidigare skrivit manus bland annat till "Bones" och liknande deckarserier. Hawley har själv skrivit manuset till alla säsongens tio avsnitt. Serien är inte ett återberättande av handlingen i filmen. Inte heller är den någon direkt uppföljare. En skulle kunna tänka sig att en TV-version av "Fargo" skulle följa Marge Gunderson när hon löser nya fall, inte sant? (Faktum är att det har gjorts ett försök till en sådan TV-serie 2003, med Edie Falco i McDormands roll. Det blev aldrig mer än en pilot.)

Hawley hittar på något mycket mer intressant än så. Hans "Fargo" är en ny berättelse med nya karaktärer. Men det är en liknande berättelse, med liknande karaktärer. I liknande miljöer, vi är tillbaka i ett vintrigt Minnesota bland folk som säger "Ya!" och "You bet'cha!" med en accent som förråder deras skandinaviska påbrå. Här finns scener som är paralleller till scener som vi känner igen från bröderna Coen men skruvade precis tillräckligt för att få en egen unik identitet. Liksom filmen inleds varje avsnitt med en text som påstår att det vi ska få se är en sann historia, att händelserna verkligen utspelade sig så som de skildras för ungefär tio år sedan. Liksom med filmen är det bara hittepå. Allt det här är ett högt spel. Det hade kunnat bli misslyckat men resultatet är faktiskt, i mitt tycke, sublimt. Några avsnitt in i serien får vi dessutom veta att serien faktiskt på sätt och vis är en uppföljare till filmen. Jag ska inte avslöja vad det är - men ett centralt objekt från filmen letar sig in i seriens handling på ett sätt som är ganska briljant.

Den amerikanska kritikern Emily Nussbaum kallade serien på Twitter för ett stycke "Coen Brothers Fan Fiction". Hon har inte fel. Det är uppenbart att Hawley gjort serien som en hyllning inte bara till filmen vars titel hans serie har lånat utan till hela brödernas produktion. Serien är fylld av blinkningar och intertextuella referenser till brödernas filmer. Men mer än så har Hawley lyckats fånga något av den ton och den lågmälda magiska realism som är Coens kännemärke. Det är väldigt snyggt gjort.

I handlingens centrum står ett antal karaktärer vars öden vävs samman. Det hela börjar när en mystisk främling vid namn Lorne Malvo (Billy Bob Thornton) anländer till småstaden Bermidji i Minnesota. Vi inser ganska omedelbart att Malvo är en gangster, en hitman, en hyrmördare, När Malvo av en slump möter Lester Nygaard (Martin Freeman), en hunsad, förtryckt och enormt frustrerad misslyckad försäkringsförsäljare blir det början på en våldsam spiral av ond, bråd död. Malvo är en mycket coensk figur. Han är en slags släkting till Anton Chigurin, Javier Bardems karaktär från "Old Country for Old Men", av många ansedd som en av filmhistoriens läskigaste skurkar. Precis som med Chigurin antyds det med det lättaste av handlag att det kanske finns något övernaturligt med Malvo. Han tycks vara mer än en vanlig människa. Hans styrka matchar inte hans ringa kroppsbyggnad. Han verkar ibland.veta i förväg vad som ska hända. Mer än en gång beskrivs han av andra karaktärer i serien som ett rovdjur eller som något demoniskt, som en ondska som kommit någonstans utifrån. Till skillnad mot Chigurin, som framstår som ond och tom, har Malvo något av en trickster över sig. Han kan inte låta bli att lägga sig i saker och ting runt omkring honom, att ställa till med oreda och kaos, även när detta sätter krokben för honom själv och hans planer.

Thorntons medverkan är sig naturligtvis en stor blinkning till Coens "The Man Who Wasn't There" från 2001. (Intressant med tanke på att Malvo ibland framträder nästan som en spökgestalt i serien.) Som den Loke-figur Malvo är går han också in i olika roller och gestalter allt efter vad situationen kräver. Thornton får här chansen att visa upp sig och sin bredd som skådespelare på sätt som jag nog aldrig tidigare har sett. Det är ett virtuost framförande. Jag är också väldigt förtjust i Freemans gestaltning. Hans rollfigur motsvarar löst den som William H. Macy spelade i filmen. Precis som Macy spelar Freeman karaktärens kamp mot sig själv och världen med en återhållsamhet och en desperation bara precis bakom hörnet. Varje ord han yttrar är en kamp. En sorglig och tragisk figur som i ett avgörande ögonblick fattar ett felaktigt beslut och sedan får leva med konsekvenserna. Här finns också en mängd fantastiska birollsinnehavare, fler än vad som går att nämna. Hawley lyckas teckna även de små rollerna och göra dem till fullödiga karaktärer.

Allison Tolman som Molly Solverson.

Den karaktär i serien som står ut mest för mig är dock polisen Molly Solverson, spelad av Allison Tolman. Rimligt med tanke på att det är hon som är seriens "Marge". Molly fattar tidigt misstankar mot Lester Nygaard men motarbetas av sin chef och tvingas på egen hand försöka pussla ihop hur det ligger till. Precis som sin föregångare i filmen är hon seriens moraliska och känslomässiga centrum. Tolman ger henne en enorm inre styrka och kraft och en intelligens som få. Utan att på något vis försöka efterapa McDormand lyckas hon faktiskt tangera och nära på förbipassera hennes närvaro i filmen. Hon är seriens verkliga huvudperson och kärna av medmänsklighet. För Tolman bör den här rollen, om det alls finns någon rättvisa i världen, verkligen innebära ett massivt genombrott.

Flera gånger under det att jag tittar på "Fargo" kan jag inte undgå att komma och tänka på "True Detective". Det finns många likheter. Bådas första säsonger är en avslutad miniserie och nästa säsong kommer att kretsa kring ett nytt fall och nya karaktärer. (I "Fargos" fall kommer andra säsongen att utspela sig 1979 och handla om Molly Solvesons far, efter vad jag förstår.) Båda använder kriminalgenren för att ställa filosofiska frågor om det mänskliga tillståndet. Båda gör sin miljö och sitt landskap till del av berättelsen. Båda gränsar lätt, lätt mellan realism och fantastik. Båda är skrivna av EN författare med ett tydligt perspektiv. Även tematiskt finns många likheter. Mollys besatthet av sitt fall står inte långt efter Rust Cohle. "True Detective" har hittills varit den mer uppmärksammade serien men får mig är "Fargo" den klart bättre. Alla anklagelser om trött misogyni som riktades mot "True Detective" framstår som ännu mycket tydligare när de jämförs med hur det kan göras. Dessutom uppskattar jag "Fargos" humanism mer. Den känns ärlig och äkta medan "True Detectives" nattsvarta mörker för mig många gånger var lite av en pose, något som förväntades av den hårdkokta genren. Det må finnas ondska och oanade djup av ren dumhet i världen. Men det finns också att sitta i soffan med sin familj och titta på TV. Det är vad "Fargo" lär oss.