Eriks 11 toppfilmer - Nr 4: Rashomon

Människan är en komplicerad varelse i Akira Kurosawas filmer. Deras existens är fylld av hård kamp och lidande. De är kapabla till de grymmaste av dåd. De är dumma och rädda och småaktiga. Ändå får jag känslan av att Kurosawa verkligen älskar detta bräckliga väsen. Det finns ändå alltid ett spår av hopp och tro på att livet trots allt fortsätter. Det är ingen slump att Kurosawa gång på gång återkom till Shakespeare och gjorde omtolkningar av dramatikerns verk i sina film. Det finns ett temperament där som är nära besläktat. Samma slags hänsynslöshet och samma slags totala, djupa förståelse.  Samma slags mångfacetterade karaktärer, i ständig kamp med varandra. Samma underfundiga humor. Samma känsla för att dra en riktigt bra historia.

Kurosawas filmografi är full av det ena mästerverket efter de andra. Jag tänker på filmer som "Att leva", "De sju samurajerna", "Blodets tron", "Den vilda flykten", "Yojimbo" och "Ran" för att bara nämna några få. Alla är det fantastiska filmer och alla har de varit enormt inflytelserika, inte bara genom direkta remakes men också genom mer subtil påverkan. Från Ingmar Bergman till Sergio Leone till George Lucas, alla har försökt efterlikna Kurosawa. (Se "Den vilda flykten" och tänk på "Stjärnornas krig" så kommer mycket att falla på plats.) Regissörens bästa film, ur mitt perspektiv, måste nog ändå vara den film som först fick den internationella filmvärlden att få upp ögonen för honom: "Rashomon" från 1950. Den har kanske varit den mest inflytelserika av dem alla. I "Rashomon" introduceras det som med tiden kommit att bli en kliché - greppet att det vi får se i en flashback kanske inte är sanningen om vad som egentligen hände. Om en vill veta varför det blivit en kliché måste en verkligen se "Rashomon". Greppet har aldrig används så tjusigt som här.

Själva berättelsen är ett slags kriminaldrama som utspelar sig i historisk tid. En samuraj (Masayuki Mori) har hittats död ute i skogen. Genom filmen får vi ta del av fyra olika vittnesmål om vad som skedde. Vi får höra från en kringvandrande stråtrövare (spelad av Kurosawas favoritskådespelare Toshiro Mifune) som överföll samurajen och dennes hustru. Vi får höra hustrun själv (Machiko Kyo) berätta. Ett medium (Noriko Honma) inkallas till rättegången och genom henne får vi höra den döde mannen själv berätta. Den skogshuggare (Takashi Shimura, en annan ofta återkommande skådespelare i Kurosawas stall) som hittade liket ger två olika redogörelser av vad som hände, den första erkänner han senare var inte helt sanningsenlig, den andra insisterar han på var vad som verkligen skedde. Problemet är bara att ingen av dessa historier överenstämmer med varandra. Alla har olika svar på vem som faktiskt dräpte mannen ute i skogen. Rövaren säger att det var han som dödade samurajen. Hustrun säger att det var hon. Den döde mannen hävdar att han tog sitt eget liv. Allt detta omgärdas dessutom av en ramhistoria där skogshuggaren och en präst som var närvarande vid rättegången återberättar allt för en tredje man medan de söker skydd undan en regnstorm.

Skogshuggaren (Takashi Shimura) finner en död man ute i skogen.

Att sanningen är något ytterst subjektivt är något som vi alla känner till men ingen hade fångat det på film med den sortens elegans som Kurosawa gör här tidigare. Det är en briljant idé och den förvaltas utsökt väl genom regi, manus och skådespeleri. I domstolsscenerna får vi aldrig se själva domstolens ledamöter och inte höra dem heller. När vittnena talar till dem ser de rakt in i kameran. För de som måste bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt skett, det är vi - publiken.

Det hela antar formen av en saga, en fabel eller en liknelse. Situationen och själva den centrala episoden är väldigt avskalad och enkel, vilket är en fördel när Kurosawa börjar stuva om och berätta den ur nya perspektiv. De olika tillbakablickarna har alla olika ton och är distinkta från varandra, var och en med sin egen intensitet. Jag tänker inte minst på hustruns berättelse som blir närmast olidligt i sin hänsynslösa uppbyggnad. Hela den sekvensen är tonsatt med ett stycke som kompositören Fumio Hayasaka helt oblygt plankat från Ravels "Bolero". Sättet som musiken stegras verkar verkligen genialt med scenens känslomässiga kärna. En annan makalös scen är den med mediet, där filmen nästan glider över i skräckfilm. (Estetiken i filmer som "The Ring" och "The Grudge" har en lång tradition bakom sig.) Honma är genuint otäck i sitt besatta tillstånd och fullständigt fascinerande att beskåda.

Mediet (Noriko Honma) blir besatt av den döde mannens ande och vittnar.

Skådespeleriet är, som i alla Kurosawas filmer, stort och yvigt. Stilen är expressiv, klart inspirerad av traditionell japansk teater och påminner inte nödvändigtvis om vad som i västvärlden räknas som naturalism. För somliga är det säkert lite av en tröskel. Själv har jag alltid tyckt om det. Särskilt hos Toshiro Mifune. Han är alltid en fantastiskt fysisk påtaglig skådespelare. Hans sätt att använda hela sina kropp, hur han sitter på huk, hur han kliar sig i sitt skägg med hela armen, hur han plötsligt exploderar i vilda rörelser, allt tjänar till att osäkra honom och dra in oss som åskådare i vad han gör. Det finns en nästan djurisk vildhet över honom som påminner om t.ex. Klaus Kinski med den skillnaden att Mifune trots allt känns som mer i kontroll över sitt instrument.

Gåtan i centrum av "Rashomon" - vilken av dessa berättelser som är den "sanna" - får aldrig något entydigt svar. Kanske för att det inte finns något svar. Kanske för att ingen av berättelserna helt kan rymma vad som verkligen hände? Kanske för att våra föreställningar om vad "sanning" egentligen innebär är hopplöst förenklade? Filmen är lika mycket en underhållande deckarlek som en filosofisk funderare. Till Kurosawas storhet höde attt han utan ansträgning förmådde att blanda de två sidorna. I ena stunden kunde han vara en äventyrs- och actionregissör, i den andra en eftertänksam betraktare av den mänskliga existensen. Den exakta blandningen och balansen mellan elementen varierar från film till film. För mig är mixen i "Rashomon" precis rätt. Filmen är dessutom föredömligt komprimerad och intensiv. Ett exempel på när form och innehåll samverkar som allra bäst.