The Butler

"The Butler" är ett stycke afroamerikansk historia, inspirerad av en verklig berättelse om en man som i drygt trettio år arbetade som just butler i Vita huset. Genom denne man och hans familj får vi följa utvecklingen från 1920-talets totala rassegregering i Södern ända fram till att Barack Obama svärs in som Förenta Staternas president. Huvudpersonen Cecil Gaines, spelad av Forest Whitaker, tjänstgör under åtta presidenter under sin tid som butler och står som en osynlig skugga längst bak i rummet när tidens viktiga frågor avhandlas. Gaines är formad av inställningen att anpassning är den bästa metoden att navigera i ett rasistiskt samhälle, att tålmodigt vänta på att allt en dag ska bli bättre. Hans son Louis (David Oyelowo) däremot väljer en annan väg. Han engagerar sig i medborgarrättsrörelsen och blir under sextio- och sjuttiotalen allt mer radikal. Konflikten mellan far och son och deras olika ideologiska positioner blir till filmens drivande kraft.

På ett strukturellt plan påminner "The Butler" inte så lite om Robert Zemeckis "Forrest Gump" (1994). I båda fallen är det huvudpersonen som från vår nutid minns tillbaka på sitt liv och vars berättarröst binder samman de rapsodiska episoderna som vi får ta del av. I båda fallen handlar det om en tillsynes obetydlig människa som ändå blir vittne till samtidshistoriens alla viktiga händelser. Gaines är inte som Gump intellektuellt funktionshindrad men han väljer på något plan att göra sig själv till en idiot, till någon som väljer att inte se, att inte förstå, att åhöra hur uppsatta män talar nedlåtande om honom och andra som honom utan att lyfta ett ögonbryn.

Jämförelsen träffar också något av sentimentaliteten i båda filmerna. "The Butler" är filmad med mjukt filter på kameran, bilden blir immig och bjärt på ett sätt som för tankarna till Hallmark och liknande. Ändå spårar filmen inte helt ut i gråtmildhet. Det finns en sälta också som kommer genom skildrandet av medborgarrättsrörelsens kamp och den nakna, förskräckande rasism som den rörelsen stod upp emot. Scener som den där Louis och hans kamrater går in på ett fik i Södern, sätter sig i de vitas avdelning och begär att bli serverade, vilket slutar med att de blir nära på lynchade av folkmassan innan polisen slutligen kastar aktivisterna i fängelse är verkligen gripande. Även om det politiska och ideologiska behandlas ytligt och väldigt övergripande i filmen ges ändå den rörelsen rätt. Det är inte en historieskrivning där förändringen skänks afroamerikanerna från ovan av godhjärtade vita män. De ges äran av att ha kämpat för att uppnå den själva.

Den sentimentala patriotismen undergrävs också genom ett annat grepp som är så märkligt och och så genomgående att det inte kan vara annat än medvetet från regissörens sida. Genom filmen får vi förstås möta en lång rad presidenter. Dessa gestaltas konsekvent genom direkt udda val av skådespelare. Eller vad sägs om Robin Williams som Dwigth D. Eisenhower? John Cusak som Richard Nixon? James Marsden som John F. Kennedy? Liev Shreiber som Lyndon Johnson? Alan Rickman som Ronald Reagan? Ingen av dessa skådespelare ger ens i närheten av vad som skulle kunna beskrivas som en porträttlik gestaltning. Det blir ofta komiskt på ett märkligt vis. Jag har ingen aning om vart regissören Lee Daniels vill komma med de här valen men resultatet var nog så desautomatiserande.

Den bästa rollprestationen står annars Oprah Winfrey för. Hon spelar Gaines hustru Gloria, en ensam kvinna som bär på mycket sorg och som dessutom dricker allt för mycket. Det är allt annat än en glamorös roll och cynikern skulle säkert kunna hävda att Winfrey fiskar efter ett pris eller två. Den sortens skepsis har jag dock inte mycket för. Det är en väldigt fint gestaltning som hon skapar som också gör relationen mellan de båda makarna gripande trots att den egentligen inte är så väl definierad i manus som den borde ha varit.

"The Butler" är en film vars ämne lyfter den mer än vad det konstnärliga utförandet gör. Berättartekniskt och bildmässigt är den inget märkvärdigt. Det gör också att den blir viktig snarare än bra. För min del hade den gärna fått vara både och.