Hotell

Jag har aldrig gått i terapi men ibland kan jag känna mig lite sugen. Särskilt om jag precis har tagit del av någon riktigt bra skildring av ämnet som exempelvis HBO-serien "In Treatment". Jag antar att jag i alla fall är så pass självupptagen att tanken på att sitta och lägga ut texten om mina innersta tankar för någon som har betalt för att sitta där, lyssna intensivt och nicka ska kännas tilltalande på något slags plan. Vad för slags sår jag skulle upptäcka och vad som skulle hända när jag väl börjar pilla på de ruvorna är förstås en annan fråga.

En film som däremot inte gjorde mig så värst terapisugen var Lisa Langseths nya dramakomedi "Hotell". Bilden av den själavårdande professionen är inte särskilt smickrande i denna historia där en samling människor som går i gruppterapi drar iväg på egen hand för att tillsammans hjälpa varandra att reda ut sina tankar och känslor. Langseth rönte stor kritikerframgång med sin debutlångfilm "Till det som är vackert" 2009 och även den här gången spelas den kvinnliga huvudrollen av Alicia Vikander vars karriär ju annars utspelat sig mest utomlands sedan dess.

Vikander spelar Erika, en framgångsrik inredningsarkitekt, som väntar barn. Erika har allt under kontroll. Barnkammaren står färdig. Skötbordet är beställt. Kejsarsnittet är bokat. Men så kommer livet emellan. Barnet föds för tidigt och förlossningen blir traumatisk. Erika hamnar i en djup depression och klarar inte ens av att hålla sitt eventuellt hjärnskadade barn i famnen. Det är den vägen som hon hamnar i samtalsgruppen. Där möter vi ytterligare stukade själar, bland dem Rikard (David Denick) som har mamma-issues och tycker om mayaindianer, Pernilla (Anna Bjelkerud) och Ann-Sofie (Mira Eklund) som båda brottas med besvärliga självbilder samt Peter (Henrik Norlén) som mest verkar söka någon slags gemenskap. Tillsammans flyr de verkligheten och tar in på hotell efter hotell och bedriver egenterapi i konferenslokaler.

Det blir alltifrån smisklekar till ganska avancerade rollspel och det hela tar snabbt formen av ett slags kaotiskt psykodrama där deltagarna kan anta precis de roller som de för stunden behöver. Erika, som inte kan konfrontera det som hänt henne, kan spinna sina historier för gruppen om hur underbart härligt och enkelt hennes nya mammaliv är. Rikard kan tillåta sig att gå i barndom och låta Erika spela rollen av den mamma han alltid önskat att han hade. Ibland tycks det fungera, men lika ofta tvingar sig den verkliga världen in och tvingar på sin uppmärksamhet. Inom gruppen tycks allting möjligt men vad kommer att hända när deltagarna lämnar sin egen bubbla? I filmens sista del hamnar våra huvudpersoner på ett hotell där det hålls ett stort bröllop och med glad lust kastar sig gänget in i festligheterna och för ut sitt rollspel bland de andra besökarna. Det leder till en ganska katastrofal situation och en av filmens allra smärtsammaste scener..

Av trailern att döma skulle "Hotell" vara i första hand en skruvad komedi. Det kan vara värt att påpeka att det Langseth gjort snarare är ett drama med ganska svart och tragisk botten. Visst finns det en del humor i många av scenerna men grundtonen är betydligt mer melankolisk och sorgsen. Skådespeleriet är överlag starkt. Jag blir särskilt imponerad av Mira Eklund, hon gestaltar sin karaktärs skygghet och stukade natur med en djupt och varm innerlighet. Vikander och Denick gör förstås också starka insatser. Däremot är deras karaktärer inte alls särskilt sympatiska. Jag kan inte låta bli att uppleva dem som alltför självupptagna för att jag som åskådare ska få någon riktig plats i deras berättelse.

För alla filmens goda kvalitéer kan jag ändå inte fullt ut ta den till mig. Den känslomässiga intensiteten är stark men samtidigt lämnar jag ändå biografen med en känsla av distans och utanförskap. Det är som att komedidelarna inte varit skruvade nog och dramadelarna varit utan verklig konsekvens. Kanske kommer andra att uppfatta filmen annorlunda men mig lämnade den faktiskt ändå lite kall.