Vi är bäst!

Någon gång i mitten på nittiotalet visade SVT en helgeftermiddag alla i den dåvarande avgångsklassen på Dramatiska institutets filmregilinjes examensfilmer. Jag minns att jag såg dem alla men det är bara en av filmerna jag minns. Den hette "En uppgörelse i undre världen", Stefan Sauk spelade en gangster som försökte få sin motvillige son att gå in i familjeföretaget. Kortfilmen var regisserad av Lukas Moodysson och jag visste med en gång att här hade vi Sveriges näste verkligt store filmare. Det fanns en nerv och ett driv där. Till skillnad från många av de andra i sin klass var Moodysson inte rädd att använda sig av amerikansk dramaturgi men han var samtidigt begåvad nog att ta den och göra något eget och personligt med den. Jag har inte sett "En uppgörelse i undre världen" sedan dess men några scener lever tydligt kvar hos mig.

Moodyssons genombrott med "Fucking Åmål" (1998) och "Tillsammans" (2000) gjorde honom med ens till en av de mäktigaste inom svensk film. Han använde det inflytandet till att göra den gripande men knappast särskilt publikfriande "Lilja 4-ever" (2002). Sedan var det som om Moodysson tappade intresset för traditionella narrativ. Med "Ett hål i mitt hjärta" (2004) och "Container" (2006) var det som om poeten Moodysson tog överhanden. Visserligen var den engelskspråkiga "Mammut" (2009) en återgång till berättandet men Moodysson upplevde tydligen inspelningen som mycket svår och talade öppet om att han nog skulle sluta göra långfilm. Jag är väldigt glad att det inte blev så.

"Vi är bäst!" är på många sätt en återkomst. Lukas Moodysson fokuserar här verkligen på det han gör allra bäst - att berätta om ungdomar. Han gör det dessutom med en uppkäftig attityd och en energi som inte går att ta miste på. "Vi är bäst!" handlar inte bara om punk - den är verkligen punk. Flera gånger när jag ser den minns jag tillbaka till det berömda och skandalösa tacktal som Moodysson höll när han vann sin guldbagge för "Fucking Åmål" och då han mer eller mindre gav fingret till alla andra i salongen. Naturligtvis ska den mannen göra den här filmen. Moodyssons inre trettonåring lever uppenbarligen och har hälsan. Han förstår verkligen hur det känns att vara i den åldern, han inte bara minns det, han lever det.

Det är omöjligt att inte nånstans dra en koppling till Ulf Malmros film "Tjenare Kungen" (2005) som även den handlar om punk, utspelar sig i samma tidsperiod och har starka kvinnliga huvudkaraktärer. I den filmen är karaktärerna förstås äldre och Malmros skruvade komedihumör ger den ett helt annat temperament. Moodyssons film är, om inte vemodigare så åtminstone uppriktigare. Den bärs av samma livsglädje och allvar i varje sekund som sina trettonåriga huvudpersoner. Allt är nytt och spännande, allt är på liv och död.

Filmens manus är baserad på en serieroman av Coco Moodysson, regissörens fru. Vad jag förstår har den drag av självbiografi. Det hela utspelar sig 1982, en magiskt förfluten tid när det faktiskt fanns någonting som hette ungdomsgårdar. I centrum står tre tjejer. Bästa kompisarna Bobo (Mira Barkhammar) och Klara (Mira Grosin) är punkare och bildar ett band, från början mest för att jävlas med ett gäng stöddiga killar som repar med sin hårdrocksgrupp på fritidsgården. Tjejerna kan dock inte direkt lira några instrument så de rekryterar Hedvig (Liv LeMoyne) som spelar klassisk gitarr. Hon är visserligen kristen men det tänker Bobo och Klara att de kan vänja henne av med. Vi får följa dem i olika episoder, hur de bråkar med sina föräldrar, hur de drar runt på stan, diskuterar politik, hur de blir kära i killar, bråkar om killar, blir sams igen, skriver låtar och slutligen får göra sin första spelning i Västerås.

Det är inte en intrigdriven film. Den är snarare uppbyggd kring små nästan fristående sketcher. Perspektivet är helt och hållet de unga huvudpersonernas. Moodyssons sympati för dem förblir obruten och i personregin mot dessa barnskådespelare får han fram gestaltningar som känns helt okrystade. Dialogen känns improviserad och är ändå effektiv. Han får mår att skildra såväl deras glädjeämnen som deras sorger bara genom att fånga deras blickar. Filmen förmedlar med perfekt ton precis hur det är att skämmas över sina föräldrar, att känna sig utsatt, att se sin bästa kompis krama och pussa den där personen som man själv egentligen är förälskad i.

Filmens åttiotal är väl fångat i miljöer, färgskalor, scenografi och foto. Till skillnad mot "Tillsammans", där tidsmarkörerna ibland stack iväg och växte till närmast fetischiserande nivåer är kostymdramat här mer tillbakadraget. Jag som hade en hel del kompisar som var punkare när jag var i samma ålder 10-12 år senare kan lika gärna känna igen kläder och annat från den tiden.

Kanske skulle någon kunna tycka att filmen är en bagatell. Ja visst, den rör sig i den lilla världen. Det står inte alls särskilt mycket på spel. Jag kan förstå en sådan invändning men jag delar den inte. Styrkan i "Vi är bäst!" är att den inte alls är nostalgisk. Just det där med fritidsgårdar där det finns instrument som man bara kan låna känns lite som en utopi idag men filmen söker egentligen inte bakåt med sin blick. Den ser framåt. Det skulle lika gärna kunna vara en skildring av ungdomar här och nu. Jag ser framför mig hur en ung människa, i samma ålder som huvudpersonerna, sätter sig att se den här filmen och fylls av igenkänning. "Det där är ju jag! Jag vill också!" tänker jag mig att hen säger. I den stunden blir "Vi är bäst!" till en upplevelse som kan förändra ett liv. Då blir den den viktigaste i världen!