The World's End

Mer än en gång har den här bloggen haft anledning att uppmärksamma en återkommande populärkulturell arketyp: manspojken, farbrorn-som-inte-vill-bi-stor, den omogne. Figuren har kallats ett symptom. Vi är nog många som kan känna oss träffade. Vuxenrollens ramar är inte lika självklara som för tidigare generationer och i den allmänna förhandlingen kring identitet står inte åldrandet särskilt högt i kurs. Oftast brukar arketypen skildras tämligen jovialiskt och med en charmig glimt i ögat. Sällan har den dock fått en så hjärtskärande genomlysning som i Edgar Wrights senaste film "The World's End".

Huvudpersonen Gary (Simon Pegg, som även varit med och skrivit manuset) upplevde den bästa kvällen i sitt liv strax efter att han lämnat gymnasiet, en afton då han och hans kompisgäng drog runt i den engelska småstaden Newton Haven på en episk barrunda där målet var att svepa en stor stark på var och en av stadens tolv pubar. Det hela spårade ur och barrundan blev aldrig slutförd men för Gary var kvällen ändå magisk och i hans minne lever den starkare än något annat. Det kan nog sägas att Gary är uppe i en livskris som långsamt har byggts upp ända sedan dess och vars ångest nu slutgiltigt hunnit ifatt honom. Svaret blir att dra ihop det gamla gänget igen, ta med dem tillbaka och likt berättaren i Kirkegaards "Gjentagelsen" försöka upprepa kvällen. Men den här gången ska de lyckas. För de övriga grabbarna (spelade bl.a. av Nick Frost och Martin Freeman med flera), som har gått vidare, som är stadgade familjefäder och ansvarsfulla vuxna låter idén inte nödvändigtvis särskilt lockande men Gary är en ganska dominerande närvaro och utan att de själv förstår riktigt hur har de alla blivit övertalade.

Peggs Gary är på många sätt en ytterst osympatisk typ. Den sortens karaktär vars framfart på en scen eller bioduk är omöjlig att inte ryckas med av men som i verkliga livet vore fullständigt förskräcklig. Han är verkligen ett förvuxet barn. Han är till hundra procent självisk, egoistisk och utan empati för andra. Hans utnyttjar sina vänner, han bryr sig inte om vad någon säger. Han går fram som en naturkraft. Pegg gestaltar honom med en frenetisk energi och en osviklig komisk tajming.

Filmen börjar som en realistisk karaktärskomedi men ungefär halvvägs in växlar den spår och blir plötsligt till en science fiction i "Världsrymden anfaller"-anda. Det visar sig att småstadens människor blivit utbytta mot utomjordiska androider. Precis som stadens pubar alla blivit uppköpta av kedjor och numera har identisk inredning och utbud, varje gnutta individualitet har "starbuckifierats" bort, har samma sak hänt med innevånarna. Den satiriska metaforen är träffande och väl genomförd. Den spelar också väl mot temat om Garys vägran att växa upp och bli en produktiv del av samhället. Min invändning mot den här delen av filmen ligger främst i actionsekvenserna som ibland känns lite väl flashiga i mitt tycke. Dessutom har Wright och Pegg svårt att hitta ett slut som riktigt fungerar.

Kärleken till genren går naturligtvis inte att ta miste på. Och lekfullheten finns där. Jag har inte haft möjlighet att se de övriga två delarna av Wrights Cornetto-tilogi ännu, "Shawn of the Dead" och "Hot Fuzz", så jag kan inte avgöra hur den här filmen står sig i förhållande till sina föregångare.

Det är i de små stunderna som "The World's End" briljerar. Spelet mellan Pegg och Frost är både hysteriskt roligt och då och då verkligen gripande. Filmens observationsbaserade humor, särskilt i den första delen, är träffande och gör porträttet av Gary än mer tragiskt. Filmens andra halva känns mindre unik men energin går inte att ta miste på. Med ett större fokus på satiren hade även den halvan kunnat lyfta och helheten blivit ännu bättre. Som det är nu är jag ändå beredd att ge den ett klart godkänt.