My log has
a message for you.
The stars
turn and a time presents itself.
Låt mig först av allt säga detta: Wow. Jag älskade premiären
av det nya Twin Peaks. Det var allt jag hoppats att det skulle vara och fullt
av mer än någon kunnat ana. På samma gång i högsta grad en fortsättning på det
som en gång var men också något nytt. Det är vackert och det är obehagligt.
Kort sagt: David Lynch. Jag har utlovat att följa den nya serien med inlägg här
på bloggen, avsnitt för avsnitt och det kommer jag också att göra. Jag tänker
att det kommer bli en blandning av handlingsreferat, reflektioner, tolkningar,
analyser och spekulationer. Naturligtvis förutsätter jag att ni som läser det
här har sett de avsnitt som jag går igenom.
Det vore frestande att försöka gå igenom det första
dubbelavsnittet scen för scen men jag inser att det snabbt skulle bli ogörbart.
Det är en expansiv berättelse det här, som utspelar sig på många olika platser
och där en rad olika handlingstrådar etableras. Ändå verkar allt faktiskt hänga
samman och det går att göra ordning i det.
***
Vi öppnar mer eller mindre där vi lämnade berättelsen sist
med klippet från originalseriens sista avsnitt där Laura Palmer meddelar Cooper
att de ska ses igen om 25 år. Därefter rör vi oss ned genom dimma över de
skogsbeklädda bergen till en titelsekvens som är både välbekant men ändå
annorlunda. Badalamentis musik är där, samma typsnitt. Vattenfallet upptar åter
den viktig del av introt. Men perspektivet är annorlunda. Vi svävar ovanför de
väldiga vattenmassorna. Och sedan förvandlas vattnet till de röda gardinerna i
den svarta hyddan, vilka även de tycks närmast forsa fram. Allt är välbekant
men samtidigt inte.
Seriens första riktiga scen är svart-vit. Av allt i
avsnittet står den kanske mest ut av alla. Visuellt men också narrativt. Vi
möter Cooper i ett samtal med Carel Struyckens karaktär (han som vi brukade
kalla för Jätten men som intressant nog i eftertexterna den här gången beskrivs
som ”???????”). Vi vet inte var de befinner sig. Det kan vara den svarta hyddan
men golvet ser annorlunda ut och även möblemanget förefaller mig inte vara
riktigt detsamma. Märkliga skrapande ljud emanerar från en grammofontratt. Sin
vana trogen ger ??????? Cooper en serie kryptiska ledtrådar och Cooper svarar
faktiskt att han förstår. Därefter försvinner Cooper bort. Det är oklart när i
förhållande till övriga handlingen den här scenen faktiskt utspelar sig och
ingen av ledtrådarna blir omedelbart aktiverade. Jag antar att det här blir
något vi får återkomma till.
Varvat med avsnittets stora block som sätter berättelsen i
rörelse får vi här och där också några småscener som låter oss återstifta
bekantskapen med figurer som vi känner från förr. I en husvagn ute i skogen,
omgiven av en Skrot-Nisse-liknande härva av bråte bor Doktor Jacobi. Vi som
läst ”The Secret History of Twin Peaks” vet att Jacobi förlorat sin licens att
verka som psykolog. Det var väl rimligt med tanke på hans låt oss säga lösa
etiska ramar i yrkesutövandet. Här får han en leverens av spadar levereade till
sig. En annan väldigt charmig scen utspelar sig på The Great Northern Hotel.
Där får vi se att Ben Horne fortfarande basar, nu med hjälp av en ny
assistent/sekreterare som heter Beverly (spelar av Ashley Judd). Bens bror
Jerry har dock lämnat hotellbranschen. Han ser numera ut som en skäggig
skogstomte och ägnar sig åt marijuanaodling, vilket nyligen blivit legaliserat,
och åt att inmundiga samma vara i form av spetsad banankaka och marmelad.
Naturligtvis. Jerry Horne var ju alltid en hipsterfoodie långt före sin tid. De
här scenerna fungerar så här långt mest som en sorts mysiga småsketcher. Gott
så.
Den sekvens som verkligen får mig att sätta mig upp och
sträcka på ryggen i intensiv uppmärksamhet är den som tar oss till New York. (Bara
det faktum att Lynch lyckas ge oss en etableringsbild av ett nattligt NYC som
inte liknar något vi sett förut är häpnadsväckande.) I en stor lagerlokal högt
upp i ett höghus står en låda av glas. Under lådan anar vi en härva av
elektronik och i själva lådan finns ett hål i väggen som leder ut i luften
utanför. Lådan är omgiven av videokameror som bevakar ur olika vinklar och mitt
emot, på en upphöjning står en soffa, ett sidobord, en lampa. I soffan sitter
en ung man och stirrar på lådan. Ibland måste han byta minneskort i kamerorna
och han stoppar de använda korten i ett slags förvaringssystem. Det finns något
väldigt främmande med scenen (vad är det här och vad sysslar den unge mannen
med?) men också något välbekant. Är inte
soffan och allt lite som ett vardagsrum och är inte glaslådan på något vis lik
en TV? Den unge mannen får besök. En ung kvinna som heter Tracy (Madelaine Zima,
en gång yngsta dottern i ”Nanny”) dyker upp i foajén och har med sig varsin
latte. Hon och Sam (den unge mannen heter Sam, det får vi veta senare) flirtar
lite med varandra och hon vill gärna få se vad som föregår där inne men en
väktare håller uppsikt över dem och Sam berättar att tyvärr är det han sysslar
med hemligt. Tracey lovar att komma tillbaka nästa kväll igen med mer kaffe och
hon ger sig besviken av. Allt är extremt laddat. Scenen är perfekt i sin rytm.
 |
| Undrar vad som är på dumburken ikväll? |
Vi byter nu spelplats till någon form av degenererad
hillbillyklan ute i ingenstans. En man anländer i bil på skogsvägen. Det är
Cooper! Eller rättare sagt, inser vi med en gång, hans dubbelgångare, den mörka
skugga som lämnade den svarta hyddan i sista avsnittet av förra serien. Är han
besatt av Bob? Det är nog mer komplicerat än så. Men Coopers dubbelgångare
verkar ju bära en aspekt av Bob i sig. Han har långt oljigt hår, liksom en gång
den läbbige anden, han är klädd i svart läderjacka och ormskinnsmönstrad
skjorta. Det här är en scen som andas både av Blue Velvet och Wild At Heart.
Det är precis den sortens kriminella undre värld som Lynch frammanade i de
filmerna. Dubbel-Coop påminner inte bara om Bob, han har också blivit en Frank
Booth-figur, ett nav bland eländiga white-trash-gangsters. Det är logiskt men
också förfärande. Han har inte ens fått bli en cool superskurk, bara något
mycket mer banalt och därför också ännu mer skrämmande. Här sitter nån och
smuttar på hembränt, en figur i rullstol står i ett mörkt hörn. Dubbel-Coop
talar med en matriarkfigur och ber henne hämta två av hennes underhuggare Ray
och Daria. Han behöver dem för ett jobb. Han spöar också upp en oduglig vakt
vid dörren. Som matriarken säger: ”Det är en värld av lastbilschaffisar.” Det är nog en kommentar som säger allt.
 |
| Dubbelgångaren. Notera håret! |
Vi återvänder till New York nu. Nästa kväll. Allt verkar
upprepa sig som förut. Men när Tracy anländer med sina lattes är vakten som
bevakar ingången borta. Det är ingen där. Mycket märkligt tycker Sam. Men
eftersom ingen är där kan han ju lika gärna låta Tracey komma med in. Sam
berättar för henne vad som pågår. Han har fått det här jobbet som extraknäck.
Enligt ryktet är det någon anonym miljardär som ligger bakom. Sams jobb är att
observera och se om något uppenbarar sig inne i glaslådan. Ännu har han inte
sett något men tydligen ska den som jobbade hr förut ha gjort det en gång. Vad det
var vet dock inte Sam. Paret sätter sig i soffan, smuttar på sitt kaffe och det
ena leder till det andra. ”Vill du hångla lite?” undrar Sam och vips är de båda
nakna i varandras famn. Och naturligtvis är det just när du inte tittar som
något händer. Plötsligt mörknar insidan av glaslådan och något finns där i
mörkret. En vagt mänsklig gestalt. Den fladdrar. Om glaslådan är en TV är
mottagningen inte den bästa. Men nu upptäcker Sam och Tracey gestalten. Och i
samma ögonblick krossas glaset och vad en det var som dök upp i lådan går till
anfall. Den fladdrar fortfarande. Blodet sprutar. Slut för Sam och Tracey. Det
är på sätt och vis en klassisk splatter-skräckscen och ändå hugger den tag och
är genuint otäck. Vad jag inte på kroken redan är jag det definitivt nu.
Nu förflyttas vi till Buckhorn, South Dakota, ytterligare en
småstad i det amerikanska hjärtlandet, om än med mer av en urban känsla än Twin
Peaks har. Buckhorn påminner mig om Lumbertown i Blue Velvet. Här introduceras
ett mord. En kvinna upptäcker att det kommer en hemsk lukt från hennes granne bibliotekarien
Ruths lägenhet. Kvinnan ringer polisen och vi får en utdragen, väldigt rolig
scen där polisen försöker ta sig in i lägenheten utan att bryta upp dörren,
innan grannen plötsligt kommer på att hon har en reservnyckel. Väl inne hittar
polisen Ruth död. Eller rättare sagt de hittar hennes huvud. I sängen ligger
också en manskropp, utan huvud. Scenen påminner mycket om upptäckten av Dianes
döda kropp i Mulholland Dr. Samma sjukliga begynnande förruttnelse. Även i en
era av äckelexplicit kriminalfiktion lyckas den här scenen förmedla vidrigheten
med full kraft. Polisen lyckas inte identifiera manskroppen men de få en träff
på andra fingeravtryck som de hittar runt om i lägenheten. De visar sig
tillhöra Bill Hastings (Matthew Lillard), rektorn på stadens gymnasieskola.
Bill arresteras. ”Men Morgans ska ju komma över på middag!" utbrister hans fru Phyllis
(Cornelia Guest) upprört.
Bill blir förhörd. Han förnekar att han kände Ruth. Eller
ja, lite grann kände han ju henne. Men han har aldrig varit hemma hos henne. Hans story håller inte. Polisen gör husrannsakan hemma hos honom och i
bagageutrymmet på hans bil hittar de någon slags slamsa av något. Återigen gör
sig Blue Velvet påmind. Är det en tunga? Det går inte riktigt att utskilja. Hur
som helst ser det inte bra ut för Bill. Och hans fru Phyllis verkar veta något.
Hennes blick följer polisens arbete med uppmärksamhet.
Phyllis besöker Bill i häktet och han är helt förstörd. ”Jag
svär att jag inte var där!” säger Bill. ”Men den natten så drömde jag att jag
var det!” Så nu kommer även Lost Highway in i leken. Vad är dröm och vad är
verkligt? Tonen mellan makarna förändras. Phyllis avslöjar att hon känt till
Bills otrogenhet och att han nu ska få sona med livstid i fängelse. Bill svarar
i vrede att han minsann känner till Phyllis affär med familjens advokat och ”kanske
nån mer” men det hjälper ju inte honom nu. Har Phyllis på något sätt ordnat så
att Bill ska sättas dit? Medan Bill upprörd gråter i sin cell panorerar kameran
till en närliggande bur. Där sitter en man med uppspärrade ögon, täckt av sot
som plötsligt försvinner framför våra ögon medan hans ansikte svävar iväg.
Som om inte det vore nog – när Phyllis återvänder hem väntar
Dubbel-Cooper på henne i mörkret. Phyllis verkar känna igen honom. ”Du gjorde
bra ifrån dig” säger Dubbel-Coop. ”Du följde den mänskliga naturen helt och
hållet”. Sedan drar han fram en pistol som han meddelar tillhör hennes älskare,
advokaten. Han skjuter henne med den. Om vi befinner i en Lost Highway-liknande
historia här verkar Dubbel-Cooper också fylla samma funktion som Robert Blakes
Mystiske man. Han antingen dras till eller frammanar det illasinnade i
människor. Och Dubbel-Coop blir allt mer av en samlingspunkt där alla Lynchs
skurkar möts i en och samma gestalt.
En kort scen i Las Vegas låter oss möta en kasinochef och
dennes assistent. De talar om en ond man. ”Vad du än gör” säger chefen till sin
assistent ”släpp aldrig in någon som honom i ditt liv.” Är det Dubbel-Coop de
pratar om?
Samtidigt i Twin Peaks får Hawk ett telefonsamtal. Det är
Margaret, the Log Lady. Hennes scener gör riktigt ont i hjärtat att se. Som vi
vet led Cathrine Coulson av cancer och dog kort efter att hon spelat in sina
scener. Det syns och det märks. Hennes vedträ har ett meddelande till Hawk.
Något saknas. Det har med agent Cooper att göra. Hawk måste hitta det. Det
kommer hänga samman med hans arv. Hawk tar Margarets ord på allvar och hämtar
upp bevislådor från källaren. Han tar också Andy och Lucy till hjälp. Vi får
veta att Cooper varit försvunnen sedan innan paret Brennans son Wally (som nu
är 24 år) föddes. Andy meddelar också att Wally föddes samma dag som Marlon
Brando. Sent på kvällen ger sig Hawk ut i skogen och finner sig själv vid
Glastonbury Grove. Margret ringer honom igen och ber honom vara försiktig. I
mörkret kan Hawk anar de röda gardinerna bland träden.
 |
| Vedträet har ett meddelande till oss och mitt hjärta går i bitar. |
Med det rör vi oss slutligen in i det röda rummet. Här
väntar fortfarande Cooper. Den riktige Cooper. Vår Cooper. Mitt emot honom
sitter den enarmade mannen Phillip Gerard. Ӏr detta framtiden eller det
förflutna?” frågar Gerard. Samma fråga som Mannen från en annan plats ställde i
de bortklippta scenerna till Fire Walk With Me. Gerard försvinner och istället
kommer Laura Palmer in. Hon och Cooper upprepar en del av dialogen från sina
tidigare möten i den röda rummet. Men Laura säger också till Cooper: ”Du kan gå
nu.” Hon bekräftar att hon är Laura Palmer och när Cooper undrar om hon inte är
död svarar hon: ”Jag är död. Ändå lever jag.” Hon lyfter bort sitt ansikte från
huvudet och ut strömmar ett intensivt ljus. Det här är en typ av effekter som
inte var möjliga förr. ”När kan jag gå?” undrar Cooper. Laura reser sig, går
bort och kysser honom och viskar i hans öra, precis som i hans dröm från första
säsongen. Men sedan händer något. Laura sugs upp i luften. Hon skakar. Hon
skriker. Hon är borta. Gardinerna lyfter och på avstånd ser vi den vita hästen
som tidigare varit en härold för övergrepp och våld.
 |
| Ett kärt återseende? |
Nu är Gerard tillbaka. Han återupprepar sin replik och för
sedan Cooper med sig till ett nytt rum. Vad som följer är avsnittets kanske
märkvärdigaste och mest lynchianska bild. Ett träd liknande de som växer kring
portalen till den svarta hyddan och i dess topp en organisk utväxt som liknar
en hjärna eller kanske en pung eller något annat köttigt och med någon slags
rudimentär mun. Det är en bild som hämtad direkt från Eraserhead och jag undrar
om jag inte sett nåt liknande i Lynchs fotokonst. Det finns något med texturen
i den där organiska utväxten som är omisskännlig. Gerard presenterar trädet som
”armens evolution”. Kom ihåg att armen är den samma som Mannen från en annan
plats/dvärgen från den gamla serien. Trädet upprepar också dennes replik: ”Jag
är armen och jag låter så här.” Jag med flera hade undrat hur i all världen
serien skulle lösa det faktum att Michael J. Anderson, skådespelaren som
gestaltade den figuren, vägrade vara med den här gången. (Anderson har
uppenbara psykiska problem och har bland annat anklagat Lynch för att ha mördat
Jack Nance, som spelade Pete i den gamla serien.) Så här löstes alltså det.
Armen har utvecklats och är nu ett träd. Absolut! Självklart. Underbart. Armens
evolution påminner nu Cooper om sin dubbelgångare. ”Han måste tillbaka in innan
du kan gå ut.”
Under tiden är Dubbel-Cooper i färd med att sätta någon
slags plan i verket. Han har givit en av sina underhuggare i uppgift att ordna
fram information om några koordinater åt honom. Men underhuggaren Ray har
blivit haffad och satt i finkan. Och Daria (Nicole LaLiberte), hans andra
underhuggare har konspirerat för att döda Dubbel-Coop i utbyte mot en belöning.
Han är dem dock på spåren. I en djupt obehaglig scen på ett motellrum
konfronterar han Daria och efter att ha försökt pumpa henne på information hon
inte har dödar han henne. Sättet som han med snabba rörelser slår henne i
ansiktet återkallar Leland Palmer och mordet på Maddie. Det är en scen som gör
mig riktigt illa till mods. ”Imorgon är det meningen att jag ska återvända till
vad de kallar för den svarta hyddan” säger Dubbel-Coop. ”Men det tänker jag
inte göra. Jag har en plan för det.” Precis som Bob i Fire Walk With Me vägrar
Dubbel-Coop att inordna sig i andevärldens hierarkier och spela efter deras
regler. Efter att han mördat Daria hackar Dubbel-Coop in i en fedral databas
och undersökerfängelset fär Ray sitter. Han får sedan ett samtal från någon.
Dubbel-Coop tror först att han talar med Phillip Jefferies (dvs. David Bowies
karaktär i Fire Walk With Me) men uppenbarligen är det någon annan i andra
änden. ”Imorgon ska du tillbaka in. Och då får jag vara med Bob igen” säger
rösten. Här finns uppenbarligen mycket att upptäcka.
I det röda rummet står Cooper fortfarande framför Armens
evolution. Den säger ”253. Tid och Tid igen. Bob. Bob. Bob. Gå nu!” Cooper
försöker ta sig vidare. Han får se Leland sitta i en fåtölj. ”Hitta Laura”
uppmanar Leland och ser upprörd ut. Vad har hänt med Laura egentligen? Nu
börjar rummet skaka och vibrera som om det vore i upplösningstillstånd. Gerard
påpekar att något är fel. Armens evolution svarar: ”Min dubbelgångare”. Nästa
gång Cooper särar på en röd gardin tittar han ut över en väg i ett
ökenlandskap. Han ser sin dubbelgångare köra mot honom i en bil. I det
ögonblicket är det som om statyn av Venus de Milo, en av de återkommande inredningsdetaljerna
i denna skuggornas värld förvandlas – det är armens dubbelgångare. Och den
anfaller Cooper med ett hotfullt vrål: ”Icke-existerande!” Det zick-zackande
golvet öppnar sig och Cooper faller ner, han faller, i vad som verkar vara ett
brusande mellan världarna.
Så landar han någonstans. Cooper svävar in genom hålet in i
glasburen i New York. Medan han gör det klipper vi till scenen då Sam och
Tracey letar efter den försvunna vakten i foajén, samma scen som vi tidigare
sett. Med andra ord, medan de var där, var Cooper i glaslådan. Allt händer
verkligen där så fort observatören vänder bort blicken. I en märklig
teleskopeffekt försvinner så Cooper innan paret kommer in i rummet. Men det
måste ju betyda att vad som än manifesterade sig i lådan och som attackerade
våra ungdomar var något som följde efter Cooper ut från den svarta hyddan.
Glaslådan i sig är uppenbarligen en portal av något slag. Var det armens
dubbelgångare som följde efter? Gestalten vi såg tycktes förvisso mer mänsklig,
men kanske hade den återtagit sin statyform. Det slår mig att den där statyn i
hyddan ibland har, ibland saknar armar. Det kan vara av betydelse. Under tiden
fortsätter Cooper att falla.
Två scener återstår i avsnittet. Två scener som kanske förefaller
som märkliga att gå ut på men som jag är väldigt förtjust i. I den ena får vi
se Sarah Palmer. Hon bor kvar i samma hus. Det ser sig likt ut. Förutom att i
vardagsrummet hänger ett monster till platt-TV. På den ser Sarah på en naturdokumentär
där en flock lejon sliter en buffel i stycken, filmat med ett blått ljus. Under
tiden kedjeröker hon och dricker sprit. Vi får känslan av att det är så hennes
liv ser ut nu. Sist av allt kommer vi till The Bang-Bang Bar, the Roadhouse. En
kort scen som planetar mycket information. Där är Shelley tillsammans med en
grupp väninnor. Shelley berättar att hon är orolig över att hennes dotter
träffar en kille som inte är bra för henne. Det sociala arvet uppenbarligen.
James kommer in med en ung kille i släptåg. Vi får veta att han varit med om en
motorcykelolycka och inte pratar så mycket.. Han verkar intresserad av en av
Shellys väninnor. ”James har alltid varit cool” säger Shelley. Jag vet att allt jag sett i den gamla serien
talar emot det men i det ögonblicket tror jag henne. En figur som spelas av
Balthazar Ghety verkar spana in Shelley. Och bakom bardisken står Walter Olkewicz
igen (enligt eftertexterna är han Jean-Michel Renault, jag som skojade på
Twitter häromdagen att vi skulle få se en okänd Renault-bror dyka upp). På
scenen uppträder inte Juliee Cruise den här gången men väl bandet The
Chromatics med en ganska drömlik popdänga. Så rullar eftertexterna.
***
Jag inser att jag har talat väldigt mycket om Lynch här. Det
blir lätt så. Men även Mark Frosts hand är tydlig. Den gamla serien spelade
mycket på den typ av dramaturgi som var dåtidens såpoperor. Det här är något
annat. Det är betydligt mer eftertänksamt. Ändå känns det att berättandet är i
goda händer. Vi vet ännu inte vart alla trådar kommer att leda. Och vi har fortfarande
mycket kvar som inte är introducerat. Ändå leds vi med en stadig hand tillbaka
in i en värld som är både underbar och märklig. Dialogen är underbar, humorn
absurd och mer Beckett än sitcom men det är precis så jag vill ha det.
Jag har sett en del kommentarer redan på nätet som oroar sig
för tempot och finner serien långsam. Personligen har jag svårt att se vad de
menar. För mig är serier som säg Westworld, Fargo eller till och med flera av
Marvels nyare serier som Jessica Jones eller Luke Cage betydligt långsammare
och omständigare än det här. Kanske bara helt enkelt för att de serierna inte
fångar mig omedelbart på samma sätt som Twin Peaks. Där är jag naturligtvis
partisk. Må så vara. Men jag blir direkt omsluten av Lynch och Frost och jag
kan inte bärga mig inför fortsättningen.
Jag har förstås redan sett del 3 och fyra också. Men de
återkommer jag till i kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar