tisdag 23 maj 2017

Twin Peaks - The Return (Del 1-2)

My log has a message for you.

The stars turn and a time presents itself.

Låt mig först av allt säga detta: Wow. Jag älskade premiären av det nya Twin Peaks. Det var allt jag hoppats att det skulle vara och fullt av mer än någon kunnat ana. På samma gång i högsta grad en fortsättning på det som en gång var men också något nytt. Det är vackert och det är obehagligt. Kort sagt: David Lynch. Jag har utlovat att följa den nya serien med inlägg här på bloggen, avsnitt för avsnitt och det kommer jag också att göra. Jag tänker att det kommer bli en blandning av handlingsreferat, reflektioner, tolkningar, analyser och spekulationer. Naturligtvis förutsätter jag att ni som läser det här har sett de avsnitt som jag går igenom.

Det vore frestande att försöka gå igenom det första dubbelavsnittet scen för scen men jag inser att det snabbt skulle bli ogörbart. Det är en expansiv berättelse det här, som utspelar sig på många olika platser och där en rad olika handlingstrådar etableras. Ändå verkar allt faktiskt hänga samman och det går att göra ordning i det.

***

Vi öppnar mer eller mindre där vi lämnade berättelsen sist med klippet från originalseriens sista avsnitt där Laura Palmer meddelar Cooper att de ska ses igen om 25 år. Därefter rör vi oss ned genom dimma över de skogsbeklädda bergen till en titelsekvens som är både välbekant men ändå annorlunda. Badalamentis musik är där, samma typsnitt. Vattenfallet upptar åter den viktig del av introt. Men perspektivet är annorlunda. Vi svävar ovanför de väldiga vattenmassorna. Och sedan förvandlas vattnet till de röda gardinerna i den svarta hyddan, vilka även de tycks närmast forsa fram. Allt är välbekant men samtidigt inte.

Seriens första riktiga scen är svart-vit. Av allt i avsnittet står den kanske mest ut av alla. Visuellt men också narrativt. Vi möter Cooper i ett samtal med Carel Struyckens karaktär (han som vi brukade kalla för Jätten men som intressant nog i eftertexterna den här gången beskrivs som ”???????”). Vi vet inte var de befinner sig. Det kan vara den svarta hyddan men golvet ser annorlunda ut och även möblemanget förefaller mig inte vara riktigt detsamma. Märkliga skrapande ljud emanerar från en grammofontratt. Sin vana trogen ger ??????? Cooper en serie kryptiska ledtrådar och Cooper svarar faktiskt att han förstår. Därefter försvinner Cooper bort. Det är oklart när i förhållande till övriga handlingen den här scenen faktiskt utspelar sig och ingen av ledtrådarna blir omedelbart aktiverade. Jag antar att det här blir något vi får återkomma till.

Varvat med avsnittets stora block som sätter berättelsen i rörelse får vi här och där också några småscener som låter oss återstifta bekantskapen med figurer som vi känner från förr. I en husvagn ute i skogen, omgiven av en Skrot-Nisse-liknande härva av bråte bor Doktor Jacobi. Vi som läst ”The Secret History of Twin Peaks” vet att Jacobi förlorat sin licens att verka som psykolog. Det var väl rimligt med tanke på hans låt oss säga lösa etiska ramar i yrkesutövandet. Här får han en leverens av spadar levereade till sig. En annan väldigt charmig scen utspelar sig på The Great Northern Hotel. Där får vi se att Ben Horne fortfarande basar, nu med hjälp av en ny assistent/sekreterare som heter Beverly (spelar av Ashley Judd). Bens bror Jerry har dock lämnat hotellbranschen. Han ser numera ut som en skäggig skogstomte och ägnar sig åt marijuanaodling, vilket nyligen blivit legaliserat, och åt att inmundiga samma vara i form av spetsad banankaka och marmelad. Naturligtvis. Jerry Horne var ju alltid en hipsterfoodie långt före sin tid. De här scenerna fungerar så här långt mest som en sorts mysiga småsketcher. Gott så.

Den sekvens som verkligen får mig att sätta mig upp och sträcka på ryggen i intensiv uppmärksamhet är den som tar oss till New York. (Bara det faktum att Lynch lyckas ge oss en etableringsbild av ett nattligt NYC som inte liknar något vi sett förut är häpnadsväckande.) I en stor lagerlokal högt upp i ett höghus står en låda av glas. Under lådan anar vi en härva av elektronik och i själva lådan finns ett hål i väggen som leder ut i luften utanför. Lådan är omgiven av videokameror som bevakar ur olika vinklar och mitt emot, på en upphöjning står en soffa, ett sidobord, en lampa. I soffan sitter en ung man och stirrar på lådan. Ibland måste han byta minneskort i kamerorna och han stoppar de använda korten i ett slags förvaringssystem. Det finns något väldigt främmande med scenen (vad är det här och vad sysslar den unge mannen med?) men också något välbekant.  Är inte soffan och allt lite som ett vardagsrum och är inte glaslådan på något vis lik en TV? Den unge mannen får besök. En ung kvinna som heter Tracy (Madelaine Zima, en gång yngsta dottern i ”Nanny”) dyker upp i foajén och har med sig varsin latte. Hon och Sam (den unge mannen heter Sam, det får vi veta senare) flirtar lite med varandra och hon vill gärna få se vad som föregår där inne men en väktare håller uppsikt över dem och Sam berättar att tyvärr är det han sysslar med hemligt. Tracey lovar att komma tillbaka nästa kväll igen med mer kaffe och hon ger sig besviken av. Allt är extremt laddat. Scenen är perfekt i sin rytm.

Undrar vad som är på dumburken ikväll?


Vi byter nu spelplats till någon form av degenererad hillbillyklan ute i ingenstans. En man anländer i bil på skogsvägen. Det är Cooper! Eller rättare sagt, inser vi med en gång, hans dubbelgångare, den mörka skugga som lämnade den svarta hyddan i sista avsnittet av förra serien. Är han besatt av Bob? Det är nog mer komplicerat än så. Men Coopers dubbelgångare verkar ju bära en aspekt av Bob i sig. Han har långt oljigt hår, liksom en gång den läbbige anden, han är klädd i svart läderjacka och ormskinnsmönstrad skjorta. Det här är en scen som andas både av Blue Velvet och Wild At Heart. Det är precis den sortens kriminella undre värld som Lynch frammanade i de filmerna. Dubbel-Coop påminner inte bara om Bob, han har också blivit en Frank Booth-figur, ett nav bland eländiga white-trash-gangsters. Det är logiskt men också förfärande. Han har inte ens fått bli en cool superskurk, bara något mycket mer banalt och därför också ännu mer skrämmande. Här sitter nån och smuttar på hembränt, en figur i rullstol står i ett mörkt hörn. Dubbel-Coop talar med en matriarkfigur och ber henne hämta två av hennes underhuggare Ray och Daria. Han behöver dem för ett jobb. Han spöar också upp en oduglig vakt vid dörren. Som matriarken säger: ”Det är en värld av lastbilschaffisar.”  Det är nog en kommentar som säger allt.

Dubbelgångaren. Notera håret!


Vi återvänder till New York nu. Nästa kväll. Allt verkar upprepa sig som förut. Men när Tracy anländer med sina lattes är vakten som bevakar ingången borta. Det är ingen där. Mycket märkligt tycker Sam. Men eftersom ingen är där kan han ju lika gärna låta Tracey komma med in. Sam berättar för henne vad som pågår. Han har fått det här jobbet som extraknäck. Enligt ryktet är det någon anonym miljardär som ligger bakom. Sams jobb är att observera och se om något uppenbarar sig inne i glaslådan. Ännu har han inte sett något men tydligen ska den som jobbade hr förut ha gjort det en gång. Vad det var vet dock inte Sam. Paret sätter sig i soffan, smuttar på sitt kaffe och det ena leder till det andra. ”Vill du hångla lite?” undrar Sam och vips är de båda nakna i varandras famn. Och naturligtvis är det just när du inte tittar som något händer. Plötsligt mörknar insidan av glaslådan och något finns där i mörkret. En vagt mänsklig gestalt. Den fladdrar. Om glaslådan är en TV är mottagningen inte den bästa. Men nu upptäcker Sam och Tracey gestalten. Och i samma ögonblick krossas glaset och vad en det var som dök upp i lådan går till anfall. Den fladdrar fortfarande. Blodet sprutar. Slut för Sam och Tracey. Det är på sätt och vis en klassisk splatter-skräckscen och ändå hugger den tag och är genuint otäck. Vad jag inte på kroken redan är jag det definitivt nu.

Nu förflyttas vi till Buckhorn, South Dakota, ytterligare en småstad i det amerikanska hjärtlandet, om än med mer av en urban känsla än Twin Peaks har. Buckhorn påminner mig om Lumbertown i Blue Velvet. Här introduceras ett mord. En kvinna upptäcker att det kommer en hemsk lukt från hennes granne bibliotekarien Ruths lägenhet. Kvinnan ringer polisen och vi får en utdragen, väldigt rolig scen där polisen försöker ta sig in i lägenheten utan att bryta upp dörren, innan grannen plötsligt kommer på att hon har en reservnyckel. Väl inne hittar polisen Ruth död. Eller rättare sagt de hittar hennes huvud. I sängen ligger också en manskropp, utan huvud. Scenen påminner mycket om upptäckten av Dianes döda kropp i Mulholland Dr. Samma sjukliga begynnande förruttnelse. Även i en era av äckelexplicit kriminalfiktion lyckas den här scenen förmedla vidrigheten med full kraft. Polisen lyckas inte identifiera manskroppen men de få en träff på andra fingeravtryck som de hittar runt om i lägenheten. De visar sig tillhöra Bill Hastings (Matthew Lillard), rektorn på stadens gymnasieskola. Bill arresteras. ”Men Morgans ska ju komma över på middag!" utbrister hans fru Phyllis (Cornelia Guest) upprört.

Bill blir förhörd. Han förnekar att han kände Ruth. Eller ja, lite grann kände han ju henne. Men han har aldrig varit hemma hos henne. Hans story håller inte. Polisen gör husrannsakan hemma hos honom och i bagageutrymmet på hans bil hittar de någon slags slamsa av något. Återigen gör sig Blue Velvet påmind. Är det en tunga? Det går inte riktigt att utskilja. Hur som helst ser det inte bra ut för Bill. Och hans fru Phyllis verkar veta något. Hennes blick följer polisens arbete med uppmärksamhet.

Phyllis besöker Bill i häktet och han är helt förstörd. ”Jag svär att jag inte var där!” säger Bill. ”Men den natten så drömde jag att jag var det!” Så nu kommer även Lost Highway in i leken. Vad är dröm och vad är verkligt? Tonen mellan makarna förändras. Phyllis avslöjar att hon känt till Bills otrogenhet och att han nu ska få sona med livstid i fängelse. Bill svarar i vrede att han minsann känner till Phyllis affär med familjens advokat och ”kanske nån mer” men det hjälper ju inte honom nu. Har Phyllis på något sätt ordnat så att Bill ska sättas dit? Medan Bill upprörd gråter i sin cell panorerar kameran till en närliggande bur. Där sitter en man med uppspärrade ögon, täckt av sot som plötsligt försvinner framför våra ögon medan hans ansikte svävar iväg.

Som om inte det vore nog – när Phyllis återvänder hem väntar Dubbel-Cooper på henne i mörkret. Phyllis verkar känna igen honom. ”Du gjorde bra ifrån dig” säger Dubbel-Coop. ”Du följde den mänskliga naturen helt och hållet”. Sedan drar han fram en pistol som han meddelar tillhör hennes älskare, advokaten. Han skjuter henne med den. Om vi befinner i en Lost Highway-liknande historia här verkar Dubbel-Cooper också fylla samma funktion som Robert Blakes Mystiske man. Han antingen dras till eller frammanar det illasinnade i människor. Och Dubbel-Coop blir allt mer av en samlingspunkt där alla Lynchs skurkar möts i en och samma gestalt.

En kort scen i Las Vegas låter oss möta en kasinochef och dennes assistent. De talar om en ond man. ”Vad du än gör” säger chefen till sin assistent ”släpp aldrig in någon som honom i ditt liv.” Är det Dubbel-Coop de pratar om?

Samtidigt i Twin Peaks får Hawk ett telefonsamtal. Det är Margaret, the Log Lady. Hennes scener gör riktigt ont i hjärtat att se. Som vi vet led Cathrine Coulson av cancer och dog kort efter att hon spelat in sina scener. Det syns och det märks. Hennes vedträ har ett meddelande till Hawk. Något saknas. Det har med agent Cooper att göra. Hawk måste hitta det. Det kommer hänga samman med hans arv. Hawk tar Margarets ord på allvar och hämtar upp bevislådor från källaren. Han tar också Andy och Lucy till hjälp. Vi får veta att Cooper varit försvunnen sedan innan paret Brennans son Wally (som nu är 24 år) föddes. Andy meddelar också att Wally föddes samma dag som Marlon Brando. Sent på kvällen ger sig Hawk ut i skogen och finner sig själv vid Glastonbury Grove. Margret ringer honom igen och ber honom vara försiktig. I mörkret kan Hawk anar de röda gardinerna bland träden.

Vedträet har ett meddelande till oss och mitt hjärta går i bitar.


Med det rör vi oss slutligen in i det röda rummet. Här väntar fortfarande Cooper. Den riktige Cooper. Vår Cooper. Mitt emot honom sitter den enarmade mannen Phillip Gerard. ”Är detta framtiden eller det förflutna?” frågar Gerard. Samma fråga som Mannen från en annan plats ställde i de bortklippta scenerna till Fire Walk With Me. Gerard försvinner och istället kommer Laura Palmer in. Hon och Cooper upprepar en del av dialogen från sina tidigare möten i den röda rummet. Men Laura säger också till Cooper: ”Du kan gå nu.” Hon bekräftar att hon är Laura Palmer och när Cooper undrar om hon inte är död svarar hon: ”Jag är död. Ändå lever jag.” Hon lyfter bort sitt ansikte från huvudet och ut strömmar ett intensivt ljus. Det här är en typ av effekter som inte var möjliga förr. ”När kan jag gå?” undrar Cooper. Laura reser sig, går bort och kysser honom och viskar i hans öra, precis som i hans dröm från första säsongen. Men sedan händer något. Laura sugs upp i luften. Hon skakar. Hon skriker. Hon är borta. Gardinerna lyfter och på avstånd ser vi den vita hästen som tidigare varit en härold för övergrepp och våld.

Ett kärt återseende?


Nu är Gerard tillbaka. Han återupprepar sin replik och för sedan Cooper med sig till ett nytt rum. Vad som följer är avsnittets kanske märkvärdigaste och mest lynchianska bild. Ett träd liknande de som växer kring portalen till den svarta hyddan och i dess topp en organisk utväxt som liknar en hjärna eller kanske en pung eller något annat köttigt och med någon slags rudimentär mun. Det är en bild som hämtad direkt från Eraserhead och jag undrar om jag inte sett nåt liknande i Lynchs fotokonst. Det finns något med texturen i den där organiska utväxten som är omisskännlig. Gerard presenterar trädet som ”armens evolution”. Kom ihåg att armen är den samma som Mannen från en annan plats/dvärgen från den gamla serien. Trädet upprepar också dennes replik: ”Jag är armen och jag låter så här.” Jag med flera hade undrat hur i all världen serien skulle lösa det faktum att Michael J. Anderson, skådespelaren som gestaltade den figuren, vägrade vara med den här gången. (Anderson har uppenbara psykiska problem och har bland annat anklagat Lynch för att ha mördat Jack Nance, som spelade Pete i den gamla serien.) Så här löstes alltså det. Armen har utvecklats och är nu ett träd. Absolut! Självklart. Underbart. Armens evolution påminner nu Cooper om sin dubbelgångare. ”Han måste tillbaka in innan du kan gå ut.”

Under tiden är Dubbel-Cooper i färd med att sätta någon slags plan i verket. Han har givit en av sina underhuggare i uppgift att ordna fram information om några koordinater åt honom. Men underhuggaren Ray har blivit haffad och satt i finkan. Och Daria (Nicole LaLiberte), hans andra underhuggare har konspirerat för att döda Dubbel-Coop i utbyte mot en belöning. Han är dem dock på spåren. I en djupt obehaglig scen på ett motellrum konfronterar han Daria och efter att ha försökt pumpa henne på information hon inte har dödar han henne. Sättet som han med snabba rörelser slår henne i ansiktet återkallar Leland Palmer och mordet på Maddie. Det är en scen som gör mig riktigt illa till mods. ”Imorgon är det meningen att jag ska återvända till vad de kallar för den svarta hyddan” säger Dubbel-Coop. ”Men det tänker jag inte göra. Jag har en plan för det.” Precis som Bob i Fire Walk With Me vägrar Dubbel-Coop att inordna sig i andevärldens hierarkier och spela efter deras regler. Efter att han mördat Daria hackar Dubbel-Coop in i en fedral databas och undersökerfängelset fär Ray sitter. Han får sedan ett samtal från någon. Dubbel-Coop tror först att han talar med Phillip Jefferies (dvs. David Bowies karaktär i Fire Walk With Me) men uppenbarligen är det någon annan i andra änden. ”Imorgon ska du tillbaka in. Och då får jag vara med Bob igen” säger rösten. Här finns uppenbarligen mycket att upptäcka.

I det röda rummet står Cooper fortfarande framför Armens evolution. Den säger ”253. Tid och Tid igen. Bob. Bob. Bob. Gå nu!” Cooper försöker ta sig vidare. Han får se Leland sitta i en fåtölj. ”Hitta Laura” uppmanar Leland och ser upprörd ut. Vad har hänt med Laura egentligen? Nu börjar rummet skaka och vibrera som om det vore i upplösningstillstånd. Gerard påpekar att något är fel. Armens evolution svarar: ”Min dubbelgångare”. Nästa gång Cooper särar på en röd gardin tittar han ut över en väg i ett ökenlandskap. Han ser sin dubbelgångare köra mot honom i en bil. I det ögonblicket är det som om statyn av Venus de Milo, en av de återkommande inredningsdetaljerna i denna skuggornas värld förvandlas – det är armens dubbelgångare. Och den anfaller Cooper med ett hotfullt vrål: ”Icke-existerande!” Det zick-zackande golvet öppnar sig och Cooper faller ner, han faller, i vad som verkar vara ett brusande mellan världarna.

Så landar han någonstans. Cooper svävar in genom hålet in i glasburen i New York. Medan han gör det klipper vi till scenen då Sam och Tracey letar efter den försvunna vakten i foajén, samma scen som vi tidigare sett. Med andra ord, medan de var där, var Cooper i glaslådan. Allt händer verkligen där så fort observatören vänder bort blicken. I en märklig teleskopeffekt försvinner så Cooper innan paret kommer in i rummet. Men det måste ju betyda att vad som än manifesterade sig i lådan och som attackerade våra ungdomar var något som följde efter Cooper ut från den svarta hyddan. Glaslådan i sig är uppenbarligen en portal av något slag. Var det armens dubbelgångare som följde efter? Gestalten vi såg tycktes förvisso mer mänsklig, men kanske hade den återtagit sin statyform. Det slår mig att den där statyn i hyddan ibland har, ibland saknar armar. Det kan vara av betydelse. Under tiden fortsätter Cooper att falla.

Två scener återstår i avsnittet. Två scener som kanske förefaller som märkliga att gå ut på men som jag är väldigt förtjust i. I den ena får vi se Sarah Palmer. Hon bor kvar i samma hus. Det ser sig likt ut. Förutom att i vardagsrummet hänger ett monster till platt-TV. På den ser Sarah på en naturdokumentär där en flock lejon sliter en buffel i stycken, filmat med ett blått ljus. Under tiden kedjeröker hon och dricker sprit. Vi får känslan av att det är så hennes liv ser ut nu. Sist av allt kommer vi till The Bang-Bang Bar, the Roadhouse. En kort scen som planetar mycket information. Där är Shelley tillsammans med en grupp väninnor. Shelley berättar att hon är orolig över att hennes dotter träffar en kille som inte är bra för henne. Det sociala arvet uppenbarligen. James kommer in med en ung kille i släptåg. Vi får veta att han varit med om en motorcykelolycka och inte pratar så mycket.. Han verkar intresserad av en av Shellys väninnor. ”James har alltid varit cool” säger Shelley.  Jag vet att allt jag sett i den gamla serien talar emot det men i det ögonblicket tror jag henne. En figur som spelas av Balthazar Ghety verkar spana in Shelley. Och bakom bardisken står Walter Olkewicz igen (enligt eftertexterna är han Jean-Michel Renault, jag som skojade på Twitter häromdagen att vi skulle få se en okänd Renault-bror dyka upp). På scenen uppträder inte Juliee Cruise den här gången men väl bandet The Chromatics med en ganska drömlik popdänga. Så rullar eftertexterna.


***


Jag inser att jag har talat väldigt mycket om Lynch här. Det blir lätt så. Men även Mark Frosts hand är tydlig. Den gamla serien spelade mycket på den typ av dramaturgi som var dåtidens såpoperor. Det här är något annat. Det är betydligt mer eftertänksamt. Ändå känns det att berättandet är i goda händer. Vi vet ännu inte vart alla trådar kommer att leda. Och vi har fortfarande mycket kvar som inte är introducerat. Ändå leds vi med en stadig hand tillbaka in i en värld som är både underbar och märklig. Dialogen är underbar, humorn absurd och mer Beckett än sitcom men det är precis så jag vill ha det.

Jag har sett en del kommentarer redan på nätet som oroar sig för tempot och finner serien långsam. Personligen har jag svårt att se vad de menar. För mig är serier som säg Westworld, Fargo eller till och med flera av Marvels nyare serier som Jessica Jones eller Luke Cage betydligt långsammare och omständigare än det här. Kanske bara helt enkelt för att de serierna inte fångar mig omedelbart på samma sätt som Twin Peaks. Där är jag naturligtvis partisk. Må så vara. Men jag blir direkt omsluten av Lynch och Frost och jag kan inte bärga mig inför fortsättningen.


Jag har förstås redan sett del 3 och fyra också. Men de återkommer jag till i kommande inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar