Twin Peaks - The Return (Del 4)

 …brings back some memories

Efter förra kapitlets kosmiska utsvävningar i ren surrealism är fjärde delen av nya Twin Peaks en återkomst till det vardagliga. Lynch är för övrigt noga med att kalla avsnitten för ”delar” och inte ”episoder”. Jag har sett somliga på nätet knorra över att balansen mellan det konstiga och det vanliga, mellan det skrämmande och det lättsamma inte känns som förr. Det är kanske sant. Den nya serien är sin egen och bör inte bedömas utifrån hur lik eller inte den är sin föregångare. Men jag tror också det bygger på lite av ett missförstånd. David Lynch har kallat serien för den 18 timmar lång film. Det är lite av en klyscha att säga så i TV-världen idag. Fast jag tror faktiskt Lynch menar det. Så medan originalserien, en mer traditionell TV-serie, hade ungefär samma balans av sina element i varje episod så tror jag snarare att nya Twin Peaks kommer att landa i den där balansen när vi väl har hela helheten framför oss. Det betyder att enskilda delar kan komma att ha ganska olika känsla över sig. Bra så!

***

Cooper är kvar på kasinot. Med allt mer svettiga pannor och panik i ögonen ser personalen på när han vinner högvinst efter högvinst samtidigt som han varje gång ropar ut sitt ”Helloo-ooo!”. Han spelar, han vinner, han drar vidare. Cooper vet egentligen inte vad han håller på med. Hans hjärna är fortfarande blank. Förmodligen hade vi alla varit lite förvirrade om vi hade suttit i ett röddraperat väntrum där samma saker gått i ständig loop under tjugofem års tid men i Coopers fall verkar det vara mer än så. Han är här men bara delvis. Åtminstone än så länge. Godhjärtad som han är delar han dock gärna med sig av informationen om vilken maskin som kommer ge utdelning härnäst till en gammal spelmissbrukande tant som följt hans framfart på kasinogolvet med lika stort intresse som personalen.

Cooper råkar nu på ett par som känner igen honom som Dougie Jones. De inser väl att allt inte står rätt till med deras bekante men vad ska man egentligen göra i en sån här situation. Cooper säger att han vill hem och Dougies vän påminner honom att han bor på Lancelot Court, nära Merlins Market, huset med röd dörr. Det är inte första gången som vi får den här sortens referenser till Kung Arthur-sagan i Twin Peaks. Minns att öppningen till den svarta hyddan ligger vid Glastonbury Groove. Och Cooper själv har alltid haft något av den klassiske riddaren över sig, en moraliskt oförvitlig förkämpe för det goda och rätta. Men nu är hans en kringvandrande riddare, vilsen. Likt Odysseus söker han efter sitt hem. Många faror väntar ännu i hans väg.

Personalen haffar Cooper när han är på väg att lämna kasinot utan sina vinstpengar. Här följer en laddad scen med kasinochefen där vi först inte riktigt vet vad som kommer hända. Kommer de ta med honom ut i en gränd och spöa skiten ur honom? De tycks misstänka att något slags fuffens ligger bakom Coopers alla vinster men eftersom de inte kan bevisa något räcker de över en stor vit säck med tusenlappar och ler lagom hotfullt åt honom att han måste komma tillbaka och pröva lyckan igen snart. Allt observeras av en övervakningskamera som surrar i taket. Cooper, som upprepar vad han hört som en papegoja, ger dem Dougies adress och personalen ordnar fram en limousin.

Efter lite huvudbry från chaufförens sida, det är svårt att se vilken dörr som är röd i mörkret, kommer limousinen fram till Dougies hus. Cooper stirrar storögd och observant omkring. Hans fascination inför världen omkring honom är densamma som den alltid har varit men han har inte längre några referensramar för det han möter. Han måste upptäcka allt på nytt igen. Medan Cooper och chauffören väntar utanför den röda dörren svävar en uggla förbi i mörkret. Det är den nya seriens första användande av denna ikoniska bild från originalet. Jag kan inte låta bli att se den som en parallell till övervakningskameran inne på kasinot. Ugglorna observerar också vad som händer. Och vad som händer är att Dougies fru stormar ut ur huset och ger mannen som hon tror är sin make en lavett över ansiktet. Frun heter Janey-E och spelas av den fenomenala Naomi Watts.

Cooper anländer till Dougies dörr.

”Var har du varit?” undrar hon och schasar in Cooper i huset. Han har varit borta i tre dagar, inte varit på jobbet och han har missat sin sons födelsedag. Huset är fortfarande pyntat med ballonger och annat från kalaset. Kom ihåg att Dougie och Cooper bara bytte plats några timmar tidigare så var Dougie hållit hus är fortfarande ett mysterium. Janey-Es ilska mot sin make rinner dock snabbt av henne nr hon upptäcker den stora säcken med pengar han bär på. ”Det här är ju tillräckligt för att kunna betala dem tillbaka” viskar hon. Dougie är uppenbarligen skyldig någon en stor summa pengar. Låt oss anta att det inte är till banken. Hänger det här ihop med lönnmördarna som var ute efter att mörda honom i förra avsnittet? För tillfället har dock Cooper kommit, om inte hem, så åtminstone till ett hem och här lämnar vi honom för natten.

I stället för vi nu ett kärt återseende när Gordon Cole anländer för att rapportera till sin överordnade, stabschefen för FBI, som visar sig vara ingen mindre än Denise Bryson (David Duchovny). Det är en väldigt fin scen. Måhända lite av fanservice men på ett bra sätt. Denise var bara med i tre avsnitt av den ursprungliga serien men gjorde ett stort avtryck. Vi ska komma ihåg att transpersoner överhuvudtaget knappt förekom i populärkulturen i början av nittiotalet och om de gjorde det så var det enbart som offer. Här har ju mycket hänt på bara några år. Nu skulle det knappast vara klanderfritt att låta en cis-man spela en transkvinna (även om det ju förekommer), då var det en progressiv handling att bara visa det alls. Att Denise dessutom var en hårdkokt, kompetent federal agent – det är fortfarande unikt. Och Duchovny var fantastisk i rollen. Jag är för övrigt helt övertygad om att det var anledningen till att han senare fick bli Fox Mulder i Arkiv X. Cole har också en fin replik när han talar till Denise, om hur han tog parti för henne och sa åt de som snörpte på munnen att ”ändra sina hjärtan eller dö.” Denise å sin sida är lite orolig över Coles intresse för den unga agenten Tamara Preston som vi fick möta i förra avsnittet. Cole har rykte om sig att favorisera unga vackra kvinnor. (Vi påminns naturligtvis om Coles blixtförälskelse i Shelly i originalserien och alla yppiga sekreterare han omger sig med i Fire Walk With Me.) Cole försäkrar dock att hans intresse för Agent Preston är helt yrkesmässigt och med lite smicker låter Denise sig lugnas.

Denise Bryson (David Duchovny)

Vi förflyttar oss nu till sheriffsstationen i Twin Peaks där Lucy svimmar av förvåning när Sheriff Truman kliver in genom dörren, fast att hon talar med honom på telefon. Lucy har inte begripit sig på det hr med mobiltelefoner och kommer nog aldrig göra det heller. Jag ser det som en lustig liten blinkning till de fans som uttryckt oro över hur ett Twin Peaks med modern teknik skulle se ut. Lucy förstår er oro. Sheriffen föresten, det är alltså Frank Truman – Harrys bror – spelad av Robert Forster. (Här vill jag bara ha det fört till protokollet att jag förutspådde detta i mina spekulationer.) Vi vet att Harry är sjuk men det förefaller som om Frank Truman varit chef ett tag. Vi får också se att sheriffsstationen har expanderat sedan sist. Vi har nya kontorslokaler och utökad personal, personal som verkar utföra det faktiska polisarbetet. Bland dessa nya poliser hittar vi Bobby Briggs. (Det hade jag också gissat!) Den gamle rebellen och tonårsbusen, ungdomen på glid har vuxit upp och blivit en lagens man. Stilig som attans är han också. Truman och Briggs pratar om en överdos på skolan tidigare under dagen. Det är tydligt att problemet med droger bland stans ungdomar fortfarande är en realitet. Nu som då kommer knarket förmodligen från Kanada. (I Twin Peaks är Kanada alltid platsen som droger, prostitution och organiserad brottslighet emanerar från.) Bobby Briggs har till uppgift att bevaka gränsövergångarna i jakten på knarksmugglarna. (Och han borde ju veta med tanke på att det var så han själv spenderade sina gymnasieår.)

Hawk berättar för Truman om sin undersökning baserad på den information han fått av log ladyn Margret. Chad, en av de nya poliserna beter sig spydigt och drygt – en sorts beteende som vi hade kunnat förvänta oss från polisen i Deer Meadow – och Truman ber honom gå. Truman tycks fungera som bryggan mellan de nya poliserna, som beter sig som poliser brukar, och det gamla gardet som lyssnar på kvinnor som talar med vedträn. Nu följer en väldigt gripande scen när Bobby Briggs kommer in i sammanträdesrummet och får syn på Laura Palmers foto, lutat mot en av bevislådorna. Han var uppenbarligen inte beredd på det och han bryter faktiskt ihop, börjar gråta samtidigt som Badalamentis klassiska tema spelas. Bobby blir själv förvånad över sin reaktion. Det är den sortens fulgråt som Lynch gör så bra och som är så utmärkande för vad han gör. Här handlar det inte om att hålla tillbaka känslor. Tvärtom, volymen skruvas upp. För somliga i publiken blir det nästan obehagligt, de föser det åt sidan som orealistiskt men det Lynch är ute efter är den råa, ofiltrerade reaktionen. Det är vackert.

Hennes död berör dem fortfarande.

Vi får också lite viktig information här. När Briggs för höra att Hawks undersökning har med Cooper att göra berättar Briggs att Cooper var den siste som träffade hans far, Major Briggs innan han dog. (Det här mötet är det sista som händer i The Secret History… för övrigt.) Cooper kom till Briggs hus, de samtalade och dagen efter dog majoren när hans lyssningsstation brann ned, lyssningsstationen som riktade antenner mot stjärnorna men ibland även mottog signaler från de djupa skogarna. Detta skedde alltså bara någon dag efter händelserna i sista avsnittet av den gamla serien. I samband med detta försvann också Cooper.

Om inte allt det här vore nog får vi nu höra att en besökare anlänt. Det är Wally Brando, Lucy och Andys son. Det tar ungefär två sekunder för honom att bli en av mina absoluta favoritkaraktärer. Wally spelas naturligtvis av Michael Cera. (Tredje gången gillt för mina spekulationer som slår in i det här avsnittet.) Vi har redan hört att han föddes på samma dag som Marlon Brando och det har han tydligen tagit på största allvar. Inte bara har han ändrat sitt efternamn från Brennan till Brando, han är klädd precis som den ikoniske skådespelaren i Vild ungdom från 1953. En outfit som en person med Ceras fysik inte riktigt förmår bära med värdighet. Han pratar dessutom som om han försöker härma Brando, samma slags lite släpiga, halvmumliga intonation. I en fantastisk monolog berättar han hur han färdats av och an över Amerika men nu har han återvänt till Twin Peaks, dels för att visa respekt för sin gudfar (ännu en Brando referens) Harry som ju är sjuk, delas för att låta sina föräldrar veta att det är okej för dem att göra om hans pojkrum till ett kontor som de länge önskat. Hans mamma och pappa är naturligtvis överlyckliga över att få se honom. Truman verkar å sin sida lite mer avvaktande. Anar han något här? Är Wally seriös i sin imitation eller driver han med dem? Jag kan inte låta bli att undra om han inte är involverad i något olagligt. Det här är ju trots allt inte första gången som vi har fått en Brando referens i Twin Peaks: bröderna Hornes bordell One Eyed Jacks var uppkallad efter en vilda västern-film som Brando själv regisserade. (Efter att Kubrick hoppat av för övrigt.)

I Las Vegas nalkas en ny dag för Cooper när han försöker finna sig till rätta i Dougies liv. Det går så där. Hans kläder passar inte, Dougie hade lite av en kalaskula, och Janey-E får hjälpa honom på toaletten där Cooper närmast exploderar när trycket lättar. Så hade jag nog också känt mig och jag inte kissat på tjugofem år. Samtidigt försöker den enarmade mannen kontakta Cooper från det röda rummet. ”Du har blivit lurad” säger han och håller fram det gyllene korn som numera är allt som återstår av den Dougie som en gång var. ”Nu måste en av er dö!” fortsätter Gerard. Jag antar att han måste mena antingen Cooper eller hans dubbelgångare. Dougie är ju redan utraderad. Cooper möter nu också för första gången Dougies son Sunny-Jim. (Sunny-Jim Jones förefaller vara ett olyckligt val av namn.) De ger varandra tummen upp, Cooper gamla invanda gest och lille Jim verkar tycka det är roligt när pappa spexar. Han har slipsen på huvudet och vet inte hur man äter pannkakor. Scenen vid frukostbordet som slutar med att Cooper bränner sig på sitt kaffe, han känner trots alltigen att det är kaffe, är en höjdpunkt av ordlös, absurd humor. Kyle MacLachlan får verkligen chansen att ta ut svängarna.

Kyle MacLachlan som komiskt geni. (Notera ugglan i bakgrunden.)

Samtidigt i Buckhorn, där vi inte varit sedan del 2, har polisen fått en träff på fingeravtrycken på det manslik utan huvud de hittade hemma hos Ruth Davenport. Det är bara det att informationen är hemligstämplad av militären. Låt oss återkomma till det senare.

Cole, Albert Rosenfield och Tamara Preston anländer till South Dakota. Cole är besviken över att de inte är i närheten av Mount Rushmore men som tur väl är har Albert med sig en bild som tröst. Coles replik: ”Där är dom Albert. Ansikten i sten” är ytterligare en i raden av komiska pärlor i det här avsnittet. De tre agenterna anländer till fängelset dit Dubbel-Coop förts efter sin bilolycka. I bagaget på sin bil hade han så väl kokain som vapen och ett avhugget hundben. Polisen har ändå inte analyserat sörjan han spydde upp. Cole förhör Dubbel-Coop bakom en glasvägg. Från första stund när Dubbel-Coop försöker sig på en tummen-upp till Cole inser vi alla att något är fel. Dubbel-Coop börjar förklara att han i själva verket arbetat undercover hela den här tiden – att han jobbat för Phillip Jefferies – och att han var på väg för att avlägga rapport när olyckan skedde. Cole håller god min men han förstår att säker och ting inte stämmer. Och inte bara är Dubbel-Coop inte övertygande som Cooper, han r knappast heller sig själv som vi såg honom i del 1 och 2. Han pratar långsamt, grötigt, upprepar sig själv. Det är som om han också förlorat något inom sig nr han kräktes upp all den där majsen och oljan.

Cole och Albert talar i enrum, till agent Prestons förnärmelse. Albert erkänner att han för flera år sedan gav information till Jefferies, eftersom han trodde att Cooper var i fara. Han berättade vem deras man i Colombia var och en vecka senare var den personen död. Det är lite oklart hur exakt allt detta passar ihop med scenen från Fire Walk With Me där Phillip Jefferies dyker upp och sedan försvinner från Coles kontor. Å andra sidan är det möjligt att hela den sekvensen är en dröm Vi får väl se hur det kommer att utveckla sig. Cole menar att de behöver hjälp av en specifik person, någon som kan avgöra om det verkligen är Cooper de mött. ”Jag vet var hon dricker” svarar Albert och det blir övergången till det musiknummer som avslutar avsnittet.

***

Några teorier innan vi avslutar för den här gången. Först och främst: Vem är det Cole och Albert talar om? Det finns lite olika möjligheter. Jag har sett såväl Audrey som Sarah Palmer komma upp som förslag. Men rimligaste alternativet bör ändå vara Diane. Vem skulle känna Cooper bättre än henne? Och jag tror fortfarande att det kommer visa sig vara Laura Dern. Förmodligen får vi veta i nästa kapitel.

Jag har en teori till också som är lite mer långsökt men fullt möjlig, tror jag. Minns samtalet som Dubbel-Coop hade i avsnitt två med den mystiske röst som han först trodde var Jefferies men som tydligen var någon annan. ”Du träffade Major Garland Briggs” säger rösten. ”Hur vet du det?” frågar Dubbel-Coop men får inget svar. Jag antar att rösten kan referera till mötet mellan Briggs och Dubbel-Coop tjugofem år tidigare, det möte som Bobby berättar om. Men förefaller inte det lite märkligt att ta upp det i ett samtal nu, så här långt efteråt. Låter det inte på dem som om det skulle ha hänt nyligen?

Tänk också på liket i Buckhorn. Mansliket med de hemligstämplade fingeravtrycken. Vi vet att Dubbel-Coop är inblandad i det där mordet. Jag undrar om det inte skulle kunna vara Garland Briggs kropp. Kroppsbyggnaden stämmer. Det skulle också förklara varför fingeravtrycken är hemligstämplade. Å andra sidan är det ju inte troligt att Dubbel-Coop haft Briggs kropp nedfryst för detta tillfälle hela den här tiden.

Däremot kan det vara fullt möjligt att Briggs inte dog i den där eldsvådan trots allt. Kanske iscensatte han själv allt och fejkade sin egen död för att kunna jaga efter Dubbel-Coop i hemlighet. Och kanske blev han till slut påkommen och besegrad? Kanske är jag helt ute och cyklar men om det visar sig vara så – ja, kära läsare, då läste ni det här först!