Eriks topp 5 tv-serier som borde fått mer än en säsong

Det finns många tv-serier som fortsätter lite för länge. Så länge som de fortsätter att vara populära finns ett incitament att producera nya avsnitt även om den kreativa gnistan falnat och det mesta går på rutin. Å andra sidan, det händer att serier som dippat plötsligt kommer in i en andra andning och kommer tillbaka. Och det finns också vissa serier som aldrig riktigt får chansen att nå sin riktigt fulla potential, som inte hittade sin publik med en gång eller som inte fick det stöd hos kanalen som den hade behövt och därför lades ned i förtid. En ska ha lite tur också. Det kan vara värt att påpeka att varken "Cheers" eller "Seinfeld", som med tiden kom att bli två av de mest framgångsrika situationskomedierna någonsin, var några omedelbara framgångar. Det var bara tack vare någon enskild TV-chefs personliga smak som de fick chansen att fortsätta - och till slut hittade de fram till tittarna.

I den här listan hade jag tänkt lyfta fram fem serier som inte hade samma flyt. De blev bara en säsong långa. Det är fem personliga favoriter som jag gärna hade sett fått fortsätta och som jag inte kan låta bli att undra över vad de hade kunnat utvecklas till om de fått chansen. Jag presenterar dem här utan någon inbördes ordning.

Moon over Miami

Av alla serier på den här listan gissar jag att den här är den mest bortglömda. Till råga på allt måste jag skriva om den i huvudsak från minnet. Trots idogt letande på en rad olika streamingsidor, såväl legala som lite mer skumma har jag inte hittat mer än lite klipp och något enstaka avsnitt på Youtube, uppenbarligen rippat från en dålig VHS-kopia. Samma öde har förresten drabbat en annan serie jag har vaga minnen av från min barndom och som jag gärna skulle vilja se igen, "Guldapans hemlighet" (1982). "Moon over Miami" är från 1993 och skapades av Harley Peyton, som var en av de fyra huvudförfattarna till min absoluta favoritserie någonsin, "Twin Peaks".  Det fanns faktiskt en del gemensamma beröringspunkter, t.ex. blandningen av olika filmgenrer och den egensinniga, skruvade humorn.

Klassisk gammaldags Hollywood är förlagan när Peyton kombinerar film noir med screwball-komedi. (Seriens titel är lånad från en film från 1941.) I centrum för handlingen står det omaka paret privatdetektiven Walter Tatum (Bill Campbell) och Gwen Cross (Ally Walker), en överklasskvinna som rymt från sitt eget bröllop och nu för första gången i sitt liv försöker klara sig på egen hand. (På många sätt en själslig vän till Rachel i "Vänner".) I första avsnittet får Tatum i uppdrag att hitta den försvunna Gwen men det hela slutar med att hon blir hans assistent istället och där efter blir serien naturligtvis ett slags bollade mellan dessa två som trots deras ständiga gnabbande är som gjorda för varandra i gammal god romantisk komedi-stil.

Jag minns seriens som vitsig, romantisk och väldigt stilig. Den gjorde verkligen det mesta av sin miljö. Dessutom var kemin mellan Campbell och Walker riktig dynamit. Det är knappast en slump att de båda har haft framgångsrika karriärer i TV senare. Jag måste dock säga att jag nog aldrig sett någon serie utnyttja Walkers potential som comedienne lika bra som Peyton gjorde här. Jag önskar verkligen att jag hade haft chansen att se om "Moon over Miami" i sin helhet.

Freaks and Geeks

En serie som jag och fru Otterberg däremot har sett om nyligen är "Freaks and Geeks", eller "Nollor och nördar" som den hette när den gick på Kanal 5 här i Sverige. Jag är vanligtvis inte någon fan av amerikanska tonårsserier. Alla, såväl ungdomar som vuxna, brukar vara alldeles för snygga, dialogen är ofta för litterär, intrigerna alltför osannolika och jag brukar aldrig kunna känna igen något av min egen uppväxt i dem. "Freaks and Geeks" är precis raka motsatsen till allt detta.

Serien gjordes 1999 men utspelar sig i tidigt 80-tal. Det är dock ingen skimrande nostalgi vi får serverad här a la "The Wonder Years" skildring av tidigare decennier. I "Freaks and Geeks" är åttiotalet brunt, murrigt, instängt och tråkigt. Särskilt om en bor i en liten småstad utanför Detroit.  Filip Hammar och Fredrik Wikingsson myntade begreppet DDR-Sverige när de en gång skrev om samma period. "Freaks and Geeks" visar att i så fall var Amerika lika mycket ett DDR-USA. Huvudpersoner är tonåriga Lindsey (Linda Cardellini) och hennes lillebror Sam (John Francis Daley). Lindsey har alltid varit en "duktig flicka" och plugghäst men har nu blivit rejält skoltrött och börjar i stället hänga med skolans outsidergäng, titelns freaks. Sam och hans nördiga kompisar utgör geeksavdelningen. Det är dråpligt och gripande om vartannat, en helt annan slags vardagsrealism än vad vi är vana att se på amerikansk TV. Den lyckas också med konststycket att skildra  föräldrar och vuxna på ett sätt som både är satiriskt och trovärdigt.

Det går många trådar från serien framåt i tiden. Den är skapad av Paul Feig och Judd Apatow, långt innan de två började göra långfilmer. (Feig står bakom bland annat "Bridesmaids" och Apatow "På smällen" med flera.) Det går att känna igen en hel del av deras senare pinsamhetshumor här, även om den inte är lika skruvad som den senare kommit att bli. En rad unga skådisar fick också sitt genombrott i serien. I freaksgänget hittar vi t.ex. James Franco, Seth Rogen, Jason Seigel och Busy Phillips. Det är intressant att se hur nära deras persona framför kameran än i denna dag går tillbaka på de rollfigurer de spelade då

Förmodligen var det just den realistiska tonen som gjorde att "Freaks and Geeks" inte slog när den kom. Jag tror nämligen inte att de tonåringar som exempelvis såg "Beverly Hills" gjorde det för igenkänning utan för att det var en verklighet att drömma sig bort till. Något sådant kan inte sägas om denna serie men däremot kan jag gå i god för att den fortfarande håller.

Terriers

Film noir är en väldigt elastisk genre. Jag antar att det är en av anledningarna till att filmmakare så ofta återkommer till den för att sätta sin egen prägel på den. Den kan göras klassiskt och stilrent som i Polanskis "Chinatown", den kan pumpas upp till närmast parodisk överdrift som i Rodriguez och Millers "Sin City", den kan göras subversiv som i syskonen Wachowskis "Bound" eller i bröderna Coens "The Big Lebowski". Den senare filmen är en uppenbar referenspunkt för TV-serien "Terriers" från 2010 men med mindre humor och större tematisk tyngd. Inte för att "Terriers" inte bitvis är väldigt rolig, det är den, men seriens mål tycks snarare vara att ge en relativt realistisk spinn på genrens alla troper.

Naturligtvis handlar det om en privatdeckare som hamnar i en massa bekymmer. Donal Logue (som nu alltså medverkar i "Gotham") spelar Hank Dolworth, en före detta polis som tidigare haft svåra alkoholproblem. Han driver numera en icke-licensierad detektivbyrå tillsammans med sin partner Britt (Michael Reymond-James), en före detta inbrottstjuv. Seriens avsnitt är strukturerade kring "veckans fall" men har också en övergripande historia i bakgrunden där våra hjältar kommer några riktigt skumma herrar på spåren. I klassisk noir-anda handlar det om hur det korrupta kapitalet är den verkliga boven.

Med lite tid hade "Terriers" kunnat utveckla sig till en av TVs verkligt stora serier, det är jag övertygad om. Den hade kunnat nämnas i samma andetag som "The Wire" eller "Breaking Bad". Den var ytterst välskriven och hade riktigt intressanta och mångfacetterade karaktärer. Väl värd att se med andra ord.

Studio 60 on the Sunset Strip

Det här kan möjligen vara den mest kontroversiella serien på min lista. Det finns många som skulle säga att "Studio 60 on the Sunset Strip" floppade av goda anledningar. Helt och hållet kan jag inte undvika att hålla med. Ändå hade jag gärna velat ge den en andra chans och se vart den hade kunnat utvecklas för det fanns verkligen potential i den. Jag menar faktiskt att dess pilotavsnitt är ett av de bästa jag någonsin sett.

Det har börjat bli lite comme il-faut att tycka illa om Aaron Sorkin. Återigen, jag kan förstå varför. Karln verkar privat vara totalt odräglig och han har en tendens till självgod megalomani. Men jag är ett fan och kommer alltid att förbi det misstänker jag. Visst är Sorkin en författare vars stil går att känna igen på kilometers avstånd men jag kan inte låta bli att smälta som smör i varmt potatismos inför hans dialoger. Det bara är så. Sorkin, för er som inte vet, är mest känd för att ha skapat "Vita huset". "Studio 60..." är på mer än ett vis en direkt uppföljning. Seriernas look är väldigt lika varandra, flera av skådespelarna medverkar i båda produktionerna, till och med typsnittet på för- och eftertexter är de samma.

Titeln syftar på ett fiktivt satir- och sketchprogram, uppenbarligen en stand in för "Saturday Night Live". I serien får vi följa hur programmet sätts samman vecka efter vecka. Matthew Perry och Bradley Whitford spelar två författare/producenter som får ta över showen efter att deras mentor och förebild, som lett det hela ända sedan för alltid, fått sparken. Detta blir sedan grundsituationen för det som Sorkin gillar att skriva allra bäst: Neurotiska och begåvade människor under hög press. Det finns mer än ett lager av självbiografi här.

Det stora problemet som serien hade var att det vi fick se av själva sketchprogrammet aldrig var lika briljant som alla inom ramen för fiktionen påstod att det var. Och hur skulle det nånsin kunna vara det? (Å andra sidan har jag aldrig tyckt att "SNL" är särskilt roligt heller.) Dessutom blev det med tiden allt mer besvärligt för Sorkin att inom den givna ramen verkligen tala om de stora ämnen han ville koppla grepp på. (Sorkin har alltid haft ett didaktiskt drag, han vill inte bara underhålla, han vill upplysa också.) I "Vita huset" kunde han göra det, eftersom karaktärernas arbete faktiskt hade bäring på och konsekvenser för allt det där. I "Studio 60..." blev det betydligt mer långsökt. Icke dess mindre tyckte jag mycket om den. Och en sak till: Amanda Peet är en skådespelare som jag ofta har haft svårt för men här, i rollen som hårdnäst TV-chef fungerar hon fantastiskt.

Firefly

Sällan har en serie blivit så illa behandlad av sin kanal som Joss Whedons säregna science fiction/western "Firefly" blev. Turerna är allt för komplicerade och deprimerande för att gå in på här men i stort sätt saboterade Fox serien och lät den dö sotdöden utan att få en chans att verkligen nå ut. Det är extra tragiskt ety "Firefly" är enligt min mening det bästa Whedon någonsin lagt sin hand vid och vem vet vad den hade kunnat bli om den hade fått gå en sex-sju säsonger?

I en obestämd framtid har människan givit sig av ut för att kolonisera nya världar. Här finns rika, civiliserade planeter och fattiga, eländiga världar där några bosättare slängts i land med bara några hästar och filtar. Tio år innan handlingen tar sin början har ett antal av dessa fattiga nybyggarvärldar försökt göra uppror mot "Alliansen", den interplanetära statsbildning som håller ihop alltsammans. Upproret slogs ned såklart och våra hjältar utgör en spillra av det gamla motståndet som nu tvingas hanka sig fram bäst de kan i en gammal rosthög till rymdskepp. Besättningen tar lagliga jobb när de kan komma åt dem men tvingas allt för ofta ställa sig på andra sidan av lagen.

Idéen om att kombinera s-f och vilda västern är inte ny. Till och med "Star Trek" såldes ju en gång in som "Wagon Train to the stars". Aldrig har dock sammansmältningen fungerat så väl som i "Firefly". Westerngenrens centrala problematik om frihet/anarki kontra civilisation/ordning blir väldigt levandegjord i seriens rymdmiljö. Som i all god western är det heller inte klart vad som faktiskt är att föredra. Visst Alliansens styrkor är utan tvekan handlingens ondingar men det står även klart att yttervärldarnas laglöshet öppnar upp för svårt förtryck och rena hemskheter. Det är en unik värld och väldigt väl fångad ned i minsta detalj. Besättningen ombord på skeppet Serenity är en väl avvägd grupp karaktärer. (Whedon hade redan gjort en förstudie av dem i manuset till den fjärde "Alien"-filmen.) Nathan Fillion som kapten Mal Reynolds har precis den sortens swag som en cowboy i rymden ska ha. Här finns inte plats att nämna alla karaktärer men jag vill absolut lyfta fram Summer Glau, vars mystiska River är ett bärande element.

"Firefly" fick bara tretton avsnitt på sig i 2002 men Whedon lyckades tre år senare få göra en långfilmsuppföljare med titeln "Serenity" som på ett bra sätt knöt samman de lösa trådar som serien lämnade efter sig. Jag är glad att den blev av men som sagt, jag kan inte släppa tanken på vad "Firefly" hade kunnat bli om den fått fortsätta.

***

Så det var alltså min lista. Innan jag avslutar det här inlägget vill fru Otterberg också lyfta fram en serie med titeln "Young Americans" från 2000. Jag har bara sett första avsnittet av den och tyckte nog att det verkade vara en ganska ordinär ungdomsserie men jag har lovat att nämna den här som en av hennes rekommendationer. Så nu har jag gjort det.