"Fire Walk With Me" hade premiär 1992, ett år efter att TV-serien lagts ned. Då fanns det en förhoppning om att filmen kanske skulle kunna bli "Twin Peaks" räddning - att om tillräckligt många såg den skulle det antingen innebära att en tredje säsong ändå kunde bli av, eller att den kunde bli startskottet för en serie av långfilmer i samma fiktiva universum. Så blev det inte. Filmen buades som bekant ut på festivalen i Cannes och även många av seriens mest inbitna fans hade svårt för den. TV-serien har en väldigt specifik ton, en mysig, humoristisk, bisarr och bitvis läskig men ändå inbjudande. Seriens Twin Peaks är en plats där du som åskådare, trots allt hemskt som inträffar där, någonstans ändå skulle vilja besöka. I "Fire Walk With Me" ställer David Lynch allt det där på ända. Filmen är betydligt mörkare, mer surrealistisk, mer djupt obehaglig. Med tanke på filmens ämne är det egentligen inte så märkvärdigt. "Fire Walk With Me" är en förföljare, den utspelar sig innan TV-serien och skildrar huvudsakligen Laura Palmers (Sheryl Lee) sista vecka i livet och hur hon slutligen blir mördad. Och Laura Palmers liv är en riktigt mörk plats att vistas på. Lynch låter oss inte titta bort från det. Han ger oss skräcken, ångesten, förtvivlan och allt det andra med en enorm ärlighet.
På senaste åren har filmen allt mer kommit att omvärderas. Allt fler har börjat se den som ett av Lynchs verkliga mästerverk. Personligen har det nog alltid varit min ståndpunkt. Det är absolut en konstig film. Den följer inga konventionella dramaturgiska mallar. Vissa sekvenser är medvetet redigerade på ett sätt som gör det svårt att hänga med i vad som faktiskt händer. Den spretar åt alla möjliga håll. Skådespeleriet pendlar mellan det traditionellt realistiska och en spelstil som är mer stiliserad och expressionistisk. Den går inte att enkelt placera in i någon genre utan blandar friskt mellan melodram, deckare och skräckfilm. Bitvis är den bland det otäckaste jag någonsin har sett. Det kan vara värt att påpeka att Mark Frost, seriens andre huvudförfattare, inte var direkt involverad i arbetet med filmen. Det märks. Serien byggde väldigt mycket på balansen mellan Frost och Lynchs ganska olika sensibiliteter. Frost var TV-veteranen. Lynch var den respektlösa galningen, på ont och gott. "Fire Walk With Me" är hardcore-Lynch och han är inte ute efter att behaga eller att ge publiken det de tror de vill ha. Det kommer aldrig att bli en film för alla. Men för den som är beredd att följa Lynch in i natten väntar en färd bortom allt annat.
Filmens förtexter rullar medan kameran långsamt zoomar ut från en brusande TV-ruta. Sekvensen avslutas med att TVn slås i bitar. Symboliken är uppenbar. Nu lämnar vi TV-serien bakom oss. Det här är något annat. Vad som följer är närmast en parodi eller en sjuk invertering av vad vi tidigare fått se av "Twin Peaks". FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Isaac) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland) anländer till den lilla orten Deer Meadow för att utreda mordet på en ung kvinna vid namn Teresa Banks. Den charmige och briljante Agent Cooper (Kyle MacLachlan) får sin närmast raka motsats i Desmond som mumlar, är dryg och från första stund misslyckas med att få den lokala ortsbefolkningen på sin sida. Och så fortsätter det. Överallt möter vi antiversioner av karaktärerna från serien. Själva mordet på Banks är i sig en antites till mordet på Laura Palmer. Hennes död skakar staden Twin Peaks i grunden, Banks bortgång möts med en axelryckning och ingen saknar henne. Lynch ställer alla tidigare troper och grepp på ända så till den grad att han låter sitt eget alter ego i fiktionen, FBI-chefen Gordon Cole, presentera en dansande kvinna som med krystat teckenspråk ger Desmond och Stanley information om deras nya fall. En blinkning till oss i publiken och vår tendens att övertolka alla symboler, att tro att de ska gå att tolka som en rebus.
Utredningen leder ingenstans och den sidan av berättelsen inte har någon väg att fortsätta skiftar fokus över till Twin Peaks och Laura Palmers sista dagar. Det där är ett grepp som Lynch sedan har använt sig av i flera filmer, exempelvis "Lost Highway" (1997) och "Mullholland Drive" (2001), att plötsligt börja berätta en annan historia där karaktärerna både är men ändå inte är de samma. Handlingen blir snabbt en nedåtgående spiral ned i svartaste misär och undergång. Vi som sett TV-serien vet ju redan vad som kommer att ske men Lynch inser att han måste göra en viktig förskjutning. Serien må kretsa kring mordet på Laura men hon själv är där ett objekt, insvept i plast, ett ointagligt mysterium vars funktion är att generera intrigtåtar. Nu när berättelsen ska berättas ur hennes eget perspektiv måste hon göras till subjekt, ges en egen aktiv agens i sitt tragiska öde. Nyckeln till detta ligger i skildringen av en annan av mytologins viktigaste aspekter, den mordiske anden Bob (Frank Silva).
Vem mördade Laura Palmer? Frågan kan ges två svar. Det ena svaret är att Bob mördade henne. Det andra är att hennes pappa Leland Palmer (Ray Wise) tog henne av daga efter att ha förgripit sig på henne sexuellt under hela hennes uppväxt. Båda svaren är inom fiktionens ram lika sanna. Leland är besatt av Bob, den onde anden har funnits med honom sedan han var en liten pojke. Även Leland har troligen som barn blivit utsatt för övergrepp. I TV-serien är besättelsen beskriven som binär. Antingen är det Leland eller Bob som är i kontroll. "När han kom in i mig hade jag ingen kontroll" gråter den döende Leland i ett avsnitt "och efteråt kunde jag inte minnas vad som hänt". I "Fire Walk With Me" inser Lynch att det inte räcker. På ett subtilt men ändå viktigt sätt ändrar han dynamiken. Det är inte så enkelt längre. Bob är Leland och Leland är Bob, åtminstone till en del. Vi kan inte längre se var den ene börjar och den andre slutar. Det blir uppenbart att även Leland, som sig själv, har ett sexuellt begär mot sin dotter. Gränserna upplöses än mer när det går upp alltmer både för Laura och för oss i publiken att Bobs mål är flytta in i Laura, att bli en del av henne med. Att låta cykeln av övergrepp, mörk lusta och destruktion fortsätta om igen, att förstöra allt som är gott i den unga kvinnan. Det är i slutändan därför Laura måste dö. Hon måste offra sitt eget liv för att bryta den onda cirkeln.
Ray Wise är häpnadsväckande otäck och avgrundsdjupt tragisk som Leland. Han var fantastisk i TV-serien men här agerar han som han aldrig gjort vare sig förr eller senare. Den enda som kan matcha honom är Lee som Laura Palmer. Hennes rollprestation är stor, inte subtil, inte naturalistisk, expressiv, med alla nerver och känselspröt riktade utåt. Hennes fasa förvrider hennes ansikte och hennes gråt är utan gräns. Det är grotesk och påtagligt fysiskt. Det kan säkert verka vara alldeles för mycket för somliga. För mig är det precis vad filmen behöver. Och för mig råder det ingen tvekan om saken: "Twin Peaks: Fire Walk With Me" är ett mästerverk.
 |
| Laura Palmer (Sheryl Lee) och Dale Cooper (Kyle MacLachlan), tillsammans i den andra världen. |
***
Ett mästerverk blir inte till utan att konstnären är bredd att avrätta sin älsklingar. Det gäller även den här filmen. Det filmades mycket mer material än vad som faktiskt kom att användas i den färdiga filmen, scener där vi som publik skulle ha fått se mycket mer av fler karaktärer från TV-serien. Under redigeringsprocessen måste Lynch ha kommit fram till att dessa scener inte passade in i den färdiga filmen och därför fick de utgå. De här bortklippta scenerna har länge varit något av en helig graal för Twin Peaks-fansen. De har aldrig funnits tillgängliga att se. Däremot har det kompletta filmmanuskriptet cirkulerat på nätet i många år. Själv läste jag det någon gång i mitten på nittiotalet när jag gick på gymnasiet. Det var det ända sättet att få ta del av dem. Tills nu.I stället för att bara presentera scenerna som bortklippt extramaterial av konventionellt snitt har Lynch redigerat ihop dem till en nittio minuter lång sammanhängande helhet som han valt att kalla "The Missing Pieces". Scenerna följer "Fire Walk With Me" kronologiskt men blir på ett märklig sätt som en parallell, alternativ version av filmen. "The Missing Pieces" har ingen sammanhängande historia i sig själv men som ett experiment är den en fascinerande Lynch-film.
Här finns en rad väldigt roliga och dråpliga scener. Somliga av dem fungerar som små avslutade sketcher. Ljuvligast är en där Pete (Jack Nance) och Josie (Joan Chen) pratar med en lätt senil man som anser att plankan han köpt från sågverket är för liten. Det är Lynchs sinne från humor när den är som bäst. Det kommer också fram i scenerna på sheriffkontoret där vi återser Truman (Michael Ontkean), Andy (Harry Goaz) och Lucy (Kimmy Robertson). Där är många fina scener. En scen mellan Big Ed (Everett McGill) och Norma (Peggy Lipton) är hjärtskärande vacker. Vi får också flera scener som visar andra sidor av familjen Palmer än vad vi sett tidigare. Dessutom är sekvensen med David Bowies rollfigur Phillip Jefferies förlängd på ett sätt som får den att framstå i en annan dager än i den färdiga filmen. Och mycket, mycket mer.
 |
| Phillip Jefferies (David Bowie). Be honom inte att prata om Judy. Vi ska faktiskt inte prata om Judy överhuvudtaget. Vi ska hålla henne utanför det här. |
Som fan är det såklart en stor lycka att äntligen få se det här materialet. Det håller hög klass, är mycket vackert filmat och regihandlaget är tveklöst på topp. Ändå är det inte förvånande att det togs bort. De flesta av de här scenerna har inget mer berättelsen om Laura Palmer att göra och oavsett hur mycket jag tycker om dem hade de bara gjort "Fire Walk With Me" ännu spretigare och svår att följa. Lynch visste uppenbarligen vad han gjorde. Att vi nu äntligen för se scenerna som en slags försmak till seriens kommande återkomst blir till en påminnelse om vilken rik fiktiv värld som Lynch och Frost en gång skapade och om hur många historier som ännu återstår att berättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar