Jag har läst många deckare i mina dar. Och sett jag vet inte hur många på bio och på TV. Ibland är det fantastiskt och ibland ebarmligt dåligt. Som med alla genrer av berättande. Kriminalfiktionen rymmer allt från det mest realistiska till det direkt fantasifulla. Men ingen deckare, hur verklighetstrogen den än strävar efter att vara, har någonsin i mitt tycke lyckats fånga samma nerv som ett stycke "true crime" kan göra. Med "true crime" menas alltså vanligtvis olika typer av dokumentära framställningar av verkliga rättsfall. Även detta är en tradition med lång historia. Vi kan peka på Truman Capotes dokumentärroman "Med kallt blod" från 1966 som en slags urtext. Om den inte var först så var den åtminstone enormt stilbildande och förblir än idag en nod i genren. På filmsidan har vi t.ex. Errol Morris klassiska dokumentär "The Thin Blue Line" från 1988, även den väldigt inflytelserik. Bland mina personliga favoriter hittar vi exempelvis Gellert Tamas bok "Lasermannen" från 2002 och Emmanuel Carréres "Doktor Romand" från 2000, för att bara välja några.
Det finns något både lockande och skrämmande i att ta del av dessa inte sällan grymma och fasansfulla berättelser och samtidigt veta att de är hämtade från väl efterforskade fakta. Samtidigt får vi inte glömma att de fortfarande är berättelser och själva akten att placera in ett aldrig så faktiskt skeende i ett narrativ förändrar den - fiktionaliserar den. Dokumentären rör sig alltid mellan det journalistiska och det konstnärliga. Det är lätt att förföras och tjusas. "True crime" ställer ofta frågan om berättandets etik på sin spets. Genrens syfte är ju ändå att roa och underhålla oavsett alla ambitioner att också förmedla någon form av sanning.
Alla dessa tankar väcks till liv när jag lyssnar på podcasten "Serial", som snabbt blivit en uppmärksammad snackis. Podden är en slags spin-off på den populära dokumentärserien "This American Life", som med ett personligt och förtroligt tilltal har blivit väldigt populär. "Serial" är journalistik i långformat. Varje säsong av podcasten kommer att berätta en fortgående historia och gräva allt djupare ned i den. Denna första omgång är producerad och berättad av reportern Sarah Koening och handlar om ett mordfall I Baltimore från 1999 där en tonårig kvinna hittades stryp och nedgrävd i en park.
Sarah Koenig, reportern bakom "Serial". |
I seriens första avsnitt berättar Koenig om hur hon blir kontaktad av en jurist som engagerat sig i fallet för familjen till Adnan Syed, den unge man som dömdes för mordet. Syed var den mördade flickans före detta pojkvän och han blev snabbt misstänkt. Men han har hela tiden under alla år bedyrat sin oskuld och Koenig blir fascinerad av fallet. Detta är grundpremissen för podcasten. Sarah Koenig försöker på olika sätt bringa reda i detta mysterium. Det fanns aldrig någon fysisk bevisning som band Adnan Syed till mordet, bara indicier och ett vittnesmål från en av hans vänner som för polisen påstod att han hjälpt Adnan begrava den döda flickan. Så här långt kommen i serien har Koenig ännu inte gått till botten med detta vittnesmål. Talar vittnet sanning? Är allt bara påhittat? Är han själv mer inblandad i mordet än vad han erkänt?
Det är, som alltid med sådana här historier, en snårig och besvärlig sak att försöka förstå vad som faktiskt hände den där dagen när Hae Minh Lee försvann och mördades. Tidslinjer ställs mot varandra. Kan det här verkligen stämma? Kan en nu vuxen person minnas vad som hände exakt vid en viss tidpunkt på en dag som för hen var som vilken dag som helst femton år tidigare när hen gick på gymnasiet? Fallet öppnar också upp mot större samhällsfrågor som berör det amerikanska rättssystemet och dess sociologi. Så väl offer som misstänkt kom från familjer med invandrade föräldrar. Rättegången mot Adnan Syed präglades uppenbart av rasistiska tendenser. Åklagaren hävdade i princip att Adnan tagit livet av sin förre detta flickvän av kulturella orsaker, att han som man med muslimsk bakgrund inte kunde acceptera att hon gjorde slut. Det är ett motiv som Keonig ganska övertygande visar inte stämmer.
Annars är den stora styrkan i podden av Koenig inte driver någon tydlig tes. Hennes undersökning presenteras som öppen och förutsättningslös. Hon utger sig inte för att tro sig veta hur det förhåller sig i skuldfrågan. Som lyssnare pendlar jag själv från avsnitt till avsnitt. Ena stunden verkar det som om omständigheterna pekar på att Adnan inte kan vara skyldig. Andra stunden ställs vi inför indicier som är väldigt svåra att se förbi. I avsnitten får vi ofta höra Adnans egen röst, via telefon från fängelset, höra honom beskriva sina minnen och sina tankar kring allt som hänt. Är han en man som är uppriktig och sanningsenlig eller är han en skicklig manipulatör och psykopat? Tillsammans med reportern lyssnar vi efter nyanserna i hans tal och berättelse. Kan vi någonsin komma fram till den sortens sanning om en annan människa?
"Serial" är på samma gång djupt fängslande och problematisk. Det är verkliga människor det här handlar om. Den mördade flickans familj har knappast bett om att få allt det här draget fram i ljuset igen. Och är frågan om Adnan Syeds eventuella skuld eller oskuld något för mig att avnjuta som vore det ett avsnitt av vilken deckare som helst? Är Koenigs berättande i sig manipulativt? Jag måste ju utgå från att hon alltid vet mer än vad hon just nu berättar för mig? Det är inte enkla frågor men jag tror att det är just sådana frågor som vi alltid måste ställa oss. Och inga av dem tar ifrån "Serial" dess hypnotiska kraft. Tvärtom, det gör den bara ännu starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar