Säg aldrig aldrig

En vanlig kritik mot mycket av Hollywoods stora produktioner idag är att de nästan uteslutande riktar sig till barn och ungdomar, eller möjligen till nostalgiska vuxna i min egen ålder som gärna åter sin barndoms tecknade figurer i ny tappning. Helt ute och cyklar är väl inte de som säger så. Men det finns ju också en annan publik. Västvärldens medelålder kryper långsamt uppåt och även mogen ungdom går ibland på bio. För att möta den målgruppen försöker sig filmbolagen då och då på vad vi kan kalla för "den geriatriska romantiska komedin". Exempel på detta är exempelvis James L. Brooks "Livet från den ljusa sidan" (1997) och Nancy Meyers "Something's Gotta Give" (2003). Inte sällan spelar Diane Keaton den kvinnliga huvudrollen. Och varför inte? Hon är en fantastisk skådespelare. Ett nytt exempel är "Säg aldrig aldrig" (orginaltitel "And So It Goes"), Rob Reiners nya film. Här får Keaton sällskap av Michael Douglas.

Reiner är mest känd för filmer som "Stand by me" (1986) och "När Harry mötte Sally" (1989). Han har ett bra handlag för känslomässigt material utan att låta det slå över i sentimentalitet. Möjligen har han blivit något mer blödig med åren men jag tycker nog att "Säg aldrig aldrig" håller en bra balans. Problemet är bara att det känns som vi sett allt det här många gånger förr. Jag är som sagt ett stort fan av Keaton och visst är hon ljuvlig även i den här filmen men det är inte precis en roll som överraskar. Hon spelar i princip sin egen persona, samma lätt virriga och vimsiga men ack så charmiga figur som så ofta tidigare. Hennes Leah är änka och jazzsångerska som har svårt att komma vidare efter sin makes död.

Lika mycket känner vi igen klyschan med den grinige gamle mannen som får lära sig att leva och älska på nytt. Douglas spelar Oren Little, även han har förlorat sin bättre hälft och blivit bitter på livet. Oren är mäklare och har bestämt sig för att sälja ett sista hus innan han drar sig tillbaka. Det huset visar sig vara hans eget gamla hem där han och hustrun levt. Själv bor Oren tills vidare i en lägenhet i ett litet hyreshus han äger. Där har han alla sina tillhörigheter staplade i flyttkartonger i väntan på att någon köpare ska anse hans hus värt de nära nio millioner dollar som han vill ha för det. I lägenheten intill bor Keatons rollfigur och de båda utbyter ofta spydigheter med varandra. Riktigt sätter dock filmen igång när Orens son (Austin Lysy) plötsligt dyker upp. Oren och hans son har inte haft mycket kontakt genom åren. Vi får veta att sonen haft problem med droger men att han nu är ren. Han har dock haft oturen att bli dömd till fängelse för ett brott som han egentligen inte begått och nu lämnar han sin dotter, en dotterdotter som Oren inte ens visste om att han hade, i den vrånga mannens vård. Vem vill sätta en slant på att hon blir nyckeln till att Oren återföds som en ny människa?

Douglas är jättebra, både i sina bitska verbala utbrott och de mer kontemplativa, sorgsamma ögonblicken. Han fungerar också väldigt bra ihop med Keaton. De har båda något av samma naturalistiska, lättsamma ton i sitt sätt att leverera dialogen och de studsar väl mot varandra. Skådespeleriet är inte något att invända mot. Inte dialogen heller. Manuset är skrivet av Mark Andrus som också skrev "Livet från den ljusa sidan" så att det finns stora likheter är kanske inget att förvånas över. Ändå kan jag inte hjälpa att känna att det blir lite repetitivt. "Säg aldrig aldrig" är inte en film som bryter ny mark. Den nöjer sig med att vara lite småputtrigt trevlig. Inget fel med det antar jag.