Bröllopskaos

I den franska komedin "Bröllopskaos" möter vi familjen Verneuil, förmögna, framgångsrika och högborgerligt konservativa. Claude (Christian Clavier) och Marie (Chantal Lauby) har fyra döttrar. De är vackra, intelligenta, kreativa och framgångsrika. Ändå är de till stort bekymmer för paret. En av döttrarna har gift sig med en judisk man, en annan med en arabisk muslim och den tredje med en man av kinesisk härkomst. Claude och Marie gör sitt bästa för att hålla god min men kan inte låta bli att låta en och annan fördom och okänslig kommentar slinka ur sig. Och det är ju inte precis som att de tre svärsönerna kommer överens heller. Familjesammankomsterna blir numera med andra ord ganska intressanta tillkomster nu för tiden. Marie drömmer emellertid fortfarande om att få hålla ett riktigt kyrkobröllop så när den yngsta dottern meddelar att hon är förlovad och att hennes fästman är katolik vet föräldrarnas glädje inga gränser. Det är bara en sak som dottern Laure (Elodie Fontan) inte berättat. Hennes Charles (Noom Diawara) kommer ursprungligen från Elfenbenskusten.

Det här är inte ett ämne för komedi som jag skulle anförtro vare sig åt Holly- eller Trollywood. Regissören Phillippe de Chauveron lyckas dock med balansgången att göra "Bröllopskaos" till en film med riktigt bett. Filmen är både väldigt rolig i en fransk tradition som på samma gång är snabbt verbal och fysiskt farsartad och samtidigt greppande allvarliga ämnen.

"Jag är inte rasist" utbrister en frustrerad Claude under en familjemiddag i filmens början när svärsönerna börjar hugga tillbaka mot hans tanklösa kommentarer. Men naturligtvis är han rasistisk och full av fördomar. I hans kränkta utbrott ligger den djupa kognitiva dissonans som genomsyrar vår tid och debatten kring dessa frågor. Som om det värsta en kunde bli anklagad för vore just detta, som om det vore värre än att t.ex. själv utsättas för rasism. Claudes oförmåga att se sina egna fördomar för vad de är gör att han slår knut på sig själv. När han utbrister sin försäkran att han inte är rasist menar han egentligen "jag är ingen ond människa". Det gör filmen heller honom aldrig till. du Chauveron behandlar alla karaktärer med en inkännande värme, låter de bli väl avrundade subjekt och riktiga människor med egen agens även om de också är löjliga, småaktiga och patetiska, just så som människor är mest. Och trots deras dåliga sidor är människorna värda att älska. Det är vad komedin som genre lär oss.

du Chauveron är också noga med att ge alla en skopa av sleven. Charles familj i hemlandet är minst lika fördomsfulla som fransmännen, särskilt hans far André (lysande gestaltad av Pascal N'Zonzi). De båda patriarkerna är i mångt och mycket spegelbilder av varandra. (Regissören låter dem till och med bära identiska ringar på samma finger.) Det är också i mötet med människorna bakom fördomarna som klyftorna kan överbryggas, både mellan svärföräldrarna och de fyra svärsönerna. Resultatet blir medryckande och väldigt sympatiskt. För Chantal Laubys karaktär blir det också en resa där hon återupptäcker sig själv som person.

Visst skulle en kunna invända att det individualistiska perspektivet omöjliggör en mer strukturell syn på rasism och etnisk/religiös normativitet i samhället. Och som så många romantiska komedier utspelar den sig naturligtvis i en fantasi till överklassvärld där materiella behov aldrig behöver vara ett bekymmer. Men en ska inte begära för mycket av en komedi, särskilt inte när den lyckas med det som måste vara dess första uppdrag: Att roa och att överraska. Det kan dessutom tilläggas: Om någon till äventyrs fått för sig att debatten om användandet av n-ordet i anslutning till ett visst bakverk är något "typiskt svenskt" kommer denna någon snart att få den villfarelsen tagen ur sig av den här filmen.