Studio Ghiblis Ronja Rövardotter

En av filmhistoriens stora orättvisor, tror jag, är att Hayao Miyazaki aldrig fick chansen att göra film av Pippi Långstrump. Han åkte till Stockholm i slutet av sjuttiotalet och försökte få tillåtelse av Astrid Lindgren som dock förblev skeptisk. Jag antar att vi får förlåta henne för att hon inte insåg att hon hade en av vår tids största filmkonstnärer framför sig. Miyazakis stora mästerverk låg ännu framför honom och på den tiden fanns det knappast någon här i landet som visste vad anime var för något. Men med tanke på vilken hemsk smörja den tecknade Pippi som faktiskt blev av i slutet av 90-talet ändå är är det svårt att inte sörja. Detta trots att Miyazaki själv tog sin inspiration och använde den till andra projekt med stor framgång. (Titta exempelvis på miljöerna i "Kikis expressbud" från 1989 - det har något tveklöst stockholmskt och gamla stanskt över sig.) Tydligtvis har Astrid Lindgren fortsatt att spela en stor roll för familjen Miyazaki. När det förra året annonserades att Studio Ghibli skulle göra sin första TV-serie och att den skulle regisseras av Goro Miyazaki, grundarens son och arvtagare, tillkännagavs också att denna serie skulle baseras på berättelsen om Ronja Rövardotter. Som fan av båda kändes det som lite av en jackpot.

Skalle-Per, Ronja, Mattis, Birk och Lovis.

Nu har de första tre avsnitten visats på japansk tv. Jag har inte sett någon information angående när eller om serien kommer att visas i Sverige, men det utgår jag från att den kommer att göra. För den som är så hågad finns dock avsnitten att hitta på Youtube med engelsk text. (Första avsnittet finns här.) Det är verkligen en otrolig lyx att leva i en tid när en kan få se populärkultur från andra sidan jordklotet, i princip utan fördröjning alls. Naturligtvis har jag inte kunnat hålla mig och för er, kära läsare, ska jag nu dela med mig av mina första intryck av serien. Låt mig börja med att säga att jag har svårt att tro någon kommer att bli besviken. Jag blev det verkligen inte. Tvärtom - det här är verkligen ett exempel på vad som kan hända när två konstnärliga temperament kompletterar varandra som hand i handske.

TV-serien kommer att bli 26 avsnitt lång och det säger sig själv att tempot i berättelsen blir där efter. I mina ögon är det bara positivt. Det gör möjligheten av vila i situationerna, att låta karaktärerna - även bifigurerna som rövarna i Mattis band - utvecklas organiskt och bli väl avrundade. Miyazaki är enormt lyhörd inför Lindgrens text och hennes rollfigurer. Den som kan sin "Ronja" kommer omedelbart att känna igen dem. Naturlyriken och den lätt skruvade fantasyn är typiskt Studio Ghibli. Även om Miyazaki har utrymme att bygga ut och dikta till i sin dramatisering ligger åtminstone i dessa avsnitt serien väldigt nära förlagan. Stora delar av dialogen är uppenbarligen ordagrann från boken och när Lovis sjunger sin vargsång medan hon håller på att födda Ronja under den dundrande åsknatten är texten precis den samma som de flesta av oss redan känner.

Visuellt går det också att känna igen mycket av världen. Samtidigt har Miyazaki också lyckats lägga mycket av sin egen personliga touch på det hela. Färgskalan är fantasifull. När rövarna är ute för att stjäla och råna bär de fantasifulla demonmasker som känns väldigt japanska. Mattisskogen är tveklöst nordisk men varelser och väsen är laddade med säregen kraft. Seriens grådvärgar har drag av bisarra förvridna kycklingar och vildvittrorna är ännu mer skrämmande i sin halvmänsklighet än vi någonsin har sett dem tidigare. Ännu har inga rumpnissar visat sig men jag ser verkligen fram emot hur de kommer att gestaltas.

En riktigt läskig vildvittra.

Seriens Ronja är precis så storögd och villkorslöst öppen för världen som hon ska vara. Hon är stark, självständig och sturig men ändå framförallt ett barn. Kärleken mellan henne och hennes far är påtaglig och intensiv vilket förbereder för vad som komma skall i berättelsen. Ännu finns det mycket som vi inte fått se men redan nu går det att ana att det här kommer att kunna bli en väldigt kraftfull tolkning av Lindgrens roman.

För oss som är uppväxta med Tage Danielssons filmversion är det såklart svårt att helt tänka bort den versionen. Det är en av åttiotalets absolut bästa svenska filmer. Bilder, musik och skådespeleri i den filmen är en närmast perfekt helhet. Någonstans är det svårt att ens tänka på "Ronja" utan att höra de mäktiga manskörerna ledda av Tommy Körberg. Danielsson kommer från ett helt annat håll men precis som Miyazaki flyter hans fantasi och infallsförmåga helt samman med Lindgrens och det går inte att särskilja var den ene slutar och den andre tar vid. Jag vet inte hur mycket Miyazaki kan tänkas ha sett Danielssons film men det finns sekvenser i serien som får mig att tro att den måste funnits med som influens. Det kan röra sig om bildlösningar, scener där rövarna dansar i sin stora sal, sättet som Mattis skriker ut sin frustration - där jag tycker mig se ett arv från Börje Ahlstedts gestaltning. Men det är i så fall påverkan i marginalen. Den här serien är helt och hållet sin egen och ändå helt och hållet samma "Ronja Rövardotter".