Chef

Jag vet inte om det ligger någonting i det här men det är nog möjligt att läsa Jon Favreaus nya film "Chef" som en allegori över sig själv. I filmen spelar Favreau (som även skrivit manuset) själv huvudrollen som köksmästaren Carl Casper. Casper arbetar för en exklusiv restaurang i Los Angeles. Han är frånskild och har en ung son som alltför ofta försummar på grund av sitt arbete. Men arbetet på restaurangen har börjat få en bitter eftersmak. Carl vill komma vidare, utveckla sin meny, fortsätta att vara innovativ men krogens ägare (spelad av Dustin Hoffman) föredrar att satsa på säkra kort. När Carl får en riktig sågning till recension av en matbloggare (Oliver Platt) skaffar han ett twitterkonto och då Carl inte begriper sig på sociala medier alls växer snart kriget mellan honom och bloggaren bortom alla rimliga proportioner. När Carl söker upp bloggaren och totalt tappar koncepten, skäller ut honom efter noter och allt spelas in för sedan spridas viralt på nätet inser Carl att han inte kan fortsätta som han har gjort. Han måste återvända till sina rötter. Han skaffar därför en foodtruck och tillsammans med sin souscef Martin (John Leguizamo) och sin son drar Carl ut på vägarna, en resa som kommer att bli både en återkomst till Carls matkonstnärsskap och en chans att för första gången lära känna sonen.

Vad menar jag då med att filmen kanske är en allegori över sig själv? Jo, Favreau har de senaste åren ägnat sig åt en rad stora Hollywood-produktioner med massiva budgetar och mängder av specialeffekter, bland dem de två första "Iron Man"-filmerna och den inte helt lyckade "Cowboys and Aliens". Det är filmer som med säkerhet givit Favreau stora framgångar ekonomiskt och statusmässigt men det är ju också inte den sorts produktion som är känd för att ge regissören största möjliga mått av konstnärligt spelrum. Ofta är det istället producenternas diktat och önskemål som styr. Det är fullt möjligt att jag övertolkar här - men "Chef" är en väldigt annorlunda film jämfört med dessa kioskvältare. En stillsam, karaktärsdriven, lagom sentimental indierulle. Favreaus egen motsvarighet till en foodtruck måhända? Ett sätt att hitta tillbaka till kärleken för sin konst?

Det är förvisso en foodtruck som bjuder på mat med högklassiga ingredienser. För utom de skådespelare som nämndes ovan får vi se sådana som Robert Downing Jr, Scarlett Johansson och Sofia Vergara för att bara nämna några. Alla får de roller som tillåter dem att spänna sina skådismuskler. Favreau själv, som annars är en flitigt använd birollsaktör, har verkligen givit sig själv sitt livs roll. Han är känslig, sympatisk, en nallebjörn men med en outalad sorg. Det är absolut den sortens roll som en skådespelare skriver åt sig själv. Jag är också imponerad av Emjay Anthony som gör rollen som sonen Percy. Han vandrar en fin balansgång utan att bli för gullig eller brådmogen.

"Chef" är en fin liten feel-good-film. Jag har ibland varit lite tyken över den här subgenren av matporr där de kulinariska konsterna får tjäna som vår tids standardmetafor inte bara för konstnärligt utövande och talang utan även för livet självt. Det känns inte sällan som remake efter remake av "Råttatouille" (2007) - som fortfarande är oöverträffad i genren. Helt undviker inte "Chef" den fällan. Faktum är att slutet på filmen är väldigt, väldigt likt slutet på ovan nämnda Pixarfilm. Och visst får vi en hel del montage av galet tjusigt filmade maträtter som de flesta av oss bara kan drömma om. Det som väger upp hos "Chef" är dess lättsamma naturalistiska ton, dess värme för karaktärerna och dess genuina uppriktighet. Som sagt, jag vet inte om jag läser in för mycket i den, men det känns som en regissör som hittar tillbaka till vad han verkligen borde hålla på med. Enkelt, fräscht, inget för komplicerat men utan tvekan njutbart.