Mig äger ingen

Det har kanske inte undgått läsare av Allmänstädesbloggen att Åsa Linderborg, författare och kulturchef på Aftonbladet, i veckan uttalat sig negativt om den film som nu har premiär baserad på hennes självbiografiska roman "Mig äger ingen" vilken utkom 2007 och blev något av en bestseller. I romanen skildrar Linderborg sin uppväxt tillsammans med sin pappa. Pappan är arbetare i tung industri och periodvis ytterst alkoholiserad. Han är också kommunist men det är något som han skäms för och absolut inte vill skylta med offentligt. Romanen är en uppväxtskildring som beskriver inte bara relationen mellan far och dotter utan även hur den kvinnliga huvudpersonens politiska medvetenhet formas av de erfarenheter och upplevelser som hon begår.

Romanens framsida, med det för genren obligatoriska autentiska familjefotot på omslaget.

Frågan om en film är trogen sin litterära förlaga kan en vrida och vända på. I sig själv är frågeställningen kanske inte så intressant. Personligen anser jag inte att det nödvändigtvis är en filmares uppgift att så troget och trofast som möjligt "översätta" ett verk från ett medium till ett annat. Både roman och film måste få vara sina egna separata verk med sin sina egna unika avsändare. Några av de bästa adaptioner som gjorts har varit sådana där regissören använt sina källor som språngbräda och gjort något helt eget av det. Men det gäller förstås bara om resultatet blir bra. Om filmen inte håller blir det lätt för den efterkloke att vända tillbaka till litteraturen och peka på allt som missats. Och jag måste säga att för min del höll inte filmen "Mig äger ingen" hela vägen. Jag ska strax förklara varför.

Åsa Linderborg.

Linderborgs kritik mot filmen och dess regissör Kjell-Åke Andersson är att berättelsen har banaliserats och sentimentaliserats. Det stämmer så till vida att bokens politiska aspekter och analys fått en långt mycket mer tillbakaflyttad roll jämfört med romanen. Det är lätt att jämföra "Mig äger ingen" med filmatiseringen av Susanna Alakoskis bok "Svinalängorna" som kom för ett par år sedan. Även där blev resultatet ett gripande drama om missbrukande föräldrar och utsatta barn, även där offrades det politiska till förmån för det privata. Visst, arbetarklassmarkörerna finns ju där men eftersom filmernas fokus är så individualistiska försvinner snart också de bland all annan rekvisita och allt nedporrande i strukturtapeter och gammaldags mjölkpaket.

Jag kan som sagt förstå Åsa Linderborgs besvikelse men samtidigt ska vi nog vara klara över att det är så här som dessa böcker läses av många. Det är uppenbart att förlaget gör sitt för att sälja in Linderborgs roman som ytterligare en i en ständigt växande genre av miserylit - litteratur med verklighetsanspråk som skildrar lidande och misär. Redan på bokens omslag, som pryds med ett för genren vanligt, autentiskt familjefoto, sätts tonen - detta är en "sann historia" och nu ska ni minsann få höra hur hemskt det var. Det är tydligen inte vad Linderborg själv syftar till med boken men det är så den säljs. (Jag kan tillägga att min mamma, den eminenta litteraturforskaren Annette Årheim vid Linnéuniversitetet i Växjö, skrivit mycket om de här sakerna. Se exempelvis den här titeln.)

***

Med allt detta sagt, vad tyckte jag då om Kjell-Åke Anderssons film? Jo, bitvis är det ett gripande och omskakande melodram. Inte minst tack vare Mikael Persbrandts starka rollgestaltning som fadern. Han lyckas vissa oss en man med en enorm styrka som samtidigt är ytterst svag. Persbrandts energi kan ingen missta sig på och han slänger sig verkligen in i sin karaktär här. Det är otänkbart att han inte skulle få en guldbaggenominering och ganska säkert kommer han också att vinna den. Han är värd det - om än bara för det som är filmens starkaste scen, väldigt svår att se: Utsatt för extrem abstinens halsar fadern en hel flaska brännvin för att sedan fullständigt gå sönder som människa i gråt och ångest.

Problemet med filmen är bara det att ingenting av det som vi visas någonsin överraskar oss. Vi har sett allt det här tidigare. Ta exempelvis scenen när dottern kommer hem till lägenheten efter att fadern akut tagits in på sjukhus för sitt missbruk. På golvet ligger möbler omkullvälta och sönderslagna bland spyor och kiss. Precis samma scen förekommer även i "Svinalängorna" som jag nämnde ovan. Och hur hemsk en sådan erfarenhet än måste vara i verkliga livet förtas ändå effekten när den reduceras till en socialrealistisk genretrop. Foto och scenografi är också välgjort utan att de heller erbjuder något annat än det förväntade.

Förutom Persbrandt är Stig Ljunggren som alltid en pålitlig skådespelare, här som familjens farfar. Dessutom gör alla tre skådespelerskor som spelar dottern Lisa i olika åldrar fina insatser. De är Ping Mon Wallén som 5-åring, Saga Samuelsson som 11-åring och Ida Engwoll som vuxen. Just vuxenscenerna som får lov att inrama själva historien känns dock lite överflödiga och även om de ger far och dotter en chans att försonas tror jag inte att filmen hade behövt dem.

Sammanfattningsvis är "Mig äger ingen" ett skickligt hantverk med goda ansatser men som inte riktigt förmår att bli verkligt gripande och personlig annat än i enstaka ögonblick. Om den ändå är sevärd är det ytterst Mikael Persbrandts förtjänst.