Den sanna historien om Pinocchios näsa

Av alla nu verksamma svenska författare av kriminallitteratur - och det finns ju många, många av dem - finns ingen som roar mig ens hälften så mycket som Leif G.W. Persson. Jag har länge känt att han är underskattad. Dels har det säkert att göra med hans mediala persona. Det går inte att komma ifrån att hans trötta uppsyn tillsammans med hans mumlande, hans stånkande och hans stönande samt hans lufsiga uppsyn gränsar till autoparodin. Det finns dock två kvalitéer som lyfter Persson över andra skribenter i samma genre. För det första hans fackkunskaper. G.W. är ju inte vår rikskriminolog för inget. För det andra är han faktiskt en väldigt skicklig stilist med en röst som är på alla sätt unik.

Perssons svit av polisromaner är också intressant därför att de spänner över en så pass lång period. Hans första roman "Grisfesten" utkom 1978, alltså samma år som undertecknad föddes. Sedan gjorde författaren visserligen ett längre uppehåll under åttio- och nittiotalen då han ägnade sig åt att skriva annat men den tidsperioden har han ändå fyllt ut i senare böcker. Jag var faktiskt lite rädd att den förra, "Den döende detektiven" från 2010 skulle bli Perssons sista eftersom han där passade på att avliva sin kanske mest positivt skildrade karaktär Lars Martin Johansson, mannen som kunde se runt hörn.

Så visade sig dock inte vara fallet. För någon månad sedan kom en ny roman: "Den sanna historien om Pinocchios näsa". Huvuddetektiven i den här boken är Perssons förmodligen intressantaste litterära gestalt, den osvikligt äckelframkallande kommissarien Evert Bäckström. Bäckström  är den heroiska kriminalfiktionens antites. Han är ful och fet. Det är en sak. Han har en närmast sinnessjuk förmåga att totalt överskatta varje aspekt av sig själv, inklusive storleken på sin egen penis. Bäckström är rasist. Bäckström är kvinnohatare. Bäckström hatar bögar och flator. Bäckström är fascist men hatar förstås all form av auktoritet som inte utgår från honom själv. Ja, Bäckström hatar nog faktiskt allt och alla. Han stövlar fram som en elefant i en porslinsfabrik och även om han har lärt sig en nivå av politisk korrekthet nog att inte säga exakt allt vad han tycker får vi som läsare hela tiden ta del av hans egentliga tankar.

G.W. himself.

Leif G. W. Persson signerar sina romaner med undertiteln "en roman om ett brott" precis som Maj Sjöwall och Per Wahlöö brukade göra. Mer än någon annan är han den duons verkliga efterföljare. Inte minst som humorist och satiriker. Det är en aspekt av Sjöwall/Wahlöös Martin Beck-svit som jag tror att många missat. Det brukar i alla händelser inte leva vidare i filmatiseringarna. Men deras böcker var inte bara indignerade anklagelseakter mot samhället, de var också litterära grotesker som arbetade med en mycket utstuderad och extremt hårt driven humor. Persson gör detsamma. Det finns en ironi i botten som en ouppmärksam läsare kanske skulle kunna missa, då vore det lätt att ta Perssons stil för repetetiv och full med jargong. I själva verket driver han med hela polisens sätt att uttrycka sig och vara.

Evert Bäckström själv far fram som en av Rabelais jättar. I sann grotesk anda är han helt och hållet kropp, fokusad på att inta sinnliga njutningar och att tömma sig i båda ändar. Han är verkligen inte en sympatisk karaktär och ändå blir han omöjlig att motstå precis som alla komedins klassiskt gränslösa gestalter. Han är den svenska kriminallitteraturens Falstaff, om än med betydligt mörkare sidor. Han är är som ett barn, det svenska polisens freudianska Detet personifierad.

Bäckström är dock inte den enda karaktären i centrum. Persson lyckas skickligt och med små åthävor mejsla fram ett fullödigt poliskollektiv som känns trovärdigt. Vissa av figurerna känner vi igen sedan tidigare (t.ex. Anna Holt som numera är länspolismästare i Stockholm), andra är nya för den här romanen. Till skillnad från mycket annan samtida polisfiktion är det dock inte snutarnas själsliv eller privatliv som står i fokus här.

Själva intrigen är nog så fiffig och underhållande. Den kretsar bland annat kring mordet på en känd advokat och Persson bollar dessutom med en rad osannolika sammanträffanden som i en sämre berättares händer hade kunnat ramla som ett korthus. Persson lyckas dock spinna sin story på ett så intressant och på alla sätt underhållande sätt att inget av det spelar någon egentlig roll. Det som humoristisk pikaresk genom samhällsskikten och som inverterad moralitet den här boken har sin styrka. Persson har väl tidigare skrivit böcker där samhällsanalysen varit skarpare eller där perspektiven varit mer hissnande men det är härligt att han är på så gott humör när han spinner den här historien. Det ger mig gott mod om eventuella fortsättningar.