söndag 30 juni 2013

Man of Steel

Från första stunden jag hörde talas om "Man of Steel", det är säkert två år sedan nu, har jag gått och burit på lika delar förhoppning och fasa. Min förhoppning har naturligtvis varit att det skulle bli en bra film. Det faktum att Christopher Nolan, som i mitt tycke är en av världens nu levande främsta filmskapare, är inblandad som producent och som manusförfattare tillsammans med David S. Goyer underbyggde den förhoppningen. Vad skulle inte männen som återuppfann Batman för den vita duken kunna göra för gamle Stålis? Min rädsla, att det skulle bli en stinkbomb, sprang ur det faktum att regissören heter Zach Snyder. Snyder som gjorde 300 och Watchmen, en stilistisk imitatör som såvitt jag kunnat se aldrig hittills bottnat i något av de material han haft att arbeta med. "Man of Steel" är alltså positionerad mellan två autörer, den ene ett geni, den andre en tom tunna. Vems inflytande på filmen skulle komma att bli mest avgörande?



Man kan fråga sig varför det ska vara så svårt att göra en lyckad spelfilm om Stålmannen. Visst kan man lyfta fram Donners filmer, de två första av åttiotalsfilmerna med Christopher Reeves. De har mycket bra i sig men om vi ska vara ärliga, de är hemskt spretiga och har heller inte åldrats särskilt väl. (Och då tänker jag inte främst på specialeffekter utan mer på könsroller osv.) "Superman III" är intressant eftersom att den är en komedi men ändå inte helt lyckad. Ju mindre vi säger om den fjärde filmen dessbättre. Sen har vi Bryans Singers försök att återuppliva franschisen med "Superman Returns" från 2006, komplett med John Williams signaturmelodi och allt. Den lyckas inte alls hitta rätt ton och blir i slutändan mest konstig och lite tråkig.

De bästa dramatiseringarna av karaktären och hans värld har vi istället fått via TV. "Lois and Clark" var en väldigt lyckad tolkning enligt min mening. Jag har aldrig egentligen följt "Smallville" men fått uppfattningen att den lyckades både med att berätta Stålmannenmyten och samtidigt bli en slags ny "Buffy". Bäst var dock den animerade serien från sent nittiotal av Bruce Timm och Paul Dini som också gjorde den animerade Batman-serien. Gemensamt för dessa tv-versioner har skulle jag vilja påstå är att de haft en lätthet i handlaget, att de förstått att humor är en viktigt del för att figuren ska fungera och att de haft ett tydligt perspektiv på vad för slags historier de vill berätta inom den fiktiva världens ramar.

Lätthet och humor ska ingen anklaga "Man of Steel" för att ha. Tvärtom tar den sig själv på extremt stort allvar. Tanken tycks vara den att eftersom Nolans Batmanfilmer uppfattades som mer "realistiska" än tidigare försök så bör det vara vägen framåt även för Stålmannen. Och "realistisk" betyder i det här sammanhanget "dyster". (Nu är jag inte helt säker på att jag tycker "Dark Knight"-trilogin är så realistisk och dessutom: att säga att man ska göra en mer realistisk Stålmannen är ungefär lika rimligt som att säga att man ska göra en mer realistisk Nalle Puh.) Glen Wheldon, en amerikansk kritiker och panelist i podcasten "NPRs Pop Culture Happy Hour", har skrivit en bok med titeln "Superman: The Unofficial Biography" och har naturligtvis haft mycket att prata om i dessa dagar. Han påpekar klokt nog att Stålmannen ytterst är en solgud och man kan faktiskt inte göra berättelsen om en solgud hur mörk som helst.

(Den där rent mytologiska aspekten av figuren är förresten något som filmskapare tycks brottas med. Såväl Donner som Singer som Snyder fastnar i tungrodda paralleller till Jesus trots att arketypen "gudom som stiger ned till människorna och lever bland dem" är betydligt bredare än så. Och det finns menar jag betydligt mer av Apollo och Herkules hos Stålis än Jesus, hans kryptonska namn Kal-El till trots.)

Handlingen i "Man of Steel" är egentligen den samma som i Donners "Superman" och "Superman II". Det är karaktärens ursprunghistoria, hur Krypton går under, hur han växer upp på Jorden och hur den onde general Zod (Michael Shannon) anländer med ytterligare kryptonier i släpptåg. Strukturellt ät filmen indelad i tre delar. Den första är ren science fiction och utspelar sig på Krypton. Russel Crowe spelar Jor-El, Stålmannens biologiske far. Han har pondus på duken förstås men har inte så mycket att jobba med. Den främmande världen är som man kan vänta sig extremt snygg men känns aldrig direkt verklig utan just bara som en animation.

Den andra sektionen är Clark Kents uppväxt och sökande efter vem han egentligen är, var han kommer ifrån. Det här är den överlägset bästa delen av filmen. Hade det varit så här rakt igenom hade det varit lysande. Här berättas historien också lite annorlunda, med tillbakablickar och associativ klippning. Diane Lane och Kevin Costner är underbara i rollerna som mamma och pappa Kent. Inte minst Costner skänker en värme och kärlek i sin roll som lever kvar långt efter att han försvunnit ur handlingen. Det är också i den här delen vi introduceras för reportern Lois Lane som följer Clark i spåren. Hon spelas av Amy Adams som gör ett porträtt av en stark kvinna. En pluspoäng till filmen är faktiskt hur man behandlar Lois. Visst måste hon räddas mitt i luften ett par gånger men filmmakarna undviker den vanliga fällan att förnedra henne som vi så ofta har sett.

Zod och kompani anländer i filmens tredje del och det är här filmen ballar ur totalt. Det kanske lät ovan som om jag menar att Snyder inte har något egen stil, bara härmar andra? Det är i så fall inte hela sanningen. Det finns ett ständigt återkommande drag i alla hans filmer: Våldet. Extremt, utdraget, överdrivet, sadistiskt och öronbedövande våld. Det här upplevde jag som det största problemet med "Watchmen". Snyder var där noga med den visuella trogenheten med den grafiska roman som filmen byggde på. Utom när det kom till våldet. Moores och Gibbons serie var på den punkten ganska realistisk. Snyders film liknade mer en Tom och Jerry film där man fick höra ben krossas.

Den sortens dunder och knak genomsyrar också den sista timmen av "Man of Steel". Det blir en hejdlös orgie i explosioner och fallande skyskrapor. Minns ni att det fanns de som efter 11/9-2001 sa att från och med nu skulle den typen av bilder vara omöjliga på film? Snarare känns det som om actionfilmare idag känner ett behov av att konkurrera med den brutala verkligheten. I det här fallet blir det riktigt smaklöst. Och dessutom oändligt utdraget. Snyder är inte heller en skicklig actionregissör på någon som helt grundläggande nivå. Det är stört omöjligt att hänga med i vad som händer och vem som befinner sig var när allt bara blir en kakafoni av fallande betong och oljud.

Det är med andra ord en film i Nolans färgskala men med Snyders sensibilitet. Slutresultatet blev väl inte fullt så illa som man kunnat frukta men jag tror ändå det en svår film att se om det tanke på hur mördande den där sista tredjedelen känns. Tiden får utvisa om det här blir startskottet för en hel filmserie men om så blir fallet hoppas jag man hittar en regissör till nästa gång vars vision är mer än bara bom, krasch och pang.

***

P.S. Det slår mig att jag inte sagt något om Henry Cavill i rollen som Kal-El ännu. Det är inte för att han skulle vara dålig. Tvärtom, han försvinner in helt i rollen på ett sätt som gör att man i princip glömmer att det är en skådespelare där innanför manteln.

fredag 28 juni 2013

Sett på DVD: Verklighetsbaserat och tidsresor

Ännu ett inlägg i serien "Sett på DVD" här. Filmerna som anmäls sågs under juni månad.

Zero Dark Thirty (Regi: Kathryn Bigelow)

En av förra årets mest kontroversiella filmer torde ha varit den här av Kathryn Bigelow om hur den amerikanska underrättelsetjänsten slutligen hittade och avrättade Usama bin Laden. Redan innan premiär fick filmen hel del kritik, främst från politiska journalister som ännu inte hade sett den. Filmens belackare menade att "Zero Dark Thirty" ställde sig positiv till tortyr som förhörsmetod. Efter att nu ha sett filmen kan jag själv konstatera att tortyr är en viktig ingrediens i filmen. Bigelow tvingar oss som publik att verkligen se vad det är som händer i de hemliga rum där CIA förhör sina fångar. Bilden som visas upp är inte vacker. Jag kan inte alls se att filmen på något vis skulle hylla dessa metoder. Tvärtom tror jag att den närgångna skildringen öppnar upp för en rad moraliska tvivel hos publiken. Men Bigelow driver inga teser här. Hon är inte en Oliver Stone. Målet är snarare realism, autencitet och dokumentärism. Som i filmens klimax, själva räden mot huset där bin Laden misstänks hålla till. Plötsligt försvinner filmmusiken. Allt vi hör är några röster och popp-popp-popp från de ljudisolerade vapnen. Det är väldigt suggestivt på ett sätt vi inte är vana vid att få se.

Jessica Chastain är precis så fantastisk i huvudrollen som alla har sagt. Hennes Maya är på många sätt en gåta, vi får inte veta någonting om hennes bakgrund eller privatliv. På många sätt är hon mer en symbol för USA som nation än ett psykologiskt porträtt men Chastain gör henne samtidigt så påtagligt mänsklig. Jag såg dessutom den här filmen bara någon vecka före det att James Gandolfini dog. Han har en liten roll i filmen men lämnar ett stort tomrum efter sig.

Safety not Guaranteed (Regi: Colin Treworrow)

Den här indiekomedin är också baserad på en sann historia, så till vida att den kretsar kring en annons som cirkulerat viralt i några års tid. Annonsören söker efter en partner till en tidsresa. "Jag har bara gjort det här en gång tidigare" skriver hen. "Ta med ditt eget vapen". I filmen fantiseras kring vad som skulle hända om någon faktiskt svarade på annonsen. Dessa personer är en reporter och två praktikanter från en tidning. Reportern (Jake Johnson) är dock mer intresserad av att söka upp en gammal flickvän från gymnasietiden så själva snokandet får en av praktikanterna (Aubery Plaza) sköta om. Annonsören visar sig vara en ganska speciell kuf vid namn Kenneth (Mark Duplass) som jobbar i matvaruaffär om dagarna och rånar teknologiföretag om natten. Eftersom filmen är lite av en rom-com utvecklas naturligtvis känslor mellan Plazas och Duplass karaktärer. Frågan är nu: har han verkligen lyckats bygga en tidmaskin?

Jag ska inte avslöja svaret här men låt mig säga att slutet förmodligen kommer att funka för somliga åskådare men inte för andra. Detsamma gäller nog filmens ton, väldigt typisk amerikansk indie quirk med allt vad det innebär. Går man igång på det, som jag kan göra, då är detta absolut en film man bör se.

Lincoln (Regi: Stephen Spielberg)

Den främsta anledningen att jag ville se "Lincoln" var varken filmen regissör eller dess huvudrollsinnehavare - även om jag har stor respekt för dem båda. Den stora lockelsen var snarare manusförfattaren Tony Kushner. Kushner är enligt min mening en vår tids främsta levande dramatiker. Han är förstås mest känd för "Angels in America" men jag kan även rekommendera pjäser som "Homebody/Kabul" och "Hydriotaphia". Kushners stil är poetisk och politisk på samma gång. Kombinationen Kushner/Spielberg är både märklig och rimlig på samma gång. Synd då bara att "Lincoln" är en film vars knän viks under dess stora tyngd.

Själva handlingen skildrar en begränsad tidsperiod - sluttampen av inbördeskriget och hur Lincoln arbetar för att driva igenom ett tillägg till den amerikanska konstitutionen som ska en gång för alla förbjuda slaveriet. Skildringen av den politiska processen är väldigt detaljerad och för en historienörd som mig själv totalt fascinerande. Bitvis är det som att se ett avsnitt av "Vita Huset år 1864". Jag misstänker dock att filmen hade behövt mer av den sortens kinetiska energi som driver en Sorkin. Här blir vördnaden inför ämnets betydelse tillslut lite väl stor och påfrestande. Det är också problematiskt att filmen heter "Lincoln" när presidenten bara är en av flera centrala figurer. Scenerna som skildrar mordet på presidenten i slutet känns helt påklistrade och stämmer inte överrens med övriga filmen.

Kushners originalmanus till filmen lär ha varit fem timmar långt. Det vore intressant att se vad som skulle hända om han gjorde om det till en scenversion en dag...

Hitchcock (Regi: Sacha Gervasi)

Ytterligare en biopic är "Hitchcock". Liksom i "Lincoln" har filmskaparna smart nog valt att inte berätta om sin huvudpersons liv från vaggan till graven (det funkar nästan aldrig) utan istället fokuserat på en begränsad episod. I det här fallet för vi följa med bakom kulisserna på inspelningen av "Psycho" från 1960.

Anthony Hopkins är förvandlad nästan till oigenkännlighet och spelar den stora regissören mer eller mindre som ett förvuxet barn. Filmen intresserar sig mycket för relationen mellan Hitchcock hans hustru Alma Reville (spelad av Helen Mirren) var medverkan i makens projekt var betydligt mer betydelsefull än vad många känner till. Deras förhållande skildras i filmen både som kärleksfullt och som ytterst komplicerat.

I slutändan tyckte jag dock inte att den här filmen, utöver en del väl utförda rollprestationer, riktigt lyckades gestalta sitt ämne. Den lyckas liksom inte ta sig riktigt in i situationerna och det är svårt att peka ut vad den faktiskt vill berätta utöver lite lustiga anekdoter. Det hade förmodligen varit mer givande att se en bra dokumentär om samma ämne.

torsdag 27 juni 2013

Spring Breakers

Samma dag som jag såg Coppolas "The Bling Ring" såg jag även Harmony Korines "Spring Breakers" - en ganska märklig dubbelföreställning av ungdomar som beter sig riktigt, riktigt illa. I den här filmen möter vi fyra fattiga collagetjejer som mer än något annat vill åka till Florida på vårlovet, med allt vad det innebär av fylla, partaj och sexuell utlevnad. Men hur de än har sparat har de inte råd. Lösningen: att råna en diner så klart. Med en massa pengar som bränner i fickorna far nu flickorna i väg. Väl där träffar de av en slump en skum figur i form av gangstern/rapparen Alien (spelad av en inspirerad James Franco med käften fylld av guldtänder) som drar in dem i ännu värre kriminalitet.


Jag kan inte säga att jag haft någon närmare koll på herr Korines filmografi de senaste åren. Men "Gummo" från 1997 är fortfarande en av de mest skakande filmupplevelser jag någonsin haft. Den innehåller också en av filmhistoriens mest störande scener, utan att säga för mycket: Man bör aldrig äta köttfärsås med spagetti i badkaret. Aldrig. Korine är en mörk häxmästare när det kommer till krypande, bisarr naturalism. Han har en förmåga att ta det vardagliga och göra det ytterst obehagligt. På en nivå känns det förvånande att han skulle göra en film som "Spring Breakers". På mitt synopsis ovan låter det ju som en ganska ordinär kriminalfilm och jag misstänker att de flesta av kidsen som jag delade biosalong med igår trodde det var något sånt som de skulle få ta del av. De måste ha blivit ganska chockerade för "Spring Breakers" är naturligtvis inte en ordinär ungdomsfilm. Inte ens lite grann.

Låt oss börja med rollistan. Två av tjejerna spelas av Selina Gomez och Vanessa Hudgens, båda före detta Disney-prinsessor (Från "Magi på Waverly Place" respektive "High School Musical".) Visst är vi vana vid att dessa "stjärnor" växer upp och gör revolt mot de anständighetspersonea som de utrustats med. (Tänk Hillery Duff, tänk Miley Cyrus, tänk Brittney Spears för den delen. Hennes musik ges föresten en symbolisk roll i filmen.) Men det här är ändå på något vis långt mer subversivt. Exakt vad som gör det är svårt att sätta fingret på. Men Korine osäkrar karaktärerna och lockar fram ett väldigt bra spel från aktörerna. Deras förväntade oskuldsfullhet är redan från första stund bortblåst, det ryms tvärtom kanske rent av en riktig ondska där?

Filmen är dessutom berättad på ett slags ickelinjärt, impressionistiskt vis. Allt är mer som ett kollage av bilder, ljud och musik från vilket vi som publik pusslar ihop en historia. Filmen gör sig ibland i cirklar runt centrala episoder, återkommer, tar om. Flera scener är filmade med samma dialog, på olika platser, i olika sinnesstämningar och sedan ihopklippta. Precis som filmens huvudpersoner drömmer om att fly vardagen placeras också vi som publik i ett rum där tidens lagar, precis som moralens eller den vanliga medmänsklighetens är upphävd.

Jag antar att det här inte är en film för alla. Somliga kommer nog att uppleva dess stil som alltför påträngande. Det kan också tänkas att man skulle kunna uppleva den som lite väl tomt provocerande. Droger och nakna kroppar borde väl egentligen inte ha så stort chockvärde på film idag längre. Men här menar jag att det får det, eftersom Korine tar det han skildrar på allvar snarare än att glida in i förutsägbara filmklischéer. En scen som den här Franco vid ett piano med havet och solnedgången i bakgrunden spelar en Brittney Spears-ballad medan tjejerna klädda i rosa skidmasker och bikini, med gevär i handen dansar runt honom är så underbart absurd att jag bara kan kapitulera.

Jag hade inte förväntat mig att "Spring Breakers" skulle vara bättre än "The Bling Ring" men visst är det spännande att bli överraskad. Franco har nog aldrig varit bättre i något jag sett honom i. Det betyder inte att Korines film är helt perfekt. Ibland blir det en omtagning för mycket här och där, filmen hade gott kunnat tajtas till ännu mer och då hade den blivit en riktig svart pärla.

The Bling Ring

"The Bling Ring" är baserad på verkliga händelser. En grupp tonåringar i Los Angeles ägnade sig åt att bryta sig in hos kändisar för att stjäla märkeskläder, smycken, andra accesoarer och kontanter. Att ta sig in i husen var tydligen förvånansvärt enkelt men de fastnade på övervakningsbilder och det var förstås bara en tidsfråga innan de skulle åka fast. Regissören Sofia Coppola använder historien som språngbräda för att studera teman som kändisskap, ungdomlig längtan efter tillhörighet och sociala mediers roll i våra samtida liv.



Coppolas förra film "Somewhere" möttes med ett mått av besvikelse både från kritiker och hennes fans. Personligen tyckte jag nog den var betydligt bättre än vad många andra menade. Visst kunde många av troperna kännas igen från Coppolas tidigare filmer men det gjorde mig inte så mycket. Det finns få amerikanska filmskapare av idag som har en så tydlig röst som Sofia Coppola. Det går en röd linje av existentialistisk ångest genom hennes verk. De handlar alla på ett eller annat sätt om priviligierade människor, vilse i en allt för materiellt påtaglig värld som kämpar för att hålla näsan över vattenytan i jakt efter något annat, något mer äkta och genuint. Något som verkligen betyder något. Bäst skildras naturligtvis detta i mästerverket "Lost in translation". Jag misstänker att Coppola länge framöver kommer att få leva med oket att försöka leva upp till den briljans som hon gav uttryck för med den filmen, utan tvivel en av de tjugo senaste årens topp tio.

Det finns också mycket att känna igen från tidigare filmer här. Montagen av prylar och kläder, de ändlösa sekvenserna av walk-in-closets i kändisarnas hus påminner om motsvarande shoppingscener i "Marie Antoinette". Liksom i tidigare filmer är fokus inte lagt på den yttre berättelsen eller intrigen utan snarare på de mer intima ögonblicken mellan karaktärerna.

Centralgestalten är gängets ende kille Marc, spelad av Israel Broussard. Han är nykomling i skolan, lite osäker, gay. Han blir bästa kompis med Rebecca (Katie Chang), hon som är "ligans" drivande kraft. Broussards porträtt känsligt och på många sätt rörande. Den mest uppmärksammade castingen i filmen är förstås annars Emma Watson, tidigare mönsterelev vid en viss trollkarlsskola, som här spelar Nicki, en synnerligen obehaglig ung dam. Watson gör sin karaktär iskall i sin brist på uppriktighet i varje situation. Filmen är dock ett välbalanserat ensembledrama.

Problemet som filmen brottas med är att den berättar sin historia väldigt tydligt ur ungdomarnas perspektiv. Och de här ungdomarna är väldigt, väldigt ytliga. Så hur skildrar man då deras värld utan att filmen i sig blir ytlig? Jag är inte helt säker på att Coppola lyckats lösa den knuten. Det finns en slags ramhandling där ungdomarna intervjuas av en reporter för Vanity Fair (filmmanuset är baserat på just den artikeln) och här är det nog meningen att saker och ting ska sättas i någon slags perspektiv. Men det vill inte riktigt lyfta. Jag kan också sakna lite av den eftertanke och visuella poesi som många andra av Coppolas filmer gör så bra. På ett sätt kan jag förstå att det inte passar in här - det är en mer rastlös värld med rastlösa människor men jag finner mig ändå längta efter något mer.

Kritiken av kändiskultur och materialism känns i slutändan ändå ganska grund. Filmen tillför egentligen inte så mycket nytt här. Därför hade jag gärna sett att den borrat lite djupare. Som det är nu tar filmen kanske i slutändan på sig lite för många av sina huvudpersoners egenskaper. Ytan är polerad och exakt men under den finns... inte ens ett mörker utan bara tomhet.

onsdag 26 juni 2013

En sång för Marion

Skådespelaren Terence Stemp är i det Otterbergska hushållet för evigt förknippad med sin roll som Bernadette i "Priscilla - öknens drottning" - en av fru Otterbergs absoluta favoritfilmer. Stemp är en vidunderlig skådespelare som med mycket små medel, ett tillsynes orörligt ansikte kan förmedla så mycket värdighet, melankoli och undertryckt smärta, en fragil och samtidigt okuvlig mänsklighet med sin blick och en röst som hade kunnat få en tågtidtabell att låta som poesi. Egentligen är det märkligt att han inte är en större stjärna än vad han är. Tillsammans med Vanessa Redgrave bär han Paul Andrew Williams film "En sång för Marion" på sina axlar. Det är tur det.



Arthur (Stamp) är en vresig äldre man som aldrig tyckt om att visa känslor men som har en nära och kärleksfull relation till sin hustru Marion (Redgrave). Marion är med i en lokal pensionärskör som leds av en käck ung musiklärarinna (Gemma Arterton). Kören sjunger "modern" pop och rockmusik vilket förmodligen ska framstå som lite lustigt. (Oj då, tanterna och farbröderna sjunger "Let's talk about sex". Så tokigt.) Arthur tycker det mest är pinsamt och föredrar att stå utanför repetitionslokalen och röka. Marion har cancer och blir allt sjukare, allt svagare. Hon lever för sin kör och den tävling som körgruppen ska delta i. Den tävlingen får hon dock inte uppleva. Hon går bort och Arthur tappar sitt ankare i tillvaron. Långsamt övertalas han dock med lock och pock av körledaren att ta sin hustrus plats i kören.

"En sång för Marion" känns lite som två filmer sammanslagna till en. Den ena är en lite småtramsig feel-good komedi av ett slag som vi känner väldigt väl igen. En grupp människor ska överkomma sina bekymmer genom någon form av gemensam aktivitet, spela bläckblås, bli manliga strippor, simma konstsim eller som här sjunga i kör. Det är den minst intressanta av de två filmerna.

Den andra filmen är en ganska naken och på riktigt gripande historia och åldrande, sjukdom och död. Om vad det innebär att älska någon och förlora henne. Jag har inte haft möjlighet att se Michael Henekes "Amour" från förra året och jag misstänker att den är betydligt grymmare i sin skildring av ungefär samma tematik med det här var gripande nog. Inte minst på grund av Stamps och Redgraves fantastiska rollprestationer. Christopher Eccleston är också dynamit i rollen som parets vuxna son som inget hellre vill än att dela sin smärta med sin far, något som Arthur inte alls är kapabel till.

Jag förstår att tanken är att körhistorien ska ge hopp och relief till filmens mer sorgliga sida men jag antar att jag inte fann den så charmig och rolig som filmskaparna hade hoppats. För mig blir resultatet snarare lite skevt, som två pusselbitar som trycks samman fast dom inte riktigt passar för varandra. Spelet mellan Stemp och Anterton är visserligen fint i de scener som de har tillsammans, där fungerar melankolin. Det är nog snarare "humorn" jag har svårt för. Ska vi verkligen tycka det är något speciellt med gamlingar som lyssnar på hårdrock idag? Är det inte dags att uppdatera våra klichéer en smula?

Sett på DVD: Marigold, franska tavlor och söderns vilda

Under rubriken "Sett på DVD" kommer E. Otterberg från tid till annan att vända sin kritiska blick mot filmer som han inte haft möjlighet att se på kinematografen utan istället inhämtat på skiva (eller strömmandes eller vad det nu skulle kunna vara.) De här anmälningarna kommer dock att bli lite kortare och behandlas i uppsamlingsposter, som den som följer nedan:

Hotell Marigold (Regi: John Madden)
I den här filmen får vi följa ett gäng brittiska pensionärer som av lite olika anledningar bosätter sig på ett hotell i Jaipur i Indien. Judy Dench spelar en änka som vill börja ett nytt liv, Tom Wilkinson är en före detta domare som söker en man han älskade en gång i sin ungdom, Maggie Smith är en bitter och rasistisk kvinna som tvingas till Indien för en höftoperation, Bill Nighy och Penelope Winton spelar make och maka vars äktenskap är på upphällningen och så vidare. Dev Patel spelar den unge entusiastiske man som driver hotellet hellre än bra.

Feel-good är förstås bara början när en film som den här ska beskrivas. Regissören John Madden har tidigare regisserat en massa engelsk tv-deckare men är främst känd för "Shakespeare in love". Filmens olika berättelser är inte alltid så intressanta som man kunde önskat men jag uppskattar melankolin och eftertanken som genomsyrar det hela. Sedan är förstås ensemblen en fröjd att ta del av, som alltid. Filmen kan naturligtvis inte undvika att exotifiera det Indien där den utspelar sig även om det är gjort med välvilja och positiv fascination för landet och tråkigt nog känns de indiska karaktärerna betydligt mer platta och endimensionella än de brittiska.

Tavlan (Regi: Jean-François Laguionie)

En söt och mycket vacker animerad historia är den franska filmen "Tavlan" där vi möter en rad målade figurer i en halvfärdig målning. Somliga av tavlans figurer är helt färdigställda, andra bara färglagda till hälften och en tredje kategori är bara skisser. Detta har givit upphov till ett strängt och brutalt kastsystem i tavlans värld, de färdigmålade förtrycker de halvfärdiga. Men nu ger sig en grupp figurer ut, utanför ramen på jakt efter konstnären, för att ställa honom mot väggen.

Som fan av animation är det förstås kul att få ta del av en film i långfilmsfortmat som inte följer de konventionella modellerna. Filmen är väldigt vacker och leker med olika nivåer av verklighet. I slutändan är dock själva berättelsen lite tunn och karaktärerna är inte heller direkt utvecklade. Förutom det rent visuella finns det inte så mycket att ta fasta på.

Beasts of the Southerns Wild (Regi: Behn Zeitlin)


"Beasts of the Southern Wild" är en film som jag jättegärna hade velat se på bio. Av olika anledningar fick jag aldrig möjlighet att göra det.  Nu har jag äntligen hunnit i kapp den på DVD. Jag måste dock säga att jag fortfarande önskar att jag fått se den på den stora duken. Zeilins film är en upplevelse av ljud och bild och jag misstänker att den inte gör sig riktigt lika bra hemma i vardagsrumssoffan som i en mörklagd biografteater.

Det är på många sätt en hissnande upplevelse. Den lilla flickan Hush-Puppy och hennes far lever sina liv i absolut misär i en miljö som lika gärna skulle kunna vara postapokalyptisk som socialrealistisk. Allt lyfts dessutom till riktigt mytologiska nivåer. För somliga har Zeitlin kanske lagt sig lite för nära någon form av fattigdomsporr men jag tror det är svårt att komma undan en sådan kritik. Ytterst är "Beasts of the Southern Wild" en saga och precis som Hans och Greta bottnar den i verklig svält och förnedring. Det är inte så konstigt.

Jag hade dock ändå lite svårt att ta till mig filmen helt och hållet, kanske just för att omständigheterna jag såg den under inte var helt optimala.

tisdag 4 juni 2013

The Place beyond the pines

En enkel och på många sätt vardagsrealistisk kriminalberättelse lyfts, nästan utan att vi som publik märker när det händer, upp till rent mytologiska dimensioner i Derek Cianfrances film "The Place beyond the pines". En melankolisk och eftertänksam berättelse om fäder och söner och det komplicerade förhållandet mellan det som varit, det som är och det som ska bli.

Eftersom jag skriver en hel del manus själv är jag intresserad av sådant som struktur och berättarteknik. Det mesta av det filmberättande som vi får oss till livs följer ganska förutsägbara modeller och mallar. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med det, om det inte görs på en fantasilöst och ointressant sätt förstås. Ändå finns det något väldigt befriande över berättelser som inte trampar på längs de vanliga stigarna utan som istället ger sig rakt ut i skogen och går precis dit den behöver gå. En sådan berättelse är "The Place beyond the pines."



Filmen består egentligen av tre olika berättelser som följer efter varandra och som alla tar vid där den förra slutade. I den första delen spelar Ryan Gosling en stuntmotorcyklist vid namn Luke som upptäcker att han har en ung son med en kvinna han haft ett one-night-stand med. Luke vill hjälpa till att försörja sin son men det enda sättet han kan skaffa pengar på är att råna banker. I del två spelar Bradley Cooper polisen Avery som blir en hjälte efter att han satt stopp för Luke. Avery blir sedan inblandad i poliskorruption och ställs inför ett moraliskt dilemma. Den tredje delen utspelar sig femton år senare och skildrar de båda männens söner, nu tonåringar som hamnar på samma high school. Det förflutna fortsätter att kasta sina skuggor över pojkarna.

Allt är lyriskt långmält och samtidigt obehagligt på ett långsamt malande vis. Musiken är viktig faktor här. Skådespeleriet är naturalistiskt och intimt. Såväl Gosling som Cooper briljerar i sina respektive roller, båda bär potential för att vara såväl filmstjärnor som karaktärsskådespelare. Jag antar att det är en smaksak vem av dem man upplever som den mest iögonfallande. De delar bara en kort scen med varandra i filmen men båda bär den på sina axlar. Eva Mendes spelar modern till Goslings son och är gör ett väldigt starkt porträtt av en kvinna som är både stark och förvirrad på samma gång. Ray Liotta dyker upp som en "bad cop" (vad annars) och är precis så läskig i den rollen som man kan förvänta sig.

Även Emory Cohen och Dane DeHaan som spelar sönerna i den sista tredjedelen av filmen gör ett starkt intryck. Ingen av deras karaktärer är speciellt trevliga gossar men eftersom vi är så investerade i deras familjehistoria blir deras berättelse väldigt fascinerande. Om jag var tvungen att välja skulle jag dock hålla den tredje delen för den svagaste. Den är nog något för lång. Risken en löper för att avvika från beprövad dramaturgi ligger ju i just detta - en vet ju inte vad som kommer att fungera föräns det är prövat. När allt kommer omkring är det dock en futtig invändning. "The Place beyond the pines" är en strålande film även med en sådan liten skönhetsfläck.


måndag 3 juni 2013

Baksmällan del III

Den första "Baksmällan" tyckte jag om. Den kom liksom från ingenstans och jag hade inga som helst förväntningar när jag satte mig att se den. Det är ofta den bästa utgångspunkten att se en film ifrån. Jag visste i princip ingenting om handlingen och kunde därför överraskas av hur bisarr den var och vilka halsbrytande absurda vändningar den tog. Dessutom var det första gången jag såg Zach Galifianakis i någonting alls. Han uppenbarade sig för mig på duken som ett riktigt UFO och det var omöjligt att inte charmas av det monster till rollfigur som han spelar. Sedan dess har jag sett herr Galifianakis upprepa sina schtick lite här och var. Det oväntade är numera det väntade.

Det var också problemet med den andra filmen i "Baksmällan"-serien. Den var den där märkligaste sortens uppföljare - tvåan som egentligen är en remake. Allt, och då menar jag allt, som var en del av första filmen dök upp igen. Manuset följde på sekunden originalet så att precis varje sekvens tajmade när motsvarande del figurerade i del ett. Bara miljön var annorlunda, men det betydde i slutändan ingenting. Jag har nog aldrig sett ett så övertydligt exempel av det här fenomenet sedan "Ensam hemma 2". Det är som ni förstår inte en komplimang. Hade jag gissat på om det skulle bli en del tre eller inte hade jag valt det sistnämnda alternativet. Jag hade fel.


Lyckligtvis har filmskaparna insett att man kanske får försöka hitta på en åtminstone delvis ny story den här gången. Jag säger delvis för många av troperna återstår naturligtvis. Våra huvudpersoner är på väg till en klinik i Arizona där tanken är att Alan (Galifianakis) ska läggas in för sina mentala problem när de blir överfallna av en gangster, spelad av John Goodman, som kräver att grabbarna grus ska skaka fram Mr Chow, den tämligen rasistiska stereotypen till asiatisk skummis som vi minns från de första filmerna. Mr Chow har nämligen snott en massa guld från Goodmans gangster. För säkerhets skull tar Goodman en av "vargflockens" medlemmar som gisslan. En vild jakt tar nu sin början.

Det har länge slagit mig att handlingen i de här filmerna egentligen inte är komedier. De två första filmerna är snarare en slags pusseldeckare. Med hjälp av obskyra ledtrådar ska huvudpersonerna lyckaslösa mysteriet kring vad som hänt kvällen före. Del III är mer av en noirthriller, även här följs ledtrådar från plats till plats men inget blir mycket tydligare för det och naturligtvis åker hjältarna på kokt stryk lite här och var. Regissören Todd Phillips filmar inte heller de här rullarna som komedier. Det finns en aggressivitet i bildspråk och musikläggning som gör allt osäkert snarare än humoristiskt.

Så är det då humorn. Eller vad man nu vill kalla det. Jag måste erkänna att jag skrattar när jag ser de här filmerna men frågan är om det inte mest är en försvarsmekanism. Jag får hur som helst en dålig smak i munnen efteråt. Det är en ganska brutal och hemsk bild av människan och mänskligheten som uppenbarar sig i de här filmerna. Det vore lätt att kalla dem för misogyna för intresset för kvinnor som subjekt är väldigt litet men med tanke på hur de manliga karaktärerna agerar undrar jag om inte termen misantropisk passar bättre.

I slutändan är det Alan, galningen, den ständiga outsidern som är hjärtat, som står för mänsklig värme och omtanke i dessa fundamentalt iskalla berättelser. Säger det något om vår tid? Säger det något att den här sortens film som för länge sedan lämnat beskrivningen "rå" bakom sig är så populär? Förmodligen. Även om det där lät mer moraliserande än jag egentligen tänkt mig.