The Bling Ring

"The Bling Ring" är baserad på verkliga händelser. En grupp tonåringar i Los Angeles ägnade sig åt att bryta sig in hos kändisar för att stjäla märkeskläder, smycken, andra accesoarer och kontanter. Att ta sig in i husen var tydligen förvånansvärt enkelt men de fastnade på övervakningsbilder och det var förstås bara en tidsfråga innan de skulle åka fast. Regissören Sofia Coppola använder historien som språngbräda för att studera teman som kändisskap, ungdomlig längtan efter tillhörighet och sociala mediers roll i våra samtida liv.

Coppolas förra film "Somewhere" möttes med ett mått av besvikelse både från kritiker och hennes fans. Personligen tyckte jag nog den var betydligt bättre än vad många andra menade. Visst kunde många av troperna kännas igen från Coppolas tidigare filmer men det gjorde mig inte så mycket. Det finns få amerikanska filmskapare av idag som har en så tydlig röst som Sofia Coppola. Det går en röd linje av existentialistisk ångest genom hennes verk. De handlar alla på ett eller annat sätt om priviligierade människor, vilse i en allt för materiellt påtaglig värld som kämpar för att hålla näsan över vattenytan i jakt efter något annat, något mer äkta och genuint. Något som verkligen betyder något. Bäst skildras naturligtvis detta i mästerverket "Lost in translation". Jag misstänker att Coppola länge framöver kommer att få leva med oket att försöka leva upp till den briljans som hon gav uttryck för med den filmen, utan tvivel en av de tjugo senaste årens topp tio.

Det finns också mycket att känna igen från tidigare filmer här. Montagen av prylar och kläder, de ändlösa sekvenserna av walk-in-closets i kändisarnas hus påminner om motsvarande shoppingscener i "Marie Antoinette". Liksom i tidigare filmer är fokus inte lagt på den yttre berättelsen eller intrigen utan snarare på de mer intima ögonblicken mellan karaktärerna.

Centralgestalten är gängets ende kille Marc, spelad av Israel Broussard. Han är nykomling i skolan, lite osäker, gay. Han blir bästa kompis med Rebecca (Katie Chang), hon som är "ligans" drivande kraft. Broussards porträtt känsligt och på många sätt rörande. Den mest uppmärksammade castingen i filmen är förstås annars Emma Watson, tidigare mönsterelev vid en viss trollkarlsskola, som här spelar Nicki, en synnerligen obehaglig ung dam. Watson gör sin karaktär iskall i sin brist på uppriktighet i varje situation. Filmen är dock ett välbalanserat ensembledrama.

Problemet som filmen brottas med är att den berättar sin historia väldigt tydligt ur ungdomarnas perspektiv. Och de här ungdomarna är väldigt, väldigt ytliga. Så hur skildrar man då deras värld utan att filmen i sig blir ytlig? Jag är inte helt säker på att Coppola lyckats lösa den knuten. Det finns en slags ramhandling där ungdomarna intervjuas av en reporter för Vanity Fair (filmmanuset är baserat på just den artikeln) och här är det nog meningen att saker och ting ska sättas i någon slags perspektiv. Men det vill inte riktigt lyfta. Jag kan också sakna lite av den eftertanke och visuella poesi som många andra av Coppolas filmer gör så bra. På ett sätt kan jag förstå att det inte passar in här - det är en mer rastlös värld med rastlösa människor men jag finner mig ändå längta efter något mer.

Kritiken av kändiskultur och materialism känns i slutändan ändå ganska grund. Filmen tillför egentligen inte så mycket nytt här. Därför hade jag gärna sett att den borrat lite djupare. Som det är nu tar filmen kanske i slutändan på sig lite för många av sina huvudpersoners egenskaper. Ytan är polerad och exakt men under den finns... inte ens ett mörker utan bara tomhet.