Spring Breakers

Samma dag som jag såg Coppolas "The Bling Ring" såg jag även Harmony Korines "Spring Breakers" - en ganska märklig dubbelföreställning av ungdomar som beter sig riktigt, riktigt illa. I den här filmen möter vi fyra fattiga collagetjejer som mer än något annat vill åka till Florida på vårlovet, med allt vad det innebär av fylla, partaj och sexuell utlevnad. Men hur de än har sparat har de inte råd. Lösningen: att råna en diner så klart. Med en massa pengar som bränner i fickorna far nu flickorna i väg. Väl där träffar de av en slump en skum figur i form av gangstern/rapparen Alien (spelad av en inspirerad James Franco med käften fylld av guldtänder) som drar in dem i ännu värre kriminalitet.

Jag kan inte säga att jag haft någon närmare koll på herr Korines filmografi de senaste åren. Men "Gummo" från 1997 är fortfarande en av de mest skakande filmupplevelser jag någonsin haft. Den innehåller också en av filmhistoriens mest störande scener, utan att säga för mycket: Man bör aldrig äta köttfärsås med spagetti i badkaret. Aldrig. Korine är en mörk häxmästare när det kommer till krypande, bisarr naturalism. Han har en förmåga att ta det vardagliga och göra det ytterst obehagligt. På en nivå känns det förvånande att han skulle göra en film som "Spring Breakers". På mitt synopsis ovan låter det ju som en ganska ordinär kriminalfilm och jag misstänker att de flesta av kidsen som jag delade biosalong med igår trodde det var något sånt som de skulle få ta del av. De måste ha blivit ganska chockerade för "Spring Breakers" är naturligtvis inte en ordinär ungdomsfilm. Inte ens lite grann.

Låt oss börja med rollistan. Två av tjejerna spelas av Selina Gomez och Vanessa Hudgens, båda före detta Disney-prinsessor (Från "Magi på Waverly Place" respektive "High School Musical".) Visst är vi vana vid att dessa "stjärnor" växer upp och gör revolt mot de anständighetspersonea som de utrustats med. (Tänk Hillery Duff, tänk Miley Cyrus, tänk Brittney Spears för den delen. Hennes musik ges föresten en symbolisk roll i filmen.) Men det här är ändå på något vis långt mer subversivt. Exakt vad som gör det är svårt att sätta fingret på. Men Korine osäkrar karaktärerna och lockar fram ett väldigt bra spel från aktörerna. Deras förväntade oskuldsfullhet är redan från första stund bortblåst, det ryms tvärtom kanske rent av en riktig ondska där?

Filmen är dessutom berättad på ett slags ickelinjärt, impressionistiskt vis. Allt är mer som ett kollage av bilder, ljud och musik från vilket vi som publik pusslar ihop en historia. Filmen gör sig ibland i cirklar runt centrala episoder, återkommer, tar om. Flera scener är filmade med samma dialog, på olika platser, i olika sinnesstämningar och sedan ihopklippta. Precis som filmens huvudpersoner drömmer om att fly vardagen placeras också vi som publik i ett rum där tidens lagar, precis som moralens eller den vanliga medmänsklighetens är upphävd.

Jag antar att det här inte är en film för alla. Somliga kommer nog att uppleva dess stil som alltför påträngande. Det kan också tänkas att man skulle kunna uppleva den som lite väl tomt provocerande. Droger och nakna kroppar borde väl egentligen inte ha så stort chockvärde på film idag längre. Men här menar jag att det får det, eftersom Korine tar det han skildrar på allvar snarare än att glida in i förutsägbara filmklischéer. En scen som den här Franco vid ett piano med havet och solnedgången i bakgrunden spelar en Brittney Spears-ballad medan tjejerna klädda i rosa skidmasker och bikini, med gevär i handen dansar runt honom är så underbart absurd att jag bara kan kapitulera.

Jag hade inte förväntat mig att "Spring Breakers" skulle vara bättre än "The Bling Ring" men visst är det spännande att bli överraskad. Franco har nog aldrig varit bättre i något jag sett honom i. Det betyder inte att Korines film är helt perfekt. Ibland blir det en omtagning för mycket här och där, filmen hade gott kunnat tajtas till ännu mer och då hade den blivit en riktig svart pärla.