Whiplash

När Robin Williams dog i somras hade jag liksom många andra tillfälle att titta tillbaka på hans karriär och filmer. Min första impuls var att se om "Döda poeters sällskap" (1989), vilket jag också gjorde. Det var en film som betydde väldigt mycket för mig när den kom och även om den har sina brister tycker jag fortfarande att den håller. Däremot slog mig tanken, på ett sätt som den inte gjort tidigare: "Är John Keating (Williams rollfigur) verkligen en bra lärare?" Då, när jag var tretton år, tyckte jag det definitivt. I dag är jag inte lika säker. Som litteraturvetare förefaller mig Keatings förståelse av poesi som ganska slapp. Han ställer sig själv snarare än ämnet i centrum. Han är egentligen bara intresserad av de elever som han upplever som begåvade. Han säger att han vill lära sina elever att tänka själva, i själva verket lär han dem bara att tänka som honom. Läraren som sektledare. Likväl omöjlig att inte älska. Kanske därför också farligare än en Caligula? (Från "Hets", 1944.)

Dessa tankar kom åter för mig när jag såg "Whiplash". Det är också en film om relationen mellan en lärare och elev, en relation som tveklöst är djupt problematisk. Miles Teller spelar den unge Andrew som studerar vid ett musikkonservatorium i New York. Han vill bli jazztrummis. Han plockas upp av den fruktade men får vi förstå briljante läraren Fletcher, spelar av J.K. Simmons (som precis fick en Oscar för just denna rollinsats). Fletcher leder skolans mest prestigefyllda storband och han undervisar med terror som metod. Vare sig fysisk eller psykisk tortyr är främmande får honom. Sadism är bara förnamnet och när han brölar som värst både ser och låter Simmons som sergeanten i "Full Metal Jacket" (1987). Studenterna hålls i ständig skräck och osäkerhet, de kan när som helst åka ut med näsan före om de så mycket som tittar på sin lärare på fel vis. Det finns inget rum för ifrågasättande, inget rum för annat än total auktoritär dyrkan. Förnedring och okvädningsord står också på det dagliga schemat. Och ändå - detta är precis vad Andrew har önskat. För han vill bli bäst och andra plats är aldrig bra nog.

Chazelle skapar ett tajt drama. Lämpligt nog är klippningen väldigt musikalisk. Filmen har en mästerlig känsla för tempo. Chazelle lyckas med något som inte kan ha varit allt för enkelt: Att bara titta på människor som spelar instrument i nästan två timmar hade kunnat bli tröttsamt men här blir det laddat och intensivt hela vägen. Bitvis ett bravuranummer. Jag blir absolut medryckt.

Det är en intressant och för mig lite oväntad bild av jazzmusik som "Whiplash" levererar. Jag antar att jag fortfarande gått runt med en oreflekterad romantisk bild av det som en gatans musik, något som spelas av goa grabbar med feeling i mörka gränder och klubbar. Fast det där var ju länge sedan. Jag kommer att tänka på Adornos gamla text om olika slags musiklyssnare. I den står lyssnaren av klassisk musik (riktig musik) helt åtskild från den som lyssnar till jazz (populärmusikaliskt bröl). Idag är jazz som stråkkvartetter. Det spelas i konserthus och på P2. I filmen ägnar sig storbandet mest åt att tävla mot andra band. "Hur kan man tävla i musik" frågar någon Andrew i filmen. "Är det inte bara subjektivt?" Andrew tittar totalt oförstående in i frågeställarens ögon. "Nej" svarar han självklart. För i hans och Fletchers värld är musiken något som handlar teknisk precision, om en närmast idrottsmannamässig hängivenhet.

Fletcher (J.K. Simmons) är inte nöjd med sin elev (Miles Teller).

Simmons är en av Hollywoods stora karaktärsskådisar och det är verkligen glädjande att han fått den uppmärksamhet som han förtjänar. Han spelar Fletcher med en rasande energi. Simmons, som ofta får spela mer sympatiska roller, tar verkligen ut svängarna när han ska gestalta detta fascistiska svin. Det blir massor med gap, skrik och spottloskor. Han är oberäknelig och kan när som helst explodera i våld. Ändå är han inte bara ett monster. Regissören Damien Chazelle (som också skrivit manuset) ger oss också scener där vi får se något av människan bakom den brutala fasaden. Det filmen lyckas så bra med är att den genom detta inte gör Fletcher mindre obehaglig utan snarare tvärt om. Det blir bara ytterligare en i raden av osäkerhetsmoment. Du kan börja tro att du känner honom, att han är din vän. Inget av det spelar någon roll när han står framför och dirigerar.

Jag tycker också mycket om Teller i rollen som Andrew. Hans karaktär är reserverad, blyg, socialt fumlande. Det är bakom trummorna han verkligen lever. (Och jäklar vad bra Teller gör det där trummandet. Jag är förvisso ingen expert men det ser fullständigt övertygande ut.) Vi förstår honom och hans besatthet.  Andrews far spelas av Paul Reiser som vi får se allt för sällan. Han spelar en pappa som vill sin son väl men som aldrig kan riktigt förstå eller dela sonens driv. Därav att Andrew tyr sig till en alternativ fadersgestalt i Fletcher, oavsett hur osund och destruktiv den relationen blir. För den är verkligen förvriden.

"Whiplash" påminner om Aronovskys "Black Swan" (2010), fast utan den filmens fantasmagorier. Den har dock samma fokus på konstutövandets smärtsamt påtagliga fysikalitet. Blod, svett och tårar flödar verkligen. Liksom saliv. Vi får uppleva hur det måste vara att smattra på ett trumset ända tills att huden slitits bort och sedan ändå fortsätta. Blod som droppar på trumskinn är överhuvudtaget en återkommande bild. Tematiskt rör filmerna också samma territorium. Frågan som ställs är: Är det värt det? Är det så att den som vill bli en verkligt stor konstnär måste vara beredd att offra allt, kanske rent av i slutändan sin egen mänsklighet för att kunna gå hela vägen? Personligen tror jag inte det, men jag vet likväl att det kostar på att följa sina passioner. Kanske skulle Andrew kunna leva ett friskare och betydligt enklare liv om han kunde lämna sin passion bakom sig som hans far hoppas att han ska göra. Andrew själv vet dock att det inte är möjligt. För honom kommer det alltid, trots allt, att vara värt det. Med tillräckligt hårt arbete ska det bara gå. På det viset är filmens syn på konsten ändå oromantisk. Talang och genialitet är inte något som plötsligt bara finns där. "Whiplash" är som en invertering av "Amadeus" (1984), en värld där en Salieri skulle kunna överträffa en Mozart om han bara kämpade tillräckligt hårt.

Filmen är inte intresserad av några enkla svar. Vi får själva ta ställning till om vi tycker att det vore värt det och vad vi ska tycka om Fletchers pedagogik. Å ena sidan är han en galning och otvetydigt grym. Går det någonsin att försvara en pedagogik som i nittionio fall av hundra kommer att knäcka, bryta ned, krossa studenterna men som i det hundrade fallet kanske - kanske - kan fostra fram en ny Charlie Parker. Svaret borde vara nej. Svaret måste vara nej. Och ändå öppnar filmen för ett kanske. Eller inte.

Konstens pris?