The Librarians - Säsong ett

Det här med magi är svåra saker att ha och göra med. Det gäller vi vår vanliga verklighet. Det gäller tydligen också i fiktionen. Fantasy på film har tagit enorma steg framåt de senaste decennierna. På TV är det en annan sak. (Undantaget är väl "Game of Thrones" men det är ju också ganska low fantasy.) Framförallt verkar det vara fasligt svårt att få det magiska att verkligen vara magiskt. Jag finner mig ofta sakna det mystiska, det irrationella, det oförklarliga som så ofta går förlorat i jakten på effektivt berättande. Serier av det här slaget lider enligt min mening också ofta av det jag kallar för "Buffy-sjukan", ett försök att täcka över bristen på dramatisk substans med vitsig och lätt sarkastisk dialog. Jag, som inte ens gillar "Buffy" så mycket, har blivit allt mer allergisk mot det där. Det är ett tecken på lathet från författarnas sida. Ett sätt att slippa undan att göra sina karaktärer till figurer med verkligt djup och flera bottnar.

Ett exempel på detta är den nya serien "The Librarians" från amerikanska TNT. Den är baserad på en serie TV-filmer som jag inte sett tidigare. I de filmerna spelar Noah Wyle en akademiker som blir värvad till ett interdimensionellt bibliotek bortom tid och rum. Hans uppgift blir att leta reda på magiska artefakter och beskydda mänskligheten. Eller nåt sånt. Uppenbarligen är Indiana Jones med och spökar. Arkeologi och övernaturligheter liksom. Lite gammeldags matinéäventyr ni vet. Det kan bli väldigt bra med en Spielberg i högform vid rodret. Med ett mindre säkert handlag och med en tv-budget är det inte lika självklart ett recept på framgång.

I serien tvingas Wyles bibliotekarie att rekrytera en grupp av andra hyperbegåvade karaktärer som kan assistera honom när en ond kult osäkrar världens magiska krafter. De leds av den före detta insatssoldaten Eve, spelad av Rebecca Romijn (som ju brukade vara Mystique i filmerna om X-men innan Jennifer Lawrence tog över). Romijn är sedan seriens centrala nav. Wyle själv försvinner ut på andra äventyr och dyker bara upp lite då och då. Bland de andra genierna hittar vi bland annat en bondsk akademiker (Christian Kane), en tjuv (John Kim) och en brilliant matematiker med en dödlig svulst i hjärnan som samtidigt ger henne mentala superkrafter (Lindy Booth). Booths karaktär är den klart intressantaste i serien, det finns en inneboende konflikt mellan hennes förmågor och hennes själva existens som ger hennes figur Cassandra (symboliskt laddat namn) en nerv som tyvärr saknas bland de övriga. För att en serie av det här slaget ska lyfta måste vi som åskådare investera oss i karaktärerna, deras relationer och utveckling. Det blir lite dåligt med det här. Det räcker liksom inte med att tala om för oss att rollfigurerna är geniala när författarna inte riktigt förmår gestalta detta. När det dessutom mer eller mindre är deras enda egentliga personlighetsdrag blir det lite tunt.

Det här gänget ska alltså skydda oss mot den vilda magin.

Säsongen består av tio avsnitt, vilket är lite färre än vad en serie av det här slaget brukar ha. Det är ju inte ett prestigedrama a la HBO och absolut inte i nivå med något som "Penny Dreadful". Mer är det som en dussindeckare med övernaturliga inslag. De enskilda avsnitten varierar i kvalité mer än vad en serie med så här få avsnitt borde göra. Ett par av avsnitten får till intriger som rycker tag och som är hyfsat lovande. Det dyker också upp ett par roliga gästskådespelare bland annat Rene Auberjonois, Tricia Helfer, en av mina personliga favoriter Alicia Witt och den gamla kultaktören Bruce Campbell (denne spelar jultomten med en kul tvist.) Som helhet är jag dock inte förtrollad. Och det är precis det jag skulle vilja bli av en berättelse där grundpremissen är att det finns magi i världen.

Men det är svårt som sagt, det där med magi. Det blir lätt så platt, så mekaniskt, så oinspirerat. Som om trolldom vore en app som en laddade ned från någon slags esoterisk server och som sedan aktiveras genom trycket på en inre touchtangent. All mystik går förlorad och det som skulle vara poängen - att världen är annorlunda än hur vi uppfattar den - gör den paradoxalt bara mer lik sig själv. Låt det vara osagt om "The Librarians" blir en hit som leder till en fortsättning. Det sista avsnittet binder ihop trådarna tillräckligt för att det skulle kunna gå åt vilket håll som helst. Min smak är sällan helt tillförlitlig när det gäller att avgöra om nåt sånt här kommer att slå. Jag skulle dock vilja ha mer för att ta den till hjärtat.