lördag 26 maj 2018

Solo




Solo är en helt okej film. Och vet ni vad? Det räcker så bra med det. Med tanke på det kaos som omgav inspelningen, där de ursprungliga regissörerna Christopher Miller och Phil Lloyd mitt i arbetet byttes ut mot veteranen Ron Howard, hade det ju lätt kunnat bli wookie-skit av alltsammans. I stället blev det som sagt en helt okej film och det är jag nöjd med.

Vi får möta den unge Han (här spelad av Alden Erenreich) när han lever som någon slags gatukid på planeten Corellia. Han har drömmar om att ta sig därifrån, se galaxen och sånt som unga gossar i Star Wars-univerat drömmer om och han försöker fly tillsammans med sin flickvän Qi'ra (Emilia Clarke). I sista stund skiljs de två åt, hon blir tillfånga tagen och Han tvingas ge sig av utan henne. Tre år senare är han en deserterande imperiesoldat som slår sina påsar ihop med ett tjuvgäng under ledning av en cynisk men hjärtlig figur vid namn Tobias Beckett (lätt det mest orimliga namnet någonsin i en Star Wars-film) spelad av Woody Harrelson. På vägen träffar han också på Chewbacca och en ikonisk vänskap uppstår. Nu visar det sig att Beckett i sin tur jobbar för Dryden Vos, en blodtörstig och labil gangsterboss spelad av Paul Bettany och - som grädde på moset - gangsterbossens högra hand/konkubin (antar jag) är ingen annan än Hans gamla flamma Qi'ra. Bettanys boss kräver nu att gänget tillsammans ska utföra en mycket svår och farlig kupp åt honom. Misslyckande är inte ett alternativ.

Solo (Erenreich) och Chewie (finske Joonas Suotamo)


Allt detta är fullt rimligt. Naturligtvis ska filmen om den unge Han Solo först och främst vara en heist-rulle. Det förstår ju vem som helt. Och det är ett bra val. Insatserna blir lagom höga. Inga Dödsstjärnor eller universums öde står direkt på spel, vilket känns som en skön omväxling. Om jag har en invändning så är det att jag skulle vilja ha mera av själva kuppen, mer av planerandet, mera av processen - lite mer av Oceans Eleven eller Jönssonligan hade inte suttit fel. Men vi får i alla fall den obligatoriska sekvensen där gänget ska sättas samman - och där Han får möta såväl Lando Calrissian (Daniel Glover) som hans rymdskepp Millenium Falcon för första gången. Fanservice? Ja, så klart. Men det är väl poängen med en film som den här?

Glover - bäst i filmen.,


Det är förstås inte utan att jag undrar hur Millers och Lloyds version hade skiljt sig från den film vi nu har. Tydligen filmade Howard om det mesta som redan var inspelat. Förmodligen var deras version roligare och lite mer lös i kanterna, åtminstone om deras tidigare verk är något att gå efter. Och det hade varit intressant att se hur det hade blivit. Det är inte det att Howards film saknar humor men den känns på alla sätt traditionell - så som Stjärnornas krig brukar vara. Både Rouge One och The Last Jedi var på det viset betydligt mer äventyrliga när det gällde ton och innehåll. Det faktum att Lawrence Kasdan - som skrev manus till Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst - är tillbaka vid manuskriptrodret (nu tillsammans med sin son Jonathan) borgar ju för detta.

På skådespelarsidan finns det både ris och ros att fördela. Glover gör en fenomenal Lando, som verkligen känns som en yngre version av Billy Dee Williams klassiska karaktär. Han är filmens stora stjärna, tillsammans med den aktivistiska roboten L3-37 (med underbar röst av Phoebe Waller-Bridge). Harrelson lyckas gestalta sin Beckett som om det vore vilken av Harrelsons roller som helst och ändå passar han som hand och handske i filmens universum (ja, bortsett från karaktärens namn då). Erenreich har mest uppförsbacke men så är det ju från början dödfött att försöka fylla Harrison Fords svarta stövlar i den här rollen. Han gör sitt bästa men faktum kvarstår att Han Solo själv aldrig riktigt lyckas bli huvudrollen i sin egen film. Åtminstone inte när det gäller publikens intresse.

Emelia Clarke - vilse.


Störst problem har jag dock med Clarkes karaktär. Jag är inte imponerad av hennes rollinsats som förefaller mig något frånvarande men ytterst tror jag att det beror på att filmen inte alls vet vad den ska göra med henne. Hon är menad att vara filmens femme fatal på något vis. Frågan om var hennes lojalitet ligger och om hon går att lita på är central. Å andra sidan vill Howard inte göra henne alltför stereotyp, vilket i sig förstås är lovvärt - men då måste du veta vad karaktären ska vara i stället. Nu blir hon mest otydlig och outvecklad. Vilket är synd. Och det är tydligt att Clarke inte heller vet vad hon ska göra med sin roll.

söndag 29 april 2018

Avengers: Infinity War



Jag har en ärligt menad fråga som jag skulle vilja ställa till Kevin Feige, mannen som är exekutiv producent bakom alla dessa Marvel-filmen, hjärnan bakom det hela, superhjältefilmernas egen Christer Björkman. Det jag vill fråga är: Av alla skurkar och ondingar i Marvels hela stora katalog, från deras sextio år eller mer av tusentals seriemagasin - var det verkligen just Thanos som skulle bli vald att vara det största hotet som alla filmer bygger mot? Var det ett bra val? Frågan är retoriskt ställd, naturligtvis. Svaret är nej. Jag vill bara veta om Feige också insett det.

När jag tänker på riktigt göttiga Marvel-skurkar så tänker jag på... Tja, Doctor Doom kanske? Visst, honom har de totalt misslyckats med i inte mindre än två olika försök att göra Fantastiska Fyran, men ändå. Eller så tänker jag på Galctus som äter planeter. Okej, okej... Den figuren har de också sumpat bort i en FF-film. Vad jag menar är i alla fall att det finns bättre och mer ikoniska skurkar. Framförallt hade det varit en poäng att inte ha en onding som måste vara en lila datoranimerad smurf på anabola. Särskilt som filmen vill göra herr Thanos till en av sina centralgestalter. Ja, det skulle rent av kunna sägas att han är filmens verkliga huvudperson. Av alla karaktärer är det han som får mest tid, mest av ett slags inre liv, mest inkännande gestaltning, det är han och bara han som driver handlingen framåt. Men aldrig ser han ut som något annat än just en datoranimerad ordningsvakt med svåra hudproblem. Det blir extra pikant med tanke på att även DC gått en liknande väg. Den stora antagonisten i deras liknande bygge är en karaktär som heter Darkseid - en figur som Thanos faktiskt är mer eller mindre plankad rakt av från.

På riktigt? Den här killen?


Nå, Thanos har ett mål. Han vill återupprätta balansen i universum. Hur då undrar ni? Jo, genom att utplåna hälften av allt liv. Så blir det mer över till de som är kvar. Till den ändan samlar han på ett gäng magiska McGuffinar som kallas för oändlighetsstenar, vilka han sedan sätter i en blingblingiga superpimpade jättehanske. Varje sten har kontroll över någon aspekt av universum. Det finns exempelvis en tidssten och en rymdsten. Det finns också en verklighetssten. Fråga mig inte hur verklighet är annorlunda från tid- och rum exempelvis. Det vore ju lika konstigt som att undra varför Thanos, när han väl har stenen som låter honom förändra verkligheten fortfarande ägnar sig att boxa sina fiender med knytnävarna. Gamla vanor sitter i, gissar jag. De olika stenarna ser lite ut som något som går att köpa till hektopris på Ametistgrottan eller liknande. Flera av dem har vi också redan sett i olika former i tidigare Marvel-filmer.

Men allt det här är egentligen bara den byggnadsställning som ska hålla upp det som filmen egentligen gå ut på: Att få se våra favorithjältar stånga sina skallar mot varandra som kesande kalvar, att få höra dem slänga käft och bråka lite innan de slutligen kommer samman och slåss ihop. Om jag lät väldigt raljerande och cynisk  mitt resonemang ovan så är det bara för att det blir sådan kontrast mellan de här båda delarna. För i dessa scener, de riktiga crossoversekvenserna, där skiner filmen verkligen. De lyckas verkligen fånga känslan av hur det var att sitta och läsa den här sortens serieäventyr där alla möter alla när jag var kanske 10-11 år eller så och hade min djupaste Marvelperiod.

Bröderna Russo, som tidigare har regisserat två av detta massiva epos kanske bästa delar, det vill säga Captain America nr 2 och 3 gör sitt bästa för att jonglera med allt det måste hålla i luften och ändå få det till någon slags helhet. Det är inte lätt. Som alltid hade jag önskat mindre fajtande och mer av att bara låta karaktärerna hänga ihop. Och om jag slipper se en enda datoranimerad antagonist i en film som denna igen är det inte en dag för tidigt. Men humorn håller nästan hela vägen, inte minst förmodligen eftersom så mycket fokus faktiskt hamnar på Guardians of the Galaxy, förmodligen de ur hjältestallet som får mest spelrum. Faktum är att Infinity War är en mycket bättre uppföljare till första Guardians än fjolårets vol. 2 var.

Några Guardians. Plus en järnman och en spindelman.

I slutändan är dock helheten här absolut mindre än summan av dess delar. Det här är långt i från det bästa Marvel har gjort. Ju närmare slutet kommer dess mer påminns vi också om att det här bara är första delen av två. Att det kommer sluta med ett stort "Fortsättning följer" och "Missa inte nästa avsnitt...". Och nog går vi ut på en cliffhanger som heter duga - en förtvivlad känsla av "oj då" som lämnar biosalongen förvirrad kvar och som ärligt talat är filmens mest intressanta grepp. Vad det är ska jag inte gå inte på här så klart.

Avengers gonna avenge


lördag 14 april 2018

Paddington 2

Ibland är det väldigt svårt som recensent att ha något att säga om en film. I alla fall något som det känns som att du inte sagt förut. Särskilt när det kommer till en uppföljare.



Paddington 2 har blivit mottagen med glada tillrop och uppmuntrande hyllningar av ett slag som förvånade mig en smula. Det är inte det att jag inte kan se charmen med filmen, en sådan finns uppenbarligen, men den bär på precis samma problem som sin föregångare - nämligen det att det är tydligt från allra första början att den filmen som regissören Paul King egentligen velat göra är inte den film som filmbolaget ville ha. Resultatet blir en slags kompromiss.

King verkar vilja göra en quirky, underfundig och eftertänksam liten visuell karamell till film. Filmbolaget vill ha att björnen ska dratta på ändan och slå sönder saker a la Looney Toons, något för alla barn i publiken med ADHD-diagnos. Det vill liksom inte gifta sig ordentligt. De gånger då King liksom ändå lyckas få ta ut svängarna anar vi något där, konturerna av en mycket bättre och mer lyckad film - en film som jag får för mig dessutom vore mer i linje med de barnböcker som de här filmerna är baserade på. Visst även i de här partierna är det kanske en smula derivativt , Kings fantasier förråder en stark inspiration från så väl Wes Anderson som Jean Pierre Jeunet. Men vad gör det? Sämre influenser går att hitta. Fast så måste dessa erbarmliga påklistrade slapsticksekvenser skohornas in och plötsligt blir det som om vi tittade på en version av Alfons Åberg fylld av omotiverade biljakter. Och där tappar filmen mig.

Två element adderar den här filmen från sin föregångare. Båda är förvisso lyckade. Den första är Hugh Grant som skurkaktig skådespelare, en roll som han på något märkvärdigt sätt verkar i det närmaste född att spela. Han verkar dessutom njuta av varenda sekund. Tänk om filmen bara hade kunnat lite mer på hans och andra skådespelare som säg Sally Hawkins eller Peter Capaldis insatser i stället för allt jox. Den andra nyheten är en fängelsemiljö där stackars Paddington hamnar efter att ha blivit falskeligen anklagad. Här lyckas King faktiskt tillföra en värme och humanism av ett slag som tycker mycket om och som faktiskt tycks ha ett ärligt menat ärende. Bra så.

I övrigt har jag faktiskt inte så mycket att tillägga. Det finns betydligt sämre samtida filmer riktade till barn, det måste ändå tillstås, men jag undrar ändå vad för slags film King kunde ha gjort om han fått helt fria händer...

Björnen bakom lås och bom.

torsdag 12 april 2018

Thor: Ragnarök

Marvel har alltid haft lite bekymmer med tonen i sina filmer om Thor. I seriens första del av Kenneth Branagh krängde det väldigt mellan å ena sidan en slags bombastisk halvt Wagnersk/Shakespeariansk ton i scenerna som utspelade sig i Asgård och andra sidan lite buskis när åskguden i förvirrat tillstånd hamnade på Jorden. Den andra filmen, The Dark World, försökte sig på en lite mer seriös fantasyton - som titeln antyder skulle det vara mörkt. Problemet var väl bara att den filmen saknade riktigt manus och var totalt ointressant. Jag skulle inte idag kunna berätta vad den handlade om. I den här tredje delen känns det dock som om de äntligen har hittat sin sweet spot. I den nyzeeländske regissören Taika Waititis händer har Thor: Ragnarök blivit en eruption av sprakande fest och färg, en utflykt i camp och kitsch, en rymdopera buffa utan gränser, en stor glittrande regnbågsfärgad tramsebyxa.



Det hjälper att ju längre filmserien pågått ju säkrare har Chris Hemsworth blivit i sin komiska tajming. Hans Thor är en stor och stark hjälte ja, men också något av en lite blåst mimbo och det är alltid som roligast när hans storvulenhet undergrävs genom att han får dratta på ändan eller dylikt. Lägg till detta samspelet mellan honom och Tom Hiddleston i rollen som Loke och sedan går det nästan som av sig själv.

Handlingen, sådan som den nu är, faller annars i två delar. Den ena, mer lättsamma, går ut på att Thor och Loke strandas på ett skrotupplag till planet styrd av en bizarr Jeff Goldblum-liknande figur spelad av Jeff Goldblum där varesler från galaxens alla hörn tvingas att slåss i väldiga gladiatorfajter. Och vem stöter Thor på där om inte sin gamle vän Hulken/Bruce Banner (Mark Ruffalo) som tydligen varit fast där ända sedan Avengers-film nummer två. (Han stöter också på en landsflyktig valkyria spelad av en sublim Tessa Thompson.)

Kompisar från förr.


Den andra delen av storyn är den som ska vara mer laddad med allvar. Anthony Hopkins tycker tydligen att det får räcka med tre sådana här filmer och hans Oden lämnar därför detta existensplan samtidigt som han meddelar att hans förskjutna dotter, dödsgudinnan Hel (Cate Blanchett) är på väg för att ödelägga hela Asgård. I Marvels version är hon alltså Odens förstfödda, i de gamla myterna är ju Hel som bekant dotter till Loke och jättinnan Angerboda samt syster till Fenrisulven och Midgårdsormen - men det vet ni förstås redan. Här blir våldsam strid och kamp där Thor, Loke och Heimdall till slut måste välja att offra allt för att besegra henne.

Jiddra inte med dödsgudinnan.


Blanchett har uppenbarligen fantastiskt roligt där hon går fram och får vara sådär ärkerojal som bara hon kan vara men samtidigt spela över alla bräddar utan att det gör något. För det här är verkligen en film byggd på excesser. Waititi som annars gjort sig känd för komedier i det lite mer hanterbara slaget verkar ändå navigera den enorma skutan med något så när flinka fingrar och tappar i alla fall inte bort sig helt. Han lyckas nog till och med injicera lite personlighet i något som annars mest skramlar högt. Till slutet när filmen plötsligt ändå lyckas göra något med en intressant mytisk tvist, inte alls i linje med sitt ursprungliga källmaterial, fast ändå kanske lite. Jag ska inte avslöja vad här men det gjorde mig ändå försiktigt nyfiken på Thors framtida äventyr i Marvel-universumet.

måndag 26 mars 2018

Tårtgeneralen


Jag begriper verkligen inte där här med smörgåstårta. Fru Otterberg älskar det men även om jag kan äta det så närmar jag mig den alltid motvilligt och varje tillställning där den serveras är något av en besvikelse. Det är för det mesta kladdigt, stabbigt och jolmigt. Framförallt har jag svårt att förstå hur den kan uppfattas som lyxig och festlig. Smörgåstårtan är en produkt av den svenska efterkrigstiden, en lycka över diverse ransoneringars upphävande som verkar ha slagit över i en tillfällig psykos som sedan av någon anledning hållit i sig. Själva smakprofilen i smörgåstårtan, dess bisarra mix av majonnäs, ost, leverpastej och skaldjur, är som en atavism, en kvarleva av en äldre matkultur  där vad som är gott fått sitta i baksätet efter som nöden hela tiden väntar bakom stugknuten. Ändå lever den och frodas.

På så vis är väl smörgåstårtan ändå en symbol för i alla fall en aspekt av en svensk folksjäl. Så det är inte svårt att se varför Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har känt sig dragna till att berätta den sanna historien om tillverkandet av "världens längsta smörgåstårta" i Köping på åttiotalet under ledning av den alkoholiserade och misslyckade entreprenören Hasse P. De gjorde det i bokform redan för några år sedan och nu använder de den igen som språngbräda in i långfilmsformatet med Mikael Persbrandt och ett lösgarnityr i rollen som Hasse. När Köping utses till Sveriges tråkigaste stad i Jan Guillous Rekord-magazinet drar Hasse igång sitt absurda projekt, samtidigt som han kämpar för att hålla sig själv nykter. På något sätt lyckas han övertala ett lokalt kondis att ställa upp med bakandet. Nu måste Hasse P. bara lyckas sälja lite biljetter också - till ett event som ingen annan än han själv verkar tro på.

Det är också en typisk Filip-och-Fredrik-historia i just detta att den handlar om udda och marginaliserade existenser, personer som trillat utanför, som inte kanske passar in i samhällets normer och fyrkantiga boxar, som drömmer drömmar och tänker tankar som, om de inte går helt på tvärs, åtminstone ligger precis vid sidan av det som de flesta gör. Det är samma ethos som drev duon genom sådant som 100 höjdare, Får vi följa med och flera andra TV-produktioner - en syn på världen där allt kan bli en historia. Det har funnits tillfällen då jag skruvat mig en smula inför deras sökanden. Det har inte alltid varit lyckat och det finns tillfällen då det slagit över i någon slags freakshow eller då distansen mellan parets egna ironiska position och den verklighet de önskat skildra gett en lite bitter eftersmak. Tonträffen har inte alltid varit perfekt. Ändå har jag allt mer kommit att förstå att det finns ett allvar i ambitionen och faktiskt i botten en grundläggande, äkta kärlek till dessa vindpinade existenser som exempelvis Hasse P. Eller för den delen en helt vanlig enkel innehavare av ett kondis som Åsa, inte någon särskild alls men även hon med sin egen historia och drömmar, väldigt kärleksfullt gestaltad av Agnes Lindström Bolmgren.

I Tårtgeneralen finns heller inget av den där distansen. I stället blir berättelsen djupt personlig och självbiografisk genom en sidohistoria där den unge Filip Hammar och hans far Lars Hammar (spelad av Jens Ohlin), som också är något av en udda fågel i den lilla svenska småstaden. För alla som lyssnat på Filip och Fredriks podcast är pappa Lars en ständigt återkommande och välkänd karaktär, en frankofil oförlöst drömmare och historieberättare fast i en lärares taniga gestalt. Överhuvudtaget är filmen ett långt och varmt kärleksbrev från Filip Hammar till sin egen barndom och uppväxtort. Det är en sorts nästan överdådig och snudd på privat skildring - ytterligare förstärkt av att Hammar själv figurerar som filmens berättarröst. Men just i detta personliga blir den på något märkligt vis också allmängiltig.

Agnes Lindström Bolmgren som Åsa, hon som faktiskt gör själva bakandet.

Ursprungligen var tanken tydligen att Robert Gustavsson skulle ha spelat huvudrollen i filmen men han hoppade av efter oenighet om manuset. I backspegeln tror jag det var tur. Det hade förmodligen blivit en ganska annorlunda film. Det går inte att komma ifrån att Persbrandt i sin publika persona bär med sig något betydligt mörkare och mer sargat som verkar i karaktärens fördel. Hasse P. är väl kanske inte riktigt lika trasig som t.ex. Persbrandts roll i Mig äger ingen men nog finns det beröringspunkter. Och den svärtan är en viktig komponent. Faran med en film som den här hade varit att låta den bli till en ren käck solskenshistoria, men det blir det inte. Det finns hela tiden ett vemod och en tragik i bakgrunden som påminner oss om att vilka segrar som än vinns är de bara tillfälliga. Vid sidan om Hasse själv är filmen full av krumeluriga skisser till bifigurer. De är kanske inte djuplodat skildrade men bärs fram med en stor värdighet såväl av veteraner som Helena Bergström och Tomas von Brömssen som mer lokala förmågor och i vissa fall rent av personer som spelar sig själva.

Tårtgeneralen är väl inte en perfekt film precis. Det märks att fiktionsformatet inte är helt bekvämt för regissörerna som inte kan låta bli att låta även dokumentära bitar glida in i helheten. Alla scener kanske inte riktigt passar in. Det skaver här och var. Men vet ni - det gör ingenting. Hellre det än en film som bara följer en förutbestämd mall. Och det är faktiskt skönt med en svensk film, riktad till en bred publik, som vågar ta ut svängarna lite. Som sitt ämne kanske Tårtgeneralen inte riktigt passar in. Det är som det ska vara. Dessutom lyckas den hitta precis rätt balans mellan det syrliga och det söta. Det är bra. Jag föredrar den alla gånger framför smörgåstårta.


Verklighetens Hasse med en jättelång leverpastej. (Förklaras i filmen.)

lördag 24 mars 2018

Julius Caesar - The Bridge Theatre


Det börjar med en rockkonsert, en gatufest som ger plats åt ett hyllningsevent åt den stora populäre ledaren. Stämningen är hög, bultande, fylld av energi och kraft. Teatern har byggts om så att en stor del av publiken står på scengolvet medan handlingen utspelar sig på höj- och sänkbara plattformar runt omkring dem. De är inte bara åskådare, de har gjorts till medaktörer och spelar den väldiga och ombytliga folkmassa, vars gunst pjäsens karaktärer slåss om. Så kommer han, ledaren, i triumf, publiken jublar. Han ler ett jovialiskt leende och slänger sin röda keps med vit text ut bland folket. I denna stund älskar de honom gränslöst. Och det är just det som gör honom så farlig. Med detta är Nicholas Hytners uppsättning av Shakespeares Julius Caesar på The Bridge Theatre in London i full gång. Jag hade chansen att se den livesänd på Röda Kvarn här i Borås.


Brutus (Ben Wishaw) och Cassius (Michelle Fairley)

Shakespeares Julius Caesar är en sån där pjäs som alltid kommer att vara en spegel för den samtid där den spelas, oavsett vilken denna samtid är. Det var den när den skrevs, det är den idag. Vad vi ser i det vi berättar om det förflutna är ett lackmustest över oss själva. Så det är inte förvånande att i Hytners version är det Caesar, den populistiske demagogen som står i centrum. Han som säger sig "stå på folkets sida". Men bakom den där masken, vad döljer sig egentligen där? Vad kommer en figur som Caesar att bli? Vad kommer han att utvecklas till om han får hållas och samla på sig ännu mer makt? Något måste göras eller hur? Men vad? Hytner gör sin version på samma gång helt nutida men ändå allmängiltig utan att fastna i specifika blinkningar, den där kepsen till trots. Så, nästan omärkligt och utan att någon riktigt vet hur, föds en konspiration.

I centrum står Cassius, spelad av Michelle Fairley, och Brutus, spelad av Ben Wishaw. De tillhör den politiska elit som är är rädda att ledaren med sitt stora folkliga stöd ska göra våld på hela systemet. Efter försiktiga trevare mot varandra finner de att de båda är eniga. Caesar måste dö om inte den romerska republiken ska gå under. I frågan om exakt hur det ska gå till är de dock splittrade. Cassius är den mer realpolitiskt sinnade. Hon förstår vad det är de håller på med långt mycket mer än Brutus. Wishaw spelar sin karaktär som något av en intellektuell nörd och drömmare. Han sitter i sitt arbetsrum med travar av böcker om diktatorer och politisk teori. Verklighetens realpolitik tycks han dock ha svårare för. Fairleys Cassius är rakare och hårdare. (Hytner passar på att byta kön på flera av pjäsens karaktärer, ett grepp jag verkligen uppskattar.) Hon är den klarsynta, den som varje gång ser vad som borde göras. Varje gång mansplainar dock Brutus bort henne.

Steg för steg bygger uppsättningen upp för det oundvikliga dådet. Ränker och planer smids. Paranoia och rädsla lurar bakom varje hörn. Järntecken och själva vädret tycks vittna om vad som komma skall. Hytner lyckas effektivt fånga en thrillerstämning som gör vägen fram till mordet till en rafflande nagelbitare.


Caesar på Capitolium
Så utförs mordet och nästan med ens glider allt ur konspiratörernas händer. Fram stiger David Morrisey som Markus Antonius och vänder folket mot upprorsmakarna. Morrisey uppvisar precis rätt karismatiska charm kombinerad med en slags okomplicerad machismo som kontrasterar bjärt mot Brutus. Dessutom lyckas han i den centrala begravningsscenen med det som är bland det svåraste när det gäller att spela Shakespeare - nämligen att leverera en av författarens mest kända monologer och ändå göra den till en naturlig del av scenen. Från och med nu är det krig och det går raskt utför.


"Friends, Romans, coutrymen, lend me your ears..."


Shakespeares historiska och romerska pjäser spelas sällan på svenska teaterscener. Ibland får jag för mig att vi är lite rädda för dem. På pappret kan de ofta se ganska överväldigande ut. De har ofta ett väldigt persongalleri med många namn och relationer att hålla reda på. Vi får kanske för oss att de kräver en massa förkunskaper om de historiska miljöerna där de utspelar sig. Det en uppsättning som den här visar, en uppsättning med starka skådespelare och en tydlig regi som sätter storyn i centrum, det är att när den spelas väl tar pjäsen hand om allt det där åt oss. Det är bara att följa med på resan. Den lärdomen vill jag bära med mig.

onsdag 21 mars 2018

Mordet på Orientexpressen



Den här filmen är ett misstag. Det går inte att hymla om saken. Ett stort misstag. Att en populär roman, eller åtminstone en roman som en gång i tiden var populär, åter igen blir film, det är förvisso inte förvånande. Det vi alla hade kunnat hoppas på vore att filmmakarna faktiskt ville något med vad de gör. Så är inte fallet med den nya Mordet på Orientexpressen. I stället blir det ytterligare ett exempel på hur Kenneth Branagh, filmregissören, famlar runt i en slags ökenvandring. En där varken han själv eller Hollywood i bredare bemärkelse verkar veta vad han ska vara bra för.

Det är nästan lite smärtsamt att se. Nej, förresten - inte så lite. Särskilt som Branagh faktiskt har visat flera gånger om vad han faktiskt är bra på. Han har gjort några av filmhistoriens mest imponerande Shakespeare-tolkningar på vita duken med t.ex. Henry V, Mycket väsen för ingenting och Hamlet. (Även om hans Hamlet inte är den bästa filmversionen kan ingen ta ifrån den hur monumental den här. Och ingen annan är Branagh hade kunnat göra den.) Han har också gjort några riktiga pärlor till intima, personliga komedier med Peter's Friends och In the Bleak Midwinter. Där skiner Branagh. Men när han ska ge sig på stora kommersiella kioskvältare, när han ska gå in som hyrd hantverkare - oavsett om det är superhjältefilm, spionaction eller som här pusseldeckarmelodram då blir det som allt faller helt platt. Den begåvning han bevisligen besitter kommer inte till sin rätt. Det blir påfallande tomt.

I fallet med Mordet på Orientexpressen hjälper det inte att det ligger en tidigare version och ruvar, ständigt i bakgrunden, likt ett spöke, ständigt på väg att skina igenom. En mycket bättre version dessutom. Den versionen kom 1974 och var regisserad av Sidney Lumet. Den filmen kan jag verkligen rekommendera. Den är översvallande lyxig och opulent, en ensemble dinglande av filmstjärnor och med ett ben i det gamla Hollywood och ett i det nya. Den lyckas ta Christies lilla deckargåta - en av hennes mest särpräglade - och göra den till en fest för ögat, en fluffig eclair att bara mysa till. Och det är så tydligt, åter igen smärtsamt tydligt, att Branaghs film vill återupprepa allt det där. Problemet är bara att det inte vill sig. Det utsökt visuella förbyts mot tråkig CGI som ser ut som just precis detta. Och stjärnkavalkaden präglas av felcasting efter felcasting.

Värst är nästan Branagh själv som Poirot. Bortsett från det "intressanta" valet att ha vad som ser ut som tre lösmustascher ovanpå varandra får jag aldrig uppfattningen att varken regissören eller skådespelaren Branagh riktigt vet vad för slags karaktär han försöker gestalta. Enligt min ödmjuka uppfattning brukar Poirot fungera som bäst som en slags komisk krumelur. Här försöker filmen göra honom till någon slags tragisk gestalt? Tror jag? Försöker spela upp någon form av existentiellt tema om skuld och försoning som verkar komma nästan från ingenstans. Jag blir inte klok på det. Men skådespeleriet är överlag ett problem här. Medan Lumets film lyckades på något vis alkemiskt smälta samman alla sina stjärnor till en ensemble där ingen stack ut blir det här snarare som om alla går omkring och bara markerar - ingen utom möjligen Michelle Pfeiffer verkar ens begripa vad för slags film de egentligen är med i. En annan aktör som sticker ut är dessvärre Johnny Depp, inte bara för det faktum att hans stjärna är i allmänt dalande, utan även för att hans prestation ger den tröttaste av buskis ett ansikte.

Även på manus-sidan är filmen dock en sladdhärva från början till slut. Varken när det gäller intrig eller tematik lyckas manuskriptet hålla tungan rätt i mål. Christies roman cirkulerar, utan att avslöja för mycket kring två brott - ett i historiens nutid, det mord på tåget som Poirot utreder, ett annat i det förflutna där ett barn blev kidnappat och mördat. Det där förflutna mordet baserade Christie förresten nära på ett verkligt fall där Charles Lindberghs, den berömde atlantflygaren och sedermera nazisympatisören, nyfödda barn fördes bort och avled. Det är berättelsens egentliga huvudsak. Lumets version lyckas balansera på båda intrigtrådarna väldigt väl. Den nya filmen däremot gör inte det. Och det känns som om anledningen är just att det måste vara annorlunda än förlagan. Bakgrundshistorien blir introducerad på helt fel sätt och dessutom kan Branagh inte låta bli att vrida på den sentimentala kranen för fullt. Det blir bara pajigt alltsammans. Varken hackat eller malet. Likadant blir det när filmen via en karaktär spelad av Leslie Odom Jr. ska introducera en rasismtematik som inte finns med i originalet. Det görs för hastigt och i förbifarten för att gripa tag varför det bara blir halvdant och frustrerande. Samma sak kan även sägas om de helt meningslösa försöken till actionsekvenser som adderats.

Det är faktiskt svårt att hitta några försonande drag alls för Mordet på Orientexpressen. Den är ytlig och förvirrad, utan mål och riktning. I slutet hintas det om att det ska komma en fortsättning i form av Döden på Nilen. Inte för min skull, tack.

Regissören, mustaschen, loket. Allt spårar ur.