Flykten till framtiden

I "Flykten till framtiden" möter vi Svante (spela av Elias Palin), en ung man som borde ha hela livet framför sig. Han bor i en rivningslägenhet som visserligen är sunkig men ändå hans egen. Han har polare som han trivs med. Han jobbar i en skivaffär tvärs över gatan med den flummige men charmige aspirerande musikern Bengt (Henrik Dorsin). Men Svante har en hemlighet som han inte delat med någon förutom sina föräldrar. Han har ett medfött hjärtfel och hans värden blir bara sämre. Kanske kommer läkarvetenskapen någon gång i framtiden att kunna lösa hans problem. Men vid det laget kommer det nog vara försent för Svante. Förtvivlad sitter Svante på en tunnelbaneperrong och känner att allt glider honom ur händerna när det plötsligt dyker upp ett blått, futuristiskt tåg som tar med honom till år 2016.

Vi har haft det lite upp och ned, Ulf Malmros och jag. Det vet läsare av Allmänstädesbloggen. "Ack, Värmland" kunde jag till exempel inte med alls. Men "Flykten till framtiden" är något annorlunda, den finner Malmros på sitt bästa humor och i en roll vi inte sett honom på väldigt länge, nämligen som sagofarbror. Det är faktiskt inte så lite "Rapport till himlen" över det här. Minus teologin förvisso och med en säkrare visuell hand men med samma existentiella ångest i botten och samma rastlösa tonårspassion i det bultande hjärtat. Nu ska det såklart tilläggas att Malmros inte regisserat den här filmen själv utan tillsammans med Jaana Fomin. Fomin har tidigare varit kostymör på massvis av Malmros projekt genom åren. Och naturligtvis står kostym och scenografi i centrum här. Interiörerna från murriga sjuttiotalslägenheter är bitvis riktigt pornografiska men känns samtidigt äkta och grundade

Där många av Malmros senare verk har varit yviga och lösa i kanten är den här filmen tajt och ekonomisk. Det vill förstås till i en tidsresekomedi där minsta lilla förändring i det förflutna leder till dramatiska konsekvenser i framtiden. Det vill till att intrigmaskineriet håller. Och det gör det som sagt. Resultatet blir en film där det är helheten och inte de enskilda bitarna som får sätta agendan. Och det gör all skillnad.

Min främsta invändning gäller egentligen de två huvudpersonerna, Svante och Elsa (spelad av Victoria Dyrstad) - den tjej som i framtiden bor i Svantes gamla lägenhet, som blir hans konfidant och, till ingens överraskning, love interest. Jag har egentligen ingenting att invända mot Palin eller Dyrstad. Snarare är det karaktärerna som sådana som känns lite väl slätstrukna. Jag får egentligen ingen riktig känsla för vem någon av dem är, utöver yttre attribut. Det gör det också lite svårt för mig att engagera mig i deras kärlekshistoria som filmen vill ladda med en ödesmättad energi. Malmros och Fomin lyckas ändå baxa det hela en lång väg i rätt riktning men riktigt över tröskeln vill det inte. Och det blir ju inte bättre av att de har Dorsin att tävla emot. Han kopplar på hela sitt charmregister i gestaltningen av den bitvis rätt så haschmosige Bengan. Det är inte utan att han tar över en film där hans karaktär egentligen är skriven som en bifigur. (Så det är inte en slump att det är Dorsin som står i mitten på filmaffischen.)

Dorsin stjäl showen.

Visst går det att invända att skildringen av sjuttiotalet rymmer mer yta än verkligt djup. Att filmen aldrig riktigt borrar ned sig i vad som faktiskt hände och som tog oss därifrån och dit. Men det är nog att begära för mycket av en film som i grund och botten är en romantisk komedi. Och påfallande ofta tycker jag ändå att filmen hittar rätt ton. Det är nån replik här, någon formulering där från vissa av figurerna som inte låter helt rätt. När Johan Ulvesson som spelar Svantes farse inte tycker att morsan (Ia Langhammar) kommer snabbt nog med hans pilser så kan han ropa "Reagera!" och då hajar mitt språköra till lite. Även Dorsin har ett par liknande missar i scener där jag tycker mig ana att det improviserats en del. Men i en film som så omsorgsfullt bygger en egen värld är det skönhetsfläckar att leva med.

Jag blev i alla avseenden charmad av "Flykten till framtiden". Malmros kan som sagt ofta vara en slugger men när han verkligen sätter den sidan till så kan han som här, och som sagt i samarbete med Fomin, visa varför det finns få samtida svenska filmregissörer som kan möta sig mot honom i ren energi och rent egensinne.