"Läsare, jag gifte mig med honom." Den klassiska meningen som öppnar sista kapitlet i Charlotte Brontës Jane Eyre signalerar den logiska slutstationen för den romantiska berättelsen. Huvudpersonerna kommer i balans med varandra. Såväl yttre hinder som inre psykologiska för deras förening är undanröjda. Nu kan de domesticeras och föras in i fållan där en av samhället och dess normer fastställd institutionell tvåsamhet som varar livet ut ska säkerställa reproduktion under kontrollerade former. Och även i våra dagar, post-piller och i en värld där skilsmässor ibland känns som regel snarare än undantag fortsätter dessa föreställningar att kasta sina långa skuggor och uppfattas som en dröm att någonstans uppnå.
Bridget Jones är en karaktär som precis som damerna i TV-serien om sex och storstaden å ena sidan lyfts fram för att omfamna och företräda ett nytt ideal där en kvinna precis som män alltid gjort kan finna tillfredsställelse i sin arbete och sina vänner, som kan tillåtas definiera sig själv - men som å andra sidan alltid i slutändan snärjs in i den stora berättelse där äktenskap och moderskap är det oundvikliga slutmålet. Feministisk girlpower, ja visst, men i en lagom dos, så att det inte blir för mycket av ett hot mot den rådande ordningen.
I den tredje filmen om fröken Jones (René Zellweger) har hon avancerat till producent för ett prestigefullt nyhetsprogram på TV och tycks på den hela taget relativt nöjd med livet, även om vännerna i bekantskapskretsen försvinner djupare och djupare in i familjelivet - till och med bögkompisen ska adoptera - när det plötsligt visar sig att Bridget själv är gravid. Det finns två möjliga fäder, antingen exet Mark Dacy (Colin Firth) eller en ny romans, den amerikanske rikemannen Jack (Patrick Demsey). Och Bridget kan inte med att förklara riktigt hur det ligger till så båda männen utgår från att barnet är deras. Bridget vill heller inte göra något faderskapstest innan barnet föds på grund av att då skulle det inte bli någon intrig. Sålunda blir det tokigheter fram och tillbaka.
 |
| Modern och de två fäderna. |
Filmen baserar sig så vitt jag kan förstå inte på Helen Fieldings tredje roman i serien, där tydligen Firths karaktär är död och Jones är en ensamstående mor. Tydligen var det en storyline som var lite för mörk och diskbänksrealistisk för en filmserie som på det hela taget är mer en saga där en ensamstående person kan ha råd med en charmig och mysig lägenhet i Londons innerstad och där en 43-årig gravid kvinna uppvaktas av inte bara en utan två mycket framgångsrika och extremt stiliga herrar. Fielding har dock varit med och skrivit manuset tillsammans med Emma Thompson som också är med som en tämligen syrlig gynekolog. Varje graviditetsfilm måste ju ha en sådan.
Zellweger är som vanligt den stora behållningen. Hennes sätt att utstå de förnedrande skämskuddeögonblick som karaktären ständigt ramlar in och ändå behålla en värdighet - det är det som är och gör Bridget Jones som figur och filmerna överhuvudtaget. Det är också lite småkul hur dynamiken förändras i och med att Hugh Grants bad boy skrivits ut ur historien. Demseys karaktär är snarare ännu mer omtänksam än Firths och länge är det inte helt säkert vem av de båda som vi som publik ska heja på. Inte förrän den sista tredjedelen närmar sig och Jack ger ett felaktigt svar på hur han skulle reagera om det visar sig att barnet inte vore hans.
"Bridget Jones's Baby" är smålustig och mystrevlig, varken mer eller mindre. Men det är nog fullt tillräckligt för seriens fans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar