Doctor Strange

Superhjältegenren har sin upprinnelse i science fiction och i pulpmagasinens detektivberättelser. Det är mycket utomjordingar, högteknologi, muterade gener, radioaktivitet, kosmisk strålning och annat kvasivetenskapligt som laddar våra huvudpersoner med sina fenomenala krafter. Men gränsen mellan sci-fi och fantasy är inte alltid knivskarp. Och att säga att någon blivit mäktig av trolleri är väl egentligen ungefär lika troligt som att en hög dos gammastrålning skulle förvandla dig till ett arg grönt monster istället för att ge dig cancer. Det har alltså alltid också funnits en dos av mysticism och övernaturligheter uppblandat med trikåerna. Bitvis har det kunnat bli riktigt trippigt och psykadeliskt. Ett exempel på det är en av Marvels mer obskyra hjältar, magikern Doctor Strange. Hans äventyr började publiceras i serieform i början av sextiotalet och nu har turen kommit för honom att ta plats i Marvels filmuniversum.

Filmen skulle utan problem kunna bära undertiteln "The Benedict Cumberbatch Show". För det är precis vad det är. Cumberbatch är hela dess organiserande princip och det finns inte mycket rum kvar för någon av de andra skådespelarna när Mr C. väl sätter igång att vifta med armarna och spotta ur sig sarkasmer. Och jag menar alltså detta som ett positivt omdöme. Cumberbatch är en sån där aktör vars karisma och gestaltande potens är sådan att jag är övertygad om att jag skulle kunna se karl sitta och läsa en teknisk manual och njuta av det. Rolltolkningen som sådan är väl inte direkt ny. Det är i princip samma som när han spelar Sherlock Holmes - en ytterst brilliant men arrogant och hänsynslös man som gränsar till någon form av högfungerande sociopati och så ett stänk av ett hjärta av guld någonstans där inne. Med andra ord, det som Cumberbatch gör bäst.

Doctor Stephen Strange är en lysande och banbrytande neurokirurg, den där sortens läkare som ständigt jagar nya utmaningar och kickar och som bärs upp av en kaxighet som saknar gränser. Han har ingen plats för någon annan än sig själv i sitt liv. Rachel McAdams spelar Christine Palmer, en läkerkollega som Strange tidigare haft en relation med, som naturligtvis gått i kras på grund av att han är som han är. Efter att ha varit med om en allvarlig bilolycka blir hans händer så pass skadade att han omöjligen kan fortsätta med sitt yrke, vilket naturligtvis får botten att gå ur honom totalt. I närmast total desperation börjar han söka efter alternativa metoder att helas och hamnar så slutligen i ett mystiskt kloster i Nepal där han introduceras för Den Forna (Tilda Swinton) och antas som lärling i de magiska konsterna. Den brilliante Strange avancerar snabbt i sin kunskap om det förtrollade men kommer han också att kunna bemästra sitt stora ego? Det är frågan.

En demonstration av vad som kan hända när du slutar jiddra och börjar trolla,

Stranges resa och personliga utveckling är filmens starkaste sida. Det är som sagt "the Benedict Cumberbatch Show" det här. Samtidigt planerar en av magikerorderns tidigare adepter Keacelius, spelad av Mads Mikkelsen, att öppna en portal till den mörka dimensionen och förgöra vår värld i utbyte mot evigt liv. Den delen av handlingen är inte alls lika intressant eftersom den är mer förutsägbar och vi har sett det mesta av det tidigare. Även om det snabbt blir långt mer utspejsat än vanligt med resor i tid och rum och till andra dimensioner. Mikkelsen är överhuvudtaget lite bortkastad i rollen. Han får se lite barsk och bister ut men som skurk är karaktären ointressant. Det gäller förvisso för de andra rollfigurerna också. Varken Swinton eller McAdams ges så där värst mycket att arbeta med. Lite större tur har Chiwitel Ejiofor som Mordo, en annan av magikermunkarna. Han får åtminstone en en storyline att bita i, även om den blir ganska tvär i sina kast och i slutändan inte riktigt fungerar.

Regissören Scott Derrickson har tidigare främst regisserat skräckfilm (hans "The Exorcism of Emily Rose" är något av en pärla) och jag kan förstå tanken med att låta en filmmakare från det hållet ta hand om en film som denna, rotad i konstigheter och det okända. Problemet är nog bara att Derrickson är lite överväldigad av allt visuellt fyverkeri. Det händer inte så sällan när regissörer som är vana vid mindre indieproduktioner plockas upp av det stora maskineriet. Och här slås verkligen på stora trumman. CGI-fast brukar det ju alltid bli när det ska superhjältas på film och här tas det verkligen i så det spricker med verkligheter som viks och vrids och vänds i ett kalejdoskop utan slutan. Detta är sannerligen inte en film för den åksjuke. En sekvens där Strange och Mordo jagas av Keacelius och kompani genom ett New York som förvandlas under fötterna på dem och där alla naturlagar upphör tar sådant som vi sett i "Matrix" och "Inception" och låter det gå på steroider. Men mycket är dessvärre inte alltid mer. Detsamma gäller scener där Strange slungas iväg genom dimensionerna, uppenbarligen med inspirattion från slutet av "2001: ett rymdäventyr". Här hade verkligen funnits utrymme för verkligt visuellt nyskapande. Personligen har jag dock lite svårt att ta den mörka dimensionen på allvar när den ser ut som en skärmsläckare från 90-talet.

Verkligheten kan böjas.

"Doctor Strange" placerar sig bekvämt i mittfåran av Marvel-filmer. Den faller i kategorin av filmer som snarare är ute efter att etablera sådant som ska komma i framtiden mer än att ha något eget att komma med. Detta till trots är den inte tråkig. Den har en lagom dos humor för att inte ta sig själv på allt för stort allvar. Roligast enligt min mening är Stranges mantel med egen vilja, något av en släkting till den flygande mattan i Disneys "Aladdin". Det får väl ändå sägas att filmbolaget hade en enorm tur som efter många schemakrockar till slut lyckades få Cumberbatch i rollen. Få av dessa superhjältefilmer har så totalt hängt sin framgång på skådespelaren innanför dräkten sedan Robert Downey Jr. första gången tog på sin rustning.