Bad Moms

Av trailern att döma skulle "Bad Moms" vara en ganska ordinär amerikansk komedi av den nya groteska skolan men mycket kräks, könsord och gränslöst vitsande fram och tillbaka. Och visst - det finns väl en hel del av detta i filmen. Men ganska snart blir det tydligt att den också har något mer att säga om det amerikanska familjelivet och om den ganska nattsvarta ångest som lurar bara bakom hörnet i den övre medelklassens desperata jakt på "det perfekta livet", vad det nu är för något. Och även om det är en film skriven och regisserad av två män ställer den sig men vad i alla fall jag uppfattar som uppriktig ärlighet på kvinnornas sida.

Mila Kunis spelar Amy, en perfektionist ut i fingerspetsarna som balanserar familjeliv med ett jobb som på pappret är deltid men som i praktiken tar upp mer än heltid. Eftersom hon är ansvarstagande. Av hennes barn är dottern ett ångestpaket som oroar sig för att inte kunna komma in på rätt högskola, fast hon bara går i mellanstadiet och sonen är en södercurlad snorunge som förväntar sig att mamma ska göra läxorna åt honom. (Vilket hon ju också gör.) Hennes make (David Walton) är mer eller mindre ett barn själv och lyfter icke ett finger i onödan. När Amy kommer på honom med att ha en affär med en annan kvinna online får hon nog av deras kärlekslösa tillvaro. Han åker ut och snart börjar vardagspusslet att krackelera.

Det Amy då upptäcker är att hon faktiskt trivs ganska bra med att inte vara så där perfekt hela tiden. Hon skaffar nya vänner, mammorna Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell). Carla är en hårdkokt singelmorsa medan Kiki är en hunsad hemmafru. Amy representerar alltså mittpunkten mellan de två. Tillsammans kan de nu festa, ragga, återupptäcka sig själva, förenas i sin frustration över vad omvärlden förväntar sig av dem.

Morsor på stan.

Regissörerna Jon Lucas och Scott Moore som tidigare bland annat ar manusen till "Baksmällan"-filmerna på sitt samvete är inte främmande för att stanna upp inför det tragiska och obehagliga i sin berättelse och lyckas faktiskt göra det utan att för den sakens skull köra ned i det sentimentala diket. Och även om filmens värld är farsartat uppskruvad så är den inte alltför osannolik. Den största luckan är det som amerikansk underhållning nästan aldrig kan ta i, nämligen klass. I stället utspelar det sig i ett slags fantasisamhälle där pengar bara finns. Amys man framställs som en hopplös slacker i filmen men han måste ha ett ytterst välbetalt jobb för familjen bor i ett stort hus, har ungarna på en fin skola, de har flera bilar (varav en är en röd sportbil) och när Amy sparkar ut honom tar han in på Hotell Waldorf. I de flesta romantiska komedier och liknande där liknande fiktioner brukar utspela sig stör det mig många gånger inte, men här där fokus så tydligt ligger på att ifrågasätta en ytlig materialistisk livsstil och dess själsdödande konsekvenser blir det lite märkligt.

Jag vet inte om det vore rätt att kalla den här filmen för feministisk även om den åtminstone bitvis går att läsa som sådan. Det är i alla händelser en film som låter en stor ensemble av kvinnliga skådespelare ta ut svängarna och verkligen glänsa. Kunis visar återigen att hon är en betydligt bättre skådis än vad det mesta av det material som hon erbjuds tycks implicera. Hahn är fantastisk som alltid och Bell frammanar med lätt hand ett verkligt mörker bakom rollpersonens musliknande fasad. Värda att nämna är också Christina Applegate och Jada Pinkett Smith som kyliga antagonister till våra dåliga mammor.

På sätt och vis påminner "Bad Moms" därmed om sommarens nyversion av "Ghostbusters" som också hade en liknande ambition. Men fasen vet om faktiskt inte den här filmen, sina brister till trots, faktiskt är bättre.